Gammalmodigt: Snedklaffspulpet

 
 
 
Dagens ämne är ju ganska så lätt-allt på museet är ju "gammalmodigt" - tiden går i en rasande fart och allt förändras!

När min mamma började i Gamla Maria Skolan i Stockholm 1930, så satt de på en bänk som satt fast i en snedklaffspulpet.  I museets förråd finns en vacker snedklaffspulpet i stora  A-hallen. Den är tillverkad 1939 och märkt Heby Mellösa sn. Säkert var det någon flicka eller pojke som fick använda den vackra pulpeten när de satt och studerade i sin skola.

Mamma berättade ofta om de "där" pojkarna i klassen som var små busiga och då fick lägga upp händerna på pulpeten och lärarinnan gav dem några rapp över fingrarna med pekpinnen..... mamma grät för det gjorde så ont i henne!

Under 1950-talet så tas pulpeten bort och skälet anses vara att barnen inte nådde fram till bänken när de satt på stolen.. Då 1950 var även agan i skolan förbjuden.
 
Jag minns mina första läsår i en liten skola som heter Brotorp. Varje morgon fick vi elever ställa oss i ring kring orgeln i klassrummet och fröken spelade en psalm och vi barn sjöng. Efter den samlingen fick vi gå till våra bänkar-som stod uppställda i rader och hade ett lock. Ordningen i bänken kontrollerades av fröken med jämna mellanrum.

I samband med den nya läroplanden 1994 (LPO 94) bytte de flesta skolorna bort bänkar mot bord. Böcker och annat arbetsmateriel förvarades i antingen skåp eller boxar.

En del skolor hade boxarna inne i klassrummet och en del utanför klassrummet. Att det förstås innebar en massa mer spring i klassrummet är ju givet - men det sägs ju att rörelser är bra....

Idag när jag besöker mina barnbarns skola-så är förändringen så stor. Kunskap hämtas från alla möjliga håll och att varje elev har en dator är mer än regel än undantag.

Förhoppningen är att alla elever ska minnas sin skoltid som något positivt och givande, en miljö som var varm och trygg-då lär man sig allra bäst, vare sig man sitter i en pulpet, vid en bänk eller framför en dataskärm!


 




Gammalmodigt: Hermetisk konservering

 

 

De flesta av de som i dag är yngre än 60 år vet nog inte vad som menas med hermetisk konservering. Vi som är äldre har sett våra mödrar och kvinnorna ur äldre generationer konservera allt möjligt. Det var en tid då det inte fanns djupfrysning som konserveringsmetod. Att bevara mat i ätbart skick under längre tider har alltid varit ett problem. Från början var torkning, rökning och insaltning de metoder för konservering man hade tillgång till. Vid krig i gamla tider gick det åt mycket tid och folk för att få tag i mat åt knektarna. 1810 fick en fransman en idé att stoppa in mat i en plåtburk och försluta burken lufttätt. Under Krimkriget blev burkarna populära. Hemma i köken hade man inte tillgång till plåt och verktyg för att göra egna burkkonserver. Någon kom på att man med konserveringsapparat, glasburk med lock och en gummiring och lite metallklämmor kunde göra egna konserver. I burkarna lade man ner det som skulle konserveras. Täckte det med lag eller sky. Satte på gummiring, glaslock och klämma som skulle hålla locket på plats och satte ner det i konserveringsapparaten. Fyllde på vatten och värmde långsamt upp innehållet i apparaten. Vissa varor behövde temperaturer över 100 grader för andra räckte det med 80 grader. Efter en timme eller så kunde det som varit i apparaten lyftas ur och kylas snabbt. Hade man tur satt alla locken fast annars var det dags för en ny omgång i apparaten. Nästan allt gick att konservera och det var ätbart under långa tider. Någonstans skall man ha öppnat en burk med älgstek som varit 40 år. Man provåt och de ätande överlevde. Det är mycket enklare att slita upp ett paket djupfryst och låta det tina och tillaga och äta. Det enda som kan hända är att den utlovade oxfilén har hoppat omkring som känguru i Australien eller travat på Solvalla.

 

Bilden visar en konserveringsapparat med termometer och andra tillbehör. Bloggaren Bo Tolander förmedlade apparaten till Raspen men har inte själv utnyttjat den för konservering tror jag.

 

 

Gammalmodigt: med plättlagg?

 

 

Den rejäla plättlaggen i gjutjärn väger runt 3 kg och gräddar 18 plättar samtidigt. Säkert har den använts för många år sedan, på en vedspis i ett riktigt stort hushåll. Idag är det annorlunda. De flesta vill ha ett mer hanterbart redskap, kanske med 7 små rundlar eller, ve och fasa, inget alls. Plättar finns att köpa färdiga, med eller utan sylt! Visst kostar de en slant, men middagen är framdukad på ett kick och man slipper tidsödande stekning, os och smetiga kärl.

 

  Det är okänt hur plättar smakade år 1538, då Olaus Petri nämner dem i en av sina skrifter, men vad gäller dagens färdiga finns inga tvivel. Inte en enda kan mäta sig med helt nygräddade, direkt från spisen!  Läs seniorbloggaren Olle Hallbergs berättelse om den furstliga rätten, införd i november 2009. Han skriver också om det här föremålet, liksom unge Nils Brodén,

 

Vi bloggare tycks uppskatta det gammalmodiga!

 

  Min man bjuder gärna på tunnpannkakor, stora plättar, så goda att de smälter som smör i munnen. Är barnbarnen på besök gör han gräddningen extra spännande. Pannkakan vänds högt upp i luften och landar perfekt i järnet, alltid plant och fint. Vi äter den med blåbärssylt! Fast soppan före är nyttig!

 

 

 

 


Gammalmodigt: Nästan bara för äldre herrar

 

 

Pojkhängslen av smalrandig resår med vita läderstroppar för knappar och guldfärgade metallspännen är nog ingen stor artikel i 2010-talets herr- och gossekiperingsaffärer (finns det över huvud taget dylika inrättningar?). Legendariska Börjes i Nyköping förde däremot självklart sådana artiklar och skänkte några till föremålsarkivet 1994.

 

   Hängslena på bilden uppges vara tillverkade krigsåret 1940. Vi gossar som då var nästan skolmogna har mer eller mindre diffusa minnen av att hängslen hörde till de på kalasen och julgransplundringarna närmast obligatoriska sjömanskostymerna. Men jag tror knappast att  det modet återkommer, även om en och annan börsmäklare på amerikanskt vis gärna stoltserar med breda, röda hängslen för att hålla upp  sina chinos.

 

   Nej hängslen är ett gammalmodigt, stundom nödvändigt attribut för äldre herrar med kalaskula. För evigt också förknippade med finansminister Gunnar Sträng, vilken ju för säkerhets skull samtidigt bar livrem.

 

 

Gammalmodigt: fungerande gräddvisp

 

 

 

Hur gammalmodigt är det egentligen att idag använda en handvevad gräddvisp? Museets exemplar som ses på bilden är helt i metall och lär vara tillverkad år 1900. Den har köpts in från Karin Pettersson, Sjögölet, Österåker så sent som 1985. Vi har en gräddvisp hemma vars konstruktion i stort överensstämmer med den drygt hundraåriga modellen. En smärre detalj i design skiljer genom att handtaget är plastöverdraget. Och det händer faktiskt någon gång att den plockas fram. Men i de flesta fall använder vi en elvisp.

 

Förr var människor hänvisade till enkla köksattiraljer jämfört med dagens elektrifierade apparater. Risknippen t.ex kunde tjäna som vispar. Det hundraåriga mekaniska redskapet var för sin tid ett stort framsteg. Med en vev drivs kugghjul vilket i sin tur ger en utväxling så att själva vispen roterar snabbt i grädden. En sådan snurr är inte enkel att åstadkomma med en handvisp utan rörliga delar. Och vi vet ju alla att man får sin tjocka grädde på kortare tid med snabb visprörelse än med långsam.

 

Elvispar gör numer arbetet lättare, mindre muskelkraft går åt och beredningen går fortare. Efterföljande disk kan däremot stundom bli lite mer komplicerad. Utvecklingen har fortsatt, moderna modeller med smala trådar - s.k. ballongvispar – är effektivare och ersätter de med bredare blad.  

 

Man kan också få fluffig grädde på ett annat beprövat sätt. En enkel plast- eller glasburk med tätslutande lock duger. Man skakar ordentligt en minut och vispgrädden är klar. Men det är väl ett gammalmodigt sätt?

 

 

Gammalmodigt: Ugnssop

 

Nog måste väl en gammal ugnssop betraktas som gammalmodig. En sådan finns i museets samlingar. Den användes förr för att sopa ut askan ur den stora vedeldade bakugnen som var uppmurad i köket i den gamla bondgården. Inför brödbaket eldades det i ugnen tidigt på morgonen med torr långved. Det tog flera timmar att få upp temperaturen i ugnen och när den var varm och den skulle göras ren från aska trädde man in några riskvistar i de två öglorna i ugnssopen. Om det var björkris, tallris, enris eller granris man använde visste jag inte men jag ringde till min kusin Gulli, 89 år, och hon berättade att hennes mor använde enris som till att fästa på ungssopen. Före sopningen doppades enriset i en vattenhink. Visst blev enriskvistarna ändå lite svedda men blev de för brända satte man bara på nya enkvistar.

 

Jag har faktiskt en likadan ugnssop i min ägo. Den har funnits på min hemgård sedan jag var liten. För att testa Gullis påstående att det var enris som man använde satte jag några enriskvistar i öglorna på min sop och fotade. Resultatet framgår av ovanstående bild vid sidan av museets foto.

 

I min fru Ingegerds hemby Lomsjö i Västerbottens län finns en välhållen bygdegård där min svärfar för många år sedan murade in en stor, vedeldad bakugn. Där brukar byborna grädda sitt tunnbröd och min fru och jag har varit med i bagarstugan och provat på tunnbrödsbakningens ädla konst. Nästa gång vi får tillfälle att delta i ett tunnbrödsbak ska jag prova min gamla ugnssop.

 

 
 

RSS 2.0