Klädkod - Fracken utgör den ultimata högtidsdräkten

 
“SLM 36932 1-3 - Frack,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/316901.

 

En kort tid in på det nya året och med allt firande bakom oss kan det vara läge att ta upp vilka festkläder vi borde haft på oss. Den verkligt ultimata festklädseln för herrar är givetvis frack eller stor högtidsdräkt som den också kallas.

 

Fracken började användas under senare delen av 1700-talet i England som en del av den vid den tiden moderna klädseln. Bakgrunden var den så kallade långrocken. Den kluvna skörten och livskurna framsidan på fracken berodde på att den från början användes av ryttare. Den användes även av militär och diplomatkår. Då var frackarna ofta färgglada i bland annat blått och grönt. Först på 1830-talet började de likna vår moderna frack. De senaste 150 åren har den svarta fracken kommit att bli en ren högtidsdräkt. Akademikerna anammade den t ex i samband med doktorspromoveringar. Den röda fracken finns fortfarande som riddräkt och artister av olika slag använder olikfärgade frackar.

 

En något enklare festdräkt för herrar är smokingen, som stilmässigt ligger mellan kostym och frack. Det anses vara Edvard VII av Storbritannien som introducerade den. Smoking används som aftonklädsel. Vit smokingkavaj får enligt etiketten endast användas sommartid och på varmare breddgrader. Färgad smoking avsedd som artistklädsel finns i alla färger. En smoking fest är ett av få tillfällen då det är olämpligt att bära folkdräkt. Eftersom smoking är ett så utpräglat festplagg anses den på en del håll inte lämplig att använda i kyrkan.

 

Min första kontakt med frack var vid ”nollningen” när jag påbörjade ingenjörsutbildningen vid ”Högre Tekniska Läroverket” i Norrköping. Skolan hade gamla traditioner. Avgångsklasserna mötte oss nyanlända elever (nollor) iklädda frack, plommonstop, mörka solglasögon, paraply, skägg (om man hade) och cigarr i mungipan. Vi fick därefter under en veckas tid utföra diverse ”uppdrag” – allt från att skura trappan med tandborste framför de frackklädda avgångseleverna till att sjunga för dem. Efter en vecka fylld av prövningar blev vi genom en förbrödrings/-systringsfest upptagna i gemenskapen och fick bära epitetet ”ettor”. Avgångsklassernas frackar kom sedan fram i olika sammanhang, som t ex vid ”Finiskortegen” på våren. (Finis var studentföreningen på skolan, som arrangerade alla jippon.) När jag själv kom till avgångsklassen hade jag inte tillgång till någon äldre släktings frack utan jag använde min fars gamla smoking, som han hade använt när han spelade dansmusik. (Det gick bra med den också).

 

Min nästa kontakt med fracken var när min fru och jag gifte oss. Då blev det en hyrfrack.

 

 

 

Klädkod - barnkläder

 
“SLM 33615 - Kappa,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/319793.

 

Bilden visar en liten flicka klädd i mössa och kappa av kaninpäls. Mössan är sydd av vit kaninpäls fodrad med grått kostsiden. De runda pälstofsarna är fästa i röda bomullsband och fungerar som hakband. Mössan är sydd av Christina Stenbergs mor. När mössan skänktes fanns av även en berättelse bifogad och här följer ett citat: ”När jag städade garderoben och plockade fram min lilla vita kaninpäls med kaninmössa från 1944, slog det mig, att jag äger ett stycke historisk samhällsdokumentation från krigsåren, som berättar lite om vardagen när det mesta var ransonerat. Många familjer hade kaniner för att få kött även om man inte bodde på landet.”  Även skinnen togs tillvara och som bilden visar användes de till bl.a. mössor och pälskappor.  Jag kommer ihåg en egen vit kaninpälsmössa som var så len att klappa på.

 

Barns kläder hade sedan länge varit minikopior av de vuxnas kläder. Tyget i kläder som blivit för små eller delvis slitna återanvändes till nya kläder i mindre storlekar. Under andra världskriget ransonerades det mesta och det var naturligt att ta tillvara på bra tyger. På 1950-talet när jag växte upp var det vanligt att flickor hade kappor och möss/hattar. När familjen skulle gå på promenad hade jag mössa med uppvikt brätte och hakband, en fin kappa och damasker i samma fina ylletyg.  Även lekkläderna var ofta kopior av vuxenkläder.

 

Under slutet av 1970-talet när jag fick barn, och kanske även tidigare, hade barnens kläder fått sin egen design mer anpassade till vad som passade för barnens lek. Plaggen skulle vara sköna att ha på sig och röra sig i. Beavernylon i vinteroveraller var ett slitstarkt och hållbart material. Det kom mycket trikåkläder som var smidiga. Det fanns finkläder, men kappor och mösshattar kommer jag inte ihåg att jag såg.

 

Men allt kommer tillbaka. Barnkläder ska fortfarande vara sköna och bra att leka i men det börjar finnas mer finkläder för barn. Vi ser fina barnkappor och rockar nu för tiden igen.  Att klä ut sig är visserligen något annat och har nog alltid varit populärt men tillgången på vackra, kanske inte alltid så välsydda, prinsessklänningar har nog aldrig varit så stort som nu. Högsta mode för de yngre flickorna är att ha tyllkjolar till vardags.  Påverkan från filmer är stor och historien om Anna och Elsa i filmen Frost har inspirerat många att klä ut sig i härliga prinsessklänningar.

 

 

 

Klädkod – en ”tvångströja” som numera passar mig bättre

“SLM 10607 - Mössa,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/297197.

 

I ett tidigare blogginlägg (”Modedräkt 1900”- juni 2012) var jag inne på min inställning till ämnet för dagen. Jag skrev då bl a en kort kommentar om min antiperiod:

”Min kostymera tog ett abrupt slut under det sena 60-talet. Då gällde det att på alla sätt markera att man inte ingick i slipsnissarnas skara. Gärna slitna plagg och definitivt inte kostym och slips. Med åren har denna motvilja avtagit något”. I arbetslivet tyckte jag t o m att det var viktigt att inte lämna onödigt handikapp. Sålunda har jag frivilligt burit en ”Anställningsintervjukavaj” från 1973, en ”Harpsundskostym” i mörkblå manchester från 1985 och en anbefalld mörk kostym vid en middag på Arvfurstens palats 2001.

 

När jag tog studenten var det en självklarhet att bära studentmössa på examensdagen. Den var av ”Uppsalamodell” men väsentligt mindre pösig än bildens mössa från 1929, som tillhör samling Eva Bergman. Min mössa bars endast den 28 april 1965. Studenten var förvisso ett viktigt delmål för mig, ett steg på vägen mot en hägrande universitetsexamen. Men jag kände mig aldrig manad att bära studentmössa som klassmarkör.

 

De svenska studentmössorna var ursprungligen avsedda för studenterna vid universiteten i Lund och Uppsala. Mössan utvecklades snart till att bli ett förtjänsttecken för studentexamen, och bars av de nybakade studenterna under tiden närmast efter denna. För den intresserade finns en del fakta på nätet om studentmössans historia. Se bl a sighten Föreningen Studentmössans Vänner! Nu för tiden ska det tydligen vara individuellt designade mössor i flertusenkronorsklassen. Vad sägs om ett företag i branschen som marknadsför en mössa med ”18k guldpläterad kokard som pryds med en Swarovski-sten i programfärger”?

 

När jag skriver detta ser jag ett Rapport-inslag från Folk och Försvars årliga konferens på Högfjällshotellet i Sälenfjällen. Här ser vi ett exempel på när makthavande män släpper på konventionerna och uppträder i rutig skjorta och tröja.

Det ser dock komiskt ut när en uniformsbefriad ÖB i sin märkeströja skakar hand med Lettlands president i mörk kostym, vit skjorta och tråkig slips. Det verkar inte som om potentaternas staber i samråd med arrangören rett ut evenemangets klädkod inför mötet.

 

 

 
 

Klädkoden i muslimsk dräkt

Kairo basargata 1964

 

I Koranen kan man ta del av föreskrifter kring den muslimska klädkoden. Där står att en muslimsk klädsel ska vara anständig vilket för män tolkas så att de bär byxor eller en dräkt som går nedanför knäna. Som minst ska kroppen vara täckt till naveln men helst bör också överkroppen vara täckt. Kvinnan täcker kroppen med heltäckande kläder och bör bara visa huden på händer och fötter. Koranen föreskriver att kvinnan ska ”fästa slöjan så att den täcker barmen” vilket ger ett tolkningsutrymme från att slöjan kan täcka håret och lämna ansiktet fritt till att endast ögonen i kvinnans ansikte får synas. För båda könen gäller att kläderna ska vara lössittande för att inte visa kroppsformen samt att de inte bör vara så tunna så att det går att se rakt igenom. Kläder ska inte heller markera bärarens status eller dra uppmärksamhet till sig.

 

Att männens klädsel inte behöver vara lika heltäckande som kvinnornas har en praktisk förklaring. Enligt islam är män skyldiga att arbeta och i framför allt kroppsarbetande yrken kan en heltäckande dräkt bli ett hinder för arbetets utförande.

 

Den kvinnliga dräkten har ett annat syfte.
Koranen skriver: ”Profet! Säg till dina hustrur och dina döttrar och till [alla] troende kvinnor att de [utanför hemmet] noga sveper om sig sina ytterplagg; på så sätt blir de lättare igenkända [som anständiga kvinnor] och undgår att bli ofredade.”.
Den kvinnliga klädkoden syftar alltså till att kvinnan inte ska dra till sig männens uppmärksamhet och att skydda kvinnan från männens lustfyllda blickar samt att visa att kvinnan inte är intresserad av sex eller några förhållanden som inte innebär giftermål.
 
 
 
 

Klädkoder

Aftonklänning från 1958, Samling: Karin Wohlin
 

Säkert är det många som skulle bli överlyckliga om det ”damp” ner ett läckert inbjudningskort som talar om att du kan bli en av cirka 1300 prominenta gäster på årets Nobelfest. Att få synas i vimlet av gräddan av kungligheter, pristagare och Sveriges mest framstående personer av båda könen. För de flesta av oss en ouppnåelig dröm men fantisera om det kan man ju alltid.

 

Själv har jag funderat på hur står man ut med att sitta timme efter timme, äta, dricka, lyssna på tal, underhållning och försöka ha en djup och meningsfull konversation med sin bordsdam eller bordskavaljer? Får man lämna bordet om det tränger på eller har man tagit någon medicin/tablett som hjälper en att härda ut?

 

Skulle vara intressant med ett program där våra ”snillen” diskuterar och spekulerar kring Nobelfesten och allt vad som den innebär. För jag tror att en inbjudan till Nobelfesten för många innebär våndor av olika slag. Inte minst kostnadsmässigt för det duger inte att komma med vilken klädsel som helst. Framför allt inte för damerna med sina oftast fantastiska och kostsamma balklänningar.

 

Det går inte komma till den här festen klädd hur som helst. Här gäller den högsta klädkoden ”civil högtidsdräkt”. Ordet civil innebär att militär högtidsuniform inte får användas. Det betyder frack för männen med vit väst och vit fluga eller ”rosett” som det kallas ibland och lackskor. För kvinnorna fotlång balklänning som vad jag sett/läst gärna med smala axelband eller baraxlad samt urringning som vid årets Nobelfest verkligen varierade från nästan inget till på gränsen. Klädseln fullkomnas med handskar.

 

 När det gäller klädkoder har vi fem traditionella sådana:

  • Högsta nivån – frack och balklänning
  • Näst högsta – smoking och aftonklänning
  • Tredje – mörk kostym och mörk kostymklänning
  • Fjärde – kavaj och kavajklädsel
  • Femte – finare vardag

 

“SLM 36836 6 - Fluga,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/330891.

 

På Sörmlands museum hittar vi massor av underbara kläder som säkert skulle ha ”gått hem” på Nobelfester bakåt i tiden. Välskräddade och välsydda från dåtidens många skrädderier och textilfabriker i länet.

Jag behöver säkert inte tänka på det här med klädkod vad gäller Nobelfesten för egen del men vill gärna avsluta med att hänvisa till vad Magdalena Ribbing, en av landets främsta experter på stil- och etikettfrågor, har att säga om klädkoder på Vingåkers konfektionsmuseums hemsida http://www.vingakerskonfektionsmuseum.se/intervjuer/magdalena-ribbing

 

 

 

 

 


RSS 2.0