Hemma hos oss - Kan en skål från Orrefors tänkas hamna i museets förråd?

I mitt vitrinskåp finns en samling av diverse glas- och keramikföremål. Här finns t ex en elegant kaffemugg från Sveriges Riksdag som  jag pratade mig till år 2000, när Riksdagens revisorer var på länsbesök. Här finns också bildens vackra, exklusivt dyrbara kristallskål från Orrefors, designad av Gunnar Cyren.

 

Hur har en så fin glaspjäs hamnat i mitt skåp? Jo, jag har fått den efter min framlidna hustru. Hon fick den år 1996 efter trettio år i statlig tjänst. Den överlämnades av landshövding Bo Holmberg vid en festlighet på Nyköpingshus. Inskriptionen lyder "För nit och redlighet i rikets tjänst" - ståtlig formulering, eller hur?

 

Utmärkelsen för nit och redlighet har anor från tidigt 1800-tal. Sedan ordensväsendet avskaffades är det den enda utmärkelse som mamma staten utdelar till sina trogna tjänare.  Kraven är att ha varit anställd  i någon form av statlig tjänst under minst 30 år. Fliten och skötsamheten är en given förutsättning även om bedömningen tillämpas generöst. Min hustru hade dock enligt både arbetsgivarens och oberoende bedömares uppfattning gjort sig ytterst förtjänt av utmärkelsen.

 

En rad frågor söker sina svar. Hur kan det t ex komma sig att statstjänstemännen måste meritera sig för utmärkelsen i hela 30 år? Motsvarande krav inom kommuner och landsting är ju endast 25 år. 

 

En annan fråga är hur det kommer att gå med glasskålen när Orrefors glasbruk sannolikt går i graven?

 

En tredje undring är hur många nyanställda inom staten som kommer att få utmärkelsen om 30år? I dagens rörligt, röriga arbetsmarknad kommer antalet mottagare att bli betydligt färre. En "tacksam" (!) besparing?

 

Som nybliven statspensionär - omgång två efter ett oväntat arbetsåterfall under 2012 - måste jag skryta lite. Jo, även jag har fått utmärkelsen "För nit och redlighet i rikets tjänst". Jag valde en guldklocka och köpte en anknytande miniatyrmedalj. 

 

 
Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån sina egna föremålsgömmor. Vad finns det för skatter och historier hemma hos de själva? Vad skulle kunna bli framtidens museiföremål från vår tid?

Hemma hos oss - minnen från mormor och farmor

Oj vilket vitt och intressant ämne.... Hemma hos oss finns det många saker som har ett känslomässigt värde för oss... Min man har sin kontrabas och alla gitarrer, en cittra och ett antal flöjter förstås... Våra hyllor med både böcker och skivor är välfyllda.... Vi har förstås möbler så vi kan leva ett helt ok liv.

 

Men det viktigaste för mig är två små skålar.....små skålar som var fyllda med godis när jag var liten. En hos min mormor och en hos farmor innan den kom till mitt barndomshem. Mormor var min absolut bästa mormor -hon dog 1979, så jag minns henne så väl. Jag var ofta hemma hos henne, första barnbarnet var kanske speciellt??? Även som äldre var jag ofta med henne - tyvärr pratade vi inte så mycket om hur livet var förr, men hon lärde mig att älska hantverk och att allt kan lösas. På hennes bord stod alltid skålen - fylld med polkagriskarameller. Inget jag gillade, men då hade mormor alltid en kaka eller något annat till mig istället.

 

Skålen är enkel och locket är sen länge borta. Rosa rosor och under årens lopp har jag samlat på mig många andra porslinssaker med samma dekoration. På ett bord hemma hos mig står nu skålen och brevid har jag ett härligt kort på min mormor när hon rider på en åsna - en häftig mormor hade jag.... För min mormor var nog livet många gånger mer än tufft, en liten statarjänta som tidigt fick ta stort ansvar för alla sina syskon och tidigt jobbade hon som piga.

 

Den andra skålen är i glas och mässing. Ett mässingsunderrede med fyra ben och ett lock i mässing. Själva skålen är i glas och den är handmålad med gröna blommor. Jag minns inte när den stod i min farmors hem, inte så underligt för hon dog redan 1955. Min pappa fick skålen vid bodelningen och den har alltid stått på ett fint bord bredvid en Emmafåtölj. Alltid fick vi förmaningar om att farmors skål skulle vi vara försiktig med...

 

Farmor lärde jag aldrig känna, men min mamma sa alltid vänliga saker om "tant" -hon kallade min farmor så. Farmor miste sin mamma tidigt, hon var bara 2 år, nu har jag förstått att den mamma hon trodde sig ha - var hennes moster!! Tänk så många onödiga familjehemligheter som har kommit fram de senaste året - pga släktforskning.. Farmor träffade min farfar (som redan lämnat jordelivet när jag föddes) och de fick en helt annan miljö än mormor att leva i. De drev stora gårdar och jordbruk i Uppland. 

 

Än idag är skålen helt felfri och ibland fyller vi även den med godis. Emman står bredvid - en ny bodelning har skett och jag hade turen att dra den lott som gav mig den fina skålen... Så går livet vidare och jag hoppas våra barnbarn och framtida barnbarnsbarn vill spara några gamla minnes saker och ibland skänka det förgångna en tanke!!

 

 
Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån sina egna föremålsgömmor. Vad finns det för skatter och historier hemma hos de själva? Vad skulle kunna bli framtidens museiföremål från vår tid?

Hemma hos oss: Tupperwarepartyn

Jag vet inte om det kommit in några Tupperwareprodukter på muséet. Om inte är det bara en tidsfråga innan det kommer in alla möjliga och omöjliga verktyg som skulle användas i kök och kylskåp. Skålar, stekspadar, tårtspadar, formar för mikron och om jag förstått det rätt även en sak får ångkokning i mikron. Flera av produkterna är funktionella och designen bygger oftast på gammal god husmorstradition. Av det jag sett av produkterna är det ett som jag ställt mig frågande inför. En liten grej med en spetsig och ganska vass hake. Detta verktyg skall användas för att underlätta skalning av en apelsin. Jag misstänker att den som har designat detta verktyg aldrig har försökt sig på att skala en Jaffaapelsin med skal med är mer än en centimeter tjockt skal.

 

Alla Tupperwares produkter säljs på speciella partyn, men också på nätet som second hand. Dessa partyn är sena tiders efterföljare till gårdagens syjuntor. En skillnad är att på syjuntan producerades förutom prat även ett arbete som utfördes av flitiga händer. Produkterna förmedlas nu av en pratglad människa med säljarsjäl. Jag vet inte om jag har fattat det rätt men en gammal ramsa dyker upp i mitt minne.

 

Köp grejor, köp grejor, köp grejor av mig. Köp inte av andra de lurar ju dig.

 

 
Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån sina egna föremålsgömmor. Vad finns det för skatter och historier hemma hos de själva? Vad skulle kunna bli framtidens museiföremål från vår tid?

Hemma hos oss - En (n)espressomaskin

Min farmor Albertina (född 1869) kommer jag främst ihåg för kaffelukten i huset. Ständigt stod pannan på vedspisen i hennes kök och puttrade, om någon skulle vilja ha en kopp att ”dricka på bit”. Kokkaffet kunde nog upplevas som garvsyra av känsliga magar, producerat på malda bönor som fick räcka i många timmar eller rentav dagar.

 

   När  bryggkaffet gjorde entré i det svenska folkhemmet på 1950-talet förändrades kaffevanorna. Allehanda bryggare med filter och glaskannor började med saluföras i  elbutiker som matvaruaffärer. Endast de mest traditionsbundna höll kvar vid kokkaffet.

 

   Men så började folk resa utomlands och fick smaka på espresso, cappuccino, cortado och andra kaffevarianter, framställda i stora maskiner. Sådana kom också till Sverige och hanterades  på restauranger och andra lokaler av en ny yrkesgrupp: Baristan.

 

   Men varför kunde man inte göra sådant kaffe hemma? Ja, det kunde man faktiskt, om man hade riktigt gott om pengar att inhandla en maskin för. Och naturligtvis kom en enklare variant, den så kallade nespresso-apparaten. En pryl för runt 2 000 kronor som matas med ganska dyra kapslar för snabbframställning av kaffe i hemmet. En sådan har nu gjort sitt intåg i det tolanderska hemmet. Den markerar ytterligare ett steg i det svenska kaffedrickandets historia och har därmed en given plats på framtida museihyllor.

 

  Och jag är tämligen övertygad om att detta inte är sista steget. Vad som komma skall har jag däremot ingen aning om.

 

 
Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån sina egna föremålsgömmor. Vad finns det för skatter och historier hemma hos de själva? Vad skulle kunna bli framtidens museiföremål från vår tid?

Hemma hos oss - ur mitt egna museum

 

Den här gången bestämdes temat till ”Hemma hos”… Vi skulle välja något föremål hemma och skriva vår blogg med utgångspunkt från detta. För egen del så råkade jag i grubblerier. Vad skulle jag välja? Jag har ju under årens lopp samlat på mig en hel massa prylar som jag sparat bland annat i ett litet museum på vinden. Jag tänkte på mina träslöjdalster från folkskolan från mitten av 1940-talet, exempelvis en liten blomsterhylla och en liten leksakskärra med hjul av runda solettaskar i trä. Skulle jag välja linbråkan från 1800-talet eller min isupptagningsutrustning med issåg, isgrind, istång och iskrokar. Kanske skulle jag välja min hästdragna vagn, en så kallad nämndemansdroska som jag fick i present för en massa år sedan efter att ha rustat en annan hästvagn åt min trevlige granne. Ett tag tänkte jag åka till bankfacket och ta hem den brudkrona i silver som jag gjorde till vårt bröllop. Den har använts av flera brudar! Till slut valde jag mina vevgrammofoner.

 

 Trattgrammofonen på bilden köpte jag på en antikhandel i Örebro i mitten av 1970-talet. Jag fick närmare 100 ”stenkakor” på köpet och dem har jag också kvar. Resegrammofonen till höger på bilden är en liten behändig sak också den inköpt i Örebro. Nedpackad i fodralet är den 28 gånger 12 gånger 5 centimeter och väger knappt 2 kg. På bilden är den uppmonterad med en stenkaka på med Bertil Boo som sjunger ”Drömmar av silver, drömmar av guld” till Åke Jelvings Ensemble. Skivtallriken är bara 6 centimeter i diameter så grammofonskivan måste skruvas fast vid spelning. På en liten oval mässingsskylt på grammofonen står det PATENTED – SWISS MADE.

 

Båda grammofonerna är fullt spelbara. Jag kommer att vårda dem ömt. Så har jag inte alltid gjort. Vi hade en vevgrammofon inbyggd i en fin trälåda i mitt föräldrahem. Jag spelade på den ibland men det fanns bara skivor med klassisk musik på och det tyckte jag var trist. Så jag plockade sönder grammofonen och gjorde en båtmotor av den till min egenhändigt ihopsnickrade träleksaksbåt. Tänk så tokig man kunde vara! En annan gång plockade jag sönder en fin liten bordsklocka med en speldosa i. Vid varje hel timma spelade klockan en liten fin melodi som jag fortfarande minns hur den gick. Vad jag sörjer den klockan!

 

 
Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån sina egna föremålsgömmor. Vad finns det för skatter och historier hemma hos de själva? Vad skulle kunna bli framtidens museiföremål från vår tid?

Hemma hos oss - Jakttroféer

I jägarhem förekommer ofta väggar dekorerade med jakttroféer. Hjortdjurens horn med pannben är vanliga men det kan också vara kranier eller skinn. Jag har horn från våra fyra hjortviltarter, älg, kronhjort, dovhjort och rådjur, men också djurdelar från andra viltslag, till exempel vildsvinsbetar. De flesta jägare sparar nog sådana föremål som minne av lyckade jakter och ser dem också som prydnader.

 

I historiebeskrivningar talas om att jägare placerades djurdelar utanför sin boning för att imponera och väcka intresse hos motsatta könet. Troféer symboliserade framgång och god försörjningsförmåga. Kanske var det så, men jag har då inte noterat någon speciell dragningskraft.

 

Hjortdjuren tappar årligen sina horn, nya växer fram och med stigande ålder blir hornuppsättningarna allt större och pampigare. Under de sista levnadsåren minskar hornmassan successivt. Älghornet på bilden har 21 taggar och är från en fyraårig tjur jag fällt. Med ytterligare fyra år på nacken hade det säkerligen varit ännu större.  Älgar har två horntyper, nämligen skovelhorn som detta och stånghorn som är mer greniga. Det finns också mellanformer. Stora horn ger högre status och honor föredrar att para sig med de mäktigaste individerna.

 

Numer förekommer en särskilt riktad troféjakt där djur i kapital ålder betingar oerhört höga fällavgifter. Män som eftersträvar dessa dyrbara jakttillfällen gör det möjligen för att imponera på varandra, visa att man har råd med den exklusiviteten.

 
Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån sina egna föremålsgömmor. Vad finns det för skatter och historier hemma hos de själva? Vad skulle kunna bli framtidens museiföremål från vår tid?

Hemma hos oss: Alfapet – ett Wordfeud från förr

Denna vecka skriver seniorbloggarna utifrån sina egna föremålsgömmor. Vad finns det för skatter och historier hemma hos de själva? Vad skulle kunna bli framtidens museiföremål från vår tid?
 
 

 

När arkitekt Alfred M Butts var arbetslös på 1930-talet uppfann han korsordsspelet Scrabble, föregångaren till vårt svenska Alfapet, det som lanserades 1954 och såldes av Alga i cirka 40 år. Det var förstasidan på New York Times som fick bestämma antalet a, n och z och de andra bokstäverna som ska flätas samman till kluriga ord. 

 

  Nu har de gamla klassikerna fått en verklig utmanare, inte Algas nya Alfapet-variant, utan det nu så populära Wordfeud. Det spelas via en app till mobilen eller surfplattan.

 

  Som gammal älskare av Alfapet är man lite skeptisk mot den nya flugan. Visst kan man vänja sig vid att ha kända och okända aktörer miltals bort, men hur klarar man det etiska. I Wordfeud ges nämligen poäng för det mesta, böjda verbformer, genetiv-s, substantiv i flertal och bestämd form.

 

  Tänker Svenska Scrabbleförbundet agera? Knappast! Det godkänner numera ”alla ordböjningar” vid sina tävlingar!

 

  Är det är dags att gilla läget, skaffa ny mobil och prova ordet ”ordnördarnas” på de mest poänggivande rutorna?

 


RSS 2.0