Josefines val -Tankar kring en T-Ford med reg nr D 81



Den här bilden från 1916 visar en T-Ford som gick som taxibil i Vingåker. Den uniformerade föraren har vid sin sida en myndighetsperson som kanske kan vara landsfiskal. I baksätet två välklädda herrar. Kanske medhjälpare till den myndige, vad vet jag? Någon presentation av personerna i bilen finns tyvärr inte i bilddokumentationen.

Först några fakta om Ford Model T (grundat på Wikipedia-artikel): Bilen tillverkades 1908 -1927 i Detroit, Michigan, USA i drygt 15 milj exemplar och var den bilmodell som ”satte världen på hjul”. Från 1914 infördes tillverkning enligt löpandebandprincipen. Den hade en 4-takts bensinmotor av sidventiltyp och utvecklade en effekt på 20 hk, drack ca 0,8 l/mil och hade en toppfart på ungefär 70 km/tim. Förutom bensin kunde den även köras på alternativa bränslen typ fotogen, etanol m.m.

Bilmodellen hade en rad egenheter som ibland sinkade framfarten. Enligt wikipedia: ”Att den var tvungen att backas upp för branta backar stämmer också. Det berodde på att den i likhet med en del andra av den tidens bilar saknade bränslepump. När man kom till ett motlut och det inte fanns tillräckligt med bränsle i tanken rann detta helt enkelt inte fram till förgasaren. Det var först i samband med införandet av 1926 års modell som man flyttade bensintanken till en högre position.”

Det finns mycket att anföra om T-Forden, som endast överträffas av Volkswagen Typ 1 som den mest tillverkade bilen i världshistorien. Jag väljer dock att fokusera en detalj på T-Forden från Vingåker – registreringsskylten D 81.

Bilregistrering med länsbokstäver och nummer infördes 1916 – det år då bilden togs! Södermanlands län tilldelades bokstaven D. Länsbokstäverna fick stort genomslag och användes även inom statistiken och skatteadministrationen m m. Det var länsstyrelserna som administrerade bilregistren. Systemet fanns kvar till 1973 då ett centralt register infördes med tre bokstäver och tre siffror på bilskyltarna.

Den dåtida strikt hierarkiska strukturen vid Länsstyrelsen bjöd att landshövdingebilen skulle ha reg nr D 1. Hans ställföreträdare – landssekreteraren – fick följaktligen D 2 och näste man – landskamreren – fick D 3 på sina privatbilar. Därefter var det kamp om alla lediga singelnummer. Som anställd vid Länsstyrelsen noterade jag att en del höjdare var besvikna när denna statusmarkör förpassades till historien.

När personliga skyltar infördes 1988 fick statussprattlandet en nystart. Landshövding Marjasin i Örebro var snabbast och visade stolt upp sin tjänstebil med reg nr T 1. Några år senare var frågan aktuell även vid vår länsstyrelse. Men si det gick inte för sig. D 1 satt redan på en raggarbil i Mjölbytrakten!

/Lars-Eric Antonsson


Josefines val - Kvinnor och hav



Skärgård, en farkost, två kvinnor och en karl. Personerna är fint klädda. Allt verkar så idylliskt. Är mannen fiskare? I så fall håller han isär sina roller som gentleman och utövande yrkesman. En kvinna i eller vid båten var, enligt gammal tro, något helt otänkbart. Mötte man henne på sin väg mot bryggan var det bara att vända. Det blev ingen fångst hur många nät som än lades ut.

Handelsflottan lär ha varit mindre skrockfull. Troligen hade man hört historierna om Ann Bonny och Mary Read, två kvinnliga pirater som levde för trehundra år sedan. De var från Irland respektive England, men verkade i Karibien, Västindien.

Ann, gift med en sjöman, föjde med ut på havet, till Bahamas. Hon förälskade sig i Calico Jack och mönstrade på hans skepp. En dag överföll de ett fartyg med en annan kvinna ombord – Mary Read. Kvinnorna, som båda uppfostrats som om de vore pojkar, blev mycket goda vänner. De började jobba tillsammans, trots att den engelske kungen förbjöd sjöröveri 1718.

Efter en tid av lyckofulla kap och äventyr togs de tillfånga, men inte utan strid. Ann och Mary, tidigare soldat, kämpade hårt, men förgäves… Deras manliga kamrater låg redlöst berusade och kunde inte hjälpa dem. Alla ombord dömdes till hängning, utom Ann och Mary. De var gravida.


Josefines val - En vacker vy



Det foto som vår högt värderade projektledare för Seniorbloggen har valt ut åt mig är taget 1935 av landsantikvarie Ivar Schnell. Det är en vy över sjön Båven med den fina utsikten från Klevaberget i sjöns östligaste del. De personer man ser iklädda studentmössor är från Södermanlands-Närkes nation i Uppsala vid deras utfärd till Båven.

Redan när jag kastade en blick på fotot kände jag genast igen vyn. Till vänster en bit ute i sjön ser man den norra udden av Dagnäsön som numera är naturreservat. Själva Klevaberget är fågelskyddsområde. Jag har varit ute på Klevaberget många gånger. Från herrgården Kleva leder en stig över bergen. Utsikten är fantastisk. Från den plats där jag nu bor kan man promenera på välhållna skogsvägar cirka 7 km västerut för att komma till denna fina plats.

Båven är den största sjön i Södermanlands län. Den har en yta av 68 kvadratkilometer med en vattenyta belägen 21 m över havet. Den avvattnas via Husbyån till sjön Långhalsen allt inom Nyköpingsåns avrinningsområde. Sjön karakteriseras av förgreningar och många öar – strandlinjen är över 500 km lång och medeldjupet är cirka 10 m. Största djupet är 48 m. Sjön har ett förhållandevis rent vatten och ett rikt fågelliv med många fågelskyddsområden. Fiskgjusen, som är Södermanlands landskapsfågel, förekommer rikligt i sjön. Malen som är en udda fisk i Sveriges fauna förekommer också i sjön.

Åker man bil till Kleva den norra vägen med infart vid vägen till Jacobsbergs säteri passerar man Bjursnäs vid sjön Lockvattnet. Strax före Bjursnäs ligger till höger en av Björnlunda Hembygdsförening ägd s k ”fatabur”. I en sådan förvarade man förr vid herrgårdarna särskilt värdefulla inventarier. Strax intill denna fatabur finns en sten med inskriptioner rörande de ekar som planterades som ekollon på platsen år 1800. Dessa ekar har under de gångna åren fått en imponerande storlek.


Josefines val - Klädstil från 1940-talet


Numera är det väl bara aktiemäklare och bankdirektörer med bonusinkomster som har råd att i Sverige måttbeställa kostymer i kvalitetstyger. Medelsvensson får åka till Thailand eller något annat asiatiskt låglöneland för att ekipera sig på det sättet. Å andra sidan kostar förstås biljetten dit en eller annan veckolön.

Annat var det 1947, då legendariska Börjes Herr- och Gossekipering etablerade sig i källaren på Tullportsgatan 24 i Nyköping. Då kunde till och med unga små gentlemän, som knappt börjat småskolan, på föräldrarnas bekostnad kläs upp med eleganta kostymer (om än i regel med pressvecksförsedda kortbyxor) till släktkalas och skolavslutningar. Självfallet kombinerade med vit skjorta och fluga! 2010-talets knattar torde endast undantagsvis acceptera en dylik klädsel. Ej heller de sjömans- eller flygarkostymer som dagens manliga seniorer med viss fasa minns från sin uppväxt på 1940-talet.

Det gick bra för Börje Ohlsson, som drev butiken tillsammans med hustru Iris. Den 6 mars 1956 flyttade de till nya lokaler på Östra Kyrkogatan 26. Där huserade de fram till 1980 och många är de nyköpingsbor som handlat sina kläder hos Börje. Flertalet dock inte i måttbeställt, utan i välsittande konfektion.

I Raspens lokaler finns en hörna med skyltar och annat trevligt från Börjes kläder. Den som vill veta mer kan skaffa skriften Sörmlandsbygden 1994 och på sid 75 ta del av artikeln ”Börjes – 33 år i herrmodets tjänst”. Där finns bland annat bilden ovan.


Josefines val - En fågel i handen



Josefine tycker mycket om foto som hon har valt bland fotosamlingarna. Detta foto har hon valt till mig.

Första tanken när jag såg bilden var "Bättre en fågel i handen än tio i skogen".  
Tittar lite noggrannare och får syn på en hund också. Kan det vara en fågelhund kanske?

Nej det tror jag inte.

Kvinnan på fotot är mycket vacker. Fin frisyr och klädsel. Kan tänka mig att fotot är från 1920-talet. Fotografen heter Fritz Bruce 1870-1958 Göteborg.


Josefines val - Caféliv

Denna vecka har jag, Josefine Svensson, fått äran att välja vad alla seniorbloggare ska skriva om. Jag arbetar på Sörmlands museum med samlingarna och webben, till exempel på museets hemsida, flickr och med sök i samlingarna. Jag håller också i trådarna i seniorbloggen, ett väldigt roligt jobb!

Jag tycker mycket om foto. Museet har en stor samling med fotografier, över 700 000 finns i arkivet. Bland dessa har jag valt ut ett foto var åt seniorbloggarna. Spännande att se vad de skriver! Här kommer det första inlägget, Egon är först ut.



Cafélivet var nästan utdött på 90-talet. Det har blivit något bättre nu men jag saknar jukeboxen. Ett stort glas med vuxenvälling (caffelatte) tillhör inte vår cafékultur. I början av 50-talet drack jag min första espresso. När jag såg hur lite det var i koppen sa servitrisen att det inte är mer i koppen när det är espresso. En god vän och jag var en gång i Rom. Vi gick in på det mycket berömda Antico Caffé Greco, dessa lokaler som gästats av alla Europas författare och konstnärer av betydelse. Vi skulle prova Grecos espresso. När de serverades såg vi nog ganska konstiga ut. Hade vi fått en espresso eller var det bara en tidigare använd kopp? 500 lire för en odiskad kopp.

Nu skall det handla om faran med att gå på café med barnbarn. Barnbarnet Annie och jag brukade ofta ta promenader på stan. Varje gång vi kom i närheten av Kumlins så höll hon endera på att svälta ihjäl eller dö av vätskebrist. Annie var aldrig törstig, hon hade vätskebrist. En söndag förmiddag hamnade vi på Kumlins. Två äldre damer satt där inne och drack te med spretande lillfinger. Vi tog saft och bulle. Helt plötsligt tar Annie tag i ett av mina öron och säger med hög röst. ”Du morfar de här öronen har inte sett tvål och vatten på år”. Hon hade lärt sig detta av Pippi på TV. Damen med lillfingret skulle just dricka en klunk te när hon hörde Annies kommentar om mina öron. Hon försökte att låta bli att skratta och det slutade med att hon blåste till i koppen så teet stod som en fontän.

Av ovanstående kan man lära sig följande. Det är osvenskt att dricka caffelatte. Beställ aldrig en espresso på Greco och ta inga barn eller barnbarn med er när ni gör besök på ett Café.

Damerna på bilden sitter på och fikar på Göstas Konditori ca 1967. Konditoriet revs 1968-1969. Servitrisen heter Frida Gustavsson. Gösta Larssons maka sitter till höger.


RSS 2.0