Is: Skridskor har alltid funnits?

 

 

På bilden syns ett par skridskor med fotplattor av trä. Detta ålderdomliga färdmedel med tå- och hälremmar av hampa har tillhört Otto Söderlund, som levde mellan 1867 och 1963. Han föddes på och brukade så småningom Krampö. Det är lätt att föreställa sig behovet av ett par skridskor under vintertiden, när isarna låg.

 

Skridskor har en gammal historia och av förståeliga skäl härstammar de från Norden. Redan på vikingatiden tävlade man på skridskor. De skridskor som användes då bestod av ben och kallades ”isläggar”. Vikingarna spred skridskosporten till kontinenten. Olaus Magnus kunde tydligen under landsflykten år 1555 berätta om skridskotävlingar i Italien.

 

Den första dokumenterade skridskotävlingen genomfördes, enligt en källa, år 1763 i England. Distansen var 15 engelska mil. Holländarna var tidigt ute och höll under 1800-talet tävlingar i Groningen och Leeuwarden. Svenska skridskoförbundet har gamla anor och svenska klubbar bildades under 1800-talet – exempelvis i Göteborg. År 1880 hölls enligt en annan källa den första skridskolöpningstävlingen på Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm. Det var Stockholms Roddförening som arrangerade den. Vem som vann framgår inte. En senare kämpe var Tomas Gustavsson, som hade stora framgångar på 1980-talet med både världsrekord, OS-guld och OS-silver som resultat.

 

När jag själv var barn på 1950-talet var skridskoåkning en central aktivitet under den kalla årstiden - det behövdes minusgrader. Inom några kvarters avstånd på Hemgårdsområdet i Nyköping fanns inte mindre än tre spolade skridskobanor. ”Cirkusplatsens” bana var den bästa, men dessutom fanns spolade isar på andra gräsmattor både utanför ”Punkthuset” där jag bodde och vid den nybyggda Högbrunnsskolan.

 

Från början fick jag ”halvrör” – en skridsko som spändes fast på pjäxorna och som vad jag kommer ihåg inte satt speciellt stadigt på foten. Efter några år fick jag riktiga skridskor med känga. Till dessa fanns ett par träskydd som gjorde att jag kunde ta på skridskorna hemma och gå till isbanan. På den tiden var det hockey eller bandy som gällde. Den enda utrustning som behövdes (förutom skridskor) var en klubba och en boll eller puck. Ett par ”snökokor” utgjorde mål. Då vi spelade fick vi hålla oss på en mindre del av planen, så att även alla andra fick plats. Några skydd var det aldrig tal om – mössa på huvudet mot kylan. Men om man skall vara ärlig, så blev vi nog aldrig så duktiga att det var någon större risk att ställa sig i vägen för en puck eller bandyboll. Det var mer lek än allvar.

 

 

 


Is: fiskefärd på is

 

 

Pimpeln på bilden ingår i de av Carl-Eric Hedin, Bergshammar insamlade skärgårdsföremålen. Hedin, som dog 1986, hade ett särskilt intresse för fiske och jakt i Sörmlands skärgård. I samlingen finns även ett pimpeldon som har tillhört Karl Emanuel Eriksson, Tockenön, Hjälmaren och är från mitten på 1800-talet.

 

Pimpelfiske kan vara en mycket rogivande aktivitet. Jag gjorde pimpelspö i skolslöjden och för pengar jag tjänade på att bära ut kvällstidningar köpte jag pirkar.  

 

En vacker senvinterdag var jag och en bror till mig ute på en sjöis. Det hade varit några milda, soliga dagar som tärt på isen men den var ändå flera decimeter tjock. Efter en dag med värmande sol och några fina fiskar utspridda på den porösa isen avtog vår intensitet och uppmärksamhet i fisket. Även abborrarna verkade loja. För att få abborre på kroken måste betet presenteras på rätt sätt, ryck med pimpelspöet får inte göras för tätt men heller inte med för långa uppehåll. Man måste vara på alerten för att kroka en abborre. Vid det här laget var vi nog rätt nöjda med dagen och njöt mest i solskenet.

 

Helt plötsligt ser jag att landmärkena ändrat konturer. Men stranden kunde ju inte flytta på sig! Till vår förvåning och begynnande rädsla insåg vi att det var isen som rörde sig och vi rusade i riktning mot land. Ett stort isflak hade lösgjort sig och det var nu en meterbred öppen ränna mot fastisen. Flaket sögs utåt mot den strömmande älvfåran, men samtidigt såg vi att flytriktningen ledde mot ett utskjutande iskant. Abborrarna låg ju kvar och pimpelspöna var slängda på isen - vi ville rädda också detta! Snabbt rafsade vi ihop fisk och övriga attiraljer och just som isflaket brakade mot den andra iskanten hoppade vi över och på skakiga ben tog vi oss iland. Vi kom undan med blotta förskräckelsen - det kunde ha slutat illa!

 

En dag med pimpelfiske efter strömming utanför Oxelösund är fortfarande en angenäm upplevelse.

 

 

Is: Ishake

  

Den här ishaken har en kraftig järnten som i nedre delen är bockad i 9 graders vinkel enligt beskrivningen, (kanske skulle stå 90 graders vinkel?). Spetsen är fyrsidig och uppåtböjd. Då isen skurits i fyrkantiga bitar högg man i med ishaken och den fyrsidiga spetsen gjorde då att isblocket hölls fast i sidled och inte snurrade sig. Denna hake har ett handtag i form av en ögla. Den har tillhört Evald Sundström vid Skansen, vid inloppet till Stadsfjärden i Nyköping. Iskrokarna fanns också med dubbelkrok eller med längre skaft. Isblocken drogs sen upp via plankor/brädor ur isvaken och upp på kälkar. Här kom hästkrafterna till nytta, hästen skoddes också med särkilda skor med ispiggar på. Så drogs kälke och last upp till en förvaringsplats på en skuggig plats, helst i norrläge. Isen varvades med sågspån och kanske i vissa fall halm.

 

Det var viktigt att ha tillgång till is även under sommarmånaderna. I slutet av 1800-talet blev isskåpen populära i herrgårdarna och bland städernas befolkning. Arbetarbefolkningen fick dessa moderniteter mycket senare. Isen levererades i regel en gång i veckan.

Min farmor och farfar bodde vid Lenninge i Nykyrka och jag har  ett minne av den isdös som fanns ute i hagen. Det måste varit så sent som på 1950-talet och före kylskåpens tid.

 

Vid Stigtomta Mejeri fanns en enorm isdös. Hit kom mjölk från hela bygden och den skulle hållas kall. Också det tillverkade smöret och osten fordrade kallgrader. Isen togs upp från sjön Yngaren och forslades sedan med häst, ca 5 km. Vid mejeriet arbetade 9 ogifta män och kvinnor. Mejeriet fanns från 1800-talets slut till våren 1940, då mjölken sedan kördes på lastbil till det nybyggda mejeriet i Nyköping.

 

 

 


Is: och halka

 

 

Nu närmar sig den tid då man på sina promenader påminner om Bambi på hal is. Färden skulle gå åt ett visst håll men isen och halkan håller på att ändra den stup i ett. Spänd i ryggen och struttande steg och hela tiden spanar man efter en bit bar väg eller i alla fall sandad och rensad. Men om det inte hänt något alldeles revolutionerande inom politik och gatukontor så kommer det att bli som tidigare år, halka lätt och ofta. Lisa finns på museets förråd Raspen. Jag hade tänkt hyra in henne som personlig assistent. I dessa Rot och Rut- tider kan man kanske få bidrag för Lisa som assistent. Det går ju att hyra in en drinkskakare och få Rut för denne så varför inte för detta, att stötta en äldre mans promenad borde ju vara rena vinsten för samhället. Lisa svarade inte på min förfrågan. Inte någon som helst reaktion, samma konstgjorda stela leende och sneda blick. Faktiskt helt kall och närmast avvisande till förslaget. Jag får väl spänna på mig halkskydden när det blir den isiga tiden eller halka på och hoppas att det slutar lyckligt.

 

Lisa är en skyltdocka i plast. Hon är tillverkad i Hongkong så det kanske var språksvårigheter som gjorde henne så kall. Det är inte helt omöjligt att hon avskyr tetiga gubbar. En gång var hon placerad i herrarnas omklädningsrum på Fermenta i Strängnäs.

 

 

Is: i skåp och språk

 


Bruksanvisning:
Isen lägges upptill och locket tillsluts väl. Om hastig och effektiv kyla önskas, krossas isen och blandas med litet groft salt. Isskåpet avkyles innan varor anläggas.

 

För rengöring:
Alla hyllor uttagas och isbehållaren upplyftes medelst å den anbrakta ringar, varefter sidorna uttagas. Genom denna effektiva anordning kan hvarje del av Temperator-Isskåpet åtkommas för rengöring, hvilket bör ske en gång i månaden.

 

Aktiebolaget Temperator-Isskåpet



Människan har genom alla tider försökt förvara livsmedel på ett bra sätt så att maten inte förstörs av värme och ljus och från slutet av 1700-talet blev isskåpet ett alternativ till att torka och salta maten som varit de vanliga konserveringsmetoderna sedan medeltiden. Saltet var dessutom en ganska dyr produkt och inte åtkomlig för alla.


Isskåpen förekom i hushållen under 1800-talet och första hälften av 1900-talet då de alltmer kom att ersättas av kylskåpen.

Genom att följa rekommendationen i bruksanvisningen ovan att blanda krossad is med grovt salt för effektivare kyla kunde man uppnå en temperatur som var lägre än 0 grader C.


Man kunde ha is i magen och förlita sig på att livsmedlen inte allt för snabbt blev till otjänlig föda i sommarvärmen.


Isskåp var ofta 1-1,5 meter höga, öppnades med ett lock eller dörrar som hade dubbla väggar och zinkplåt invändigt. Ofta var mellanrummet i dörrväggarna fyllt med dåligt värmeledande ämne. Isen lades in längst ner eller bredvid den avdelning av skåpet som matvarorna hade sin plats på. Smältvattnet som bildades från isen flöt av genom ett rör ungefär som på moderna kylskåp. I senare modeller placerades, som i isskåpet från aktiebolaget Temperator, isen i utrymmet ovanpå den yta där livsmedlen förvarades. Smältvattnet rann då ner i kanalerna mellan de dubbla väggarna och anordningen blev ur värmeteknisk synpunkt effektivare.

 

Isen till skåpen sågades upp som block ur sjöar under vintern och lades i enorma högar eller i islador. Blocken täcktes sedan med tjocka lager av sågspån vilket räckte för att bevara isen under hela året.
Isblocken levererades till hushållen av iskarlar, först med häst och vagn, senare med lastbilar om det inte gällde leveranser till skärgårdsbefolkningen då båt var det transportmedel som gällde.


Isskåpen användes så långt fram som till 1960- och 1970-talet. En anställd på Waxholmsbolaget har berättat att bolaget då fraktade isblock ut till bland annat Sandhamn där just värdshuset var ett av de sista ställena som använde isskåp för att förlänga hållbarheten på sina livsmedel. Ingen ko på isen på Sandhamn tydligen där värdshuset var sent ute med att införskaffa moderna kylanordningar för bättre och effektivare livsmedelshantering, eller som krögaren lär ha motiverat sitt ointresse för moderniteter: Vad fan ska jag med elprylar till när det är strömavbrott två gånger i veckan.


När isskåp blev helt ute så levererade Waxholmsbolaget i stället is till groggen. På de lite finare krogarna höll man naturis till groggarna vilket ansågs ge en bättre smak än den snabbfrysta is som var baserad på kranvatten. Så också på krogen i Sandhamn.

 

 

Is: Barndomens hemgjorda glass

 

Vatten är en av de märkligaste substanser på Jorden. Vi har det alltid runt omkring oss i alla dess tre aggregationstillstånd, det vill säga vattenånga, vatten och is. På grund av så kallade vätebindningar mellan vattenmolekylerna så uppför sig vatten helt annorlunda än andra vanliga ämnen. Vatten blir till is när temperaturen understiger 0 grader Celsius vid normalt tryck i atmosfären. När vatten omvandlas till is frigörs värme, vilket gör att temperaturen i en blandning av is och vatten alltid kommer att vara nollgradigt till dess att den består av enbart vatten eller enbart is. Vatten har också en högre densitet i flytande form än fryst, vilket är en kemisk egenskap som är mycket ovanlig. Det gör att is enbart bildas på ytan av vattenmassor, något som har en fundamental påverkan på klimatet på jorden. Isens densitet är cirka 917 kg per kubikmeter medan vatten väger cirka 1000 kg per kubikmeter. Att sedan vatten har sin största densitet vid +4 grader Celsius är också en unik och mycket betydelsefull egenskap.

 

När temat för dagens seniorbloggsmöte bestämdes till ”Is” kom jag att tänka på min barndoms upplevelser av isupptagning. Om detta har jag berättat tidigare. Vi hade en isdös vid mitt barndomshem där isbitar hämtades varje dag på sommaren. I ett isskåp kyldes matvarorna och kvällsmjölken kyldes också med is. Ibland gjorde kära Mor glass som skulle kylas i en köldblandning. En sådan kan bestå av krossad is och vanligt koksalt. Blandas 33 gram salt och 100 gram krossad is så sjunker temperaturen i blandningen från 0 till -21 grader Celsius. Mamma vispade ihop glassblandningen i en bytta medan jag fixade köldblandningen. Den la jag i en träkagge som jag isolerade med en trasmatta. Glassen i byttan måste röras om då och då för annars blir det isnålar i glassen. Trots att jag rörde i glassen så blev det ändå en del nålar. Då hade det varit bättre med en sådan maskin som jag valde ut i museets föremålssamlingar. Det är en glassmaskin av svartlackerad plåt med lock och förgyllda handtag, skänkt 1952 av Göran af Klercker från Vadsbro. I den maskinen blandas glassmassan på ett tillfredsställande sätt.

 

Fast jag tyckte ändå att vår hemgjorda glass var väldigt god!

 

 

  


Is: Hal is kräver broddar såväl vid arbete som vid promenad

 

 

Den infällda bildens gamla brodd klassificeras i samlingarna som skodon. Det är en rejäl historia, en träplatta med järnskålla baktill. Den har upphöjda sidor och är försedd med kraftiga, mer än 10 cm höga järnspetsar. Broddarna bands fast på stövlarna med rep. Dateringen är osäker. Som vi kan se på bilden utför mannen sannolikt någon form av arbete. Troligen håller han på att dra upp någon form av fiskeredskap. En annan möjlighet kan vara att han släpar isblock, som sågats upp. Någon som tror sig veta?

 

Förra året – tror jag det var – drabbades Luleå med omnejd av en flera veckor lång period med ovanligt svår ishalka. En stor mängd fallolyckor inträffade. Sjukvårdens resurser för  hantering av alla skelettskador räckte inte till. Trots mycket övertid fick man prioritera hårt bland patienterna. En del operationer fick vänta och patienterna skickades hem. Där fick de med hjälp av smärtstillande preparat vara stand-by beredda på snabb inställelse när den ortopediska kirurgin hade tid med deras brutna handleder. Ja, situationen var allt annat än ”fallerian fallera”.

 

Att förhindra fallolyckor uppmärksammas mer och mer. Förebyggande åtgärder för att undvika att äldre personer med balansproblem skadar sig kan inte nog framhållas. Men även välbalanserade personer bör nog fundera lite på sin personliga säkerhet. Med tanke på det nutida stora utbud av broddar och skodon med inbyggda dubbar är valfriheten omfattande. Att enbart lita till den egna osårbarheten håller som bekant inte.

 

 

RSS 2.0