Krigsminnen: hemska spår av rädsla

 

Under andra världskriget brukade ideella organisationer anordna insamlingar av kläder och andra förnödenheter till behövande i de krigshärjade länderna. Vi i familjen ville förstås hjälpa till så min mor samlade ihop en del barnkläder och annat som hon skänkte till Röda Korset. I en ficka på ett par svarta kortbyxor som jag växt ur lade hon en papperslapp där hon skrev vår adress och en önskan om att få höra ifrån mottagaren. Efter några månader kom det ett brev från Sara och Tauno Ovaska, som bodde i den östra delen av Finland. Sara berättade (på finska förstås så vi måste få brevet översatt) att paret med sina två barn Hilka och Heimo blivit fördrivna två gånger av de sovjetiska styrkorna från Karelen där de tidigare bodde. Efter hand utvecklades en ganska tät brevkontakt med våra finska vänner och vi sände många hjälppaket under några år.

 

Ett annat av mina krigsminnen utgörs av en skrift med titeln SVERIGE I VAPEN – En skildring i ord och bild av vår samling för frihet och fred. Den var utgiven 1940 av redaktionskommittén för Sverige i vapen och kostade 1:50 kr. Hela behållningen av försäljningen tillföll de inkallades familjer.

 

Den skriften studerade jag ingående. Snart var jag mycket förtrogen med vårt försvar och de fina bilderna präntade jag in i minnet. Till texten ”Krigsflammor över Europa kallade Sverige i vapen, en mur av pansar och bajonetter har satt lås för våra gränser” visades bilder av våra högsta befälhavare, soldater i framryckning, kulsprutor och kanoner, örlogsfartyg och flygstridskrafter tillsammans med jordbruksproduktion, fiske, handel samt sjukvård och kultur. Att framställningen var en propagandaskrift för stödjande av vårt då ganska dåliga försvar var jag naturligtvis inte medveten om.

 

Ett tredje krigsminne handlar om rädsla. Min mor, far och jag satt en vinterkväll och åt kvällsmat som det hette. Det var i början på 1940-talet och dagsnyheterna på radion hade just slutat. Det låg oro i luften. Krigshotet kom allt närmare och kära mor oroade sig för vad vi skulle ta oss till om det tyska flyget skulle komma till våra trakter och börja bomba. Pappa visste på råd. ”Vi får ta med oss några lakan och gå ut i skogen. Vi gräver ner oss i snön och drar över oss lakanen”.  Jag blev naturligtvis hemskt orolig. Tänk att ligga där i skogen och vänta på flyganfall med ett lakan över sig!?! Det måste ha satt hemska spår av rädsla i mig som sexåring för jag minns det ännu efter sjuttio år.

 


Krigsminnen: Om inte minnet sviker mig så var det så här

 

Det är den 1 september 1939. Det ringer i alla kyrkor som kan höras. Det låter så konstigt. Inget bing-bång, bara båång båång. Min mor börja gråta, det är första gången i mitt liv som jag ser mor gråta. Hon säger att kyrkklockorna klämtar för att det är krig. Krig, och far som är inkallad i det militära. Skall han vara med i kriget?

 

Morgon, mycket tidig morgon nästan natt. Telefonen ringer, på nätterna skall telefonen vara tyst. Far svarar, han låter konstig och så skriver han upp namn på några av våra grannar och släktingar. Det är den 9 april 1940. Tyskarna håller på att gå in i Danmark. Telefon-mobilisering, det är därför han har skrivit upp namnen. Nu skall han buda upp alla. De skall se till att komma ner till Ängelholms Järnvägsstation och resa till Helsingborg. Ett extratåg bestående av lok och några godsfinkor står klart att gå så fort de har fått gubbarna pålastade. När första tåget gått kommer ett nytt tåg fram som skall plocka upp eftersläntrarna. När mor och jag åker in till Helsingborg med lite grejor som glömdes i hastigheten möter far oss. Han är klädd i overall, träskor, trekantig hatt och har en armbindel om armen. Vår beredskap är god.

 

Den lärare jag har i skolan har inte morgonbön med oss barn, han läser högt ur Dagens Nyheter. Gunder Hägg sätter nya världsrekord. Tyskarna får stryk i en stad som heter Stalingrad. Läraren säger att nu är det nog snart slut på kriget.

 

Det är den 6 juni 1944. Alla skolungar kommenderas ut på skolgården. Det blir flagghissning och överläraren säger att nu är det inte långt till freden. Engelsmän och amerikanare har gått i land i Frankrike. Varje natt mullrar det av flygplan. Engelsmännen bombar tyska städer på nätterna, amerikanarna bombar på dagarna. Ibland kommer flygplanen så lågt att fönsterrutorna skallrar. Tre flygande fästningar nödlandar, ett plan störtar, explosioner och brandsken lyser upp hela himlen. Ängelholms luftvärn skjuter, men jag tror inte att de träffar någon gång.

 

Den 8 maj 1945 blir det ny flagghissning. Det är fred, nästan. Långt borta i Japan fortsätter kriget men det är så långt borta att far slipper ut från det militära.

 

Amerikanarna har släppt en bomb som kallas atombomb över en stad i Japan. Hela staden skall ha brunnit ner och sprängts sönder. Det är många som dött, söndersprängda och brända.

 

Efter det blir det lugnt ett litet tag tills krigsidiotin drabbar oss igen.

 

Fred är bara ett uppehåll mellan två krig.

 

 


Krigsminnen: Hade mycket att berätta

 

Mannen på bilden heter Felix Kersten och hade många äventyrliga krigsminnen att berätta. Han föddes i Dorpat 1898 och deltog i den tyska armén under första världskriget. Sedan fortsatte han till finska armén och inbördeskriget i vårt östra grannland. När det var slut utbildade han sig till massör, och under andra världskriget anlitades han av SS-chefen Heinrich Himmler som personlig massör mot magsmärtor (!). I slutet av kriget var Kersten knuten till de så kallade Vita bussarna, som räddade många av judisk börd från tyska fångläger. Efter kriget bosatte han sig i Sverige. Om allt detta har Sörmlands museum gjort en intressant utställning, som visats runt om i länet.

 

  Vi som är födda på 1930-talet har också minnen från andra världskriget, om än av betydligt beskedligare slag än Kerstens. Rädslan för ”tyskarna” fanns onekligen, åtminstone under de första åren. Jag minns en historia som gärna berättades på regementet I4:s officersmäss. En synnerligen nitisk och närmast burdus överstelöjtnant kom till en gård på Gotland och förklarade i myndig ton för en förskräckt bondmora att han tänkte förlägga bataljonens stab i hennes hus under en stor övning. När han gått frågade hennes lille son: Mamma, var det där Hitler?

 


Krigsminnen: En sessa dämpade oron?

Denna vecka har seniorbloggarna varit nere i arkivet i Å-huset, Nyköping, för att hitta ämnen att skriva om. Veckans tema blev Krigsminnen!
 

 

I december 1941 dödades nära 2 500 personer vid Pearl Harbor-attacken. Samma månad avrättades dryg 2 800 lettiska judar vid massakern i Liepaja. Vecko-Journalen visade Haga-prinsessornas julbestyr på Drottningholms slott.

 

  Vad tänkte Elsa Nyblom när hon som chefredaktör valde ett omslag med äldsta prinsessan Margaretha. Hon var faktiskt en stark motståndare till nazismen och ville göra tidningen till ett debattforum för politiska frågor. Kanske tyckte hon att societeten och kungahuset också hörde till samtidshistorien och att läsarna skulle få lite trevligt att tänka på.

 

  Kungliga personer som prinsessan Margareta har också senare spelat en viss roll för den mentala hälsan, åtminstone royalisternas. Hon föddes 1934, bara en kort tid efter att Adolf Hitler blivit Tyslands ledare och führer. När Margaretha sedan själv, 1965, fick sitt första barn, Sibylla Louise, kunde man, åtminstone för en stund, glömma alla napalmskadade barn i Vietnam. 

 

    Också äktenskapsproblem kan distrahera. Margaretha och hennes make John Ambler separerade 1996, samma år som kriget i Zaire blev början till en fruktansvärd hungerkatastrof.

 

  Inte heller idag är världen någon lugn och lycklig plats… Vi behöver minsta prinsessan, Hennes Kungliga Höghet Estelle?!

 


RSS 2.0