Ful form - Stadsplanering



Jag minns en TV-serie med rubriken ”Tre noll till Danmark”. Programmen handlade inte om fotboll. De handlade om stadsplanering, om värdet av mångfald och variation i byggnadsstil, om olika hustyper, om färgsättning, om estetiskt inriktat helhetstänkande. Svenska stereotypa, massproducerade bostadsområden från 70-talet jämfördes med pittoreska danska områden som andades trivsel och danskt gemyt. Min minnesbild är att programledaren verkligen lyckades trumma in sitt budskap. Alla jämförelser utföll till danskarnas fördel, därav programrubriken.

På 70-talet bodde jag i ett kedjehus i ett massproducerat område i stadens östra utmarker, liknande området i Flen som bilden föreställer. I området fanns ca 70 likadana hus. Det var 1½ plan, med en boyta på 150 m2, med mellanliggande carport och förråd som var sammanbyggda med huskropparna och utlagda med geometrisk precision i rader längs fyra gatstumpar. En enhetlig likformighet som sammantaget gav ett välordnat men tråkigt intryck. Ett område bland många från den tiden som inte samlade många poäng i den svenskdanska bostadsfighten.

Åren gick och jag flyttade till en lägenhet i centrala Nyköping. Ett långt hus, inte särskilt vackert men med ”radhuskänsla” för att citera en mäklarannons. Huvudsaken för mig var den rymliga, väldisponerade lägenheten och den stora gemensamma trädgården. Där trivdes jag i 28 år. Enligt en stadsvandringsguide var det så fult att det utgjorde ett främmande inslag i stadsbilden.

På senare år har villabyggandet i Nyköping nått nya höjder. Ett område slår alla rekord vad gäller mångfald. Här kan danskarna slänga sig i väggen. I princip är inget hus det andra likt.

Här finns fantastiska funkisinspirerade vackra hus sida vid sida med monstruösa, laduliknande villor på bortåt 300 m2. Som lekman har jag särskilt svårt att förlika mig med pompösa villor som söker efterlikna antikens ideal. När jag ser hus med entréer inramade av kolonner osäkras min mentala revolver. Jag tycker att de utgör nutida exempel på genuint ful form.


Ful form - Men värmer ändå


Pensionat Rönnebo i Trosa, som trädgårdsarkitekten Eira Samuelsson drev till i början av 1980-talet, torde ha haft  många likheter med pilsnerfilmklassikern Pensionat Paradiset. En stor och vacker villa med mycken snickarglädje dit stamgästerna kom för att vila, äta och umgås. Den tidens ”all inclusive”.

I Föremålsarkivet finns inredningen från ett av pensionatets enkelrum. Säng, bord, byrå, fåtöljer, lavoar, armatur, gardiner, handdukar, sängkläder, matta, filtar och dukar. Allt i den  stil som var rådande när prylarna förvärvades. Inklusive ett hiskeligt fult värmeelement i gjutjärn med elektrisk anknytning. Knappast en prydnad för en annars sober miljö.  Men säkerligen nödvändigt när temperaturen sjönk under enstaka kalla sommarnätter och kylan trängde in genom dåligt isolerade fönster. 

Erkännas ska dock att inte heller dagens värmeelement i regel är några estetiska höjdare.  Marknaden för elementskydd vittnar bland annat om detta.

Den som vill veta mer om Rönnebo hänvisas till denna länk!


Ful form - Nej inte så ful som kul


Får en stödkäpp se ut hur som helst? En sjukgymnast eller en sjuk gymnast skulle absolut ha synpunkter på käppens utformning. Som stödkäpp är den absolut oduglig men som försvarsvapen skulle den nog kunna användas. Käppen har naturligt vuxit till den här formen. Ute i naturen kan det ibland bli sådana här krumsprång.

När vi gjorde fjällvandringar hade vi en färdledare som måste ha varit något av det bästa man kunde få. Ibland kallades turerna för Lindgrens irrfärder men oftast gick de till underbara orkidéängar eller vackra vyer. Om man inte lyssnade noga och samtidigt kunde se honom i ögonen kunde det vara något på gång som inte var helt sant. Saxofonbjörkar växte på många håll i fjällen. Det var bara att såga av björken till lämplig storlek och urholka den. Barn och ungdomar gick mer än en gång och mätte ut lämplig storlek. Vid en rast kunde han säga, var försiktig med fjällämmelns ägg. Flera gånger flyttade sig någon av rädsla att äggen skulle skadas. Andra deltagare skrattade, lämmeln är inte ett äggdjur utan däggdjur. På de här turerna var det fin form som var målet. En del av skämten var kanske fula men aldrig elaka.

Jag tror inte att det finns några fula former. Det är bara vår ovana vid vissa former som gör att vi tycker att det är fult. Ugglemor tycker att hennes ungar är de vackraste i världen och då är det så vad jag tycker betyder inte något.


Ful form - Fru Signes vas



En speciell vas är inlämnad av Fru Signe Fries Hammarskjöld som var gift med Bo Hammarskjöld, Landshövding i Nyköping mellan 1938-1953.

Vasen är formad som en snäcka, i vitt porslin och med dekorationer utanpå av växtslingor, bräken, linnea (?) och mossa.

En ovanlig form, lite kantig och spretig som fick mig att tänka på vår hörsel och vår hörselsnäcka! Vilken gåva att kunna höra bra och njuta av både musik och samtal..... Hörselsnäckan bildar tillsammans med båggångarna innerörat. Hörselsnäckan är den svagaste delen i hörselsystemet.

De vanligaste typerna av hörselnedsättning och hörselskada uppkommer i hörselsnäckan genom att hörselhåren på vissa platser skadats av höga ljudnivåer och ålder. I Sverige finns över en miljon människor med hörselskador. Den vanligaste skadan är hörselnedsättning, tinnitus,  Merièrs sjukdom och ljudöverkänslighet. Idag finns det hjälpmedel vid hörselskador bla hörselapparater och cochleaimplantat.

När jag tittar lite närmare på vasen så kan jag föreställa mig den med en bukett tulpaner och det skulle vara både dekorativt och vackert i mina ögon.


Ful form - Riddaren Kurt


Även om vindflöjeln på bilden ovan är väldigt fin så måste väl ett drakhuvud betraktas som en ”ful form”!?! Vindflöjeln som är skänkt av Tunabergs gruva är tillverkad av kopparplåt. I plåten är två figurer utskurna. Den ena är en gruvarbetare som håller i en bergborr och den andra slår med slägga på borren. Flöjeln är märkt med årtalet 1765.

Jag har hängt upp en egen metalldrake på min vedbodvägg. Den draken har en särskild historia. För många år sedan jobbade jag med miljötillsyn och vid ett inspektionsbesök i smältverket på Nyby Bruk i Torshälla fick jag syn på den här figuren. På golvet under en konverter hade flytande rostfritt stål runnit ut och bildat en konstig figur som mycket liknade ett drakhuvud med en ryslig man, hemska framfötter och baktill en lång böjd draksvans med en klump i änden. Jag frågade om jag kunde få överta den 70 cm långa och flera kilo tunga tingesten. Den var värdelös för företaget så jag fick den. Eftersom den var full av svarta glödskal måste den betas i betsyra för rostfritt stål bestående av en blandning av salpetersyra och fluorvätesyra. Detta är en fruktansvärt vass soppa och draken blev blank och fin.

Jag har en annan relation till drakar också. När jag läste zoologi på Stockholms universitet fanns det en lärare där som vid varje fest blev uppmanad att dra ”Riddaren Kurt”. Det är en förfärlig historia på vers skriven av Stockholmaren Knut Stangenberg (1871-1955). Jag lärde mig den där dikten utantill och har sedan dess deklamerat den många gånger. Den handlar om riddaren Kurt som rider omkring i riket på sin stolta hingst. På en krog får han efter några öl av krögaren nys om en ”drake – så jäklig att aldrig man förr sett dess make! Han vaktar en håla vari finns en mö! Stackars böna att dväljas i sådan miljö! Mig visen den hålan!! skrek riddar Kurt, av stridsiver och finkel kulört”! Med krögarens hjälp kom han till drakens håla, dödade draken och släppte ut den inburade bönan. Hon var dock ”spetsnäst och amper och äldre” och när hon ville gifta sig med riddaren fanns det ingen återvändo. ”På krogen stod förstås deras bröllop, i dagarna trenne förrän det höll opp”! Till den krogen kom riddaren aldrig mer ”för som drake vid dörr’n trona fru Kurt och vaktade rigel och lås och hake och talade tungomål salta som lake om riddare fallna för slåssing och supning och utan själ’ns allra minsta fördjupning. Men riddaren mumla i mjugg bakom tann’gårn: Dum den som lägger sig i vad ej angår’n”!!!  Min rostfria drake är en god illustration till denna historia.


Ful form - Till allt gott!



Långpannan från samlingen Eskilstunahemmet ser verkligen förskräcklig ut. Den är inte alls i form! Det känsliga ytskiktet i botten har försvunnit och kvar är bara rostig plåt. Rejäl användning, för hög undervärme, hårda redskap eller olika starka rengöringsmedel har satt sina spår.

Ändå ska lådan hedras för sin andra form, den rektangulära. Med hög kant rymmer den massor och ugnen kan utnyttjas maximalt. Trots att just den här gamla pannan hamnat på museum så finns liknande i handeln, i många olika storlekar.

Jag har flera stycken, betydligt finare förstås, men lika fantastiska. Ur dem serveras mycket, bland annat lasagne, blåbärskaka och västerbottenpaj - och min bästa något-till-kaffet-kaka. Med en klick grädde eller glass vinner den också vilken efterrättstävling som helst. Prova! Men ät inte för mycket. Då får du ful form!

Lingonkaka

Receptet är tänkt för en form på cirka 20x30 centimeter.

Blanda samman 4 1/2 dl vetemjöl, 1 1/2 dl socker och 3 tsk bakpulver. Tillsätt 150 g smör och finfördela till en grynig deg. Rör raskt ner ett uppvispat ägg. Arbeta inte för mycket!

Tryck ut degen i den smorda långpannan. Fördela 2 dl lingonsylt över.
Blanda 1 1/2 dl havregryn, knappt 1 dl socker, 1 tsk vaniljsocker och 75 g smält smör till ett strössel. Strö över kakan.

Grädda i 200-gradig ugn ca 20 minuter. Låt kakan svalna och skär den sedan i fyrkanter.


RSS 2.0