Kruka: Sofielunds krukmakeri

 
 
En vacker konformad kruka finns i Museets förråd. Krukan är signerad BO2 och är gjord av lera. Det finns tydliga drejspår. Krukan är inlämnad som gåva 2002 och kommer ifrån Sofielunds krukmakeri.
 

Sofielunds krukmakeri låg ca 2 mil öster om Katrineholm vid väg 52, mellan Nyköping och Katrineholm - nedanför Dämbols vägskäl.Det var krukmakaren Johan Eriksson som lät bygga Sofielunds krukmakeri. Platsen fick sitt namn efter Johans fru Sofia. Krukmakeriet startade 1872. 1922 övertog sonen Carl Johan krukmakeriet. 1930 lades krukmakeriet ner pga den hårda konkurrensen från porslinsfabriker. Många gesäller arbetade i krukmakeriet, lönen var kläder och husrum. Arbetet var hårt och redan kl 07, startades arbetsdagen som sen höll på till minst kl 19.
Leran hämtades med häst och vagn-ungefär ett ton åtgången. Man hämtade leran vid Dämbols gärden vid den närbelägna Nyköpingsån. Många av de prydnadssaker som var tillverkade i Sofielund var dekorerade med reliefer, föreställande blomsterslingor, människor och djur. Relieferna tillverkades separat i små gjutformar och sattes senare fast på de handdrejade krukorna. Fram till sekelskiftet tillverkades även kakelugnar i Sofielunds krukmakeri.
 
Tanken på hur man förr slet för att få hem leran och sen drejade, torkade och brände godsen och även gjöt reliefer gör att det för mig finns så mycket "känsla" i varje produkt. Männikor som slitit hårt för att utföra sitt arbete. Mina krukor som jag köpt i Gränsfors krukmakeri håller så mycket bättre än dagens fabrikstillverkade krukor. Gränsfors krukmakeri är ett av två krukmakerier som tillverkar krukor på liknande sätt som Sofielunds krukmakeri gjorde - fast det är klart man hämtar inte leran med häst och vagn längre...


Kruka: Mjölkkruka

 

Det föremål jag valde i samlingarna var en mjölkflaska även kallad mjölkkruka. Den är tillverkad på Wedholms AB i Nyköping. Materialet är aluminium och den är enligt uppgift pressad i ett stycke. Imponerande tycker jag – hur går sådant till? Under min tid på Länsstyrelsen jobbade jag med tillsyn på industrier och då hade jag ofta kontakt med Wedholms. Jag passade då på att köpa ett par mjölkflaskor i aluminium där av andra sortering. Så jag äger faktiskt ett par mjölkflaskor som den på bilden ovan som jag använder till att förvara vatten i som beredskap om min vattenpump skulle strejka.

 

Jag minns den här sortens mjölkflaskor från min barndom. De var av stålplåt då och mycket tyngre än Vedholms-flaskorna. Vi hade tre kor på gården som mjölkades morgon och kväll - tidigare för hand men sedan med hjälp av en mjölkmaskin. Kvällsmjölken kyldes i en liten vattenbrunn nedanför ladugården. Den blandades med den kylda morgonmjölken och flaskan sändes sedan till mejeriet i Gnesta. Grannbonden som bodde längre in i skogen tog med vår mjölkflaska till mjölkpallen vid Vippala vägskäl. Där kom sedan mjölkköraren med lastbil och hämtade varje dag. Det var ett väldigt tungt jobb. Ibland var det den legendariske Ludgo-Pelle som körde mjölken. Det hände att jag fick åka med honom till Gnesta ibland och då gav han prov på sin musikaliska specialitet: Tungstepp. Jag tror att han var ensam om den musikgenren i världen. Jag har några kasettband med hans musik och nu när jag skrev om det här så passade jag på att lyssna på hans egenartade sång. Det väckte trevliga minnen.

 

På 1940-talet fanns tretton mjölkbönder i Axalatrakten. De hade sammanlagt cirka 90 mjölkkor. Vi Axala-bor gjorde en liten efterforskning om vår bygd för några år sedan vilket resulterade i en liten skrift som vi kallade Axala-krönikan. Här gjorde vi en genomlysning av vår trakt förr och nu, vad gäller mjölkbönder så fanns det bara två kvar år 2007. De ägde då tillsammans cirka 70 mjölkkor. Säkerligen producerar dessa kor mycket mera mjölk än vad de 90 korna gjorde 1947.

 

Tänk vilken förändring som skett av mjölkhanteringen under dessa 60 år. Då, på 1940-talet, skulle alla småbönderna köra sina mjölkflaskor varje dag till landsvägen. Hämtning med lastbil med hantering av dessa 60 kg tunga mjölkflaskor. Omlastning vid mejeriet och sedan återtransport av de tomma flaskorna på eftermiddagen. Numera kommer det en tankbil några gånger i veckan och hämtar mjölken hos de två mjölkgårdarna i byn. Men jag tror att småbönderna på 1940-talet hade en favör för de tyckte säkert att det var trevligt att träffa sina grannar vid mjölkpallen.   

 


Kruka: För mjölk i lösvikt

 

 

I denna tvåliters kruka levererades på 1920-talet mjölk från lantbrukaren Carl Karlsson på Lumsätters gård till O Winbladh i Nyköping. Så gick det nämligen till före Tetra Paks intåg i det svenska folkhemmets köksregioner. Stadsbor gick till mjölkaffären medhavandes mjölkkruka och inhandlade den vita drycken i lösvikt. På landet hände det att de påfyllda krukorna kördes ut direkt från ladugårdarna till kunderna varje morgon. Jag har själv som åttaåring under en sommar i Norsholm deltagit i dylik distribution som högst frivillig medhjälpare till en ”utkörare” med häst och vagn.

 

   Denna individuella och manuella distribution blev med tiden tämligen dyr och oekonomisk. Då kom Tetra Pak med sin från början trekantiga förpackning av specialbehandlat papper. De tekniska problemen var betydande och i hushållen hade man svårigheter att hälla upp mjölken från det uppklippta hålet ned i ett glas utan att spilla. Tidningen Blandaren publicerade påpassligt en annons med texten: ”Med Tetra Pak har ni alltid mjölk på bordet.”

 

   Senare kom en förpackning i tegelstensformat, praktisk att lagra i butikerna men också svår att hantera. Numera finns som bekant en modell med en sorts skruvkork, som kräver starka nypor.

 

  De gamla mjölkkrukorna återfinns nu främst på loppmarknader och inhandlas av sommartorpare som behöver något att sätta ängsblommorna i.

 


Kruka: inte vilken potta som helst

 

Bildens kruka är enligt museets beskrivning: ”oglaserat rundat lerkärl med flat botten och vid trattliknande mynning. Mynningen är dekorerad med trianglar. Rekonstruktion av keramikskärvor från vråkulturen funna vid Mogetorp Södermanland”.

 

Den ingår i den samling souvenirer som Södermanlands museum tagit fram som representativa för länets kulturhistoria. Förlagan har ca 6000 år på nacken. Rena rama stenåldern!

 

För ca 6000 år sedan levde människorna i övergångskulturen mellan jägare- och jordbruksstenåldern, arkeologerna kallar denna period Vråkulturen. Stenåldersbefolkningen lär ha livnärt sig av fiske, jakt, boskapsskötsel och odling. År 1935 återfann Sten Florin en boplats vid torpet Lilla Vrå, i Stora Malms socken i Södermanland. Boplatsen hade rektangulära husgrunder av sten samt stenverktyg, malstenar och krukskärvor. Litteraturen talar också om Vråkeramik. Den tidigaste keramiken (trattbägare) återfanns vid Mogetorp strax väster om Katrineholm. Även vid Malma hed i Malmköping återfinns en boplats tillhörande Vråkulturen.

 

Boplatsen vid Vrå med repliker av hyddor är väl skyltad från väg 52 mot Lerbo, en dryg mil utanför Katrineholm i riktning Nyköping. En gång var jag vid stenåldersbyn med mina barn. Vad jag minns var det inget absolut succébesök. Förmodligen kopplat till att mina förberedelser, mitt engagemang och min pedagogik som vanligt kunde varit bättre.

 


Kruka: Väcker tankar om ordspråk

 

 

”Små krukor ha också öron” Just så är rubriken över ett kåseri om barnuppfostran ur tidningen Idun från 1892. I dag talar vi oftare om lyssnande grytor när barn uppfattar vuxet prat mer än nödvändigt - för ”de reflektera äfven”.

 

  Den här krukan är också försedd med öron, vertikala som utgår från dess mynning. Och den är liten, bara drygt ett par decimeter hög. Dessutom kan den berätta om sig själv.  På ena sidan står Jag är skängt till en giull. Klap av en god vän män et jag beder Kllapa ike hårt för jag ej hårda stötar tåll. Den var en skör, mycket skör julklapp. På motstående sida avslöjas dess upphovsman, Eric av Skoglund vid Nygrane. Han drejade och glaserade kärlet redan den 8 december 1835 och borde vara stolt och belåten över sitt verk.

 

  Värre är om krukan själv tycker sig vara förmer än andra förvaringsföremål, då den fått inristad text och till och med hamnat på museum. Det kan sluta illa så ömtålig som den är! Nu gäller ordspråket. ”Krukan går så länge till brunn att hon slutligen spricker” som varning för högmod och maktberusning. Den som drabbas av den sjukan är en ynkrygg – en riktig kruka.

 


Kruka: Kruka eller krus det beror på var i Sverige man bor

 

Det som avbildas på kortet är ett krus och ingen kruka, åtminstone om man bor i södra Sverige. Det känns lite konstigt när man säger syltkrus, syltkruka känns mer riktigt. Om man istället tänker på gamla tiders insaltade sill så låter sillkruka helt tokigt. På riktig ädelskånska skall det heta sillakrus. Som son till en trädgårdmästare vet jag att en kruka är något som man planterar blommor i. Vissa typer av krukor användes endast under blomväxtens barndom. När växten hade kommit upp i slyngeltiden skall den planteras om i större kruka. Ett typiskt barnarbete blev det då de små krukorna skulle skuras rena. Mitt förslag om ackord på skurningen blev aldrig accepterat.

 

På tal om insaltad sill, kallad spicken eller på skånska spege, hur många av dagens barn och ungdomar skulle acceptera att som sill till färskpotatisen på midsommarafton äta spegesill? Till eventuellt unga läsare vill jag tala om att det fanns en tid före matjessillen och då var spegesill det som gällde. I många av den tidens hushåll saltades det på hösten in en val, eller mer än en val, sill. Det bästa kärlet att förvara sillen i var ett höganäskrus. Sillen blev så salt att ryggbenet krökte sig. För de som glömt vad en val är så skall ni veta att 1 val är 80 stycken. Den som inte kunde äta sill direkt från kruset var en kruka.

 


Kruka: glädjen i blomsterodling

 

 

”En renare, mer oblandad, varaktigare glädje kan näppeligen någon förskaffa sig, än den, som vinnes genom odlandet och vårdandet av växter”. Så lyder inledningsfrasen i en handbok om krukväxtodling av Georg Löwegren och Erik Lindgren utgiven 1890. Bakom formuleringen ligger säkerligen kännedom om ett brett genuint intresse för krukodling och då inte bara den yrkesmässiga. Det torde under 1900-talets storhetstid knappast ha funnits ett hem utan blomsterprydnader i krukor åtminstone i något fönster. Den röda oglaserade klassiska lerkrukan (den på bilden har Karl M Berggren, Bagartorp lämnat till museet) har tillverkats i många storlekar och varit vida spridd. Sedan mitten av förra seklet har plastkrukor successivt blivit vanligare.

 

Det var en del pyssel med att hålla olika blomsorter med skilda krav vid liv. Trots arbetsfyllda dagar med annat i hemmet gav min mor sig tid till blomskötsel.  Vi hade fönsterbrädor i norr- och österläge fyllda av krukväxter. Blommorna fick då ljus hela dagen men hettan från solen undveks. Att knacka på lerkrukan var ett sätt att kolla om det var dags att vattna. Det är en konst att vattna lagom. För att uppnå rumstemperatur stod vatten i kannor. På vintern plockades vissa sorter undan till svalare plats för viloläge.

 

En smakfull blomsteruppsättning i ett fönster är grant, men tänk att blicka ut över ett hav blommor - av samma sort! Det är en mäktig syn - särskilt när man ser det första gången - och intrycket hakar fast i minnet. Under 60-talet fick jag vid flera tillfällen besöka Nyköpings kommuns växthus vid Marieberg. En bänk med hundratals gnistrande knallröda pelargonier var det första jag såg. Här drevs växter upp för att till sommarsäsongen planteras ut och pryda stadens rabatter.

 


RSS 2.0