Inne - Nygammalt transportmedel

Har ni saknat seniorbloggen på helgerna? Två av seniorbloggens skribenter, Olle och Harriet, har tagit ledig från bloggandet. Harriet återkommer eventuellt längre fram. Nu öppnar vi samlingarna och bloggen för gästbloggare. Vill du testa? Kontakta seniorbloggen@dll.se!

Mycket nöje med ett intressant inlägg från gästbloggaren Alf Lettsjö!
 


Cykeln, en gammal aktningsvärd uppfinning, är i hög grad trendig. Jag känner själv cykelglädje - morgonpromenaden kan ersättas med en tur på trampcykeln.

I slutet av 1700-talet börjar cykelhistorien på allvar. Till en början bara ett par hjul och en ram som man gränslade och med fötterna sparkade sig fram. Sen blev det pedaler på framhjulet.  Först i slutet av 1800-talet konstruerades cykeln med pedaler mellan hjulen och kraftöverföring med kedja till bakhjulet och styrning på framhjulet. Säkerhetscykeln var utvecklad. När däck och pumpbara slangar uppfanns blev cyklandet riktigt angenämt.

Min första egna cykel var begagnad och av märket Amris.  De sju kilometrarna till jobbet trampade jag som 14 åring dag ut och dag in. För att bryta enformighet åkte jag stundom bitvis på bara bakhjulet – var ganska bra på den konsten. En gång lossnade framhjulet som rullade iväg och i häpenheten slog jag ner på framgaffeln, gjorde frivolt och landade på rygg. En mötande bilist kom till hjälp och kunde med skiftnyckel skruva fast hjulet.

När bilismen utvecklades och bil blev allas egendom kom cykeln lite i skymundan. Trängseln, miljötänkandet och hälsoaspekten har medfört trendbrott. I Nyköping finns nu många cykelbanor som skiljts från biltrafiken och den utvecklingen ska fortsätta.

Siffran en miljard cyklar i hela världen kommer säkert att höjas. Bra växlar, lättare ramar i aluminium eller kolfiber och punkteringsfria däck har förbättrat standarden och snart kan vi se fram emot smarta cyklar som underlättar balansen till nytta inte minst för äldre. Men jag trampar vidare på min Crescent från 50-talet för den går riktigt bra.


/Alf Lettesjö


Inne - att ha träd inomhus


Snart är det jul så jag valde en julgransfot i samlingarna. Den är skänkt av Stina Palmberg-Eriksson på Sörmlands Museum. Stina har skrivit lite om julgransfotens historia. Här är hennes berättelse.

”Kvällen före julafton, när skinkan steks, plockas pyntet fram. Det är en tradition som vi båda har med oss, detta att inte ta in gran eller plocka fram tillbehör förrän kvällen innan. Jag ville att barnen skulle vara med och klä granen, det fick aldrig jag som barn, men samtidigt ville jag också att allt stök skulle vara klart på julaftons morgon. Så varje år kvällen före julafton plockade jag fram julgransfoten och sen började helvetet.

Det är nämligen så att granen ska spännas fast med tre skruvar. Dessutom är foten konstruerad för en lite grövre gran än de som säljs numera. Redan första julen konstaterade min man att så var fallet och efter lite svärande och skruvande konstaterade han att foten måste kompletteras med några träbitar som spänns fast mellan skruv och gran. Sagt och gjort. Han täljde till tre bitar som därefter ingick i julkitet och har sparats från år till år.

Sedan har det varje jul varit samma elände med julgransfoten. Min man, stor stark och otymplig, håller granen i ett stadigt grepp medan jag, liten, flink och smidig ligger på knä och skruvar, plockar in träbitar, skruvar och skruvar. Man borde ha minst tre händer för helst ska alla skruvar skruvas åt samtidigt. Sen reser jag mig upp och vi konstaterar att granen nog står lite snett.

Det går inte att dra den rak, nej, man måste först skruva upp en av skruvarna lite. Så snart man lossar skruven rasar träbiten ner i julgransfoten, granen lossnar och alla andra träbitar likaså. Sen börjar exakt samma procedur igen. Jag kastar mig på knä, äkta mannen svär och åkallar osv. Julfriden är långt borta.

Men på något sätt fick vi alltid granen i foten till slut. Detta med svärande och härjande innan granen var på plats blev också en del av julritualen.  Varje år talade vi om hur omöjlig julgransfoten var.

Strax före jul 2005 var vi och handlade på ICA Kvantum här i Nyköping och passerade en hög med moderna julgransfötter. Med fyra skruvar. Vi slog till utan att tveka. Det är nu en baggis att få granen på plats. Vi har börjat ett nytt liv utan dan före julafton-helvetet.

Men som min man blev lite blödig när vi skulle köra den gamla julgransfoten till sopstationen och jag vägrade skänka åbäket till Öppen hand så tyckte han att vi skulle fråga Sörmlands museum om man ville ha den. Och nu är den inmärkt”.


Inne - Rubiks kub


I slutet av 1970-talet var Rubiks kub inne, i allra högsta grad. När vi kommer fram till år 2000 är den ute men nu börjar det att bli inne igen med kuben.

Rubiks kub är ett tredimensionellt pussel. Uppfinnare till kuben var den ungerske skulptören Erno Rubik. Kuben blev årets leksak 1982. Inte nog med att den blev en uppskattad leksak, det anordnades även tävlingar i att vrida ihop kuben på önskat sätt. Snabbaste tiden skall vara under 20 sekunder. Jag undrar om dagen sms:are tillhör kub-generationen. Det är samma fingerfärdighet som visas upp. Vi som aldrig lärde oss att vrida kuben rätt fick tillgripa lite fusk. Man kunde plocka isär kuben och sedan sätta ihop den på rätt sätt. Jennie Arvidsson som har skänkt kuben påstår att hennes bror Mattias gjorde på detta sätt. Det kan vara sant men också elakt förtal, jag blev aldrig avslöjad och erkänner nu att jag fuskade. Vem det var som lärde mig trixet att plocka isär kuben kommer jag däremot aldrig att tala om för någon nu levande människa.

Visst kan man vrida på kuben utomhus men det är bäst inne. Att vara inne med en innegrej det är verkligen att vara inne inne.


Inne - musik i varje läge


Det vanligaste musikinstrumentet bland oss gossar som växte upp på 1930- och 40-talet var nog hartsfiol. En fisklina spändes (i smyg) mot ett fönster och sedan var det bara att gnida fram oljudet med en hartsbit tills tanten i lägenheten reagerade. Då gällde det att springa fort…

Mer välartade ynglingar sysslade förstås inte med dylika, med dagens mått tämligen oskyldiga, busstreck. De tvingades i stället att ta pianolektioner hos någon sträng lärarinna. Eller spelade kanske kvartsfiol av den typ som syns på bilden. Alltså en fiol i barnstorlek. De, det vill säga ynglingarna, betraktades som litet udda. Det var definitivt inte ”inne” att ägna sig åt musik, såvida det inte rörde sig om jazz.

Inte minst tack vare den kommunala musikskolans trägna arbete genom decennierna har den synen, tack och lov, ändrats helt. Få saker är så konstant ”inne” bland de unga som att spela något instrument och att i varje läge lyssna på musik. Visserligen ändras ofta stilen och tekniken.  Och ljudvolymen ligger inte sällan på en nivå som på sikt kan vara skadlig. Men debatten om vad som får eller inte får ”laddas ner” visar att musiken engagerar.

Vi gamlingar tycker faktiskt också om musik. Att vi inte har riktigt samma musiksmak som de unga tycks dock ha gått radioproducenterna helt förbi.


Inne - att stoppa korv


INNE, modern, populär, vad har det med bilden på en köttkvarn med korvhorn att göra?
Det är faktiskt är inne att tillverka sin egen korv! Det har jag sett på alla matprogram som visas i TV nu för tiden. Kanske att det används lite mer moderna "maskiner" vid dagens korvstoppning.
Är som jag skrivit om tidigare uppvuxen på landet och naturligtvis hade mina föräldrar gris. Den slaktades omkring Luciadagen (min födelsedag). Jag fick inte vara med och se det hela. Däremot fick jag vara med när mamma tog reda på allt. Blodet blev till palt och paltbröd, huvudet blev till sylta tillsammans med kalvkött, grisfötterna var för pappa en delikatess (har jag aldrig förstått). Tarmarna blev, efter många moment, till korvskinn. Kommer ihåg att mor hade en stor gul emaljerad hink, där hon blandade smet till både köttbullar och grynkorv. Köttbullarna konserverades efter att de hade stekts, frys fanns ju inte. Revbensspjällen likaså. En del av fläsket saltades i saltlake i en träbalja, var den förvarades har jag inget minne av. En annan del av fläsket röktes i rökkur senare på våren. Det var gott. För att inte tala om skinkan till jul, det var fest! Det var säkert mycket arbete innan den kom på bordet, men även det har fallit i glömska och ingen har jag att fråga.

Köttkvarnen fick jag hjälpa till att veva när korven skulle stoppas, ett riktigt förtroendeuppdrag. Det fanns en stång i taket hemma i köket och där hängde palt bröd och korv, en syn som man som barn tog för helt naturligt. Undrar om dagens barn skulle göra det?

Det var fint i matkällaren med alla konserveringsburkar på hyllorna, den synen kan jag framkalla om jag blundar.
Skulle faktisk kunna tänka mej att vara med om korvframställning, nu som vuxen. Att göra mammas goda blodpalt skulle också vara roligt, men svårt utan recept. Paltbröd brukar en av mina döttrar och jag äta ibland, det är inne för oss. Tycker det är bra att det åter blivit INNE att stoppa korv. Gör det Du också och få en smakupplevelse utöver det vanliga.
Köttkvarnen kommer från samlingen "Eskilstunahemmet". Läs mer om eskilstunahemmet här!


Inne - Ett stadigt luffartjack?


Snirkliga öglor i grytunderlägg, ljusstakar och kakfat… du minns väl alla gamla saker som gjordes i tunn metalltråd? Ligger de undangömda och bortglömda, så ta fram dem. De hör till lantlivstrenden.

För hundra år sedan tillverkades trådarbeten på olika verkstäder, men också luffarna kunde konsten att slöjda. De sålde sitt luffartjack eller bytte det mot mat och sovplats. (Ordet ”tjack” kommer från romani och betyder att ha något till försäljning. Idag gäller ”tjacka” för att köpa.)

På bilden syns ett föremål i en tjock trådkvalitet. Det är Harry Bertoias stol från 50-talet – högsta mode idag. Den tillverkades på NK:s verkstäder, men står nu som en dyrgrip på en hylla i museets arkiv.

Harry Bertoia (1915-1978) var en italiensk skulptör. Han emigrerade till Amerika och startade 1939 en verkstad för undervisning i smyckeskonst och metallarbete.

Harry blev en uppmärksammad som möbeldesigner genom att använda  annorlunda material. Just den här trådstolen blev en succé runt om i världen. Den gav honom så mycket pengar att han kunde börja skulptera igen.


RSS 2.0