Glädje: Lycka i livet



Ordet GLÄDJE kan jämföras med fröjd, gamman, jubel, lust, nöje, förtjusning, extas, yra - härliga tillstånd att befinna sej uti!

GLÄDJE kan man känna inför så många olika situationer och saker.
GLÄDJE över sina barn, barnbarn, sin käresta, vänner, sitt hem.
GLÄDJE över att få vara frisk. GLÄDJE när man hör vacker sång/musik.
GLÄDJE över att få klä sej i en vacker klänning (som den på bilden) och gå på dans som ger sån GLÄDJE.

Klänningen som är av laxfärgat siden med silverbroderier, Vidd nedtill 300 cm. Ursprungligen från 1700-talet. Den är troligtvis brudklänning och när en dylik bärs är det GLÄDJE.

Klänningen har brukats av Ulrica Christina Löwen född Cronstedt som levde under tiden 1756-1841. Har skänkts till Sörmlands museum av Görel Adelcreutz.


Som sagt jag skulle känna GLÄDJE att få bära klänningen och få tråda en dans. Men skulle nog samtidigt vara rädd att ha sönder den, då skulle den inte vara till GLÄDJE längre, då kommer andra känslor in. Inte tänka så nu utan bara GLÄDJAS det finns så mycket i livet som ger GLÄDJE. 



Glädje: Kärlek från en far



Hur kan åsynen av denna gamla barnvagn väcka glädje? Den är tillverkad någon gång mellan åren 1900–1934. Kanske har givaren, som är f.d. läraren Anders Lybeck (f. 1934), en gång legat i denna ”barnvagn med sufflett” som den är inregistrerad som i Sörmlands museums samlingar.

I så fall känner jag med honom – mina föräldrar förvärvade en likadan då jag föddes 1934. Mina minnen från den tiden är grumliga och det var inte det som fick mig att associera till temat ”glädje”.

Det var istället mitt minne från 1960 – närmare bestämt en dag i september – då vår första dotter föddes. Då – men först då – var det dags att packa upp den barnvagn som beställts i god tid men som stått och väntat på att få användas. Självklart har den händelsen – att äntligen få lägga ned sin förstfödda i barnvagnen - för alltid för mig som stolt fader,  varit förknippad med GLÄDJE !


Glädje: Ett känslotillstånd



Wikipedia definierar glädje som ett känslotillstånd av tillfredsställdhet. Är man glad är man lycklig eller road, det är en positiv känsla.

Varför väljer jag en Vingåkersdräkt som symbol för glädje? Jo – jag är ägare till en sådan dräkt  som benämns gift kvinnas högtidsdräkt s k grannlåtsdräkt. Huvudbonaden väcker uppmärksamhet. Den är ett huckel som består av en halmstomme, däröver ett slätt vitt tyg. Ovanpå detta en röd mössa och över allt ett goffrerat (småveckat) vitt tyg.

Var kommer glädjen in? Den här dräkten använder jag bara när det är fest eller högtid. Befinner jag mig då i ett känslotillstånd av tillfredsställdhet? Förmodligen – i varje fall känner jag mig mycket vacker i min dräkt.

Är jag lycklig eller road när jag bär dräkten? I varje fall road när jag möter utlänningar- i synnerhet amerikaner. De blir rent av upphetsade av den vackra dräkten.

Bildens dräkt har tillhört Henny Eklund. Den var ny 1923. Hon använde den som folkdansare vid invigningen av Stadshuset i Stockholm 1923 och samma år vid Världsutställningen i Göteborg. Sedan följde den med Henny till USA och New York . Hon medverkade vid många tillställningar och medverkade i många internationella program alltid klädd i Vingåkersdräkten. Nu finns dräkten på Sörmlands museum



Glädje: När frihetens timme slog



MUCK är ett ord som varje värnpliktig svensk medborgare som fullgjort sin militära grundutbildning minns med glädje. Efter nio, tolv eller kanske femton månaders harvande i Kronans kläder var det dags att lämna in dessa i förrådet och återgå till de civila paltorna och plikterna.  Ordet MUCK står faktiskt just för Militär Utryckning Civila Kläder. Men likt en del andra förkortningar klarar sig denna på alldeles egen hand utan förklaring och kan även ombildas till ett verb, mucka (ej att förväxla med mucka gräl). 

De tappra gossarna på F11 i Nyköping, som tillverkat planschen ovan, var säkert inget undantag. För övrigt muckade hela denna fina flygflottilj redan 1979-80, men då var nog känslorna mer blandade. Minnet vårdas ömt av de veteraner som byggt upp och sköter museet ute på Skavsta flygplats. Den som gör ett besök (öppet sista söndagen i varje månad) kan få höra många både glada och spännande flyghistorier av de ”Biggles-figurer” som svarar för visningarna. 

Och även om många som sagt gladdes åt Muckar-dagen, så är det väl märkligt att svenska mogna män så ofta börjar berättar glada lumparminnen när de fått i sig en öl eller två.  Den så kallade lumpen var uppenbarligen inte en lång rad dystra dagar, utan också något där glädje förekom. Faktiskt inte bara i efterhand.



Glädje: Vatten ger lyckorus



I vårt land är det självklart att hämta rent och friskt vatten ur en kran, hur mycket vi vill och när vi behöver. Ändå gläds jag åt den möjligheten varenda dag. Det är framförallt i duschen som lyckokänslan väller över mig. Att stå där, lagom länge - vilken njutning!

I mitt barndomshem fanns inga rördragningar. Vi hämtade vattnet i hinkar hos grannen en bit bort. Det blev många att bära, särskilt när vi skulle tvätta. Koket i pannmuren krävde en hel del, för att inte tala om sköljningarna efteråt.

En gång i veckan var det ”damernas” vid idrottsklubbens bastuanläggning en bit bort och då var mamma, min syster och jag naturligtvis där. I övrigt sköttes kroppsvården mest i köket, vid ett handfat med tvättlapp i hand.

Baljan vi använde då var i emalj, gul med grön rand. Upphettat vatttnet hälldes direkt ur en aluminiumkastrull från spisen och kallvattnet skopades ur en plåthink.

Inte så hållbara men betydligt vackrare är handfatet och kannan i porslin som syns på  bilden. De tillverkades av Gefle porslinsfabrik 1920 och användes länge i något av gästrummen på Rönnebo Pensionat i Trosa. Många gäster fick glädjas åt den fina blomdekoren, och tvättvattnet, innan föremålen hamnade på Sörmlands museum.

Mor och far fick rinnande vatten i huset först 1965. Då hade jag flyttat hemifrån och fått nya vanor. Jag snålade inte längre med diskvattnet, duschade morgon och kväll och tvättade håret varje dag. Och kände samma tacksamhet som nu.



Glädje: Den första cykeln



Hur det kändes att få  sin första cykel 1939 kan nog dagens ungdomar inte förstå.

Jag hade kanske haft någon trehjulig sak men det räknas liksom inte. En riktig pojkcykel med bara två hjul, tjejcykel räknades inte heller. En tjejcykel kunde man ju kliva rätt in i, en pojkcykel var man tvungen att komma över röret på precis samma sätt som farsan och de där tuffingarna som åkte Skåne Runt på cykel. Dessa herrar kom farande som blådårar och de spottade snus i varje kurva. Jag fick en cykel men inget snus. Det här var krigstid och det fanns nästan ingen trafik på vägarna. När mor och jag inte var riktigt sams kunde man ta cykeln och åka hem till farmor. Där blev det inga andra förmaningar än att man skulle vara försiktig i trafiken, en trafik som var obefintlig, och så blev det saft och bulle. En dag tyckte farsgubben att jag cyklade så bra att vi kunde åka till min mormor. Två och en halv mil på grusväg, vurpa, gråt och trötthet och när vi äntligen kom fram så säger mormor vilken tid det har tagit. Uppmuntran tror jag att det kallas. Min cykel var något modernare än den på bilden och hade inte träsadel. 

Men det skulle bli värre eller bättre, det beror hur man ser på det. När man blev äldre skulle man alltid cykla till en dansbana. Den populäraste dansbanan, var den där det var mest flickor, det var mer än en mil dit och nog sjutton så den där tjejen man fick följa med hem hon bodde ett par mil åt fel håll. Men med vilken glädje det var som man gjorde cykelturen och vilken kondition man skaffade sig



RSS 2.0