Handel - Kunden har allltid rätt

Reklam för Largerholms livs i arkivmaterialet från Farmek - Södra Sörmlands charkuteribolag.
 

Bara ordet handel väcker många känslor och minnen hos mig! Det första jag tänker på är när mormor och jag väntade på varubussen vid hennes stuga. Alltid kul när den kom, mormor handlade den mat vi behövde och jag fick en tablettask. Men tiderna förändras och där mormors stuga låg finns idag höghus och tunnelbana.

 

Lanthandel väcker även andra minnen-mina föräldrar drev en liten butik i en förort till Stockholm. Där såldes blommor, frukt, grönsaker och livsmedel. Det var alltid en speciell känsla att få åka med pappa till partihallarna. Första åren var det till Klara Hallen i Stockholm och sen till Årsta Partihallar.

 

 Vi åkte hemifrån redan straxt  efter 3 på natten för att få de allra bästa varorna. Det var tyst ute och släckt överallt men när man kom fram till Hallarna så var det liv och rörelse överallt. En speciell doft av blommor och grönsaker blandades i de stora lokalerna! Massor av människor ( mest män..) Pappa hade sina rutiner, han visste vilka han ville köpa varor av och priset diskuterades ofta över en kopp kaffe...

 

När alla inköp var klara så packades lastbilen och vi åkte till affären. Där skulle allt läggas upp snyggt, äpplena skulle putsas och blommorna snittas.... Pappa med personal var sen i butiken hela dagen - tror de kunde namnet på varenda kund! Där fick jag inpräntat i mig att : Kunden har alltid rätt!!

 

Klockan passerad 19 innan pappa kom hem - så höll det på år ut och år in........ Tack och lov så hade de söndags stängt!

 

Skillnaden mellan dagens handel är enorm. Det är ju inte så ofta vi idag handlar varor "över disk". Visst gör vi det när vi ska ha speciella ostar mm men inte när vi köper mjölk och mjöl.... Vi sätter oss i stället i våra bilar och åker till ett köpcentrum och där vi många gånger är helt anonyma.....Jag menar kassörskan vet ju inte vem jag är och vad jag brukar handla. Kan ju vara på både gott och ont med anonymiteten. 

 

Men det finns varubussar kvar, eldsjälar som kör sina  bussar som i ur och skur kör på den svenska landsbygden och säljer sina varor. En otrolig service för dem som bor långt bort ifrån butiker och köpcentrum! Inte nog med att det är ett sätt att hålla landsbygden levande det är ett sätt att värna om miljön!! För ju färre bilar som rullar ju bättre för vår miljö och näst kommande generationer!

 


Handel - med charkvaror

 

Tiden då vi slaktade hemma eller själva tog hand om grovstyckat kött kan för många kännas avlägsen, för yngre generationer rentav helt okänd.  Idag är stormarknadernas kyldiskar fyllda av vakuumförpackade charkvaror och vi kunder blir allt mer bortkopplade från matens härkomst och produktion.

 

Livsmedel blev storindustri 1900-talet. I Nyköping fanns flera kooperativa föreningar. 1946 skedde ett samgående mellan Lantmännens slakteriförening och Södra Sörmlands konsumtionsförening som startade gemensam fabrik i Nöthagens industriområde utmed Blommenhovsvägen. Man ville få fram billigare varor, skolmåltider var i vardande och rationell tillverkning nödvändig.

 

Nyköping fick trots detta behålla flera mindre charkuterier. Där kunde folk möta ”hökaren” bakom disk och utöver att välja bland dignande korvställningar, köpa köttfärs, sylta, leverpastej eller andra rökta köttprodukter få ett och annat tips om tillagning. ”Fläsk-Emma” var en välkänd dam som drev charkuterier i staden under 1900-talets första hälft. Tyskättlingen Hans Schaff höll till på Repslagargatan 16, där han också hade ett rökeri. Efter 16 års anställning tog han över företaget 1968. Ruljangsen varade till 1989. Hans charkuteriaffär blev den sista med betjäning bakom disk. Det luktade så gott i dessa charkuterilokaler!

 

Numer har det blivit populärt att tillverka sin egen korv. Var möjligen kungafamiljens korvstoppning till julen 1985 ett startskott? Vem minns inte de små sessornas ihärdiga rop; mer kött, mer kött och pappa kungen langade fram köttbitar till drottningen som febrilt stötte ner i kvarnen. Och härom dagen stod Kalle Moraeus – musikern från Orsa – i tv som korvmakare.

 

Ingen industriprodukt kan mäta sig med egen tillagad korv, kanske med vilt som råvara och många goda kryddor!

 


Handel - Tryckta köpråd

 

Allt i Hemmet från 1972 – den väcker minnen hos oss 40-talister som då byggde hus. Här fanns inspiration och råd om hustyper, byggtekniker och praktiska kök med korta avstånd mellan spis, diskho och kyl. Redaktionen hängde också med i den då rådande gör-det-själv-yran. En del läsare köpte tyg till kuddar och gardiner, andra skaffade spånskivor för att snickra egna möbler.  

 

  Tidningen gavs ut under åren 1956-83 men återkom 1999. Då, som nu, skrev man ofta om andra, mer skickliga formgivare, tex om Bruno Mathsson vars stolar var vackra och sittvänliga men tyvärr för dyra för oss.  

 

  Denne fantastiske designer förstod sig dock inte på kök. Han och makan bodde faktiskt på pensionat i ett par decennier innan de så småningom fick ett eget, mycket enkelt, hushåll i den villa som Bruno själv ritade. Närheten till naturen var viktigare än maten och villan hade stora glasväggar på flera sidor. Vilken kontrast mot fönstret här, det som ville locka oss att köpa torp.

 

  Sigge Hellberg, mejerist vid Mjölkcentralen i Nyköping, fick nog många bra tips från Allt i Hemmet. Tidningen ingår i hans och nu museets samling av tidskrifter, brochyrer och förpackningar. Sigge lär ha varit en noggrann man, en som handlade klokt.

 


Handel - och dess baksida

 

Det där att vara bonde innebär att man också är handelsman. De produkter som framställs vid gården ska säljas. Det kan röra sig om säd, potatis och grönsaker, slakteriprodukter och bär och svamp som plockats i skogen och mycket annat. Så till exempel så sålde min far en tid potatis i rätt stora mängder till affärer och privatkunder i Stockholm. Eftersom vi hade ett hönseri så sålde han också nyslaktade tuppkycklingar till sommargäster i trakten. Då var det min uppgift att cykla till kunderna och leverera. Under andra världskriget var det mycket lönande att sälja sådana produkter. Äggen såldes till affärer i Nyköping och daggamla kycklingar såldes till grannar runt omkring till ett pris av en krona per styck.

 

Värre var det att göra sig av med vår gamla häst. Den hette Max och var som en familjemedlem. Tjurig var han väl men snäll och så länge far min höll i tömmarna var han någorlunda arbetsvillig. Men när någon annan skulle köra kunde han bara istadigt stå still och vägra gå trots tillsägelser. Men en dag i slutet på 1940-talet blev han för gammal och måste sändas till slakteriet i Nyköping för slakt. Det var en sorgens dag. Men far min köpte ett stort svart sto på en auktion och friden var återställd. Den hästen hette Dala.

 

Det där med slakteriet fick mig att tänka på en händelse långt senare. Jag arbetade under 1970-talet med miljötillsyn av industrianläggningar vid Länsstyrelsen i Nyköping. Det innebar besök vid olika industrier i länet såsom Oxelösunds Järnverk, boardfabriken i Vrena, ytbehandlingsanläggningar i Eskilstuna, Sunlights tvättmedelsindustri i Nyköping m fl. Jag var också på besök på slakteriet i Nyköping. Avsikten med besöket var att kontrollera utgående avloppsvatten från slakteriet. De olika avloppsströmmarna var samlade till en så kallad fettavskiljare belägen under mark ungefär där bilden ovan är tagen.  För att göra en så bra besiktning som möjligt beslöt jag mig för att gå ner i den där underjordiska kammaren där fettavskiljaren fanns. Iförd stövlar och overall klättrade jag ner på en stege. Det var ingen trevlig upplevelse att se denna avloppsanläggning. Även om jag inte hade något att erinra mot anläggningens utformning så insåg jag att detta var den hemska avigsidan av vår i övrigt så förträffliga livsmedelsframställning.

 


Handel - Detaljerad dagbok

 

I Bettna Lanthandel var det full fart på omsättningen redan från starten 1912. Noteringar i denna dagbok, som kanske kan kallas en sorts kundreskontra, omfattar hela 464 sidor för det första året. Noggrant finns olika kunders inköp noterade med prydlig men något svårläst handstil. En kund har handlat 13 liter fatolja för 2:34, medan en annan kompletterat hemmet med 4 plyschlakan till en kostnad av inte mindre än 49 kronor, en hiskelig summa på den tiden. Mera jordnära varor som lämnat hyllorna är 1 kg soda, 2 skåplås, 5 kg margarin, 1000  tvåtums trådspik och 50 kg rågmjöl. Man kan anta att avbockade belopp är betalda, medan övriga förhoppningsvis erläggs i lag ordning.

 

   Det var nog ett hårt dagligt slit att vara lanthandelsman i det lilla sörmländska samhället Bettna.  Bredden på sortimentet var som framgått stor, på samma sätt som nutida Ica- och Konsumhandlare har ett myller av varor. Men de senare behöver inte avsluta dagen med att gå igenom någon handskriven dagbok för att kolla försäljningen och uppdatera behovet att nya leveranser. För dem har datorn gjort jobbet redan när varorna passerat kassan. De kan kartlägga varje kunds inköpsvanor och vet exakt vilket tandkrämsmärke eller falukorvssort som familjen föredrar.  Om detta är ett framsteg kan nog diskuteras.

 


Handel - Stadsbacillen


Fotografi ur samlingen Farmek
 

Det fanns en tid då det inte fanns några superresistenta bakterier. Jag vet inte om det fanns några bakterier eller virus alls. På denna lyckliga tid var det tillåtet att sälja mycket av det man åt från vagnar. Dessa vagnar hade inte några sådana dumheter som tvål, vatten och tvättställ. Visst fanns det hälsovårdsnämnder men jag vet inte vad de sysslade med.

 

Kött, mjölk, fisk och bröd kunde köpas från bil eller hästdragen vagn. I bästa fall fanns det någon is kring varorna när försäljningsrundan startade eller när vagnen ställdes upp på ett torg. Vid dagens slut såg fisken mer än tråkig ut, köttet hade blivit grått. Stadsbacillen, man utsänd av hälsovårdsnämnden, hade nog siesta efter lunchen för alla besök på torget gjordes på morgonen. Många handlade från dessa vagnar och de flesta mådde bra utan en massa hälsovårdskontroller. Blev man sjuk så blev man frisk efter ett tag och detta skedde utan penicillin. Detta medel var knappt uppfunnet ännu.

 

Det var en lycklig tid, inga baciller och inte heller en massa kemiska tillsatser i det man åt. Trots allt är det nog bättre nu även om inget körs hem till dörren, utan man får vandra iväg när något skall köpas. En tröst är det ju att man får lite motion.

 


RSS 2.0