Hygien - Två gånger om året


Mina föräldrar gifte sig i juni 1930 och flyttade in i soldattorpet Axens någon kilometer från Axala by. Efter ett par år byggde far min ut den lilla stugan med en andra våning med brutet tak samt förstuga och hall. Snart nog byggda han också ett pumphus och drog in vatten i huset. Från början pumpades vattnet med en handpump in i en hydrofor i pumphuset men efter några år installerade han en eldriven pump. Den kallades för ”Konstgjorda Karlsson”. Men det var nog ganska knapert i stugan. Kära mor berättade en gång för mig att: ”Hade inte mormor kommit från byn ibland med lite bröd och fläsk så hade vi väl inte klarat oss”. Det var ju dåliga tider. De tre korna gav visserligen lite mjölk men för den betalade mejeriet inte mer än 7 öre per liter.

Hygienen var ett besvärligt kapitel. Jag minns att jag som 5 – 6-åring fick bada någon gång då och då i en stor kopparbalja som ställdes på köksgolvet. Vattnet värmdes på vespisen. När jag var renbadad använde mina föräldrar mitt begagnade badvatten för sin rengöring.

Men värst var nog klädtvätten. Det tvättades två gånger om året, höst och vår. Här var det många moment. Först blötläggning i kallt vatten och så gnuggning och tvättning för hand med hjälp av tvättbräda. Vittvätten skulle bykas med hett lutvatten som östes från en vedeldad pannmur över tvätten i bykkaret. Sedan kördes byken med häst och vagn till den närliggande Axsjön för sköljning och klappning. Att klappa byk var ett begrepp. Jag har fortfarande ett gammalt klappträ i min ägo. Efter hemkomsten hängdes tvätten till tork på långa klädstreck upphängda på krakstörar. Så följde mangling och strykning och sist krusning av örngottsbanden med en särskild krustång. Välsignade vare nutidens tvättmaskiner! Ni, nutidens unga, har inte en susning om hur jobbig klädtvätten var före maskinernas intåg.

Men 1947 hände stora saker. Pappa rustade huset och drog in centralvärme med en vedeldad kökspanna och dessutom ordnades ett litet tvättrum med ett sittbadkar i galvaniserade plåt. Vilken lyx! I det taget byggde han också en tvättstuga med en lågtryckspanna av märket OSBY samt en bastu för att underlätta både klädtvätt och hygien.

Mitt föremål från museets samlingar är en plåtburk med Gripens lutpulver, som kommer från Alma Fast i Nyköping. Lutpulver användes vid klädtvätten, kanske använde Alma det?


Hygien - tvålar från Nyköping


AB Sunlight i Nyköping står för lokal industrihistoria. Fabriken var i drift 1925 -1992 och var en av stadens större arbetsplatser. En kemisk-teknisk industri som tillverkade tvål, tvättmedel,  rengöringsprodukter m m. Företaget, som blev en del av den transnationella Unilever-koncernen, var känt för sin, med dåtidens mått omfattande satsning på marknadsföring. Vi äldre kommer fortfarande ihåg ”att nio filmstjärnor av tio använder LUX toalettvål”. Ett inte helt sant budskap som trummades ut under många år. De sista fem åren hette företaget Lever AB. Då hade tillverkningen av tvål upphört och ersatts av import från Storbritannien. Cirkeln var sluten då motsvarande import skedde före 1925.

Förpackningen på bilden är från 1942 – mörkblått papper med gula sidor. På framsidan står Sunlight i vit text, samt en gul banderoll med röd text Toalettvål. Det var en storsäljare och bidrog verksamt till att svenska folkets hygieniska status förbättrades. Men det var långt kvar till vår tid, när de flesta genom regelbunden duschning och användande av deodoranter effektivt dämpar besvärande svettlukt.

Apropå oangenäma dofter minns jag fortfarande när det gick snett i Sunlight-fabrikens produktionsprocess. När härdningen av fetter inte fungerade spreds en sötsliskig odör, som kunde ligga kvar över stan i flera dagar.

Och apropå produktionen fanns naturligtvis en produktionschef. Unilever placerade påläggskalvar på denna tjänst. De skulle under några år ”härdas” på fabriker runt om i världen innan de ansågs mogna för ledande uppgifter på koncernnivå. På så sätt kom min familj att göra en husaffär med en festlig amerikansk familj. Mannen – kemidoktorn –skulle vidare i karriären till en större anläggning i Italien. Efter ett antal turer kom vi överens om affären där säljaren ställde krav på en ur skattesynpunkt fördelaktig uppdelning – kedjehuset åsattes ett något lägre pris än förväntat medan visst lösöre hissades upp till oanad nivå. När affären gjordes upp fick vi som gåva en hel låda med väldoftande tvålar och ett antal paket med tvättmedel. Vackert så!


Hygien - Avträdeshygien källa till civilisation


När människor för så där tiotusen år sedan koncentrerade sitt avträde till en plats blev det komposterade avfallet samtidigt ”fröbanker” för vilda växter. Många frön måste passera en mage för att kunna gro. På så vis blev latriner omedvetet växtförädlande provodlingar. Ur frösamlingen var det lättare att hitta växter som muterat, t.ex. hade fler och större ax i sin vippa eller ärtskidor som behöll sina frön i baljan. Människor som iakttog sådana fenomen började skörda och så. De startade en gryende kultur med matproduktion. Grunden var lagd – om än omedvetet – för jordbrukarsamhälle och civilisationens framväxt.

Människorna, som innan levde som Jägare och samlare, hade knappast växtförädling i tankarna. De ville väl inte trampa i exkrementer som ströddes kring boningarna utan vidtog vissa hygienåtgärder.  

Till en början kunde avträdesplatsen vara en undangömd grop i backen, men följdes omsider av ett inbyggt ”hemlighus” på en avskild plats eller i anslutning till djurstall. Idag finns utedass vanligen kvar vid sommarstugor.

Torrdasset på bilden har en smart konstruktion. Eftersom fast avföring aldrig blandas med urin minskar risken för frän lukt. Vidare kan utspädd urin användas direkt som kvävegödning till trädgårdens växter. Det fasta avfallet används efter förmultning som näring och jordförbättring.

Trätoaletten som funnits i Stockholmstorpet i Råby är i en mening traditionell, det är en sittbänk med hål och uppsamlingskärl samt ett lock som kan fällas över hålet. Men framsidan är öppningsbar och har ett fastsatt porslinsfat. Detta, här kommer klurigheten, mynnar ut i en tratt som i stängt läge leder ner urinet i en dunk, formad efter hinkens rundning.

I vårt utedass vid sommarstugan är systemet likartat. Nu sysslar vi inte med urval av grödor, men klarar hygienen och cirkulationen av näring är ekologiskt hållbar strategi.


Hygien - Miljövänlig tops


Visst kan man peta sig i öronen varenda dag om man så vill, men bara med armbågen! Ni känner igen öronläkarens ord. Hur mycket öronvaxet än irriterar – att använda tops är förbjudet! Man kan skada sig.

I gamla tider var det inte så noga, då användes en örslev. Öronskeden, som den också kallades, har hittats i gravar från brons- och järnåldern. Historikerna vet att redskapet ofta bars hängande i bältet för att vara lätt åtkomligt. Och det var miljövänligt, lätt att torka av och användbart om och om igen.

Bildens örslev är av metall. Redskapet, som har en pincett i andra änden, är 8 cm långt och ligger i en resenecessär. Museet har ingen uppgift om dess ålder.

Dagens bomullspinne, tops efter fabrikatet Topz, fungerar förstås bra på andra håll än i öronen, exempelvis vid rengöring av sår eller vid sminkning.

Många problem i vår vardag har lösts av kvinnor. De har uppfunnit och utarbetat exempelvis vindrutetorkaren på bilen, diskmaskinen och kaffefiltret – och bomullspinnen, som togs fram på 1920-talet. Äran för den innovationen har tillfallit den polsk-amerikanske Leo Gerstenzang. Men det var hans fru som gav honom idén. Hon satte en bomullstuss på tandpetaren när hon gjorde rent sonens öron.

 


Hygien - 10 filmstjärnor av 9 använder LUX-toalettvål



Liknande utrustning som på bilden, fast i enklare form, var i bruk på svenska lasarett ända fram mot 1970-talet. Förmiddagspersonalen skulle fylla handkannorna med lagom varmt vatten och ställa kannan i handfatet vid varje säng. Patienten skulle sedan själv eller med hjälp av personalen skölja bort nattsömnen ur ögonen. När morgontoaletten var avklarad skulle personalen bära ut handfat och kannor och diska dem så de var klara till nästa morgon. Det var mest på privatavdelningarna som detta förekom. På övriga avdelningar fick patienten knalla upp om han ville tvätta sig. Det fanns duschar men det var farligt att duscha varje dag. I gamla journaler står det ibland, patienten avled efter badet. På 1700-talet var bad nästan ett okänt begrepp. För att dölja lukt och smuts pudrade man sig och hällde parfym både på sig själv och kläder.

Jag har själv råkat ut för handfat och kanna på en gästgivargård i Dalarna i mitten av 1970-talet. Där kom det ingen personal med varmt vatten på morgonen. Vattnet var iskallt. Alla gubbar vet hur underbart uppfriskande det är att raka sig i kallt vatten med en slö rakhyvel klockan halv sju på morgonen.

Tack och lov så har hygienen blivit något bättre med tiden. Det har blivit bättre hela tiden sedan funkisutställningen i Stockholm 1930. På denna utställning visade man upp badrum som skulle finnas i vanliga lägenheter.

Föremålen på bilden finns på föremålsmagasinet Raspen. Egentligen hör de inte ihop med varandra, utan kannan har Ivar Schnell skänkt och handfatet har stått på Eva Bergmans sommarställe på Nämndö. De är tillverkade av vitt porslin, precis som det skulle vara på den gamla goda tiden.

Jag tror att Suunlights reklamslogan för LUX-toalettvål innehåller något fel. För att låta som i Nyköping skall Suunlight uttalas med uu.


Hygien - Kockums emalj



Lättdiskade och hygieniska är onekligen de världsberömda emaljerade kärlen för alla upptänkliga ändamål från Kockums Emaljeringsverk i Ronneby. Emaljen består av en färgad glasmassa som pulvriseras och läggs på järnplåt (och därmed hindras från att rosta).

Tillverkningen startade redan 1892 och produkterna blev snabbt populära. Den stora försäljningsframgången, kärlen med krämgul färg och grön kant som bildens tvättbalja, kom 1935 under fabrikens verkliga storhetstid. Men efter kriget blev konkurrensen med plast allt hårdare och det sista som tillverkades var stekgrytan 1970.

Vi seniorbloggare har alla minnen förknippade med Kockums emalj.  När vi knallar omkring på loppisar och besöker antikbodar hittar vi alltid några mjölkkannor, hinkar, kaffepannor, handfat, muggar eller annat som lyser på långt håll med den unika färgkombinationen. Då minns vi förstås att ”en sådan hade mamma hemma i köket”.

Och visst var Kockums-prylarna hygieniska i jämförelse med zinkbaljor och rostiga järngrytor. Men tyvärr var de också ömtåliga. Hur lätt kunde inte en flisa falla bort från emaljen om man tappade kärlet i golvet eller satte ned det litet oförsiktigt på järnspisen. Det är ofta sådana exemplar som loppisarna tillhandahåller.


RSS 2.0