Grymt: "Med smärta skall du föda dina barn (1:a Moseboken:3)"



Den här saken ser ut som ett salladsbestick av rostfritt stål. Det låter inte särskilt grymt.

Men när man får veta att detta instrument har använts av barnmorskor vid så kallad ”assisterad förlossning” förstår man att det kan uppfattas som grymt både fysiskt och psykiskt. Instrumentet förs in i kvinnans slida och “skedarna” placeras runt barnets huvud, och för att påskynda förlossningen drar man ut barnet.

Förlossningstången uppfanns i början av 1600-talet i England av Peter Chamberlen. Jag antar att tången sällan används numera. Det finns modernare hjälpmedel t ex sugklocka som består av en kupa som placeras på barnets huvud. Med hjälp av en vakuumpump dras barnet ut. Oavsett vilken metod som används gäller Mosebokens ord. Lustgas och epiduralbedövning kan lindra smärtan.

Hur ser det då ut bland djuren?

När en ko skall kalva visar hon det oftast med att lyfta svansen och kröka ryggen. Hon trampar runt oroligt i sitt bås. I regel kalvar en ko utan assistans.

Det händer ibland att kalvningen drar ut på tiden och då kan det bli nödvändigt att rådfråga veterinären. Då kommer frågan: Ligger kalven rätt? Det kändes dramatiskt första gången jag skulle göra en sådan undersökning själv. Armarna måste först tvättas noggrant med tvål och vatten. Sedan förde jag in ena handen och armen ända upp till armbågen i kossans slida och kunde konstatera att kalven låg rätt d v s där kändes två små klövar och en liten nos. Veterinärens råd blev då att avvakta.

Klockan gick och ingen kalv kom ut. Då var det dags för ett besök av en sömndrucken veterinär. Konstigt nog inträffar kalvningar ofta nattetid. För att påskynda kalvningen och förhoppningsvis få ut en levande kalv fäste vi två rep eller kedjor runt de små klövarna och kalven drogs ut. Hur kon upplevde detta är svårt att säga. Oftast råmar hon och vill få kalven till sig för att slicka den torr och ren. Oavsett om det blir en levande eller död kalv så förefaller proceduren grym. En ko får minsann ingen lustgas. Det är lätt att förfalla till att överföra mänskliga känslor till djuren.


Grymt: "Kampen är avslutad"



Detalj av tavla, "Hök och nötskrika", Bruno Lijlefors (år 1895). Deposition från Nationalmuseum.

Vill man skämta om det grymma kan det redovisas hur kräftorna har det!

Hans ögon syntes tårar pressa,
då de i kitteln sprattlade.
”Nej, ingen dör så grymt som dessa”,
skrek han, ”ty de dör levande”.
(Kellgren: Dumboms leverne)

Men så fann jag bilden ovan och på museets registerlapp står att detta är en oljemålning från 1895 signerad Bruno Liljefors. Den ingår i Ester Lindahls samling som ägs av Nationalmuseum men i sin helhet är deponerad på Sörmlands museum.

Bruno Liljefors (1860-1939) var en erkänt skicklig djurmålare som kunde skildra bland annat fåglar i korrekt relation till deras miljö. Han var speciellt förtjust i att skildra djur i kamp där han fick avbilda våldsamma konfrontationer mellan predatorer (dvs. djur som dödar och äter andra djur) och bytesdjur. Det tilltalade hans fantasi och han har gjort många sådana målningar. En del vill hävda – alltför många.

På denna målning har en duvhök slagit ett byte, en hönsfågel(?), och börjat kalasandet så blodet färgar snön röd. Med kraftiga klor håller höken fast bytet och konstnären har fångat bilden när rovfågeln är säker på att livet är släckt och gör en paus i dödandet. Kampen är avslutad – det är obarmhärtigt – det är GRYMT!

Fotnot:
Fröken Ester Lindahl (1868-1920).  Hon ägde Norrby säteri i Sörmland och sammanförde under början av 1900-talet en konstsamling av mycket hög klass.


Grymt: "Hur rengjordes karet i fotändan?"



Det är grymt när ett ord byter betydelse. Idag är det grymt häftigt när något är mycket trevligt.

Några gamla uråldriga synonymer till grymt kommer nu; ”barbariskt, obildat, rått, hjärtlöst, intrasigent, skoningslöst” och ungefär tjugo andra, och numera är det något som är trevligt.

”O tider, o seder”, sade redan Cicero om ungdomens förfärliga påverkan. Ja, inte pratade Cicero svenska, på kort lapidariskt latin sa han, ”O tempora! O mores!”, och inte var det om ungdomen han pratade utan om en upprorsmakares handlingar. Nu kommer några andra grymtningar som inte har något med bilden ovan att göra.

Grymt sade grisen när julen närmade sig. När Ragnar Lodbrok blev kastad ner i ormgropen så sa han: ”Grymta månde grisarna om de visste vad gammelgalten lider”. För yngre läsare meddelas att den tidens ormgrop inte har något att göra med dagens ormgrop, utan verkligen var en grop full med ormar.

Han som kokte kräftor sa: ”Grymt, de dör levande”.

Grymt cool. Grymt fett. Visst kan det vara grymt kallt på vintern. Att tvingas äta fett är grymt grymt.

Nu till det grymt häftiga badkaret ovan, jo det är verkligen ett badkar. Det är ett badkar av förtent koppar försett med hjul. Karet är från 1700-talet. Med den tidens hygien är det inte alls konstigt att det finns kvar. På 1700-talet badade man till jul och var man extra renlig blev det också ett midsommarbad, så att karet skulle ha slitits ut är otänkbart.

Gamla sjukhusjournaler talar ofta om vådan av att bada. ”Patienten avled dagen efter han inkommit med magsmärta. Vid sin ankomst badades han och åter- hämtade sig inte senare”. Friluftsbad blev inte vanligt förrän fram mot mitten av 1800-talet. Det här badkaret användes för medicinska bad, till exempel vid behandling av hudåkommor. Som jag sagt tidigare var det livsfarligt att sänka ner hela kroppen.

Jag kan se framför mig hur betjänten assisterad av ett par pigor släpar in karet. Förutom livsfarligt vatten finns det även hälsobringande örter i karet. Grevinnan hade ännu inte kommit ner i karet. När hon kommer ner i karet är betjänten verksam på annat håll.

En sista fråga. Hur gjorde man när man rengjorde karet i fotändan? Skickade man ner minsta pigan med huvudet före? Om man gjorde så, så var det grymt, mycket grymt.


Grymt: "Döden för en gnagare"



Nu i vinter är det många råttor och möss som söker värme inomhus. De lyckas oftast ganska bra.

En råtta kan ta sig in genom ett hål på tjugo millimeter, en mus klarar sex.  De kan hoppa jämfota flera decimeter i taget, klättra på insidan av ett lodrätt avloppsrör och falla flera meter utan att skada sig. Och de förökar sig i massor.

Vi är många som jagar dem, helst med effektiva och snabbt dödande metoder. Den här gamla handgjorda ”klumpfällan” står på museum. Fällan i trä har i gillrat läge ett upphissat tungt ”lock”. Ja, ni kan tänka er hur det blir när den lilla hungriga musen eller råttan vill smaka på betet därunder.

Att låta katten ta råttan är väl inte heller skonsamt. Jag minns en liten skogsmus, inburen i köket. Plötsligt blir den fri, det ingår i katt- och råttaleken. I stället för att rusa iväg ställer den sig på bakbenen och slår med sina små framtassar i protest mot tortyr och dödande. Katten tvekar i språnget och vi hinner gripa in. Man måste hjälpa den som visar civilkurage och törs ryta mot övermakten.

I dag kan elektronik och speciella ljud hålla odjuren borta. Förr var det tvärtom. Den medeltida tyska folksagan om råttfångaren i Hameln har vi väl alla hört om, men vad hände?  Jo, det var en gång…

En stad invaderas av gnagare, i otaliga mängder. De äter och förstör och människorna lider. Så kommer en flöjtspelare och erbjuder sig att lösa problemet. Han tar fram sitt instrument och börjar blåsa i det. Råttorna lyssnar och följer honom vart han går. De luras ner i floden Weser och drunknar. Men folket vill inte betala för hjälpen. Flöjtspelaren går bort i vrede. En tid senare, under en gudstjänst, är han tillbaka. Nu spelar han för barnen. De lockas in i en grotta. Ingen ser dem någonsin mer…


Grymt: "Egendomliga varumärken"



Visst ser det idylliskt ut på Olof Hermelins oljemålning av Nyköpingshus sett från Fiskbron vid Nyköpingsån med metande karlar och fladdrande tvätt på tork. Hermelin (1827-1913) var som konstnär påverkad av franskt friluftsmåleri och nationalromantiken. Hans tavlor har titlar som Pastoralt landskap, Skärgårdsskymning och Boskap vid ladugård.

   Frågan är om Hermelin vid sitt staffli ägnade några tankar åt de många grymheter som genom århundraden ägt rum på Nyköpingshus. Ursprunget till detta slott, som blivit något av en logotype för staden, är ett kvadratiskt försvarstorn av sten från 1100-talet. Successivt byggdes anläggningen ut och 1266 fick Magnus Birgersson (Ladulås) slottet som residens.

   Den mest omtalade grymheten på Nyköpingshus är Gästabudet julen 1317, då Magnus Birgerssons son Birger lurade sina bröder Valdemar och Erik till en ”försoningsfest” efter den så kallade Håtunaleken elva år tidigare. Festen slutade med att Valdemar och Erik låstes in i fängelsetornet för att svälta ihjäl. En grym död, livfullt skildrad i Gästabudsspelet som i olika varianter förnöjt ortsbor och semesterfirare sedan 1942 fram till 2008 - men vars öde nu ligger i kommunala kulturhänder.

   Märkligt nog har denna grymma händelse kommit till användning när kommunen marknadsför sig som ”Nyköping – Gästabudsstaden”. Måhända är förhoppningen att historielösa besökare ska lockas tro att här vankas det fest och gamman kring uppdukade bord. Men den som är mer noggrann med den historiska anknytningen drar sig nog för ett besök. Kanske låser dom in turisterna i kalla fängelsehålor för att…

   Liknande egendomlig användning av grymheter finns.  Tänk bara på Abbas genombrottslåt Waterloo, en plats där tiotusentals soldater dog år 1815. Eller det marina fiaskot med regalskeppet Vasa, som sjönk vid jungfruturen med man och allt men nu står som en stolt turistsymbol för en svensk storhetstid.


Grymt: "Albertina"

Sommaren 1952. Bodde på en gård i Årdala socken, min pappa arbetade där.

Han var som de flesta på den tiden ansluten till en fackförening. Varje år anordnades en sommarfest. Stallarholmen skulle bli platsen för det årets fest. Vi skulle givetvis fara dit, jag, far och mor. Det var abonnerad buss, matsäck, dricka (Loranga), en skara förväntansfulla barn och finklädda föräldrar.

Resan gick bra, hur lång tid resan tog har jag inget begrepp om, allt var ju sååå spännande att få komma ut i vida världen. Hade inte så stora krav. Framme blev det upptäcktsfärd på festplatsen. Mycket att titta på. Dansbana, skjutbana, tombola, kafé och mycket mer. Var vi åt den medhavda matsäcken minns jag inte, kanske hade vi stannat under resan, minns bara att det alltid smakade så gott när man var ute.

I en trälåda (stor sådan) med halm på botten finns en liten griskulting, vad gör den där? ”Gissa grisens namn. Skriv upp vad du tror grisen heter. 1 krona för varje gissning. Dragning kl. 14 vid dansbanan”. Ögnar snabbt igenom listan där folk skrivit namn, ser att där finns ingen Albertina, skriver dit det och betalar 1 krona, vilket var mycket pengar då.

Klockan blir två på eftermiddagen och många drar sig till dansbanan, det är dragning på gång. Ett förslutet kuvert öppnas. Grisens namn är ALBERTINA och vinnare är, ASTRID FREDRIKSSON. Upp på scenen och mottaga folkets jubel. Oj, oj, oj. Det var en pärs för blyga jag, men det släppte snart. Stoltas var min pappa som skröt lite om att ”det var min flicka som vann grisen”.

Vi hade ju som sagt åkt buss och det fanns ju bagagehylla bak på bussen, så där blev Albertina placerad i en lite mindre trälåda. Tur att det var sommar, hur skulle det annars ha gått. Nu var ju jag tvungen sitta i baksätet och hålla koll på min lilla gris. Hur hade det gått om det varit flera vinnare, lite svårt dela på en levande gris?

Att jag skrev Albertina var att min mamma hette det som andranamn. Hon tyckte aldrig om det namnet, men blev glad åt grisen.

Resan hem gick bra. Plats för Albertina fanns i stian. Hon fick mycket kärlek och omvårdnad och tyvärr också för mycket mat, det är inte bra ens för liten gris. Så hon fick åka till ”sjukan”.

Till julen det året fick jag en marsipangris i en fin ask och under grisen låg en 5-kronorssedel. Mycket pengar med dåtidens mått mätt. På Raspen (Sörmlands museums föremålsarkiv) när jag talade om den här händelsen sa jag att det var en 50-kronorssedel, men det hade ju varit en hiskelig summa då. Räkna ut det den som kan.



Veckans tema är som sagt ”Grymt”. Valde därför en marsipanform i tenn från Konditori Bern, Nyköping. Grymt bra knorr på historien, eller hur? Grymt, sa grisen.


RSS 2.0