Kväll - upplagd för romantik



Kväll har inte alltid betytt kvällsmat, slöande i TV-soffan och godnatt. Ungdomens kvällar kunde betyda romantik. Även om temperaturen stod på minus så stod förväntningarna på mycket plus. I vissa delar av Skåne, ja även i en del andra delar av vårt land, finns det fält med flygsand. När det är barmark och rejäl kyla samt en stadig vind från väst kan sanden börja röra sig. Om det nu har varit kallt innan så att isen hunnit lägga sig blir den här sanden ett otroligt polermedel. Alla ojämnheter poleras bort och isen blir nästan svart och på något sätt verkar den också hårdare än förut. Om man skall åka skridsko på sådan här is måste det vara med alldeles nyslipade skridskor annars påminner man mer om en Bambi på hal is än en skridskoåkare. Skulle den här sandstormen blåsa upp när det är tö blir isen istället som femmans sandpapper. Det blir då omöjligt att åka, man kan vandra omkring utan minsta halkrisk. Hoppas att ni märker hur scenen för romantiska möten på stålskodd fot ökar för varje ord.

Det är kväll. Himlen är alldeles full med stjärnor. En måne som ser ut som en kräftskivslykta börjar visa sig. Isen är så där hård och alldeles slät. Fullt med ungdomar på isen. Någon har tagit med sig en resegrammofon. Rocken var ännu inte uppfunnen utan det är melodiös musik man hör.

Jösses nu kommer flickorna, Britt, Maggan och Ragnhild. Stunden har kommit. Hjälp dem på med skridskorna och berätta hur mycket man längtat efter att just de skulle komma. Man ligger på knä och knyter snörningen.

Skall vi två åka tillsammans till musiken?

De kan vi väl.

Katastrof när man skall resa sig planterar man rova nummer ett. Väl uppkommen kommer den knölen Leif och tacklar en, rova nummer två.

Den romantiska skridskokvällen tar slut nästan innan den börjat. Där åker Maggan och Leif iväg. Varför skall en 16-årig knöl förstöra allt för oss fjortisar?

Skridskorna på bilden skulle ha kunnat var med denna romantiska kväll som kunde varit ännu mer romantisk om inte Leif hade förstört allt.


Kväll - Ett ljus i mörkret



Den här rektangulära, platta ficklampan från Kabi-Fermenta i Strängnäs liknar de enkla lampor som var vanliga i min barndom i början av 1940-talet. De gav ett svagt ljus som underlättade vandringen i mörker till vedboden på andra sidan den mörka gården, eller sökandet efter prylar som förvarades nere i källaren. När det var mörkläggningsövningar under kriget fick man dock inte använda den utan försöka famla sig fram i kolmörkret.

Några år senare fick jag min första egna stavlampa, laddad med två batterier, som stolt togs fram ur ryggsäcken när scoutpatrullen hade nattövning. Den klassades också som ficklampa, enligt nutidens Wikipedia ett samlingsbegrepp för ”bärbara belysningsverktyg”. De må vara centimeterstora eller halvmeterlånga, vara utrustade med standardbatterier eller lysdioder eller vad nu den senaste tekniken försett dem med. Även pannlampor, placerade flera decimeter norr om byxfickorna, kan alltså anses tillhöra familjen ficklampor.

I många yrken är ficklampan en nödvändig pryl under kvälls- och nattpassen. Ingen väktare eller polis ger sig ut i skymningen utan att ha kollat att ficklampan fungerar. Detsamma borde gälla alla bilägare som glatt drar iväg – för att vid motorstopp finna att ficklampans batterier för länge sedan passerat bäst-före-datum.

Tänkte inte på att det ofta är mörkt om kvällarna i vårt land…


Kväll - Kura skymning


När jag var liten på 1940-talet var jag lite mörkrädd. Det var läskigt att vara ensam när mörkret fallit. Så när mamma gav sig iväg till ladugården för att mjölka korna så där vid 6-tiden och höstkvällen var mörk då var det inte roligt. Men det var inget att göra åt. Hon gick trots att jag gnydde. På torsdagskvällarna var det inget problem för då kunde jag lyssna på ”Barnens brevlåda” med Farbror Sven – Sven Jerring – för han var trevlig. Men de andra kvällarna var det värre. Ibland brukade jag plocka undan i köket. Alla småprylar lade jag på plats och så sopade jag golvet och torkade bord och bänkar. När mamma kom in från ladugården frågade jag om hon såg något särskilt i köket och då blev hon glad att jag gjort så fint.

Som barn minns jag också att vi ibland kurade skymning. I skymningen satte vi oss i köket, mamma, pappa och jag, utan att tända några lampor. Vi gjorde i övrigt ingenting utan bara satt och tittade på det svaga ljuset från vedspisen. Ibland hände det att någon av oss berättade någon historia men oftast var det tyst.

När jag googlade på ”kura skymning” fick jag 133 000 resultat på 0,26 sekunder! Föreningen Norden engagerar sig i aktiviteter under den rubriken. Folk samlas kring levande ljus och berättar historier för varandra. Mycket trevlig samvaro.

Nu tycker jag själv det är trevligt med mörka kvällar. Och nu i advent får man ju tända en massa ljus både ute och inne och mysa. Vilken lycka att vi har den här högtiden! Jag tänder gärna de elektriska lamporna som lyser upp. Eftersom vi bor mitt i skogen är det ju helt mörkt om man själv inte tänder några lampor.

Det föremål jag valde i samlingarna är en kandelaber i mässing för två ljus. Den är använd och skänkt av Gwendolen Fleetwood i Stockholm (ovanligt namn).


Kväll - framför radion?


Stockholm-----------Motala.
Nyheter från TT.
Radioteatern ger....

Något sådant kunde det låta när radion sattes på på kvällskvisten när jag var barn. En del program ville man absolut höra, till exempel Barnens brevlåda. Om jag inte missminner mig totalt så började den kl. 18 torsdagar. Kan ha fel, rätta mig i så fall. Det var ett mycket viktigt program för mig. Karusellen ett annat, kanske inte så viktigt för mig som för mina föräldrar, tänk när "Snoddas" sjöng i radion för första gången, 1952-01-26.

Har tidigare talat om att jag var uppväxt på landet. Mina bröder var mycket äldre och utflugna. Så det var Far, Mor och jag som var själva när kvällen kom, då satt vi vid radion. Mottagningen var bra, vad jag minns. Lyssnade andäktigt. När det var något "roligt" vet jag att min pappa sa "det är tusan att man inte kan få se dom". Han fick aldrig uppleva TV:n, han avled 1957.

Bilden visar en radiogrammofon, det hade vi en. Märke och dyligt minns jag inte, men den såg nästan ut som den på bilden. När det inte var något program på radion som passade, vet jag att vi spelade på grammofonen. 

Ibland tog pappa fram sin fiol och spelade till någon skiva och det tyckte jag var roligt. Det var oftast på vinterkvällar som sådant förekom, för sommarkvällar var man ute. Vad gör jag numera om kvällen?? Är en kvällsmänniska och har tyvärr blivit lite beroende av vad som visas på TV, på radion lyssnar jag på Karlavagnen så gott som varje kväll, ett bra program. Radiogrammofonen på bilden är en Philips och tillverkad 1973, alltså yngre än den som fanns i mitt barndomshem. Givare är Ingemar Andersson från Katrineholm. Det var ganska högtidligt på något sätt när kvällen kom och vi placerade oss i stora rummet och satte på radion och fick nyheter och underhållning från när och fjärran. Vi tänker inte likadant nu som då, märker det under tiden jag skriver, vi tar allt så för givet numera.


Kväll - i mysig flanell


Nattskjorta och nattlinne i flanell, visst låter det skönt! Tyget värmer så gott och är så mjukt att röra vid - och se på. Jag minns tiden då syrran och jag sov skavfötters hos mormor och morfar. Varje kväll, ett par timmar sedan vi lagt oss, hördes tassande steg i köket, en skåpdörr knarrade och så stod morfar där i stjärnljuset, iförd randig nattskjorta och knaprande på hårt bröd. Allt andades ro och trygghet.

En annan flanellmjukis var Beppe Wolgers med sin godnattstund, som gick i Sveriges Television under åren 1968-74. Mina små söner satt i sina pyjamaser och lyssnade när Beppe i nattmössan pratade med dockorna Hungran, Busan, Gäspan och Kraman.

Nu ska det vara mera fart. Nattdräkten blir festplagg när flickor i 8-9-årsåldern dansar kvällen lång och sedan fnittrar hela sova-över-natten.

Undrar om någon vill gå på pyjamaspartaj i ett sådant här nattlinne från 50-talet? Det lär ha fått en negativ ”tantstämpel” - hur konstigt det än är. Plagget borde passa det bakåtblickande retro-modet!

 


RSS 2.0