Tema Kallt: "När är det egentligen kallt?"



I stället för att själva känna efter, så förlitar sig många svenskar på den av Anders Celsius graderade termometerskalan för att ta ställning till den dagliga frågan: Är det kallt eller varmt ute (eller inne)?

  Egendomligt nog kan samma gradtal bedömas helt olika vid samma tidpunkt av olika personer – och av samma person vid olika tidpunkter. För en riktig hurtbulle är 8 plusgrader i april riktigt svettigt under motionsrundan, medan hans motsats hösäcken huttrande och motvilligt går runt hörnet för att köpa Aftonbladet i Pressbyrån. Och de flesta tycker nog att plus 8 egentligen är varmt kring nyår, men svinkallt på midsommarafton.

  Under den första oljekrisen 1973 beordrade Richard Nixon, föga salig i åminnelse, att temperaturen på de varma amerikanska kontoren skulle sänkas med en grad för att spara energi. Så skedde också, från 25 till 24 (mätt i Celsius), vill jag minnas. Då började folk frysa!

  Termometrar finns med alla upptänkliga inramningar, vilket ovanstående bild illustrerar.  Det rör sig om en gammal uppfinning, som faktiskt redan existerade när Fahrenheit (1724), Réaumur (1731) och svensken Anders Celsius (1742) konstruerade sina respektive temperaturskalor.

  Vad nog många numera inte känner till är att Celsius från början satte 0 grader som kokpunkt och 100 grader vid fryspunkten. Kort efter hans död vände man emellertid skalan uppochned till den vi alltjämt använder. Det finns en teori om att Carl von Linné låg bakom förändringen, i vart fall var han en av de första som använde sig av den.

  Kanske ställde man redan då frågan: När är det egentligen kallt – vid 0 eller 100 grader?


Tema Kallt: "En fråga om gradtal?"



Den lilla pälsmössan som finns på bilden har burits av en liten flicka. Den är tillverkad av kaninskinn år 1944.

Under krigsåren hade alla, som kunde, ett antal kaniner i bur. Kaniner har en viss förmåga att bli fler. För att hålla nere antalet kaniner åt man upp de flesta. Varje kanin som man tog livet av hade ett skinn. Skinnen kunde lämnas till en körsnär som beredde skinnen och när antalet skinn räckte till så sydde han upp mössa eller en hel pälskappa.

Den lilla flickan blev jätteglad ända tills hon kom underfund med att skinnen hade suttit på de kaniner som hade försvunnit. Men glädjen över att vara fin dödade all medkänsla med de kaniner som hamnat på bordet och som blivit kappa och mössa.

Kyla, blåst och snöfall är det värsta jag vet. Personligen vill jag ha en temperatur som stadigt ligger runt +25, inte som det är nu med nästan lika många minusgrader. Kalla nätter och kalla dagar, det är bara kallt. Nej, det borde vara så att temperaturen svarade mot uttrycket: ”Dagarna skall heta heta och får inte kallas kalla”.


Tema Kallt: "Om rumpan"



"Den som inga byxor har, den får gå med rumpan bar”. Och då blir det kallt i varje fall på vintern. Ett speciellt par byxor som är särskilt lämpade för att hålla rumpan varm är så kallade mamelucker. Dessa byxor som ska bäras utanpå underbyxorna ska helst vara stickade av tunt yllegarn och gärna försedda med lite flärdfull spetskant. De skall också vara så långa att de täcker större delen av låren.

Jag undrar hur många damer, unga som gamla, som använder detta intima plagg nu för tiden? Det är ju så pinsamt att behöva smussla med mameluckerna när man kommer inomhus i värmen. Jag tror att tights och leggings underminerat marknaden för mameluckerna. Men frågan är om dessa plagg fyller samma funktion.  Inte lika varma men så snygga att de får sitta på inomhus.

I museets föremålsarkiv fann jag inga mamelucker av ylle men denna vinterunderkjol i mönsterstickat bomullsgarn tillverkad 1930. Tänk att lägga ner så mycket möda på ett plagg som egentligen inte skulle synas . Det skulle vara intressant att veta om den var avsedd att hålla kylan borta under kjolen både inom- och utomhus eller om den också användes som enda kjol inomhus och då dölja mindre estetiskt tilltalande underbyxor.

 


Tema Kallt: "Inte med Lovikkavantar"



Det var en gång en kvinna som hette Riiga, Erika Aittamaa. Hon bodde i byn Lovikka i Tornedalen tillsammans med sin man skogshuggaren och sina många barn. Man hade det fattigt och för att bidra till försörjningen stickade hon vantar på beställning. En dag kom en man och ville ha ett par extra tjocka och varma. Riiga tog hand om ullen han gav henne, spann och stickade men kunden klagade på resultatet. Då tvättade hon vantarna och ruggade upp dem, flera gånger. De blev perfekta.

  Riigas vantar efterfrågades mer och mer, särskilt bland samerna. Hon broderade en korsstygnsbård i deras färger och satte en tofs på sidan för att vantarna skulle kunna hängas på tork.

  Det var 1892 – Lovikkavanten var född!

  Men sagan är inte slut. För att hinna utföra alla uppdrag måste Riiga engagera andra kvinnor i byn. Hon lärde dem både stickning och ullbehandling. Unga och gamla trängdes i stugan under sena kvällar, glada att få en extra slant.

  Efter några år fick Riiga hjälp att söka patent på vanten men hade inte råd att lösa ut det. Hon var för stolt för att ta emot det belopp som byborna ville ge henne. Trots detta - i folkbokföringen omnämndes hon som vantfabrikör.

  På 1960-talet lät traktens husmodersförening inregistera Lovikkavanten som ett varumärke. Och den stickas forfarande, precis på samma sätt som på Riigas tid.

  Vantarna från norr har fått en del dåliga efterföljare, ofta importerade. Många stickar dem också själva fast fuskar med ruggen, se bilden. Varför inte beundra den äkta Lovikkavanten på ursprungsorten? Den finns i jätteformat, 3,5 m hög, utanför skolhuset!


Tema Kallt: "Ismaskin"



Ibland huttrar man i råkallt väder och förbannar livets små förtretligheter när kylan gör att fingrarna domnar och näsan droppar. Men andra gånger kan man få för sig att det skulle vara gott med något KALLT – lite glass kanske. Nåja, det händer mera sällan vintertid så just nu (12/12) är det kanske något skruvat att kommentera en bild på en Glassmaskin om temat är KALLT.

Men det är inte vilken glassmaskin som helst som donerats till Länsmuseet. Den har tillhört släkten af Klercker och är av tyskt ursprung. Tillverkad av svartlackerad plåt, har förgyllda handtag med ”maskaroner” och ett lock med porslinsknopp!

Sannerligen praktfull med sin modelltext – även den med bokstäver i guld. ”N:o 2* Automatische Eismaschine. System Meidinger. Det senare hänför sig till Professor Heinrich Meidinger (1831-1905), verksam i Karlsruhe. Han hade kommit på en verksam köldblandning för framställning av is (1870) - ”automatisch”. Lämplig att använda i hushållet på Klerckerska godset Catrineborg.

Apparaten är troligen inköpt någon gång på 1890-talet i Emil Uddenberg Bosättnings-magasin - en trendig affär för societeten - belägen på Brunkebergstorg i Stockholm.

 


Tema Kallt: "Ishake"



Det är vinter och kallt nu. Isarna växer sig tjocka på våra sjöar. Isen är bra inte bara för att åka skidor och skridskor på utan även som kylmedel. Jag minns mycket väl hur far min på 1940-talet bar sig åt för att spara isens kyleffekt till somrarnas varma dagar.

Först skulle sjöisen flera veckor före isupptagningen befrias från den isolerande snön och skottas för att undvika stöpis och så att den kunde förtjockas i vinterkylan. När tiden för isupptagning kom i slutet av februari eller början av mars så iordningställdes all nödvändig utrustning. Skogskälkar med isskak (två parallella grova reglar med islagna hästskobroddar för att isen skulle ligga still) med hästen förspänd, issåg, isgrind, ishakar, båtshake och isbill samt en säck med hö åt hästen.  Så här gick isupptagningen till.

Först skulle en liten isvak sågas upp. Tre hål höggs med isbillen på lämpligt avstånd från varandra och i vinkel. Den första isen med storleken en gånger en meter sågades till. Då var det viktigt att den sågades något konisk med största ytan nedåt. Den isen petades sedan in under sjöisen och lämnades där. Ut ifrån det här hålet sågades sedan lämpligt stora isar som sedan flöt ut i vaken.

För att få upp isarna ur vaken stacks en så kallad isgrind ned i vattnet. Isgrinden utgjordes av två parallella 3 meter långa stänger ihopfästade med tvärreglar. Längst ned fanns ett par vassa järnkrokar mot vilka isarna skulle vila. Med båtshaken petades en is fram till grinden som manövrerades av två man. Med hjälp av isgrinden drogs sedan isbiten upp ur vaken och grinden lades lutande mot isskaket. Med hjälp av ishakar drog de båda karlarna sedan upp isen på skaket och placerade den över de islagna hästskobroddarna. Is efter is drogs upp och när lasset var fullt spändes en kedja omkring alltsammans med hjälp av en spännbjörn. Efter isupptagningen måste isvaken märkas ut med granruskor för att varna så att folk inte gick ner sig i vaken.

Isen förvarades sedan fram till sommaren i en sågspånshög. Isen användes till att kyla mjölk och andra matvaror. Jag har faktiskt i min ägo hela den här utrustningen inklusive ett fungerande isskåp.

Ishaken på bilden är från mästerlotsen Karl-Gustav Sundström i Oxelösund. Is från saltsjön har en kvalitet liknande den från insjöar. Den är avsevärt mycket saltfattigare än vattnet den bildats i. Saltet fryses nämligen ut från vattnet och isen blir förhållandevis saltfattig.




RSS 2.0