Tema Gamla yrken: "Herrgårdskusk"



Enligt Svenska Akademiens ordbok SAOB är kusk en person med yrke att köra åkdon, förspänt med dragdjur; även allmännare om person som mera tillfälligt kör dylikt åkdon.

För ett sekel sedan var häst och vagn det naturliga färdmedlet på landsbygden. Den enkle bonden spände arbetshästen framför vagnen av enkel modell.

Vid herrgården fanns det vagnsstall med en eller flera eleganta vagnar för olika ändamål. Det behövdes en kusk för att köra. Kusken skulle inte bara kunna köra bra utan han skulle också kunna uppföra sig och så skulle han vara snyggt klädd. Allt för herrgårdens anseende. Kläderna tillhandahölls av herrskapet.

Den eleganta kuskrock jag fann i föremålsarkivet är av blått kläde och har manschetter av skunk. Den har burits av en kusk vid Rockelsta.

Under vintern var det kallt att sitta på kuskbocken. Min farfar, född 1881, var kusk vid Ålspånga i Bettna. Han fick arbetet som kusk för han ansågs vara en stilig karl. Han var bland annat utrustad med en vargpäls mot kylan. Om kusken vid Rockelsta hade päls är obekant men det är väl ganska troligt.

Yrket som herrgårdskusk upphörde allt eftersom. Bilen tog över hästens plats. Men har gårdskusken ersatts av en herrgårdschaufför? Det är förmodligen ganska ovanligt, om det ens förekommer.


Tema Gamla yrken: "Knallar"



Dagens så kallade knallar som uppträder på torg och marknader är falsk varubeteckning. En äkta knalle finns nog inte längre. En äkta knalle härstammar från Sjuhäradsbygden och bär sitt varulager med sig.

Under en tid då man inte visste om knallen var utdöd eller ännu var levande fanns det gårdfarihandlare. Knallen gick, gårdfarihandlaren körde cykel eller bil. Knallens säck eller väska innehöll otroligt mycket, säcken bars på ryggen väskan kördes oftast på egna hjul eller en liten vagn. Mest var det textiler och allt som hör till sömnad och stickning, men även en del annat.

Väskan på bilden är en rejäl läderväska men den skulle ha kasserats omedelbart av knallen. Den är för liten och alldeles för tung. Knallarna uppfann språket månsing, ett hemligt språk. Vet någon vad följande betyder?:

”Kroken pintar en stubbe.”


Tema Gamla yrken: "Jungman på världshaven"



Min morfar, född 1875 i Loftahammar, gick till sjöss tidigt. Först var han kajutvakt och kockpojke på båtar som gick mellan Småland, Norrköping och Stockholm. Men som 16-åring var han gammal nog att ge sig ut som jungman på världshavens stora, tremastade segelfartyg liknande den modell som ses på bilden. Ett hårt och farligt jobb, som höll på att kosta honom livet.

   Att sätta, eller reva, de många högt placerade seglen medan fartyget rullade på vågorna var inte det värsta. Stormarna var farligare – men inte heller stiltje var att leka med.

   En gång på vägen till Rio de Janeiro tog dricksvattnet slut vid ekvatorn och fartyget rörde sig inte när vinden dog. Men då kom regnet, oavbrutet under tre dygn!

   Under en annan seglats strax före jul 1894 från Slite till Rio sprang skutan Axel läck under full storm och besättningen fick kämpa vid pumparna. På kvällen skulle morfar ta över rodret, trodde han. Men det var Johansson från Stockholms tur, eller snarare otur. Hela riggen spolades över bord midskepps och Johansson följde med, utan chans att rädda sig. Medan morfar lyckades hålla sig kvar vid balanshjulet på pumparna. Mörkret var kompakt. Man kan säga att undertecknad inte hade sett världens ljus om han stått vid rodret den gången.

   Morfar berättade många sådana historier från sin tid som jungman, en yrkesgrupp som ju fortfarande finns i handelsflottans besättningar liksom de något mer erfarna matroserna. När det blev dags att bilda familj flyttade han emellertid hem till ett något mindre farligt jobb längs Östersjökusten. Nämligen som pråmskeppare med uppgift att frakta timmer åt Holmens bruk. Det yrket har numera inte så många utövare.


Tema Gamla yrken: "Sotare"



Väljer att skriva om sotare/skorstensfejare. Ett yrke som härrör från senare delen av 1500-talet. Tyska skorstensfejare invandrade då till Sverige och blev pionjärer och startade upp en helt ny yrkeskår i landet.

Lärgossar (nynas) klättrade nerifrån och upp genom skorstenen under att de samtidigt sotade den. Lisa Tetzner har skrivit en bok om Sotarpojken, där hon skriver om hans vedermödor. Jag har själv inte läst den, men ska försöka få tag i den på biblioteket.

Efter 5 år kallas lärlingen Stor och det är steget under gesäll. Efter ytterligare 10-12 års yrkespraktik är sotarlärlingen utlärd och får sitt gesällbrev och rätt att bära gesällbälte. Ett brett läderbälte med ett spänne av mässingsplåt prytt med Sveriges Riksvapen.

Drottning Kristina lär ha gett gesällen denna rätt att bära emblemet på spännet. Min första man, mina barns pappa, var sotare och ägde givetvis spännen, ett större till arbetsoverallen och ett mindre till fritidsklädsel. Vår son är nu dess ägare.

Något annat som kännetecknar sotarna var deras språk, Knoparmoj, sotarnas yrkesjargong. Ett svårbegripligt och hemligt språkbruk som bygger på utbyte och förvrängning av svenska ordformer. Ord har lånats in från t.ex. romani och månsing som är västgötaknallarnas hemliga språk. Googla gärna på ”knoparmoj ordlista”, det är både intressant och kul.

På bilder och teckningar av sotare förekommer ofta stormhatt/cylinderhatt. Kurpis heter den betydligt bekvämare och varmare sotarmössa som numera används. Min man hade stormhatt som han bar ibland, kanske mest för skoj skull, vid speciella tillfällen, och som utgjorde ett pittoreskt inslag i stadsbilden. Han blev då ofta fotograferad av turister.

Det sägs också att sotaren förde tur med sej, om han var den första man såg på morgonen och som man tog i handen, givetvis skulle han då vara svart av sot, annars uteblev turen.

Cylinderhatten-Stormhatten på bilden är tillverkad år 1800 och har brukats av Edvard Pettersson i Nyköping. En gåva till Raspen förmedlad av Axel Johansson.


Tema Gamla yrken: "Forskning pågår"



En ”ciselör” – vad är nu det? Jo, det är en hantverkare som med hammare, mejsel och puns åstadkommer reliefutsmyckning på ett metallbleck.

I föremålsarkivet hänger denna taklampa, tillverkad 1912 av ciselören Hjalmar Andersson (1890-1970) verksam i Nyköping. År 1912 var han under utbildning i hantverket. Kanske gick han i lära hos mästerciselören Knut Wiholm (NK:s verkstäder)?

Jag gissar att detta är Hjalmar Anderssons gesällprov. Han har signerat pjäsen med namn och årtal. Senare startade han och drev Nyköpings Ciselörverkstad tillsammans med två kompanjoner från 1931. Det är ett mödosamt finlir för att få fram detaljerna så hantverket som ciselerare dör sakta ut och man övergår till det enklare som blir metalltryckning istället.

Själva lampstommen är utförd i mässing och på Sörmlands museums registerblankett står: teknik ”ciselerat”, vilket betyder att utsmyckningen alltså är hamrad fram i metallbleck för att ge relief. Bilderna föreställer mytologiska scener och är utförda i typisk jugendstil som var mycket ”inne” i Sverige på 1910-talet. Lampan har tydlig sakral anknytning genom den ciselerade textrad som löper runt stommen. Den lyder (med gammalstavning):

VÅR FÖRGÅR – MENSKOÅR FLYKTA – SIST STUPAR EN DÖDELIG SIÄL OCH GRAFVEN GRÖNSKAR OCH DERMED VÄL – MEN JORDENS RUND – GÅR ICKE TILL GRUND.

Med tillgång till Google kan jag konstatera att det är en strof ur dikten ”Vallgosse visa” av Erik Gustaf Geijer. Den finns i ”Skaldestycken” (1835) och inleds med ”Lustigt mod/Lätt blod”. I tredje strofen står ovanstående text.

Kyrkorådet i Nyköpings Östra församling har överlämnat lampan som en gåva till museet år 1977. Kanske kyrkorådet en gång i tiden beställde tillverkning av lampan för något ändamål alt. någon lokal. Eller också inköpte rådet detta, den unge (22 år) ciselörens gesällprov då man gillade dess sakrala utformning och inskription. Vem vet – forskning pågår!


Tema Gamla yrken: "Kittelflickare"



Vad gjorde en sådan? Ja, inte kittlade han flickor, även om en snapsvisa antyder just detta: En kittelflickare här bor i staden, han kittlar flickor mest hela dagen. Han kittlar stora, han kittlar små…

  Nej, en kittelflickare förtennade och lagade kopparkärl. Yrket hade låg status, då det ofta var kringresande som kom till gårdarna och erbjöd sina tjänster. Flaskan på bilden har troligen använts för mjölk och annat matnyttigt. Om det skvallrar ett lager tenn på insidan, tänkt att skydda kärlet mot rost och livsmedlet från höga kopparhalter.

  En mycket omtalad kittelflickare var John Bunyan som levde i England 1628-1688. Skickligheten till trots, det blev hans kristna tro som gav berömmelse. Han skrev allegorin Kristens resa, en troendes färd genom försåt och frestelse. Boken är en av världslitteraturens mest översatta. Huvudpersonen flyr från Fördärvets stad, kämpar i Misströstans dy, tar sig igenom Dödsskuggans dal och når så småningom saligheten.

  Verket kom till under de tolv år som John Bunyan satt fängslad efter att ha predikat utan tillstånd. Tänkte han någon gång på sitt hantverksyrke? Kanske - men säkert utan association till flickor. Det engelska ordet för kittelflickaren är tinker, också det nedsättande genom en annan betydelse – fuskare.


RSS 2.0