Hantverk: hyvel i slöjden

 

 

När Sylvia Fargo visade mig det eleganta verktyget blev jag åter påmind om att människor långt tillbaka i tiden uppfunnit och tillverkat snillrika saker. Det inte bara det senaste århundradet som teknisk utveckling pågått. Listhyveln på bilden är tillverkad 1739. En sak, av allt jag lärt utav museets samlingar, är just insikt om att till synes enkla men ändå smarta verktyg och andra konstruktioner gjorts även i gången tid. I historiska sammanhang talas om teknikutveckling redan under medeltid.

 

Med en listhyvel kan man skapa en fals eller profil i ett trästycke. Till en början utformades listhyvlar direkt för den profil som skulle skapas och därför har många tämligen unika hyvlar tillverkats. Men konstruktionen är i grunden bara en hyvelkropp, ett hyvelstål och en kil som låser fast stålet. Liknande verktyg med smärre förbättringar har använts i hantverk långt fram i tiden.

 

Jag kände tidigt att träsnideri lockade och det började med fogsvans och morakniv. I skolan blev sedan slöjden det roligaste ämnet. Där fanns spännande verktyg, bl.a falshyvel, i storlek och utseende likartat verktyg som den här gamla klenoden. Slöjdandet var så intressant och trevligt att jag umgicks med allvarliga planer på att själv bli lärare i ämnet.

 

Efter skolan blev det istället arbete med snickeri på fabrik. Jag spikade ihop köksinredning, men detaljerna var maskinellt tillverkade, fals t.ex åstadkoms i en eldriven fräsmaskin. Trots att hopsättningen av inredningssnickerierna skedde med handverktyg är jag inte säker på att mitt jobb definierades som äkta hantverk.

 

 

 

 

 

 


Hantverk: i brudkistan

 


När den danska prinsessan Sofia Magdalena inför bröllopet med den svenske kungen Gustav III skulle eskorteras till Sverige av ambassadören greve Arvid Horn noterade ambassadören vid betraktandet av prinsessans brudkista att: ”Hennes kunglig höghet blir på det präktigaste försedd med allt hvad till Dess beklädning någonsin kan upptäckas.”


I inventarieförteckningen från 1766 förtecknas bland annat:
”Toiletteservis av silver, bestående av spegel, handkannor, handfat, ljusstakar, dosor, flaskor. kuvertbestick, bordsilverserviser, kaffekannor, themaskiner, chokoladier, värmelampor, skålar, fat och sockertänger. 11 robes de cour, 16 robes rondes och 26 mer informella klänningar. Åtta svarta klänningar, tre pälsfodrade mantlar, 72 par skor, 12 par tofflor, 30 par handskar, 28 dussin italienska blommor, solfjädrar, strumpeband, mängder av linne och spetsar.”

Brudkistan skulle förutom innehållet av en mängd personliga ägodelar också manifestera hemlandets rikedom och hantverksskicklighet.

 

Även för mindre bemedlade personer skulle brudkistan ge besked om familjens och släktens rikedom och hantverksskicklighet och hantverkaren var oftast den unga kvinnan själv som vävde tyget till och broderade monogram på allt linne som sängkläder, borddukar, servetter och handdukar som kistans hemgift, det vill säga föremål kvinnan tog med sig från föräldrahemmet när hon flyttade ihop med sin make, skulle innehålla.
Kvinnan representerar här den mjuka sidan av begreppet hantverkare, som visserligen innehåller alla slags hantverkare, även om det vanligen används mer frekvent om yrkesutövarna på den hårda sidan, i det här fallet kisttillverkaren.

 

Definitionen på hantverk är att det är ett produktionssätt som utförs för hand där utövaren ofta behärskar hela processen och det färdiga resultatet beror av hantverkarens yrkeskunskap och individuella förmåga eller fallenhet, en definition som det kvinnliga hantverket väl faller inom ramen för, men som ofta i stället beskrivs som kvinnosysslor eller handarbete i betydelsen arbete som utförs manuellt på fritiden eller som hobby.


Vad fotots brudkista, Brita Gyllenstiernas, daterad 1644 och prydd med makarna Georg Fleetwoods och Britas vapen och initialer, innehåller finns inte förtecknat men mot bakgrund av att Britas och Georgs bröllop bekostades av Gustav II Adolfs hustru Maria Eleonora kan man förmoda att även denna kistas innehåll är rikligt och väl manifesterar hantverksskickligheten i 1600-talets Sverige och landets rikedom. Själva kistan, som är handgjord i trä med metallbeslag och handmålad, har troligen sitt ursprung i den pommerska staden Kolberg där Georg Fleetwood vistades en tid i Gustav II Adolfs tjänst som kommendant. 1631 besatte svenskarna staden och behöll den fram till 1657 så med lite god vilja kan också kistan representera svensk hantverksskicklighet.


Att jämföra med dagens brudkista, en startbox från IKEA, vars innehåll är industriellt tillverkat i något asiatiskt land. IKEA-brudboxen manifesterar inte vare sig släktens eller hemlandets rikedom eller dess hantverksskicklighet men som symbol för det egna boendet och övergången till vuxenlivet har den övertagit brudkistans funktion. Och typiskt svensk är den.

 


Hantverk: snusdosetillverkning

 

 

Denna finurliga uppfinning har använts till näverdosetillverkning. En vals i mässing med mönster av moriska bågar (35 mm högt). Så finns ett mothåll i form av pressvals av järn. Man sätter fast hela apparaten i arbetsbänken med två järnskruvar och mellanlägg av trä. Man kan inte säkert datera den. Man använde näver i dosan och mestadels trä i botten och lock. Snusdosor kunde också svarvas. Felaktigt har man sagt att vår kung Adolf Fredrik svarvade snusdosor och andra saker. Men man har inte funnit några föremål som kunnat bindas till honom och det är alltså osäkert vad denne monark sysslade med då han ju fråntagits all makt att styra Sverige.

 

Snusdosans historia börjar i Frankrike på 1560-talet och kommer till Sverige på 1700-talets början. Då hade man nässnus, tog en nypa och andades in snuset. Både män och kvinnor trakterade detta. Snus hade förut förpackats i påsar eller strutar.

 

Munsnuset blev vanligt i början av 1800-talet och många dosor av skiftande slag har brukats.

Med tobaksmonopolet 1915 kom en oval dosa i bruk, med olika storlekar, 50 gr, 100 gr och en fyrkantig på 250 gram, så kallad ”kardus”. 1967 kom så Sv Tobaks AB ut med den kända runda dosan med plåtlock. Numera är väl portionssnuset det vanligaste, både för kvinnor och män.

 

Själv har jag i min ägo en dosa av plåt med inskription R Sjögren. I den har jag knappnålar och fingerborgar. Jag undrar om den har seglat på ”de sju haven”, för det finns ju fiskare i Sörmlandsskärgården med Sjögren som släktnamn. Jag minns att min far hade en liten dosa med tobak i fickan, kanske var det egentligen en snusdosa. Min far snusade aldrig. Däremot släpade han på pipa, tobak och tändstickor även när han jobbade i skogen eller på åkrarna. Så småningom insåg han det ohälsosamma och slutade med rökningen vid 40-årsåldern. Detsamma försökte jag själv i många år innan jag vid 50 bestämde mig och kastade cigaretterna.    


 -  ”Sensmoral  - börja aldrig  röka eller snusa”  - det är så skönt att vara fri från den lasten!

 

 

Hantverk: en pokal från Metalltryckaren

 

 

Bildens tennbägare är en kopia av en bägare från Vadsbro socken. Den är tillverkad 1996 av Tennverkstaden Nyköping AB. Företaget, som brukade kallas Metalltryckaren, ligger i kv Sadelmakaren vid Folkungabron. Det startades 1930 av några ciselörer. I verkstaden tillverkades föremål i koppar, mässing och tenn. Det var en verksamhet med rötter i Nyköping från tidigt 1600-tal. Mässingsbruket, senare benämnt Nyköpings Bruk och Faktori, hade en minst sagt brokig väg fram till konkursen år 1866. Den mycket intressanta historien hoppar vi över denna gång. Metalltryckarens verktyg och maskiner liksom tillverkningsmetoder hölls igång i ca 70 år. Företaget hade medarbetare som utvecklade och förvaltade ett genuint hantverkskunnande. När verksamheten upphörde såldes inventarierna år 2004 till Nyköpings kommun.

 

I slutet av förra millenniet var jag på jakt efter en pokal i tenn. Den skulle bli vandringspris i min årliga kompistävling i golf – Antons Golfcup. Sagt och gjort, det blev ett mycket givande inköpsbesök på Metalltryckaren. Jag fick på plats se den gamla industrimiljön. Fick även se tillverkningsprocessen från plåt till färdig pokal. Maskinpressningen och formgivningen gick med förbluffande snabbhet. Mycket nöjd cyklade jag hem efter att ha betalt 300 kr för dyrgripen. Som pris i den årliga golftävlingen är den mycket eftertraktad. Den har hittills delats ut femton gånger och är ständigt vandrande. Så länge vi kamrater orkar vandra runt på undersköna golfängar i mina västgötska hemtrakter, kommer segraren att förvalta pokalen under ett år framåt. Senaste gången jag vann tävlingen var 2008. I år tänker jag minsann slå till igen!

 

 

Hantverk: Skomakare och dalkullemord 1856

 

När vi vid senaste seniorbloggmötet bestämde temat Hantverk tänkte jag genast på skomakeri. Jag har i flera olika sammanhang kommit i kontakt med det yrket. Som föremål till bloggen valde jag en skoklämma i museets samlingar. Den tillhör Strängnässamlingen och är inköpt av Gustav Andersson i Strängnäs. Jag har i mina samlingar en likadan skoklämma och den använde min farfar när han i slutet på 1940-talet reparerade hästselar. Den här klämman används för att hålla samman läderstycken som man vill sy ihop med hjälp av bäcktråd. Bäcktråden var speciell. En 60 -70 cm lång svart becktråd var i ena änden skarvad med ett tagelstrå. Med hjälp av en syl gjordes hål i de fastklämda läderbitarna och sedan användes tagelstrået som ersättning för en nål. Farfar visste hur de skulle gå till.

 

Mina kontakter med skomakaryrket börjar i torpet där jag bor. Här bodde i slutet av 1800-talet en skomakare som kallades ”Österlunds-gubben”. Han var morfar till min ingifta farbror Algot. Huset där skomakarverkstaden var inrymd finns fortfarande kvar. En annan skomakare som jag minns från min barndom bodde ett par kilometer bort på andra sidan byn. Han var något invalidiserad för när han gick till fots fick han inte isär knäna så han rörde sig långsamt med knäna sammanpressade. Förutom att laga skor kunde han också klippa hår. Det var en pina att gå till ”Kalle skomakare” och få håret friserat. Han hade en mekanisk hårklippningsapparat, en sån där enhandsmanövrerad sak som man klämmer på så att klippdonen rör sig mot varandra. Men gubben drog apparaten över mitt huvud fortare än han förmådde röra donen så han luggades fruktansvärt. Han slet bort mer hår än han klippte.

 

Men värsta kontakten med skomakeriet var nog när jag spelade amatörteater i Björnlunda Hembygdsgård i bygdespelet om dalkullemordet här i socknen år 1856. Det handlar om en skomakare Brunfeldt som bodde med fru och barn i Tibble sågstuga, ”Trindtorpstugan”, och där var det förfärligt fattigt. En vandrande dalkulla från Yttermalung, 16 år gammal, kom för att sälja sina varor till skomakarfamiljen. I sitt desperata armod slog skomakaren ihjäl kullan, tog hennes pengar och gömde henne bakom stugan. Rånmordet blev snart uppdagat och skomakaren dömdes efter två år till döden genom halshuggning på den så kallade ”Axalaheden”. Jag har varit med i det här spelet två gånger. Vid det första tillfället spelade jag skomakare och mördare med vid det andra tillfället hade jag avanserat till skarprättare.

 

 

Hantverk: Smeden och järnhanteringen har funnits i flera tusen år

 

På bilden syns en järnsprint eller en järnspik som togs tillvara när man rev ett 1700-talshus vid hamnen i Nyköping. Den har väl troligtvis tillverkats av någon smed i Nyköpings omgivningar.

 

Hantering av järn och smide har funnits i tusentals år. Nyköpingstrakten är nära kopplad till järnhantering. Det finns många gamla gruvhål och även platser där hyttor (masugnar) var belägna. Bland annat var området vid Tunaberg och Nävekvarn lämpat för järnframställning eftersom där fanns tillgång till de tre grundläggande komponenterna – malm, skog och strömmande fördämningsbart vatten. För att framställa järn ur malmen behövdes kol för att värma och reducera järnoxiden till järn. Kolet framställdes av trä och behövdes i stora mängder. Till hyttorna behövdes dessutom kraft (strömmande vatten ) för att driva blåsbälgarna som blåste luft genom masugnarna. Med hjälp av dessa förutsättningar och stor hantverksskicklighet producerades råjärnet. Det råjärn eller tackjärn som kommer från masugnen behöver sedan bearbetas för att bli smidbart, vilket kallas för färskning.

 

Vallonerna kom till Sverige i början av 1600-talet och införde det så kallade vallonsmidet – ett sätt att framställa smidbart järn. Tunaberg/Nävekvarn var ett av de områden i Sverige som vallonerna invandrade till. Det järn som framställdes genom vallonsmidet var en produkt som kunde säljas till högt pris på grund av sin höga kvalitét. Vallonbruken fanns på olika ställen i Sverige. Österbybruk är idag, vad jag vet, den enda bevarade vallonsmedjan.

 

För att tillverka olika föremål, som exempelvis spiken på bilden krävdes ofta ytterligare en smed som kunde forma det smidbara järnet till olika produkter. Det var ibland bysmeden eller gårdssmeden som stod för den slutliga utformningen.

 

Vi tänker normalt inte på vilken mängd av hantverkskunnande och arbete som krävdes för framställandet av denna till synes enkla spik, som vi ser på bilden. Utan dessa kunniga människors strävsamma arbete och förmåga att utveckla processerna hade vår verklighet idag antagligen sett helt annorlunda ut.

 

 

RSS 2.0