Kök: "Fyrkantiga pannkakor"



Under 1950-talet lärde man sig att formpressa plast eller som det lite hånfullt kallades för, av en del konstruktörer, plastelina. Med formpressningen kom de fyrkantiga köksföremålen, fat, koppar och skålar – allt skulle vara fyrkantigt.

Relativt snart pressade man även lättmetall och nu kom den fyrkantiga stekpannan. Att spisarna hade runda plattor bortsåg man ifrån. Visst, man kunde steka på det fyrkantiga järnet, men som en mycket ung man sa ”kan man äta fyrkantiga pannkakor?”.


Egon Toft


Kök: "Ett par gamla hackknivar!"



    Den här bilden visar ett par HACKKNIVAR som användes till att hacka kött till exempel sylta. Nederkanten är riktigt vass, så det är bäst att inte lägga fingrarna emellan. Man höll en kniv i vardera handen och hackade mot en tjock stadig skärbräda. Till julen skulle mycket julmat lagas och det var mest fläskkött man hackade till sylta, grishuvudet passade inte till mycket annat.

    Hos mina svärföräldrar brukade man på 1920- och 30-talet köpa en griskulting på våren och föda upp den till slakt på hösten till julmat. När sedan de olika delarna rimmats i saltlake kokades huvudet och då kunde det hända när man lyfte ett lock på spisen att griskompisen från i somras stirrade på en med ett sorgset öga! Sedan skrapades köttet från benen och hackades med knivarna, blandades med späck, kryddor med mera och kokades i form i vattenbad – härlig sylta till julbordet!

    Efter min svärmors död hittades ett par sådana här knivar och det påminde mig om hennes berättelser om julfirande i en liten trång stuga utan moderna bekvämligheter. Hur klarade man att laga mat till 10-12 personer på en liten vedspis?

    Det gick på något sätt för alla var glada och snälla och hjälptes åt och man tog det som det var, de flesta hade det ju ungefär likadant. Stora förändringar  skedde ju sedan, men det är en annan historia! Intressant i alla fall så många tankar kan rinna upp när man ser ett par gamla hackknivar!


Karin Janson


Kök: "Plättlaggen"



I varje välutrustat kök i gamla tider skulle det finnas en plättlagg. Det fanns en i mitt barndomshem och den var av gjutjärn, rymde sju plättar och värmdes på gasspis.

På 1930-talet hade alla HSB-lägenheter i Nyköping gasspisar. När man bytte ut dem mot elektrisk dito på 1950-talet, så kastade min mamma plättlaggen. Den gick inte att använda på nymodigheten. Men då hade jag ätit mitt sista lass plättar för länge sedan. Jag hade flyttat hemifrån.

Så småningom förde hustrun med en plättlagg i vårt hushåll, en med planslipad botten, från sin mamma. Då fanns ånyo möjligheter, men jag kan inte minnas att det vankades plättar så många gånger om året.

Så kom barnbarnen på 1980-talet. Då återupptäcktes plättlaggen som nu fanns på vårt landsställe. Vid ett minnesvärt tillfälle, när Mattias och Niklas hade en kamrat med, serverade deras mormor plättar till lunch på allmän begäran. Hon hade då travat plättarna på höjden på serveringsfatet.

Kommentaren från den gästande kamraten, vars mamma aldrig hade gräddat plättar, var : ”Vilka små pannkakor ni har. Hur gör man dom?”.

Mormor visade och stekte fler så de osade och ungen åt för allt vad han var värd och trave efter trave med plättar försvann. Den synen glömmer jag aldrig! Om företeelsen ”plättar” skriver Nordisk familjebok 1925 följande:

”Plättar
, kokk., en omtyckt mjölrätt, tillagad af ägg, vatten, hvetemjöl, mjöl (och grädde) samt smör. Smeten gräddas i lagg med smärre runda plättrum, hvilka penslas med smält smör eller flottyr. I äppelplättar inläggas tunna äppelskifvor. Plättar förtäras helst med sylt.

Det sistnämnda skriver man verkligen under på – även komplettering med vispad grädde skulle smaka gott. Bilden från Länsmuseets föremålsarkiv föreställer en verkligt pampig plättlagg. Den kommer säkert från ett stort herrgårds- eller bondkök där man kunde grädda ovanpå en vedeldad ”Näfveqvarnare” och servera ända upp till arton plättar i en vända.


Olle Hallberg


Kök: "Mormors receptbok"



Här ser jag en samling kakmått och vad dyker upp i tankarna då? Jo, jag tänker på tiden då mina döttrar var små. När december månad närmade sig började vi förbereda julen. Då planerades julbaket. Det fanns många önskemål inom familjen vilka bröd och vilka kakor som skulle bakas.

Det som alla var överens om var saffransbrödet. Det skulle bakas lussekatter till Luciadagen och Prästens hår till jul. Formen på bröden var viktiga. Lussekatterna skulle vara i form av ett S. Prästens hår består av flera smala degrullar som man lägger samman och viker ihop. Sedan böjs ändarna upp så att brödet liknar en peruk.

När sedan kakbaket startade var det pepparkakorna som var viktigast. Då kom kakmåtten fram och degen kavlades ut mycket tunt. Det blev hjärtan – stora och små – grisar, gubbar och gummor. Grismåttet skulle ha lite “uppnäsa” för då såg den glad ut. En och annan degbit försvann direkt ner i magen.

Sedan bakades andra småkakor till exempel drömmar, chokladkakor, spritskransar och allra viktigast var Mormors korintkakor. De var ett måste. Fortfarande bakar vi dessa kakor inom familjen till varje storhelg och andra högtidsdagar. Mormors receptbok, alltså min mammas, med svarta vaxdukspärmar finns i säkert förvar hos min yngsta dotter, men jag vet inte om hon använder den särskilt mycket.

När julbaket pågick var det viktigt att dokumentera det i form av fotografier. Samma foto togs år efter år på pepparkaksfigurer på bakplåten samt Prästens hår och med adventsljusstaken bredvid, ibland med ett ljus och ibland med två. Det som ändrades var döttrarnas längd.

Har dagens mammor och pappor ork och tid att syssla med sådana här egentligen ganska onyttiga saker?


Harriet Peterson


Kök: ”Bara en slaskhink”



    Det ligger något symboliskt i att en enkel slaskhink från 1900-talets första hälft inte fått något ”personnummer” i föremålsarkivets mycket välordnade system, utan är omärkt. Rester från köket, där hinken stod under diskbänken, var då inte mycket att orda om och inte heller något stort bekymmer.

    Där slängdes potatisskal, vidbrända makaroner, överbliven havregrynsgröt och några mögliga brödbitar. Man tog vara på det mesta och antalet tomma förpackningar att slänga var lågt. Mjölk köptes i ”lösvikt” i medhavd kruka, plasten var inte uppfunnen och djupfrysta, paketerade varor hade ingen hört talas om.

    När den förzinkade hinken var full gick man ut på gården med hinken och slängde innehållet i metalltunnan, som sanningen att säga kunde lukta rätt illa. Vad som sedan hände när sopgubbarna tömt tunnan på tippen är för mig oklart. Antagligen förmultnade det som inte måsarna orkade äta upp.

    Idag växer sopberget snabbt, även om de miljöintresserade sorterar efter bästa förmåga, och en del går till så kallad återvinning. Det produceras också biogas av matavfallet – soporna har blivit en ”resurs”, sägs det. Men egentligen var det nog bättre på slaskhinkens tid, då maten åts upp i stället för att kastas.


Bosse Tolander


Kök: "Slånbärslikör"



Får syn på 6 stycken småglas i en ljusgrön färg, enligt beskrivningen är det punschglas, men min fantasi säger likörglas. Slånbärslikör.

Eftersom det nu börjar bli kallt och frost ute tänker jag på om jag ska hitta några bär i år. Det är svårt numera för folk har ju frys och kan därför plocka bären innan de är frostbitna som de ska vara när man gör likören.

Ser en bild framför mej med kalas vid juletid där herrarna dricker konjak i kupor och damerna likör i små fina glas. Männen blir mer högljudda, berättar historier, skryter, skrattar medan kvinnorna blir lite blyga, fnissiga och rödkindade. Kan tänka mej att de små gröna glasen rymmer cirka 15-20 cl, men mer behövs nog inte.

Recept på en god slånbärslikör, som är hämtad ur Prinsessornas Kokbok utgiven av Albert Bonniers boktryckeri 1947:

                          1 l renat brännvin
                          Frostbitna slånbär
                          400 gr socker
                          2 dl vatten


"Brännvinet fördelas lika i 2 helbuteljer. Buteljerna fyllas med frostbitna slånbär och korkas väl. De få stå minst 3 veckor på ett varmt ställe. Bären frånsilas och brännvinet hälles i en iskall lag, kokt av sockret och vattnet. Omröres mycket väl, silas genom en i kallt vatten urvriden silduk, buteljeras och korkas väl.

Anm: viktigt är att bären äro frostbitna, annars får likören ej den rätta smaken."


Astrid Hjelm


RSS 2.0