Högst upp: Vad är högst upp?



När blev det fint att vara högst upp? Det har det nog alltid varit. Titta på en riktig tupp, finns det en dynghög så står han högst upp. En del zoologer påstår att han står där för att varna för fara. Det kan man ju tro på om man vill. Jag för min del tror att han enbart vill glänsa och så kan han ha koll på sitt harem. Detta att stå högt uppe och glänsa är ju också något som vi människor gärna gör. Dyngstacken i vårt fall är mest en mental fnurra.

Högst upp var vikingahövdingen en gång. Sedan kom det kristna präster och eftersom de kunde kommunicera vertikalt så intog de den första platsen. Prästen fick en överordnad biskop och nu fick prästen bara vara tvåa, i sin egen lilla by var han etta i alla fall. Hela tiden blev det fler och fler överordnade. I mitten av 1800-talet så fann sig vår lilla präst utmanad. Först kom det skollärare och hade han riktig otur så kom järnvägen till byn och då kom det en stins. Prästen var nu bara nummer tre eller fyra. Och så försvann ståndsriksdagen och då tappade prästen ännu mer. Om han skulle ha en chans att komma in i riksdagen var han tvungen att bli politiker och bevisa sin duglighet.

 

Men höst upp överordnad alla andra i vårt land var ändå kungen. Mycket högt över folket var speciellt Oscar II. Han var inte bara kung, han trodde sig också vara stor poet och författare. Han skaffade sig en pseudonym, Oscar Fredric, och lämnade in sina alster till Svenska Akademin. Akademin bestämde sig för att författaren skulle få ett pris, tyvärr var han ju anonym. Alla visste vem Oscar Fredric var. I dag anses hans litterära verk inte ens vara värda papperet de är tryckta på. Oscars bror Gustaf var det bättre krut i. Än idag sjungs det om Studentens lyckliga dag. Men Oscar ansåg sig vara den mest upplyste monarken i Europa.

Oscar var en ståtlig karl och tyckte om att bli avbildad i sin amiralsuniform som på bilden ovan. Anders Zorn målade honom civil under vissa kungliga protester.

 

Att tiderna hade förändrats spelade ingen roll, Oscar var högst uppe i alla fall.

Vad skulle Oscar säga om han visste att en bild av honom fanns på nästan varje dass.




Högst upp: Svårstavat och symboliskt



Att stava rätt till ordet piedestal går lättare om man är en aning bevandrad i det franska språket, där ju piéde betyder fot.

   Piedestal är alltså en hög och smal fotställning eller sockel, på vilken man högst upp kan sätta till exempel en vacker blomma. Eller en liten staty, om man råkar ha någon till hands. Ute i våra parker ses byster och stora statyer av kungligheter (ibland till häst) och märkesmän (stundom även kvinnor) på ståtliga piedestaler av marmor eller annat gediget material. För oss vanliga medborgare är piedestal något man ärvt av farfar eller köpt på loppis och ställer som prydnad i ett hörn. Föremålsarkivet är välförsett med sådana piedestaler. Nytillverkade piedestaler för bruk i hemmet är sällsynta och betraktas med misstänksamhet.

   I överförd bemärkelse finns uttrycket "att sätta någon på piedestal". Det innebär överdriven aktning för det sålunda överst placerade, antingen det är en person eller en företeelse. Ursprunget lär vara pelarhelgon, en sorts asketer som tillbringade livet uppe på en pelare och förkunnade sin lära. Den mest kände är Symeon styliten under 500-talet i Syrien.

    Våra dagars pelarhelgon sitter i TV-soffor och predikar sina åsikter, dock utan asketiska inslag. Att de anser sig vara högst upp känns ofta tydligt.



Högst upp: I taket hänger en Gustaviansk ljuskrona



"Liten ljuskrona, sannolikt senare hopsatt av flera då armarna verkar för stora för kronan, troligen höggustavianska, ca 1785–95. Kronan är nog tillverkad senare runt 1820. Pipor och plåtar höggustavianska. Ring med korgbotten sengustaviansk eller empir. Prismor av fin kvalitet, tunna mässingsband av enklare tillverkning."

Naturligt vis har jag inhämtat ovanstående information från föremålsarkivet för i min värld är en ljuskrona, en ljuskrona. Tittar inte på detaljer, bara den är vacker och tilltalande på andra sätt, fast den skulle inte passa i min enkla boning, dessutom är jag lite bekväm av mej så jag föredrar att slå på strömbrytaren för att få ljus i mitt hus. Lite besvärligt klättra högst upp och tända stearinljusen. Kan tilläggas att min syn är lite svag också.
Tidigare ägare till ljuskronan Ester Lindahl (1868–1920) Stockholm, har också ägt Norrby säteri Bogsta utanför Nyköping.



Högst upp: Tuppen i tornet



  - Det smakar ändå karl, sa pigan när hon kysste tuppen. Rätt eller ej - han är i alla fall stilig

  Vår egen Goliat III var en fröjd för Gallussläktet där han stod på gårdens högsta sten, vi hade ingen dynghög. Hans stämma ljöd vida. Världsrekordet i galenskap lär vara 34 kuckeliku på en kvart och han gjorde sitt bästa för att slå det. De guldgula fjädrarna sken i solen. Så ridderlig han var! Och så stolt över den makt han åtnjöt i sitt hönsrike. 

  Det finns mer berömda galningar än sprätten hos oss. Tänk på hanen som gol sedan apostel Petrus förnekat Jesus tre gånger. En annan är asatidens Gullinkambe (Gyllenkam) som ska väcka Valhalls alla kämpar vid jordens undergång.

  Många tuppar vill nå en bra position, kanske som vindflöjel lik den i järnbleck på bilden här intill. Allra högsta hönset är dock kyrktuppen, symbolen för ljus, vaksamhet och andlig utveckling. Församlingarnas väktare kom till Sverige på 1500-talet i samband med reformationen och och pryder över 600 torn.

  I den verkliga toppen ståtar "årets kyrktupp", korad av Svenska kyrktuppsfrämjandet och tidningen Land i en prestigefull tävling sedan slutet av 70-talet. Två tuppar i Sörmland kan vila på gamla lagrar. Den på Strängnäs domkyrka fick priset 1991 och den i Västra Vingåker tre år senare.


Högst upp: Det var en gång



Bildens tårtdekoration känns aktuell. Detta brudpar skall placeras högst upp på en bröllopstårta som helst ska bestå av flera våningar. Bröllopet kan ses som ett steg på livets karriärtrappa.

Det fanns en gång ett statligt verk som i sin rekryteringsbroschyr beskrev framtidsutsikterna för de anställda som lysande. Första steget mot höjden var anställning som aspirant med en ganska blygsam lön. Sedan visade broschyren hur man skulle vandra uppför karriärstegen. Nästa steg var anställning som extra ordinarie och efter några år ordinarie men fortfarande på en låg befattning.

Därefter kunde man få några års gedigen utbildning med praktik inbakad. Klättringen hade börjat på allvar. Sedan var det bara att gå på i ullstrumporna och genomlida ytterligare en flerårig utbildning. I den ingick praktisk utbildning på likadana arbeten som man redan avverkat i den tidigare karriären!

Nu stod dörren öppen för fortsatt vandring uppåt. Kontrollör, byrådirektör, avdelningsdirektör m fl fina titlar skulle man kunna anteckna i sin meritlista. Toppnivån var generaldirektör (gd). Det fanns bara en gd och hur skulle man nå denna enda befattning? Att avancera i denna hierarki krävde säkert vassa armbågar och underlättades genom lismande, intriger och möjligen skicklighet. Men nålsögat till denna högsta topp blundade. Gd tillsattes av regeringen och det var inte med någon som läst denna fantastiska rekryteringsbroschyr.

Möjligheten till karriär i verket var säkert lockande för det var många aspiranter som följde "i fädrens spår". Detta skedde helt frivilligt och utan att vara född in i ämbetet.

Broschyren försvann så småningom och även det statliga verket.



Högst upp: Hatten



Det finns olika samhällklasser – vilket många förnekar. Strunt i det – kläderna kanske inte grupperar så som de en gång gjorde.

Men tänk på textraderna i Ted Gärdestads låt där refrängen lyder :

Chapeau-Claque och Cadillac
Blanka skor och frack
Har jag sett i filmer från Hollywood
Chapeau-Claque och Cadillac


Där finns cylinderhatten av samma modell som på bilden. En chapeau–claque! Tillverkad av hattmakaren C.A Broling, Norrköping - c:a 1800. Sidenet i kullens botten är grönt och den har en stämpel i blått och guld krönt med tre kronor. Att den har använts råder inget tvivel om. "Pappfodret är fläckat och upprivet. Svettbandet är mycket torrt".

Den hatten – tror jag - har suttit "högst upp" på borgmästaren eller möjligen på stadsfullmäktiges ordförande i Norrköping då han tog emot Sveriges nye kung - Oskar II - vid invigningen av Östra stambanans del Norrköping – Linköping den 16 oktober år 1872.

Säga vad man vill om klasskillnader – men de som är högst upp i samhället måste ha något högst upp på huvudet för att visa att de är – just "högst upp". Kommer de sedan åkande i en Cadillac är det inget snack om saken!



RSS 2.0