Julstök: med småbröd

 


En småbrödsask med motiv på locket och gavlarna som illustrerar och förklarar hur det går till att baka småbröd som småkakor, bakverk, kaffebröd och eller finbröd utgiven av Konsumbagaren 1940. Tyvärr är fotot på asken så otydligt att det inte går att läsa instruktionerna men eftersom bakningen illustreras med bilder kanske den var avsedd för barn, barn som i julförberedelserna vill baka pepparkaksgubbar och gummor, grisar stjärnor och hjärtan.


Pepparkakan har en lång historia som sträcker sig tillbaka till 1800-talet före Kristus då den bakades i nuvarande Irak. Till Norden importerades kakan från Tyskland och användes länge som medicin som botemedel mot diverse åkommor. Nunnorna bakade och apoteken sålde. Peppar var en av de mest lättillgängliga av de exotiska kryddorna, och det var en allmän uppfattning att kryddan hade välgörande medicinska egenskaper och att det är därför man blir snäll av att äta pepparkakor. Julkaka på nordiska julbord blev pepparkakan först under 1800-talet.

I det gamla bondesamhället var det dags att ta sig an det stora julbaket efter Lucia.
Då hade först julölet bryggts på Annadagen den 9:e december och, också samma dag, lutfisken lagts i blöt. Slakten var avklarad och ljusen stöpta av talgen som slakten genererade.
Stök är ett omfattande hushållsarbete och i julstöket fick man ta hjälp av allas händer, också tomtens vars uppgift var att ta hand om slaktavfallet som gömts under en sten.

Julölet fick man avsmaka först den 21: december på Tomasdagen. och lutfisken på julafton. när huset var skurat och städat och gårdens folk kunde ägna sig åt att fira julen och njuta av decembers omfattande hushållsbestyr.
Dagens julstök är mindre omfattande i det egna hushållet och mer en process som äger rum inom livsmedelsindustrin. Och inte vi behöver inte heller ägna en dag åt att vara glada. I bondesamhället sades det att man skulle vara glad den dag ljusen stöptes för då skulle de brinna ner hela vägen.
Tomten har inte kvar sina arbetsuppgifter. Men RUT har vi försett med arbete. Så när RUT har skurat och städat huset och Hemfrid har levererat julskinkan med tillbehör på julbordet kan vi äntligen ägna oss åt att njuta av julkakan som barnen bakat, en julkaka där peppar inte längre är en ingrediens men som vi fortfarande blir snälla av att äta.

Och tomten då? Ja honom hyr vi in från ett bemanningsföretag som julklappsutdelare under julaftonskvällen.

Eller så åker vi på semester för att slippa julstressen.

 

 


Julstök: Det var en gång

 

 

I våra dagar fordras det bara en välfylld plånbok eller ett fulladdat kontokort för att få fram allt som anses behövas för att fira Jul. Allt kan köpas mer eller mindre färdiglagat och fabrikstillverkat. Till julstädningen kan man få hjälp av Rut och Fixarmalte kan klä granen och byta gardinerna till juldito. Det enda man bör göra själv är att ombesörja julbadet i privat enrum eller om sådant finnes i ett kommunalt badhus.

 

Men det var en gång så här för många i det här landet: På morgonen 9 december togs den torra lutfisken fram, sågades i bitar och lades ner i vatten. Efter fem-sex dagar med ständiga vattenbyten hamnade fiskbitarna i en lutblandning. Efter ett par dagar med lutbyten hamnade fisken i vanligt vatten igen. Efter tolv till fjorton dagar var fisken i sådant skick att den gick att tillreda och äta. Till fisken skall det serveras potatis och senapssås gjord på kulmalen senap. I början av december miste julgrisen livet. Nasse blev nu uppdelad i skinkor, kotletter, revbenspjäll, korvar och syltor. När grisen var avklarad var det dags för julstädning och senare blev det julbad för familjen. De vuxna var troligtvis alldeles uttröttade när julen kom. När det var dags för julskyltning var alla affärsfönster täckta med papper som togs bort fram på söndagseftermiddagen. Alla affärer var stängda. Det enda som gick att handla var varm korv och så kunde man köpa varm svartvinbärssaft av Röda Korset eller Lottorna. En söndagseftermiddag skulle det göras Julgranskarameller, korgar att hänga i granen och annat pilleri med papper, sax och klister. Julgranen kläddes på julaftons förmiddag.

 

Nu var det bara att vänta på den där skäggiga figuren. Ganska tidigt i säng, för klockan sex på juldagsmorgon var det dags för julotta.

 

Julgranskaramellen på bilden finns på Raspen i samlingen Brandels Jullåda. I denna låda finns allt som behövs för att pryda både gran och hem.

 

 

Julstök: granen och foten

 

 

Julstök kan vara utdraget i tid. I alla fall om man räknar dit allt ifrån att gran ska utses, att julklappar ska tillverkas eller inköpas, prydnader till julgranen fixas, hemmet pyntas med ljusstakar, bonader, dukar och tomtearrangemang. Därtill matlagning och städning som final på alla förberedelser inför helgdagarna. Allt handlar förstås om traditioner och personligt engagemang. Men stöket har för min del inget med oreda att göra, det handlar om mysigt julpyssel. Advents början inleder enligt tradition förberedelser för julfirandet.

 

I skrivande stund har jag just hämtat in adventsgranen, som jag letat ut redan i början av november. Det bör göras innan snön lägger sig på.  Nästa moment är att få den på foten och det brukar alltid vara lite trickigt - att få den stå rakt. Nu finns det tydligen fler än jag som tycker det är heligt med granen, så viktig till och med att man lämnat in julgransfoten till Sörmlands museum. Det är en traditionell konstruktion med skruvar att dra in mot stammen för att fixera den. Givare är Stina Palmberg-Eriksson, Nyköping, som i sin tur fått den av svärföräldrarna. En finess i sammanhanget är att med foten följer några träbitar som använts för att stabilisera granen med. Anläggningsytan mot granstammen vid skruvtrycket blir större, det ska underlätta att få granen rakt stående i foten. Något man omedelbart måste praktisera!

 

 

Julstök: Mjölkkylare

 

 

Vad kan man ha en mjölkkylare till nuförtiden? Jo till att ha stearin i när man stöper ljus. Den här cylindern är tillverkad vid Wedholms fabrik i Nyköping. Den rymmer 15 liter och har en diameter av 21 cm. Wedholms grundades 1879 av C A Wedholm och den här kylaren är från 1979. Vid Wedholms har tillverkats mycket som har med lantbruket att göra. Allt från mjölkflaskor till nutidens stora mjölktankar.

 

Då man före elektricitetens införande hade mjölk som skulle kylas ner fick man hälla den i en cylinder, kanske en sådan som på bilden. Cylindern ställdes sen i ett stort kar med kallt vatten eller i en källa. Det var viktigt att kyla mjölken så fort som möjligt.

Mina föräldrar hade en sorts rörspiral som vattnet rann igenom, spiralen träddes ner i mjölkflaskorna och kylde mjölken genom att det hela tiden pumpades in kallt vatten genom spiralen. Vattnet togs upp ur en källa vi hade och transporterades i ledning till ladugården med hjälp av en motor, vi kallade motorn för hyrdofor. Det var alltså efter att elektriciteten kommit till gården. Vi hade ett särskilt mjölkrum där pappa byggt en murad bassäng där flaskorna kyldes utifrån också. Ibland slog åskan ned, och ofta sökte den sig då till hydroforkällaren. Då blev vi utan vatten till det var lagat igen.

 

Åter till julstöket. Mjölkkylaren hade en utmärkt form för att ha smält stearin i. Cylindern ställdes då i varmt vatten i en stor kittel. Kitteln kunde man ha på en flyttbar kokplatta på golvet och på det viset hålla vattentemperaturen lagom varm. Stearinet skulle inte vara för kallt och inte för varmt när man stöpte ljus. Hade man för kallt så fastnade för mycket ljusmassa och det kunde bli knöligt och blåsigt, hade man för varmt så rann stearinet av och ljusen blev aldrig tjockare. Ljusstöpningen var ett familjenöje med barn och barnbarn på gården. Tidningar lades ut på golvet så att dropparna inte skulle förstöra korkmattan. Stearin är flyktigt så att efter detta arbete fanns ändå vissa halkiga ytor på golvet, väldigt roliga att åka kana på i strumplästen. Vi barn fick inte springa och glänta på dörrarna då det kunde bli dragit över ljusen och då blev de krokiga.

 

Ibland hade man istället gemensam ljusstöpning med grannarna. Då var det lite fest efteråt också. Karlarna satt i stora rummet och spelade kort eller pratade om sommarens arbeten, medan stöpningen pågick. Ibland fick de den stora ynnesten att komma ut i köket och doppa ljusen en gång eller så. Jag minns inte att vi gjorde några avancerade ljus, bara vanliga raka. Vi sparade också ljusstumpar från år till år att fylla på med i ljusmassan.

 

I gångna tider har jag läst att det var talg i ljusen. De första luciorna fick rekvireras från pigorna på gården, då det inte var så trevligt med talg i håret, det var alltså inte så populärt att bli vald till lucia.

 

 

Julstök: Det lackar mot jul

 

 

Det lackar mot jul. Och tur är väl det. Den här mörka tiden från mitten av oktober till första advent vore inte uthärdlig utan förhoppningarna kring adventstiden och jul med alla traditioner och alla tända ljus. Det är en hel massa saker som ska göras. Julgran ska huggas till Björnlunda Hembygdsgård – en sådan har jag skänkt till hembygdsföreningen flera tiotal år. En tid gjorde jag vår egen lutfisk med kalk och soda och blötläggning i pannrummet. Ibland hände det att jag gjorde lutfisk av torkad gädda – det var faktiskt riktigt gott.

 

En annan julstökssyssla var att ordna ett litet jullanskap på en stor plåtbricka. Som underlag till lanskapet tog jag tunn grön mossa från någon storsten i skogen samt så kallad fönstermossa och några stenar. Små små granar, mattlummer och kottar var andra ingredienser i jullandskapet. En bit spegel blev ett vattendrag med en bro över för bockarna Bruse att promenera på. Tomtar och diverse djur fullbordade skapelsen. Med lite belysning blev det riktigt näpet. Barn och barnbarn har fortsatt med denna tradition.

 

Till julstöket hörde också iordningställandet av julkrubban. Ett litet stall ihopfogat av små ribbor och fina halmstrån ställde jag på en masonitskiva med lite finsand på chiffonjéklaffen. Jesusbarnet med föräldrar och tre vice män var placerade tillsammans med en del djur. Figurerna i trä hade min mor köpt i Israel i mitten på 1960-talet. Några pinjekottar fanns också med. Bakom det hela hade jag i öppningen i chiffonjén placerat ett blått silkespapper med små hål i. Med en lampa bakom papperet såg det ut som Betlehems stjärnhimmel. Även denna tradition har gått vidare till barn och barnbarn.

 

I museets föremålsarkiv valde jag en julkrubba tillverkad av papp. Den har ägts av Rolf och Gunvor Brandels i Nyköping och tillhör samlingen Brandels Jullåda.

 

 

Julpynt: kring år 1950

 

 

Efter genomläsning av Sörmlands Museums nyhetsbrev nr 4, 2014 vet jag att julgran med pynt är en historiskt sett relativt färsk tradition. Först i början av 1900-talet blev det vanligt att ha dekorerade granar i de svenska hemmen.

 

Om detta visste jag intet när jag som förskolebarn följde med pappa till skogen dagarna före jul. Med grannbondens välvilliga tillåtelse skulle julgran, tall- och granris samt lummer och blåbärsris hämtas hem. Väl hemma uppstod en del problem. Min mor hade alltid estetiska och praktiska synpunkter på den hemförda granen. Men mest besvär vållade julgransfoten. Den var svårhanterlig vilket krävde en och annan svordom och flera korrigeringar innan granen ansågs stå rakt.

 

Dekorationen av granen var nästa minst sagt omständliga procedur. Toppstjärnan skulle på plats liksom hållare för levande ljus, kulörta ytterst ömtåliga glaskulor, änglar, glitter, papperstomtar, flaggspel etc etc. Och så var det trumman – exakt likadan som den på bilden – som jag brukade hänga upp. När så dekorationen var klar hade granen naturligtvis åkt på sniskan. Så då var det dags för en ny omgång med den dysfunktionella julgransfoten.

Min minnesbild är att det var ganska roligt, om än tålamodskrävande, att delta i arbetet med granen. Allt fokus var ju inriktat på julafton med alla förväntningar – fina julklappar, stort julbord, lek och trivsamt umgänge med tjocka släkten. - Det var då, dä!

 

I Seniorbloggen har jag tidigare noterat att jag nu för tiden inte är någon tillskyndare av överdrivet julfirande. Kommersiella ”all time high” håller förvisso den ekonomiska tillväxten på hög nivå. Men en tillväxt baserad på inhemsk köpfest kan aldrig bli långsiktigt hållbar.

 

Så den här lilla betraktelsen om julpynt ska inte uppfattas som en extra trumvirvel inför julen.

Den delen sköter krämarna, ”myspyntarErnst” och alltför många andra på sedvanligt maner.

Jag tänker hålla fast vid min lagomvariant där kompassnålen pekar mot nedtrappning.

 

 

Julstök: Ljuset är viktigt för allt levande

 

 

Nu lackar det snabbt mot jul och i seniorgruppen enades vi om att ”julstök” borde vara ett lämpligt tema. Vad finner man då i samlingarna, som instinktivt för tankarna till jul, julstök och julfirande? För mig känns dessa röda ljusstakar som verkliga julsymboler. De fanns redan i min barndom och ser fortfarande - om man köper nya – ut på samma sätt.

De har sin givna plats på bordet inför julen. Idag finns de mer av tradition än av behov av ljus.

 

Med ljusstakar kommer jag osökt in på ämnet ljus, som är viktigt för allt levande. Här i Norden kopplas ju jul och mörker samman. När människan stängde in elden i spisar av olika slag försvann ljuset. Det behövdes separata ljuskällor.

Under medeltiden var det talg- eller vaxljus som gällde. Ljus av bivax var dyrbara och endast för de rika. Utvecklingen avseende ljuskällor gick vidare. Kemisten Michel Chevreul fann i början på 1800-talet att talg och feta oljor var en blandning av fasta- och flytande fetter. Han lyckades separera komponenterna och stearinljuset såg ”dagens ljus”. År 1838 startade ljustillverkningen på Liljeholmen i Stockholm.

 

När användningen av elektricitet utvecklades under senare delen av 1800-talet blev det genom uppfinnare som bl a Thomas Alva Edisson möjligt att få belysning på ett nytt sätt. Nyköping fick sitt första vattenkraftverk för elproduktion vid Storhusfallet på 1890-talet. Den första offentliga belysningen uppfördes till skridskobanan vid slottsdammen.

De tidigare koltrådslamporna blev en bit in på 1900-talet utslagna av metalltrådslamporna, som var mer ekonomiska och hade längre brinntid. De så kallade ”glödlamporna” användes under hela 1900-talet och används fortfarande. Mot slutet av 1900-talet insåg man att vi behöver hushålla med energi, vilket satte fart på utvecklingen av effektivare ljuskällor. Lysrörskonstruktioner av olika slag var mer energieffektiva och utvecklades för att passa olika ändamål. Nackdelen är att de måste tas omhand efter användning, eftersom de innehåller miljöfarliga ämnen.

 

Röda och gröna lysdioder (LED) har funnits ganska länge och bygger på halvledarteknik. I en ljusdiod omvandlas en mycket stor del av elenergin till ljus.(De gamla glödlamporna skapar mer värme än ljus.) För att få vitt ljus behövs även en lysdiod med blått ljus. En blandning av rött, grönt och blått ljus kan ge vitt ljus av olika färgtemperatur. Den blå lysdioden hade länge gäckat forskarna. De tre japanska fysikerna Isamu Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura lyckades dock genom idogt arbete och mot alla odds ta fram en blå lysdiod. För detta får de årets Nobelpris i fysik. Genom att använda lysdioder (LED-lampor) för belysning vinner man både ökad livslängd på lamporna och väsentligt lägre energiförbrukning. Idag kan vi köpa LED-lampor i butiken.

 

Det är fascinerande att se människans förmåga att successivt utveckla nya redskap för att fylla behovet av ljus. Men trots all utveckling vill vi fortfarande gärna använda dessa gamla röda ljusstakar till julfirandet.

 

 

 


RSS 2.0