Högsjö Bruk: Idag har vi kullager

 

 

Seniorbloggarna har gjort ett studiebesök på museet i Högsjö. Vi fick en intressant  guidning bland brukets gamla vävstolar och annan utrustning som klokt nog sparats för framtiden.

 

Jag fastnade för ett par stora gamla stenar med var sin urgröpning. Man kan med lite fantasi se att en axel till ett vattenhjul passat i respektive urgröpning. I dokumentationen kan man också läsa att de är ”stenlager till vattenhjulsaxel som hittats någonstans inom industriområdet i Högsjö”. Det går en å med relativt stor fallhöjd genom Högsjö, så det är lätt att föreställa sig var lagerstenarna använts. Åldern på dessa lagerstenar framgår tyvärr inte av dokumentationen.

 

Redan på kejsar Caligulas tid (ca 40 år e kr ) kände man till kullagrets elementära principer. Leonardo da Vinci funderade långt senare över dess utveckling, men det skulle dröja ytterligare 400 år innan kullagret kom till allmän användning.

 

Det första moderna kullagret togs fram i Tyskland i mitten av 1800-talet, baserat på en ganska elementär konstruktion och först i slutet av 1800-talet startade de första fabrikerna i Tyskland, England och USA. År 1901 publicerade den tyska forskaren Rickard Stribeck nya slutsatser om kullagrets principer, som kom att inleda ett nytt utvecklingsskede i kullagrets historia.

Göteborgsingenjören Sven Wingqvist, som arbetade vid Gamlestadens textilindustrier, tog 1907 patent på en konstruktion till ett sfäriskt kullager som avsevärt förbättrade hållfasthet och tillförlitlighet. De minskade därmed tiden för driftstopp för maskinerna vid göteborgsfabriken.

De nya kullagren fyllde dessutom ett stort behov i Sveriges framväxande industrisamhälle. Med hjälp av kapital från sin gamla arbetsgivare (Gamlestaden) startade Sven Wingqvist Svenska Kullagerfabriken ( SKF) år 1907.

Det var inte bara i Sverige som behovet av tillförlitliga kullager var stort. Snart hade Sven Wingqvist etablerat sig på världsmarknaden. Han reste själv runt och marknadsförde sina kullager i hela världen. Resultatet blev att SKF växte snabbt och på kort tid ökade företaget till 12 000 anställda.

SKF kom även att spela huvudrollen vid bildandet av en annan svensk industrijätte. År 1915 registrerades namnet ”Volvo”, som betyder ”jag rullar”. Det var  ett produktnamn för ett kullager som såldes på den amerikanska marknaden. Produkten blev ingen succé, så tillverkningen upphörde. År 1926 bildade SKF i stället ett dotterbolag inom den expanderande bilmarknaden, som fick namnet Volvo. År 1935 blev Volvo ett eget bolag.

 

Det är ett spännande perspektiv att det behov som löstes på ett mycket primitivt sätt med lagerstenar vid en textilindustri i Högsjö, så småningom via en annan textilindustri i Göteborg,  gav upphov till två svenska världsföretag – SKF och  Volvo. Personbilsdelen av Volvo har senare sålts till kinesiska ägare, men Volvo Lastvagnar och SKF är fortfarande ”svenska” företag.

 

 

 


Högsjö bruk: en fläkt på brukskontoret


 

Årets vårutflykt med seniorbloggarna gick till Vingåker med studiebesök på Säfstaholms slott och bruksmuseet i Högsjö. Som vanligt blev dagen mycket lyckad med vackert väder, intressanta studiebesök, Sylvias goda sockerkaka till fikat och rekorderlig buffelunch på Båsenberga.

 

Besöket i Högsjö på bruket, som nu för tiden är tyskägt och heter Voigt Paper, var premiär för min del. Snudd på tjänstefel att inte ha varit där tidigare efter över 40 års boende i länet!

Hur som helst gav kontakten med några eldsjälar i Högsjö Kulturmiljöförening en fin inblick i sörmländsk industrihistoria. Orten är främst känd för att ha utvecklat den del av textilindustrin som tillverkade filtprodukter för industriella ändamål. Produktionen har även bl a omfattat vanliga ullfiltar och nålfiltsmattor. Med alltmer avancerad vävteknik är numera fabriken i Högsjö en av världens ledande tillverkare av pressfiltar för tillverkning av papper och pappersmassa.

 

På bruksmuseet finns ännu fungerande maskiner och utrustning från början av 1900-talet. Även den administrativa delen av verksamheten speglas med alltifrån dåtidens ståtliga ståbord i ek till första generationens persondatorer.

 

Det föremål, som jag valde, är en kontorsfläkt av okänd årgång. Tyvärr finns ingen dokumentation. Jag kan bara spekulera i att den på sin tid var ganska exklusiv. Kanske en dyrbar pryl som bruksdisponenten hade inhandlat för att imponera på viktiga kunder?

 

Med tanke på storleken var den nog inte särskilt effektiv när sommarvärmen slog till. 

 

 

 


Högsjö bruk: har jag besökt många gånger

 

Seniorbloggarna hade den 5 juni en utflykt till Vingåker, Säfstaholms slott, och till Högsjö där vi besökte deras bruksmuseum. Det var en mycket trevlig resa.

 

Under årens lopp har jag haft många kontakter med detta bruk. Som ansvarig för handläggning av industriernas miljöfrågor vid Länsstyrelsen i Nyköping hade jag anledning att besöka Högsjö bruk ett stort antal gånger. Under tidigt 1970-tal ansökte bruket om tillstånd för sin verksamhet hos Kocessionsnämnden för miljöskydd i Stockholm. Det var ett av de första koncessionsärendena i Södermanlands län efter det att miljöskyddslagen trädde i kraft år 1969 och det ankom på mig att vid sidan av Vingåkers kommun och Statens Naturvårdsverk föra Länsstyrelsens talan angående de lokala miljöfrågorna. Det var spännande och lärorikt.

 

Jag hade även ansvar för miljöfrågorna kring sjöar och vattendrag i länet och samarbetade mycket med Nyköpingsåns vattenvårdsförbund, en sammanslutning av kommuner och industriföretag inom Nyköpingsåns avrinningsområde. År 1974 startade vattenvårdsförbundet så kallad samordnad recipienkontroll. Ett program upprättades för provtagning i hela avrinningsområdets sjöar och vattendrag. Förbundsordförande var då vice verkställande direktören vid Högsjö bruk, Olle Westling. Han och jag hade ett mycket fint och nära samarbete vid upprättandet av det här recipintkontrollpro-grammet. Jag ansvarade för programmets uppläggning och Olle Westling såg till att resultaten blev presenterade på ett någorlunda begripligt sätt i de av förbundet upprättade årsredogörelserna.

 

Seniorbloggarnas besök i bruksmuseet var mycket intressant. Här fanns bland annat fullt användbara och driftsdugliga vävstolar för vävning av de filterdukar för cellulosaindustrin som varit Högsjö bruks mycket speciella produkt. Även gamla kontorsmiljöer med stämplar och kopieringsapparater fanns att beskåda liksom olika typer av handverktyg. Anledningen till att jag valde den långtandade issågen till föremål för denna blogg var att jag har en sådan själv hängande i vagnslidret.

 

 

Högsjö bruk: ett samhälle med historia

 

 

Högsjö brukssamhälle med anor från 1500-talet och en historia som sträcker sig från kvarnar och sågar vid vattenfallen, över järnhantering från mitten av 1600-talet till slutet av 1800-talet, till textiltillverkning från början av 1900-talet.

 

Bygdens textilhistoria är väl illustrerad på ortens bruksmuséum som inrymmer många av de maskiner som varit i bruk för tillverkningen, en tillverkning som utvecklats från färgeri till högteknologisk framställning av teknisk textil, en varugrupp som har många användningsområden, t ex inom pappersindustrin, där fokus ligger på textiliernas styrka och böjlighet.


Men inte bara teknisk textil har sett dagens ljus i Högsjö. Här har också tillverkats filtar för personligt bruk
Filten är en textilartikel som är avsedd att hjälpa en kropp att hålla värmen genom att en mängd luft hålls kvar och värms upp av kroppsvärmen.


En gång i tiden sov allmogen på sänghalm med kuddar av sämskskinn fyllda med dun och renhår. För att hålla kroppsvärmen användes täcken av fällar eller slitryor. Fällarna var oftast av får men varmast var björnfällen och slitryan var en grov ullvävnad med ryorna närmast kroppen. Även lakanen, i den mån de förekom, var tillverkade av skinn. Med textilindustrins tillväxt och stigande levnadsstandard ersattes så småningom allmogens fällar med yllefilten och skinnlakanen med lakan i bomull.


För dagens allmoge är filten nog mest känd som fleecepläden vi breder ut på marken inför en picnic eller det värmande omslaget på uteserveringen under infravärmen. För att hålla värmen i sängen använder vi duntäcken, ett för vinterbruk och ett för sommaren. Ullen har ersatts med dun och konstfiber.


Den traditionella yllefilten ser vi i krissituationer när människor i nöd behöver skydd. Kanske är den som filten på fotot tillverkad vid Högsjö bruk och bär en identifikation som berättar om dess ursprung från en liten bruksort i Sörmland i Sverige där textilindustrin fortfarande är ett levande inslag i bygden.

 

 

 


Högsjö bruk: Spännande och ”levande”

Lennart Strömberg visar upp en kollektion med trådrullar i alla tänkbara färger som dåtidens gesäller hade med sig på sin vandring.

 

Ibland funderar man över saker och ting bara si så där och när man får svar blir det oftast ett JAHA! Är det så det går till. Så var det också den dag vi i Seniorbloggen, tillsammans med Josefine och Sylvia från Sörmlands museum, fick vara med om en givande utflykt till Säfstaholms slott och Högsjö bruksmuseum.

 

På Säfstaholm fick vi en försmak, under sakkunnig ledning av Vingåkers kommuns kulturchef, Lars Furborg, av årets sommarutställning som öppnar traditionsenligt på midsommardagen. Utanför i den grönskande parken stod också en intressant fotoutställning, Bilder som berättar, som visar foton ur Sörmlands hembygdsföreningars arkiv.

 

Vad vore vår kulturhistoria utan våra alla fantastiska ideallister i föreningslivet? De som sett till att vårda, samla och visa upp svensk historia genom århundraden. Några av dem fick vi glädjen att träffa på Högsjö bruksmuseum som Högsjö Kulturmiljöförening på ett förtjänstfullt sätt värnat om.

 

När föreningen bildades 1994 hade man som ”ändamål är att kontinuerligt värna om och vårda kulturmiljön inom Högsjö tätort med närområde, som bestående arv till kommande generationer”. Något som bruksmuseet verkligen vittnar om. Här hittar vi bygdens historia i ord, bild och handgripligt i form av föremål vars historiska värde inte nog går att uppskatta.

 

I den gamla Vita Skola, byggd 1785 och omsorgsfullt restaurerats finns en hel bygds historia presenterad. Inte minst Högsjö bruks allt från dess tid som järnbruk till dagens textilproduktion och en av världens ledande tillverkare av pressfiltar för tillverkning av papper och pappersmassa. Redan 1876 levererades den första filten till svenska pappersbruk.

 

Med hjälp av två av museets eldsjälar, Lennart Strömberg och Roger Larsson, fick vi en spännande och intressant presentation av vad museet har att visa upp och till och med se en av de gamla maskinerna från tidigt 1900-tal i produktion. Bara det var en upplevelse i sig.

 

Bevarande av ett gammalt fabrikskontor med allt vad som där kan rymmas är bara det värd ett besök. Att få se alla kontorsmaskiner, nostalgiska telefoner, räkenskapsböcker skrivna med en handstil som hör en svunnen tid till, möbler och så vidare är en påminnelse om tider som flytt.

 

 Roger Larsson gladde besökarna med att sätta fart på maskinen som tillverkar skosnören.

 

Hur var det nu då med den här JAHA-upplevelsen?  Jo, för en tid sedan när jag behövde införskaffa nya skosnören hade jag framför mig en mängd sådana i olika färger och färger blandade med varandra inflätade. Hur går det till att tillverka dem? Maskinellt men ändå. På museet fanns faktiskt en av de första i sitt slag och till min och vår förvåning var den fortfarande i bruk och tillverkade snören som dessutom säljs på museet. Roger Larsson satte fart på maskinen som var försedd med ett antal rullar med trådar som sammanflätades till ett rep eller snöre. Undrar vem som uppfann den?

 

 

 

 


Högsjö Bruk: Kardmaskin

 
 

”Det är en makalös manick” sjöng man i en visa för några år sedan. Det var just vad vi bloggare fick se i Högsjö på vår avslutningsresa för våren. Manicker både högt och lågt. Alla funktionsdugliga, så väl skötta och servade genom åren. Här var det inga plastdetaljer eller andra dåliga material, nej rejäla järnvaror. Vilka entusiaster i Högsjö Kulturmiljöförening, Lennart och Roger, som skötte om maskinerna och med glädje delgav sitt kunnande. Företaget hette Schullström & Sjöströms Fabriks Aktiebolag. Det var fyra generationer i familjeföretaget mellan etableringen 1862 och till 1989. Nu sedan 1992 är ägarna utomlands. En skylt förtäljer:

 

”EMOTTAGER HVARJE TORGDAG ULL TILL SPINNING, SAMT FÄRGGODS; VADMAL TILL STAMPNING OCH BEREDNING”.

 

Kardmaskinen på bilden har nr HÖ 191 i deras register. Den är tillverkad i Norrköping, där de största ullspinnerierna fanns. I museet fick vi se allt från gesäll-boxar med trådrullar, valk- och spinnmaskiner, stora vävstolar, symaskiner till den jättestora vävstolen som vävde en duk att sätta på pappersmassemaskinsrullarna. En intressant maskin var maskinen som gjorde nålfilt. Tillverkning av filtar förekom också, oftast av det som det blivit en ”fadäs” med sa våra guider. Ett eller två kompletta kontor fanns också bevarade. Där hördes många utrop av igenkänning, vi är ju många ”pappersmänniskor” som skriver på bloggen.

 

Förr kardade man ullen mellan två kardbrädor. Det var för att få fibrerna att ligga åt samma håll så att man kunde spinna den sedan. Alternativt så lade man ullen i lager korsvis så att de hakade i varandra och kunde tovas eller valkas. Att stå och tova ullen i ljummet tvålvatten är mycket härligt. Ullen är fet och händerna blir väldigt lena och fina efter några timmar. Man ska sen få den att bli till en jämn och fin yta. Den ska torkas och så kan man klippa till det man ska sy. I en mycket vacker by vid en fjällsluttning i Jämtland, Bakvattnet, bodde jag en vecka och fick uppleva gammalt hantverk och till och med baka tunnbröd i en gammal bakstuga. Det är härliga minnen man bär med sig genom livet. Ljusa nätter och fjällets fantastiska blomsterprakt.

 

Vi avslutade utflykten i Högsjö med en vandring till vattendraget som har en höjdskillnad på 8 meter. Här togs elkraften upp och man gör så fortfarande. En lummig grönska i en lugn och avskild del av Sörmland där jag aldrig förut varit, men säkert kommer att åka tillbaka till.

 

 

RSS 2.0