Jaga: En verksamhet som kräver intelligens, fantasi och tålamodigt engagemang

 

 

 

Väskan på bilden är en så kallad spårsäkringsväska tillverkad år 1958. Den är hämtad från museets samling av föremål från polismuseet i Eskilstuna. Väskan ingick i polisens utrustningsarsenal och innehållet användes för att säkra spår på brottsplatser. En viktig del av innehållet är en fingertrycksväska med instruktioner. Här finns svarta och ofärgade folier, svarta och vita glanspapper, fingertryckskort och pensel.

 

 Dåtidens kriminaltekniker hade säkring av unika fingeravtryck som främsta arbetsmetod. Men matchningen av avtryck mot brottsregistrens dito var tidskrävande i avsaknad av datorhjälp. Men med gemensamma krafter lyckades ofta åklagare, utredare och tekniker få en misstänkt person lagförd. Och inte var det teknikern som vanligtvis hjälteförklarades i medierna.

 

Under min uppväxt var jag mycket intresserad av nyhetsrapporteringen kring brottslig verksamhet. Det gällde t ex en småtjuv som ”Tumbatarzan” som ibland gäckade polisen på Södertörn. När denne man inte satt i fängelse var han föremål för en medial uppmärksamhet som var helt utan proportioner. Det tyckte jag naturligtvis inte då. Det här var superspännande verklighet i radionyheter och tidningar. Jag hade minst samma behållning av detta som den fiction som bjöds i ungdomsböcker om indianer och cowboys.

 

Nu för tiden har televisionen tagit upp tråden med populära program som ”Veckans brott” och ”Efterlyst”. En tanke bakom satsningen är sannolikt att den svenska polisen behöver hjälp på traven. Uppklarningsprocenten av olika typer av brottslig verksamhet är förfärande låg. Trots att nutidens kriminalteknik har fått tillgång till DNA-teknik och kraftfulla datorer. Och trots att antalet poliser nu är uppe i ca 20 000.

 

Den kände kriminologen, polisprofessorn och författaren Leif Gustaf Wilhelm Persson är en person som inte bara är en skarp kritiker av sakernas tillstånd. Det skulle behövas många GW inom svensk polis som med intelligens, fantasi och stort engagemang ägnade större tid åt brottsbekämpning än att grotta ner sig i internadministrativa märkligheter och organisatoriska förändringar. Som lekman kan man ju t ex tycka att fallet med de 69 försvunna korna i Stjärnhov är av den kalibern att Sörmlandspolisen borde kunna lösa mysteriet. Utan hjälp från GW.

 

 

 


Jaga: tiden

 

Så var det dax för min första bloggträff år 2013. Det första ordet som vi bestämde oss för var JAKT! Första tanken var, Jakt är inget för mig - men efter en kort stund så insåg jag att jakt kan vara så mycket... Jag fastnade för jakten av tid!

 

Många av oss jagar ju hela tiden för att hinna mer fler saker på kortare tid.... en ständig press som hela samhället  genomsyras av. Tänker på den tidspress som många anställda inom tex hemtjänsten har - de ska besöka "brukaren" och utföra vissa saker på en förutbestämd ofta kort tid... Ett schema som inte ger tillåtelse till några extra pratstunder eller något utöver det planerade. Många upplever en stor tidspress varje dag då de på sin arbetsplats stämplar in - exakt den tid de kommer, går eller har rast.... En ständig tanke på att tiden måste passas. Sen ska man hinna med "rätt" tåg för att hinna hämta sina barn på förskolan i "rätt" tid. Förseningar förstör lätt hela den "kedja" av krav som både andra och man själv kan ha på sig själv - en jakt på tid för att hinna i tid!!

 

Det vackra fickuret ifrån Flentzbergs samling, i museets föremålsarkiv, blev för mig lite av en symbol av tidsjakten. Fickuret är av silver med en urtavla av emalj, dekorerad med en mansfigur, kolonn mm. Så vackert!!Figurer i olika färger bla blått, guld, vitt och rött. Bakstycket är märkt FS - och tillhör med sannolikhet Flentzbergska samlingen.

 

Tid och jakten på tid har väckt många tankar och funderingar. 2002 utkom Bodil Jönsson med sin bok TIO TANKAR OM TID. 2010 kom  boken TIO ÅR SENARE. Hon tar upp, vrider och vänder på detta med tiden, stressen, nåbarheten och tekniken. Bodil delar in det hela i före och efter Google. Googla, chatta, messa, facebooka och twittra är något som vi i dagens samhälle ger mycket tid. Vi plottrar bort vår tid genom att ständigt vara tillgängliga. Frågan väcks ju hos oss alla emellanåt - vad är det vi jagar??? Bodil benämner vår tidsålder som PRENÄSSANSEN - alltså framtiden har krupit in i nuet och den tidsålder vi lever i just nu. Tidsluckan mellan nu och sen har försvunnit och vi vill idag ha allt genast.......  

 

Under tiden ska jag fortsätta att följa debatten om att vi beräknas bli så mycket äldre framöver...... Gårdagens 70 åring är som dagens 50-åring och nog undrar jag hur vi hanterat tiden under dessa år?

 


Jaga: med kikaren

 

Det var inte Galileo Galilei som uppfann kikaren, men han använde den. Säkert var han mycket glad över att detta nya optiska föremål kunde underlätta hans astronomiska forskning. Vilken speciell person som fick hans tack är inte riktigt klarlagt. Säkert är ändå att kikaren eller teleskopet uppfanns mellan 1590 och 1608, i Nederländerna.

 

  1609 upptäckte Galileo fyra av Jupiters månar, Venus faser, månberg och stjärnhopar. Inte dåligt! Så hade instrumentet också bättre optik än det på bilden, en leksakskikare som Kerstin Lindh i Oxelösund fick när hon var fem år. Hennes far var jaktvårdare på Källskären och också hon ville spana efter fågel och fartyg.

 

  Hemma hos oss jagar vi också bevingade djur. Vi tar fram kikaren när storskraken visar upp sina ungar eller skarven torkar vingarna.

 

  För några vintrar sedan fick vi beskåda en fascinerande men också otäck händelse. Vattnet i vår havsvik började frysa till och långt ut låg en svan. Kanske skadad, ingen vet – men den frös fast!

 

  Först kom en havsörn, snart en till, ja, de blev 3-4 stycken som anföll den stackars värnlösa fågeln. De hackade med sina hårda näbbar på dess rygg, hals, huvud, drog ut köttslamsor… svanen kunde inte lyfta, inte värja sig och efter en evighet tycktes den äntligen livlös. Vilken grym död. Snart fanns inte minsta spår av varken svan eller havsörn. Några kvarvarande fjädrar flög bort med vinden. De syntes knappast ens i kikaren.

 


Jaga: Va ska du mä ett gevär te

 

”Va ska du mä ett gevär te, du ser ju inget i alla fall”. Så sa polisen i Gnesta till min morfar när han ville skaffa licens för ett salongsgevär någon gång i början på 1920-talet. Min morfar, som var helt blind, svarade: ”Jo ja’ tänkte att Edith skulle kunna skjuta nåra storråtter i svinhuse’”. Edith, min mor, sköt faktiskt några råttor men de var ju så många så någon mera betydande decimering av antalet  blev det nog inte.

 

På detta sätt kom salongsgeväret till familjen och det finns ännu kvar – väl förvarat i ett vapenskåp. Min bror Arne och jag har haft mycket roligt med det geväret. I början på 1950-talet jagade jag  ekorrar som jag flådde. Skinnen med köttsidan utåt spände jag upp på en grov böjd järntråd. När det var torgdag i Gnesta for jag dit och sålde skinnen till någon uppköpare och jag fick så där en tre till fyra kronor per styck.  Det var mycket pengar då. Fast nu känns det nästan obehagligt att tänka på det där. Jag förstår inte hur jag kunde vara så hemskt rå och brutal så jag kunde skjuta på en ekorre! Jag skäms.

 

En gång fick min bror Arne skämmas också. Kanske var det salongsgeväret som gjorde att Arne blev intresserad av jakt. Eftersom han bor i Hälsingland har han haft stora möjligheter att utöva sitt intresse. Han har för mig berättat om flera roliga jakepisoder. Han ägde en beagle, en trevlig och duktig jakthund som dock blivit lite till åren. Han hittade en annons om en tvåårig beagle som var till salu i norra Ångermanland. Han köpte hunden och tog hem den. Den gamle och den unge kom bra överens. Så gick han på harjakt – med två hundar! Då hände något ganska konstigt. Den gamle som brukade vara snabbt ute ”på sök” gick inte från Arnes fötter. Den nye gick på sök och tog upp en hare. Arne satt på pass med ”den gamle” men den brydde sig inte. Plötsligen kommer haren och springer förbi inom 10 meters avstånd. Den gamle låg kvar och rörde inte en fena! Arne funderade på varför och kom fram till att den gamle tänkte: ”Är min husse så jävla simpel att han skaffar en ny hund så slutar jag jaga för honom”! Arne skämdes. Senare när Arne var ute ensam med den gamle var han pigg och nyter som vanligt.

 

Som pensionär ägnar jag mig numera enbart åt ”småviltjakt”. Därför valde jag en gammal råttfälla i samlingarna. Den har tidigare ägts av Karin Pettersson från Sjögölet. För cirka 30 år sedan gjorde jag en råttfälla som jag sparat och den ser ut som den på bilden ovan. Alla mått stämmer nästan exakt. Jag tog modell efter en råttfälla som min morfar hade gjort - han som köpte salongsgeväret. Fällan består av en träkloss med tre hål i. Ovanpå klossen är tre fjädrar monterade som drar upp små infällda järntrådsöglor mot taket. Fjädrarna fixeras i hedfällt läge med hjälp av smala trådar som är dragna genom hålens främre del. Med ostbitar som läggs längst in i hålen luras råttan att bita av den smala tråden för att komma åt osten. Då blir råttan hängd. Jag tror jag ska prova att gillra den här råttfällan och se om den fortfarande fungerar.

 


Jaga: pälskläder

Fångst och jakt efter vilda djur har varit en självklarhet bland naturfolken. Hur skulle de annars överleva? Köttet gav dem proteinrik föda. Av djurens skinn gjorde de, förutom kläder, allt ifrån skor och väskor till en rad andra praktiska detaljer. Och inte minst prydnadsföremål. På vintern bar man skinnkläder med pälsen kvar, men till sommaren bara läder, utan hår. Kunskaperna om att tillvarata djurhudar har levt kvar, men i modernare tid har det rena hantverket övergått till industriell hantering.I allt högre grad kommer skinnen från farmade djur, från olika pälsdjursuppfödare.

 

Skinn har använts som betalningsmedel i långliga tider. Gustav Vasa drev på 1500-talet in skatt från allmogen i form av skinn - räv, mårddjur och ekorre men även de stora rovdjuren har haft stor betydelse. Ända sedan stormaktstiden har pälsar varit mode. De var dyra och gav status åt dem som bar dem. Det var först med fårskinnspälsarna som också mindre välbärgade kunde skaffa sig ett riktigt varmt ytterplagg.

 

Att skaffa skinn hade till en början hög prioritet i min jägarkarriär och att vaka på räv under vinternätter tillhör de tidiga jaktminnena. Vackra vinterpälsar av räv skickade jag till Tranås skinnberederi. En körsnär i Nyköping fick sedan ta sig an skinnen. Jag vibrerade av stolthet vid promenad med min tillblivande som klädde utomordentligt bra i pälsmössa av rävskinn.  Det blev även en rävboa att komplettera med.

 

Vissa skinn är mer ovanliga. Sonja Klangestam, Taffnäs gård, Gnesta har lämnat in skinnboa till museet. Av bilden att döma ser det ut att vara skinn av djur från näsbjörnsläktet med hemvist i Nordamerikas mellersta och södra delar. De tillhör familjen halvbjörnar. Hur eller var man kommit över detta dräkttillbehör saknas det uppgift om.

 


Jaga: Jaga inte

Att jaga djur är något jag aldrig har gjort. Med den skjutförmåga som jag har skulle det vara farligare för mig själv än för djuren. En gång för länge sedan, på den tid då alla skulle tränas till att vara militäriska var även jag en soldat. När det var dags att börja skjutningen sa alltid den övervakande flaggstyrmannen, ställ er fem meter bakom Toft för nu skall han skjuta. Han sa också en del andra ord som man inte bör skriva ner. Om han fortfarande skulle vara i livet och läsa det här så vet jag att han kommer att drabbas av stora darren. Därför valde jag de här vinbrickorna som han borde göra det att lättare hitta den dryck som han tycker skulle styrka honom mest. Jag tror inte att fru Tigerström som skänkte brickorna till muséet skulle ha något emot att de ledde en skrämd flaggstyrman till rätt flaska.

 

Jag sökte på nätet efter ”jaga inte …..” och fann 13 500 000 svar på min fråga. När jag tittade på några av svaren så fann jag att om jag skulle kunna finna större lycka än den jag har idag måste jag använda mig av minst 10 olika coacher, alla med sina egna råd och tips. Jag fick då en idé. Tänk att sätta ihop en manual med 10 punkter och saluföra denna på alla upptänkliga sätt. Det är inte säkert att någon skulle bli lyckligare men jag skulle bli rikare.

 

Mitt råd är jaga inte.

 


RSS 2.0