Håll ångan uppe - gammal teknik som populär metafor


Blåslampan, eller lödlampan som den också kallas, är en uppvärmningsapparat med en riktad mycket het låga och är en bra värmekälla. När blåslampan ska tändas måste ett visst tryck (dock inte ångtryck) pumpas upp i bränslebehållaren, som innehåller fotogen. Den är en svensk uppfinning från slutet av 1800-talet ursprungligen konstruerad för att lösa problemet med att löda säkra behållare för gasoljekök. Blåslampan på bilden har använts av Uno Johansson, vaktmästare på Sörmlands museum från 1947 fram till 1980-talet.

Jag har ingen personlig erfarenhet av blåslampor. Men ånglok och ångmaskiner kan jag relatera till. Frustande lok på sträckan Landeryd-Falköping, som fyllde på vatten vid en hög vattenpump i Ulricehamn, kommer jag ihåg. Men också sotiga eldare, stiligt uniformerade lokförare, konduktörer och stationsinspektorer (stinsar).

Nu pratar vi om språkliga metaforer. Det blir enkelt att förstå begreppet metafor när man får lära sig att ordet metafor kommer från grekiskans metaforá och betyder ”överföring”. Ånga och blåslampa är ett par ord som flitigt används i överförd bemärkelse. ”Att rikta blåslampan mot” och vikten av att ”hålla ångan uppe” har man ju hört en och annan gång.  Kan t ex användas av företagsledare, som genom ett eldande tal vill få de anställda att prestera mera, oftare och bättre. Denna retorik har inte sällan en hurtfrisk framtoning. Många anställda tar misstroget emot budskapet. ”Ska vi trolla med knäna nu igen” hörs från flera håll.

Från t ex kvinnojourer och idrottsrörelse känner jag ett antal verkliga eldsjälar och blåslampor. Personer med solidariskt sinnelag som håller ångan uppe och utför ovärderliga insatser för samhället. Må de inte tillhöra ett utdöende släkte!


Håll ångan uppe - med tryckkokaren



Den franske fysikern Denis Papin har fått äran av att ha uppfunnit tryckkokaren, som är så effektiv vid matlagning. Men när trycket stiger i grytan och det pyser ur säkerhetsventilen är det inte utan att man bävar… för mig är detta en helvetesmaskin. Andra har älskat den eller gör det just nu. Tryckkokaren har nämligen blivit modern på nytt och rekommenderas som bröllopspresent i både tidningar och på nätet. Dess utseende idag är mer elegant än både Papins gryta från slutet av 1600-talet och den kastrull som fanns när jag var ung och nygift, se bilden. Föremålet tillhör museets samling Eskilstunahemmet från 50-60 tal.

I Prinsessornas kokbok från 1952 finns flera sidor om att laga mat i en tryckkokare, lämpligen på minst 4 liter. Här redovisas all tid man vinner. potatisen kokar på 8-12 minuter, och energiåtgången minimeras.   Det osar mindre och  ”blir mera trivsamt och lättare att hålla rent”.

Vilket fantastiskt trolleri bara för att kokningstemperaturen med hjälp av ökat tryck i det tillslutna kärlet kan stiga till 120 grader!


Håll ångan uppe - med en lågtryckspanna



År 1944 byggde min far en tvättstuga som jag tidigare berättat. Han köpte också en lågtryckspanna av märket OSBY. Det var en modernitet på den tiden. Lågtryckspannan var en cylindrisk, stående vattenbehållare med en eldstad under och ett rökrör ovanpå. Vattnet fylldes på direkt från vattenkranen via en ventil. Ångan kom ut i en slang med ett böjt järnrör i änden. Efter en halvtimmes eldning var ”ångan uppe”!

Jag kan ännu höra hur det lät när man stack ned det ångsprutande röret i en mjölkflaska med kallvatten. Det small och brakade förfärligt när ångan träffade det kalla vattnet. Men efter en stund när vattnet blivit varmare så tystnade smällandet.

Ångpannan användes vid stortvätten som jag tidigare berättat om men även vid kokning av småpotatis till djurfoder. Vi gjorde mycket äppelmos på höstarna och då kom lågtryckspannan till användning. Äpplena skars i bitar och ångröret trycktes ned i byttan och sedan var det locket på. Då använde vi en tina som såg ut ungefär som den på bilden ovan. En gång när jag var sju-åtta år blev jag nyfiken på hur äppelkoket fortskred så jag lyft på locket. Det var dumt. Jag fick het ånga över fingrarna på vänsterhanden och det orsakade stora brännblåsor som jag fick dras med bra länge.

För några år sedan köpte jag en ny fast begagnad lågtryckspanna bara för kul skull. Jag använde den till att tina upp igenfrusna vägtummor med och att värma vatten till bastubadet. En gång tänkte jag pröva att tina upp jorden i drivbänken i trädgårdslandet för att kunna starta odlingarna lite tidigare än vanligt. Jag drog igång pannan och stack ned ångröret i drivbänken. Jag lade några jutesäckar över och brädlappar ovanpå och så körde jag ett par timmar i spänd förväntan. Då tog jag bort pannan, bräderna och säckarna och inspekterade resultatet. Det var dystert. Ett par centimeter blöt och smetig jordsörja med djup tjäle under - det var resultatet av två timmars värmebearbetning.

Just då kom min fru förbi och frågade vad jag höll på med. Jag förklarade och visade det klena resultatet. ”Då har du nog kokat mina penséplantor också som jag hade i drivbänken. Dom tänkte jag sätta ut här frampå vårkanten”. Själv blev jag högeligen imponerad av vädrets makter. Tänk så mycket värme det går åt för att tina bort vinterns tjäle och is från marker och sjöar!


Håll ångan uppe - Ångslupen Munter


Att ha ångan uppe är en förutsättning att komma vidare. Det gäller både människa och maskiner. När man motionerat riktigt hårt då är det slut på ångan. Helt kraftlös vek som ett bananskal är man då. Man kan ha ångan uppe för att åstadkomma något alldeles speciellt och det hade de som renoverade ångslupen Munter. Ångan är nu uppe på både gubbar, gumma och båt. Ja gubbar, jag tror att det fanns ett antal kvinnor som skötte marktjänsten då gubbarna höll på med ångslupen. Gumman är Maja Annerstedt som styr Munters Vänners ekonomi.

Munter är ett föremål som är värdigt vilket museum som helst, men jag tror att det är bättre med en Munter som är i sitt rätta element. Munter byggdes 1879. Den har använts för persontrafik och timmerflottning på Yngaren och Hallbosjön. En greve Sparre beställde båten och fartyget gick i trafik i närheten av Ulricehamn. Efter ett antal ägarbyten blev Yngaren hemmavatten för Munter. Munter användes för person- och godstrafik men konkurrerades ut av bussar. Båten lade sig till ro i en vassrugge. 2002 hittades Munter och renoverades så att den nu mer är i trafik igen. Kryssningar på Yngaren och Hallbosjön med eller utan förtäring. Antalet kojplatser är lika med noll så flerdagarskryssningar kan inte erbjudas.

Gubbarna och gumman som renoverade Munter hade ångan uppe och nu har Munter ångan uppe. Det är bra att ångan kan användas för att få ett gammalt vrak att bli fartyg igen.

Den som vill veta mer om Munter kan Googla på Ångslupen Munter.

Till skillnad mot båten på bilden har Munter inga hjul och behöver inget snöre att bli dragen i, den har ångan uppe.


Håll ångan uppe - Kan du vissla Johanna?


2010-talets lattemammor har nog inte sett en Visseljohanna eller läppjat på riktigt kokkaffe under sina dagliga turnéer mellan trendiga coffeshops.  Huruvida detta är att beklaga vet jag inte, för som en ledarskribent på skämthumör skrev: ”Om utvecklingen går framåt så kommer vi inte att tveka att följa efter.” 

Men litet allmänbildning från fordom, det vill säga efterkrigstiden och början på de så kallade rekordåren, kan ändå vara på sin plats. Visseljohanna var det allmänt vedertagna namnet (varumärkesskyddat?) på vattenkokare (som på bilden) eller kaffepannor för så kallat kokkaffe. Genom en mycket enkel men sinnrik konstruktion på pipen eller i locket framkallades  ett visslande ljud när vattnet nått kokpunkten och bildat ånga som ville ut. Då hastade mor eller far i huset fram till gasspisen och lyfte snabbt av kärlet för att förhindra överkokningens förödande konsekvenser. En enkel naturlag, fjärran från dyrbara digitala varningssignaler hade tillämpats.

Under Visseljohannas glansdagar spelades ofta schlagern ”Kan Du vissla Johanna” i radio. Den var skriven av den då mycket populäre skådespelaren och kuplettförfattaren Åke Söderblom (1910-1965). Han var kollega med Thor Modéen och spelade ofta mot Sickan Carlsson. Visserligen kallades radion med en enda kanal stundom för ångradio, men texten handlade om en Johanna i högst mänsklig form som lockades att vissla. Om jag inte minns fel var det just Sickan Carlsson som stod för visslandet. Hon var verkligen en artist som höll ångan uppe.


Håll ångan uppe - Leka med elden...



Så många olika saker det kan betyda och när jag gick i Sörmlands Museums stora förråd, såg jag en brandspruta!! En gammal rödmålad metallhink med svart kant och en pumpanordning i metall, men med träskaft-den står placerad i magasinet.

Brandsprutan fann R Nilsson när de renoverade Prästgatan 9, åren 1991-1992. Reinhold Nilsson är givare av denna brandsruta som kallades pytsspruta med hink. Det är lätt att förstå att arbetet med att släka en brand med denna lilla manuella Pytsspruta måste krävt en god fysik, liksom att man hela tiden hade ångan uppe för att kunna släcka branden. 

När jag tittar lite bakåt i tiden så ser man att Nyköping drabbats av flera stora bränder. Redan på 1300-talet brann hela vår stad ner. 1665 var det åter en brand som gjorde att hela Nyköping i stort sett brann ner. Man byggde åter upp sin stad, men tyvärr så kom en Ryska galärflottan den 24 juli 1719 och nästan hela staden eldhärjades igen. Det enda som räddades på Västra sidan var Klockstapeln på Borgaberget  och Kungstornet samt en liten gård. På östra sidan om Nyköpingsån var Allhelgona Kyrkan, några gårdar i närheten och den stora Slottsträgården kvar.

Idag tar vi för givet att "Brandkåren" rycker ut med sina stora bilar om någon olycka är framme. Vi har brandvarnare, brandfiltar och små egna brandsläkare i våra hem. En stor trygghet men ändå händer det förfärliga olyckor! För precis som man alltid sagt-man ska inte leka med elden!!

Det gäller än .......


RSS 2.0