Funktionsnedsättning: Dålig syn, dags för brillor!

 

När synen börjar bli lite skruttig kan man hitta hjälp på varuhus och bensinmackar, men glasögon som minskar verkliga synproblem finns bara hos fackmannen. Linser likaså, men varför smussla med det här funktionshindret? Glasögon har aldrig varit något ”skämmigt” hjälpmedel bland vuxna. Tvärtom - de står för klokhet och intelligens. Under medeltiden avbildades Moses och evangelisterna Markus och Lukas med brillor fast sådana egentligen inte fanns på deras tid.

 

  Lite senare kom fördomarna. Många trodde att folk som bar glasögon var förvirrade och en smula underliga. Diktaren Goethe lär inte ha talat med sådana människor! Brillorna, som nu också är accessoarer, har fått symbolisera ”tönten”. Ett exempel är den till synes tafflige Clark Kent. Som superhjälten Stålmannen har han en synskärpa utan glasögon som vi aldrig kan få med.  Han ser nästan allt på flera mils avstånd.

 

   Vi långsynta, kortsynta och suddsynta får lita till specialslipat glas för att bli klarsynta. Formerna varierar och just nu är det inne med runda, likt dem på bilden. Bågarna är av stål och lite anonyma i museets förrådsarkiv, men förhoppningsvis har de givit sin bärare en bättre syn på livet.

 


Funktionsnedsättning: vem?

 

Rubriken den här gången var funktionsnedsättning - ett intressant, viktigt och brett ämne! Vem har en funktionsnedsättning? Är alla både fysiska och psykiska svårigheter - en funktionsnedsättning? Diskussionen om begreppet sjukdom och tlllstånd har ibland diskuterats. Är det så att om man tex är diabetiker har en sjukdom - men om man med kost och behandling mår bra är det då ett tillstånd?? Såna frågor kan man ju vända och vrida en heldel på men det viktigaste är ju inte orden utan att varje individ får den hjälp och det stöd som behövs för att må optimalt bra.....

 

Med dessa tankar i huvudet gick jag ut till i museets föremålsarkiv och hittade en skolplansch från Västra Skolan i Nyköping. Den är gjord av Bergh-Norén från Gävle. Planschen visade ett människoskelett och detalj bild av ryggkotor.

 

Tankarna gick till min mamma som pga ryggproblem fick ligga i en gipsvagga på 1940-talet. Läkarna gipsade inte fötterna och det fick till följd att mamma skavde av skenbenet på högerben. Den behandlingen gjorde att hon blev lam några år, men lärde sig sen gå igen. Tyvärr fick hon aldrig tillbaks känsel eller rörligheten i foten - men jag lovar, ingen dansade som min mamma.... Hon såg sig aldrig som handikappad på något sätt - tvärtom så tyckte hon att hon kunde mer än alla andra -kanske just för att hon visste hur det kändes att tappa förmågan att gå???

 

Diabetes är ju också ett ständigt aktuellt ämne, fler och fler drabbas. Har man en funktionsnedsättning eller är det ett tillstånd som man kan hantera med kost och motion?? Inte vet jag, men jag vet att det påverkar livet - fast om man äter och lever som man "ska" så mår man bra......

 

Idag får fler och fler olika diagnoser som ADHD, aspergers, depression, bipolär sjukdom mm. Det som är viktigt måste ju vara att vi tidigt lär oss hur människor i olika svårigheter ska bemötas för att må så bra det går och utvecklas optimalt. Vårt samhälle behöver alla som lever här, alla har rätt att känna sig behövda, vara delaktiga och känna att de kan vara med och påverka sitt liv-det behöver vi alla vare sig vi har en funktionsnedsättning eller inte....

 


Funktionsnedsättning: Ljuspunkt med efterföljare

Den välkända sången ”Tänd ett ljus och låt det brinna” hörs ofta och mycket landet runt de närmaste veckorna. Den får mig att minnas Sveriges Scoutförbunds aktion för blinda barn i mitten på 1950-talet. Den hette just Ljuspunkten och byggde  (liksom föregångaren ”Röda Knopen” för hörselskadade) på upplysning och ekonomiska insatser. Varje vargunge, scout och seniorscout skulle på eget initiativ arbeta ihop en slant till den stora så kallade ”humanitära aktionen”.

 

   På den här tiden var de handikappades, eller som vi numera säger funktionshindrades, behov starkt eftersatta. Scouternas aktiviteter rönte stor uppmärksamhet och fick många ansvariga i samhället att vakna. Aktionen Ljuspunkten gav 800 000 kronor, en då ansenlig summa som bland annat räckte till en simhall på Tomteboda Blindinstitut, forskningsbidrag och ljudböcker med bandspelare. I den efterföljande Folke Bernadotte-aktionen för cp-barn drog scouterna in 1,5 miljoner.

 

   Efter detta har den sociala omsorgen byggts ut kraftigt i vårt land. Men alltjämt behövs och genomförs stora insamlingsaktioner, ofta med TV-galor som stöd, för olika funktionshindrade  grupper. Jag vill hävda att scouterna, i enlighet med sin ideologi om den goda gärningen, var bland de första på denna plan.

 


Funktionshinder – något om dysmeli

 

Dysmeli är en medfödd skada (reduktionsmissbildning) på en eller flera extremiteter, dvs avsaknad av arm, ben eller del därav. Ordet “dysmeli” kommer från grekiskans dys som betyder onormal och meli som betyder lem.

 

I Sverige föds årligen ett sextiotal barn med dysmeli, varav ett 15-tal endast har lätta finger- eller tåskador medan de övriga har skador på hand, arm, fot eller ben. Ungefär 45 % av dysmelierna drabbar händer/fingrar, 22 % armar och 33 % de nedre extremiteterna.

 

Dysmeli är en av flera hundra diagnoser som är mycket ovanliga och okända för de flesta. Socialstyrelsen har en kunskapsdatabas med information om dessa mer eller mindre funktionsnedsättande anomalier.

 

Att jag råkar veta en del om dysmeli beror på att jag 1982 blev far till en son, som föddes utan vänster underarm. Att bli förälder är fantastiskt. Att få ett barn som saknar en hand var en chock som krävde mycket bearbetning. Med hjälp av många kompetenta och engagerade människor inom den offentliga sjukvården och habiliteringen fick vi föräldrar relativt snabbt en realistisk bild av situationen. Vi fick klart för oss att dysmeli i regel är en mindre funktionsnedsättning där hjälpmedel som handproteser kan underlätta tillvaron. För att undvika att bli socialt handikappat är det mycket viktigt att barnet växer upp i en trygg miljö. Fokus bör riktas mot att bygga upp en självständig individ med såväl sunt självförtroende som genuin självkänsla.

 

Befintlig kunskap och erfarenhet stimulerade oss till att bli starkt engagerade föräldrar, som under många år prioriterade barnen. Genom Svensk Dysmeliförening kom vi i kontakt med föräldrar och barn i samma situation. Vi var långt ifrån ensamma, vi såg möjligheter i stället för hinder. Genom föreningen fick vi också personliga vänner för livet.

 

Sonen då? Smartskallen har i år fyllt 30 år, har nyligen gift sig och blir till sommaren färdig med sin masterutbildning till bibliotekarie. Han slutade använda myoelektrisk protes i de sena tonåren och klarar utmärkt de flesta praktiska bestyr. Avsaknad av vänster hand är förvisso en realitet men har för honom och familjen aldrig gjorts till något handikappande. Som pappa kan jag ibland önska att han och jag på nytt skulle kunna mötas i ädel kamp på golfbanan. Men då måste han antingen prova ut en ny myoelektrisk protes eller lära sig att hantera golfverktygen med enhandsgrepp.

 


Funktionsnedsättning: Rullstolsbunden eller rullstolsburen

När man ser en del människor med fysiska funktionsnedsättningar, hur de tar sig fram och övervinner en del av de hinder som stadsplanerare och byggnadsmänniskor har byggt in i samhället, kan man inte bli annat än imponerad. För människor med funktionsnedsättningar är hinder något som skall övervinnas inte något som får stoppa dem. De som skadades av Neurosedyn för femtio år sedan är ett bevis för detta och det samma gäller för de som drabbats av sjukdom eller skada.

 

Jag har ett barnbarn, Kalle, som föddes med ryggmärgsbråck. Kalle föddes i princip in i en rullstol. Detta borde ju ha varit ett stort hinder, men Kalle har aldrig varit rullstolsbunden, han är rullstolsburen. Han spelar innebandy, är förresten svensk mästare tillsammans med sina lagkamrater. Han har körkort och kör själv till träningarna i Eskilstuna och matcher i både Göteborg och Stockholm. Kalle är tuff och har också en humor som ibland har förbluffat. Han var väl ungefär fyra år. Vi hade varit ute på en promenad och jag hade fått skoskav. När Kalle fick se det sa han, ”du farfar det där slipper jag”.

 

På bilden finns Kalles lag när de vunnit Nacka Trofé Cup

 


Funktionsnedsättning: min morfar

 

När min morfar var omkring 40 år gammal miste han synen. Han blev efter hand så synsvag att han inte kunde skilja natt ifrån dag. Såvitt jag vet så är det bara han som i min släkt haft någon allvarligare funktionsnedsättning. Men han hade ändå ett rikt liv. Jag har tidigare skrivit om det i Seniorbloggen (Tema: ”Tänk om”).  Ibland hände det att han om söndagarna kom promenerande hem till mitt föräldrahem som låg minst en kilometers skogsväg från hans bostad i byn. Min bror Arne har berättat att han en dag blev ombedd att följa med vår morfar när han skulle gå hem från oss. Medan de promenerade sa morfar till Arne: ” Om du sir e litta gran utmä vägen så kan du visa mej den. Ja’ tänkte ta mä mej nå’ra granrötter hem te göra korgar åv”. Arne hittade snart en fin liten gran strax bredvid vägen vilket han berättade för Morfar. Gubben tog fram den kniv som han alltid bar med sig och började riva i mossan runt granen. När han hittat en lämplig granrot skar han av den invid granen och började dra den upp ur mossan. En del rötter var flera meter långa. Trots sin funktionsnedsättning var Morfar duktig på att fläta korgar.

 

Han kunde spela fiol också. Jag ärvde hans fiol och nu har mitt äldsta barnbarn Amanda, 15 år gammal, fått den och hon använder den flitigt eftersom hon spelar folkmusik. Hennes tre mindre syskon spelar också fiol. Det där intresset har de kanske fått via mig från morfar.

 

Själv hade jag som liten inga som helst begrepp om vad det var för fel med morfars syn. Jag föreslog mina föräldrar att skaffa glasögon till morfar så han skulle kunna se men de bara skrattade åt mig. Glasögonen på bilden ovan har skänkts till museet av polismyndigheten i Eskilstuna. De har lämnats in till polisen som borttappade.

 

Men det händer också att funktionsnedsättning kan vara bra. För många år sedan skaffade min fru och jag ett tjugotal tuppkycklingar som vi tänkte förda upp till gödkycklingar. De var nattetid instängda i ett litet hus av enkla bräder med en liten hönsgård utanför. Varje morgon vid fyratiden satte dessa tuppar igång att gala. De var synnerligen högljudda och vi kallade dem för ”galningarna”. Några tiotal meter från tupphuset bodde då våra trivsamma grannar. De var sommargäster från Stockholm. Vi frågade dem naturligtvis hur de upplevde galningarna. Då sa frun att det alls inte upplevde några störningar från tupparna. ”Både Henry och jag hör ju väldigt dåligt så vi har inte hört något!”

 


RSS 2.0