Kontor: "Då var jag bara 9 år"



Ett skrivställ var en praktisk tingest för skrivare av olika slag. Speciellt på 1800-talet tillverkades många och de var kanske lämpliga presenter till jubilarer.

    Det var gjort i metall och skulle innehålla två glasdosor för bläck respektive sand, det senare för att suga upp överflödigt bläck innan läskpapper fanns. Dessutom brukade det finnas ett slags stöd i bakre kanten där man kunde hänga sitt fickur eller luta ett manuskript eller brev.

    Det här föremålet leder mina tankar till min farfar eftersom jag har ärvt hans skrivställ och har det framför mig just nu. Farfar var präst och fick denna pjäs vid sin prästvigning 1876, troligen efter insamling i släkten.

    Han härstammade från Ockelbo där fadern var kopparslagare och dessutom gjorde skogsaffärer. Farfar blev pastorsadjunkt och komminister i olika församlingar i Hälsingland och gifte sig med en syster till Delsbostintan. De flyttade söderut och till slut blev han kontraktsprost i Närtuna i Uppland.

    Familjen var stor, åtta barn och diverse släktingar fyllde upp den präktiga prästgården. Jordbruket var utarrenderat men farfar hade fullt upp ändå. Tidvis hade han hjälp av en pastorsadjunkt då han hade en annexförsamling också.

    Han hade dessutom ett "extraknäck" som ingen tidigare talat om, men som kom fram i hans efterlämnade papper; han hade ett slags apoteksfilial. Från apoteket levererades varor (enligt läkares ordination får man hoppas) som han sedan sålde till bygdens folk. Mycket noggrann bokföring hade han och det är roligt att föreställa sig honom sitta där och plita vid sitt skrivställ och föra in små summor. Givetvis satt han också där och skrev sina predikningar.

   Själv minns jag min farfar som en vithårig gubbe som man var lite rädd för, som satt i en stol och nickade. Han dog 1937, 84 år gammal. Då var jag bara 9 år, men små minnesfragment dyker upp när man ser dessa gamla skrivställ från 1800-talet som ingen förstår sig på längre!


Karin Janson


Kontor: "Det är något mellan 5,9 och 6,1"



Dessa apparater fanns för det mesta inne på kassakontoret. Kassören var en mycket betydande person, åtminstone i sina egna ögon.

Även om hans betydelse inte var så betydande måste han behandlas med artighet, vördnad och aktning. Han var den som kunde se till att en tom mage kunde fyllas med mat och inte vara lika tom som plånboken, han kunde betala ut ett förskott. Kassören hade förutom räknemaskin även fadermördare och svalrock.

Svalrocken var en tunn kavaj i satin eller liknande, på sommaren var den ljusgrå och på vintern svart. Ögonen på kassören sade alltid ett barskt ”nej” även om man bara skulle leverera in portföljen med pengar som hämtats på banken. Alla kassörer hade en Odhners räknesnurra utrustad med tre vevar. Allt kunde räknas på den med en massa vevande.

När nyare räknemaskiner kom behölls snurran för att man skulle kunna kontrollera att de nya maskinerna räknade rätt. Troligtvis har den tidens kassörer och räknesnurror försvunnit från vårt penninglösa samhälle.

En annan räkneapparat var räknestickan. Det var mestadels ingenjörer och andra tekniker som använde den. Då kunde följande utspelas i ett konferensrum där man diskuterade investeringar och avskrivningstid:

Rolle som var snabb i huvudräkning och med papper och kunde snabbt säga att det blir 6 år. Överingenjören plockar fram sin räknesticka och nu börjar ett frenetiskt flyttande av stav och slid. Efter en ganska lång stund och noggrann avläsning kommer ett utlåtande att, ”det är något mellan 5,9 och 6,1, vi kan nog säga 6”. Räknestickan dog under 1970-talet då det kom mindre och behändigare fickräknare.


Egon Toft


Kontor: "Stämpeln"



Kontor. Ordet kan associera till byråkrati, kontroll och till en person som sitter bakom en lucka och tar emot ansökningar. Och vad håller hon/han i handen – en stämpel.

Men när min tanke tänds då jag ser stämpeln på bilden går den till ”mitt” första egna, lilla bibliotek. Det låg i gamla uttjänta IOGT-huset i Norrtälje och var ortens stadsbibliotek och jag var dess nytillträdde chef.

Stämpeln i bibliotekskontoret var viktig! Den användes varje dag av halvtidskontoristen och stadsbibliotekarien i god sämja. Den förväntade utlåningen skulle beräknas och rätt antal datumkort skulle stämplas upp med återlämningsdatum.

Det gällde att ställa in stämpeltyperna rätt så att det stämde med tre veckors lånetid – inte mer. Det tog en stund varje dag innan vi öppnade, men det måste göras. Ack nutidens datautlåning var det långt till på 1960-talet.

Men hallå, det var ju påbjuden rationalisering i biblioteksvärlden, det lärdes ut på Bibliotekshögskkolan. Sagt och gjort, nu gällde det att föra över jobbet med stämplingen till låntagarna. De fick ta de utlagda stämplarna – med förinställt datum naturligtvis – och stämpla själva och skriva låntagarnummer på bokkorten. Allt för rationaliseringens skull och utan att knota.

Se där vad en datumstämpel av ovan avbildad modell kan väcka för minnen.


Olle Hallberg


Kontor: "Jag fick jobbet!"



När jag ser drottning Desiderias skrivställ påminner det mig om min mycket tidiga barndom. Jag föddes i ett hus som ägdes av en farbror David.

Mina föräldrar och jag bodde i övervåningen. Han körde lastbil och varje kväll när han kom hem skjutsade han mig runt huset. Han var väldigt förtjust i mig. Då som treåring hade jag rött hår och korkskruvslockar. När mitt hår klipptes tog han en lock och lade den i sitt skrivställ.

Det var inte lika pråligt som Desiderias. Det hade ett fack för pennor och två glasburkar, en för bläcket och en avsedd för små kulor för den använda bläckpennan. I den burken, men utan kulor, låg min hårlock. Där fanns den kvar i många år.

Långt senare i livet var jag på en anställningsintervju. Efter det allvarliga samtalet blev det lite kallprat. På väggen hos den tilltänkta chefen hängde en gåramålning föreställande en röd stuga. Han berättade att stugan låg i Södermanland men att han inte var därifrån men hade släkt där, bland annat en farbror i Bettna. Hette han möjligen David? Jo, visst var det så.

Här satt jag alltså hos en brorson till min beundrare från barndomen. Vi lever i en ankdamm! Jag fick jobbet!


Harriet Peterson

Kontor: "Vass eller vässad penna"



Det är långtifrån säkert att den skribent som anses ha en vass penna äger en pennvässare. Journalistiska ikoner som chefredaktören Herbert Tingsten, reportern Marianne Höök och kåsören Red Top knackade ner sina alster på skrivmaskin eller formulerade meningarna med reservoarpennans hjälp. Medan dagens motsvarigheter vässar argumenten i datorns internminne.

    Nej, med pennvässare spetsar man en blyertspenna av exempelvis märket Faber Castell för att smidigt kunna anteckna lösningen av diverse uppgifter eller skissa en teckning. Det första patentet för denna uppfinning söktes 1828. Vi pensionärer minns från skolan våra pennskrin med åtföljande pennvässare. Framme vid katedern satt en fast pennvässare. En sådan fanns även på alla kontor, och dess behållare behövde ofta tömmas som en följd av flitig användning.

    Man skulle kunna tro att behovet av pennvässare avtagit kraftig alltsedan kulspetspennan gjorde sitt intåg under 1950-talet. Men en dagsaktuell sökning av ordet pennvässare på Google ger över 25 000 träffar! Utbudet är enormt och fantasin flödar hos dem som formgivit nutidens pennvässare. Det finns till och med sådana som är knutna till datorns USB-minne. Vår barndoms lilla vässande jordglob, som skruvades isär, finns dock kvar fortfarande.

    Uppenbarligen nyttjas alltså blyertspennor alltjämt i hög grad på såväl kontor (inte bara arkitektdito), som i skolor vid sidan av datorerna. Men den finess som utmärker Föremålsarkivets amerikanska ”Giant Automatic Sharpener” från 1950 har jag faktiskt aldrig sett tidigare: En svängbar liten metallskiva med hål i olika storlekar, anpassade till pennor av varierande tjocklek.

    För övrigt hade tidigare decenniers ”vassa pennor” konkurrens av så kallade ”pennskaft”, av vilka författarinnan Elin Wägner var det mest kända.  Jag undrar om 2000-talets ungdom har en aning om vad detta ord betyder, i överförd eller direkt bemärkelse.


Bosse Tolander


Kontor: "En stridsvagn"

Kontor, veckans ämne, har jag ingen personlig erfarenhet av. När vi gick omkring på Raspen för att hitta objekt till ämnet fick jag syn på en "stridsvagn". Vad har en stridsvagn på ett kontor att göra?

    Naturligtvis associerade jag helt fel. Stridsvagnen är en läskpappershållare. Men se på bilden, vad tycker Du? Läskpapper använde jag själv som barn när vi i skolan hade välskrivning med bläck. Det var mycket noga med att det skulle vara snyggt och prydligt i skrivböckerna.

    Tycker lite synd om dagens skolbarn som knappt kan skriva skrivstil och inte läsa den heller för den delen. Läskpappershållaren har funnits på Försäkringskassan som skänkt en hel del material till Sörmlands museum, bland annat stämplar i ett otal varianter.


Astrid Hjelm


RSS 2.0