Lek - Ryska posten och min första kyss

Foto från dokumentationen Ungdomsliv i Gnesta, 1995

 

 

Ärligt talat har jag inte så många minnen som etsat sig fast sedan barndomen. Men det finns naturligtvis både sorgsna och glada stunder som trots allt finns kvar i hjärnkontoret. Att leka var alltid kul allt från ensam till i glada ungars lag. Mina föräldrar var ganska bestämda med när man skulle vara inne, syrran och jag, och sängdags. Tidigare än vad många av våra kamrater måste. Det var inte så roligt att höra dem leka och stoja utanför huset där vi bodde. Mamma fick inte dra för rullgardinen så att de såg att vi lagt oss.

 

Att leka är väl ganska självklart för de flesta och lekarna då lever ju fortfarande kvar i vår tid trots ”leken” med dator, surfplatta och mobil. När man ser barn och ungdomar leva ut sin glädje på lek känns det på något vis som livet har en mening mitt i allt elände vi just nu får uppleva och där framför allt barnen drabbas svårt.

 

En gammal lek som uppskattas även i dag är Ryska posten. Den framkallar oftast glada skratt, kanske lite blygsel och förtjust fnitter. Själv har jag ett vagt minne av just Ryska posten som innebar att jag fick min första kyss av en söt tjej i klassrummet. Jag gick i ”ettan” och det var på en rolig timma.

 

Fröken tyckte vi skulle leka Björnen sover men så blev det inte. Klassen tyckte det skulle vara roligare med Ryska posten och undra på det! När det blev min tur att välja handtag, famntag, klapp eller kyss valde jag trots min blygsel kyss. Gissa vem som kom fram bakom dörren – jo, den tjej som jag tyckte bäst om för hon var så söt, trevlig och kul. Vet inte om jag svävade på moln, kunde en 7-årig kille göra det måntro, men hon trutade med munnen och så blev det en snabb puss och lyckan var gjord. Marianne hette hon och är ett av de få flicknamn jag kommer ihåg från den tiden – undra på det!

 

Att få och kunna leka är viktigt för alla barn. Även vi som vuxna har en övergripande roll att hjälpa barn att leka, att själva vara närvarande och som förebilder skapa harmoni och ro i lekandet. Inte alltid så lätt att leva upp till i dagens stress -och måstesamhälle. För barnen är leken en del av deras utveckling och där har vi ett stort ansvar att hjälpa dem på vägen.

 

Låt mig till sist avsluta den här lilla betraktelsen med den irländske författaren George Bernard Shaws så sanna devis;

“Vi slutar inte leka för att vi blir gamla,

vi blir gamla för att vi slutar leka”

 

 

 

Lek – jag minns en gul kälke/bob

“SLM 34055 - Kälke,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/320411.

 

 

Som barn var leken ett centralt inslag i tillvaron. På landet fick vi barn sysselsätta oss under ganska fria tyglar. Föräldrarna hade fullt upp med arbete. Vuxna som deltog i barnens lekar var en ovanlig syn. Det var också en tid långt före förskolor med pedagogiska ambitioner.

 

Leken kunde ske i många olika former, med eller utan så kallade leksaker. I minnesbanken finns en rad spännande lekar på hemligt ställe i skogen med pilbågar och träull som rekvisita. Där finns också lyckokänslan när jag fick ett ishockeyspel och alla hårda turneringar som genomfördes under ett antal barnaår. Lika kul var inte avsaknaden av ett Märklintåg. Avunden frodades. Det hjälpte inte med övertalning (läs tjat!) – föräldrarna var inte med på noterna.

 

Att jag valde en kälke beror på att jag minns hur några kompisar och jag ägnade en hel del tid åt kälkåkning när underlaget var det rätta. I svindlande fart utför en gårdsväg. Problemet var bara att denna väg korsade den trafikerade byvägen. Krävdes alltså obligatorisk flaggvakt av säkerhetsskäl. Då jag var skraj för höga farter fick jag i regel agera flaggvakt. Ingen kom till skada så jag skötte tydligen min uppgift med bravur.

 

Bildens kälke/bob har ägts av Peter Johansson i Valla. Han fick den av föräldrarna år 1961. Enligt beskrivningen är den ”gulmålad, av trä med medar, underrede och stag av svartmålad metall. Sittbräda av fyra spjälor, ratt och broms med trähandtag samt dragrep”.

 

En liknande bob av 50-talsmodell ägdes av min kompis Arne och användes vid ovannämnda äventyrliga åkturer utför en sluttning på ”sydsvenska höglandet”
(< 200 meter över havet).

 

 

 

Lek - snörlek

 

Vill du ta?

Kommer du ihåg vad det betydde? Jo, att du skulle fortsätta att ta, d.v.s. göra en ny figur med det framsträckta snöret spänt mellan mina händer. Det är en enkel lek. Du behöver bara ha ett hopknutet snöre och sen kan man sätta igång.

 

Jag lärde mig mönstren av mina lekkamrater och av min mamma. Det är en gammal lek och när den uppkom har jag inte kunnat hitta. Den är spridd över hela världen och enligt Wikipedia har en del av mönstergreppen fått sina namn uppkallade av Navajo-indianerna i Nordafrika.

 

Våra flickor lekte också ”Ta” med snören på 1980-talet, bland alla andra lekar som  att hoppa rep, hoppa hage, hoppa twistband , kasta bollar och mycket mer. Det var lätt att ha ett snöre med sig. Våra barnbarn har också hittat leken och både deras mamma och jag, som är mormor, tycker det är roligt att komma ihåg gamla lekar.

 

Men vad heter leken egentligen? Den kallas cats cradle på engelska. Efter letande på nätet så hittade vi något som kallades snörlekar. En snörlek leker man parvis, men man kan också göra vissa figurer själv. Genom att använda ett hopknutet snöre som lindas eller träs på fingrarna och handloven kan man med olika trädningar av snöret skapa mönster tillsammans. Vanliga mönster är vaggan, fisk på fat, tekoppen och hagen. Mönstren kan göras samtidigt som man berättar en berättelse, det blir som en illustrerad saga.

 

För något år sedan satt vi och drack the/kaffe på ett café i Nyköping. Vid grannbordet satt fyra medelålders män. När jag tittade till, hade en av dem tagit fram ett snöre och lindat det om handloven. De prövade att göra några figurer med varierande framgång under det att de skrattade. Jag kunde inte låta bli att kommentera leken.  Jag hade inte gjort några mönster med snöre på väldigt länge, men det gick bra när jag prövade. Det som förvånade mig var att våra bordsgrannar som var män lekte med snöret. Det jag kommer ihåg är att det bara var flickor som lekte med snören.

 

När du läser detta får du gärna höra av dig till museet om du har ett namn på denna snörlek! Det går att fördjupa sig i snörlekar och lära sig fler figurer. Till hjälp finns det en bok som heter Snorelege och är skriven av Camilla Gryski. Genom att googla kan du också hitta anvisningar om hur man kan göra figurer.

 

 

 

Lek - Lokalt monopolspel

“SLM 36530 - Spel,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/330614.

 

 

Ämnet denna vecka är ”lek”. Det var inte självklart vad jag skulle leta efter i museets stora samlingar. Det finns en avdelning med leksaker som jag först tittade på. Någon tog fram ett spel med namnet ”Lokalspelet – Kampen om Nyköping”. Plötsligt känner jag igen det. Jag har sett detta förut. Efter en del funderande inser jag att under min tid som marknadsansvarig för Nyköping Energi AB så hade Nyköpings Kommun köpt ett reklamspel som liknade detta. Kommunen sände ut ett  erbjudande till många  företag i Nyköping att delta i marknadsföringen genom att köpa in sig i spelet. Spelet är upplagt som ett monopolspel med olika ”gator/platser” ( Norrmalmstorg etc i originalspelet ). Istället för ”gator” var tanken att de olika företagen skulle ha sin egen ruta med företagslogga.

 

När jag tittade närmare på spelet i museet så fanns mycket riktigt en ruta med Nyköping Energis logga. Vi  brukade presentera oss med att vi stod för ”ljus,  kraft och värme” men jag  är lite osäker på om det fanns med i  rutan eller bland de spelkort som hörde till. Jag såg däremot att det verkade kosta 35 000 kr för spelaren att hamna på denna ruta. Om det var så kan jag så  här i efterhand tänka att det kanske inte var så  positiv reklam att åsamka spelaren den kostnaden. I vilket fall som helst så blev man från Nyköpings Kommun glad att vi ville ingå. Det var dessutom många andra företag i staden som fanns med på spelplanen, så vi var i gott sällskap.

 

Originalspelet - sällskapsspelet Monopol (svensk version) - lanserades av företaget ALGA år 1938 och var deras första spel. Namnet ALGA har en lekfull historia. Svenska Pressbyrån som grundade ALGA hade två  direktörer. När dessa skulle finna ett lämpligt namn på företaget använde de sina fruars namn. Fruarna hette Anna Lundkvist och Anna Gadh. Initialerna blev AL och AG. Efter några koppar kaffe blev det företagsnamnet ALGA.

 

ALGA är fortfarande den klassiska spelleverantören i Sverige med kända produkter som ”Tjuv och Polis” och ”Alfapet”. ”Monopol” var först, men eftersom ALGA inte  längre äger spellicensen för Monopol i Sverige, så säger man att ”Tjuv och Polis” är den äldsta produkten. Den kom till år 1943 och har alltså över 70 år på nacken. Från år 1983 ingår ALGA i BRIO-koncernen.

 

 

 

Lek - lekandet består

“SLM 32983 - Docka, utomjording, från 1990-talet,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/318159.

 

 


Lek, leksaker och spel kommer och går men vissa består.

 

Exempel på lekar som har överlevt genom tiderna är kull, kurragömma, följa John, twist, hoppa hage, gå på styltor och sanning och konsekvens, men vem minns och kan leka/kommer ihåg stå på stubben, draga gränja, torka malt, meta lakar, skifta makar, spänna kråka, väga salt, bära vatten, nappa katten, låna eld och stå i stå?

 

Urgamla lekar och spel kan också förändras över tid och lever genom det vidare vilket boule och bowling är exempel på. Ursprunget är det flera tusen år gamla kägelspelet som spelades i det forntida Egypten. Leken hoppa hage är också flera tusen år gammal. Idag uppmålad med färg på skolgårdar och lekplatser men då uppritad i sand och däremellan ritad med krita på trottoaren eller trädgårdsgången.

 

Dockan är leksaken som består och den äldsta dockan som är bevarad, en romersk trasdocka som finns på British Museum i London, har daterats till någon gång mellan år 100-500 f kr. En modern docka, en utomjording inköpt 1965, visas på bilden ovan. Den är tillverkad av plastad textil och har som synes silvrig kropp och stora ögon. Den romerska trasdockan är tillverkad av linne och stoppad med trasor och papyrus.

 

Mobilplattor, datorer och mobiler är nya leksaker för både gammal och ung men i de nya lekarna under hökens vida vingar och gul bil ser man sällan en äldre deltagare som i stället kan återfinnas på boulebanan eller i bowlinghallen.

 

Åren kommer och går men lekandet består.

 

 

 

Tema Lek: "Göra själv"



Den här lilla barkbåten deltog i Barkbåtsfestivalen 1998. Den är gjord av tallbark och seglet är av näver och den här båten fick delad första plats i tävlingen.

Barkbåten är en typisk leksak som man gör själv och hämtar materialet från naturen. Den här sysslan behöver inte koncentreras till våren. Det gäller däremot sälgpipan. Den gör man helst i maj – juni. Då savar träden och barken lossnar lätt. Det skall vara en fingertjock, kvistfri grenbit av sälg ca 15 cm lång. Först skär man toppen sned och därefter gör man ett snett jack ett par cm från toppen.

Fortsätter sedan med ett snitt runt pinnen några cm nedanför jacket. Själva munstycket på pipan blir då ca 5 cm långt. Nu kommer det kritiska momentet – att knacka loss barken med hjälp av knivskaftet. Barken vrids loss och så skär man en plan yta mellan toppen och det sneda snittet. Barken sätts tillbaka och förhoppningsvis går det att blåsa vackra toner. Blir de inte vackra så har man i alla fall åstadkommit dem själv.

I år anordnar museet barkbåtstävlingen den 20 maj med start vid Storhusfallet och målgång vid Nyköpingshus. Fina priser delas ut och alla deltagare bjuds på glass. Tyvärr är tävlingen avsedd för fjärdeklassare så vi seniorer får bara se på. Hur vore det med en tävling i att göra sälgpipor med det vackraste ljudet?  Både unga och seniorer ska kunna delta.


Tema Lek: "Vippa"



När jag gick i folkskolan spelade vi ofta vippa och det tyckte vi var väldigt roligt. För att spela vippa behövs två pinnar, en lång (70 cm) och en kort (30 cm), och en sten och så någonstans att spela; en gräsmatta eller grusplan. Platsen man spelar på bör vara hyfsat stor och plan.

Vippa påminner lite om brännboll på så vis att man har ett innelag och ett utelag, men man slipper springa. Ett lag är helst 2 till 4 personer men det går att spela två mot varandra också.

Varje innespelare utför tre olika moment i tur och ordning: 1. Peta, 2. Slå och 3. Vippa. Vid de två första momenten har utelaget flera chanser att slå ut innespelaren. Vid alla tre momenten kan innespelaren bli utslagen genom att missa. När en innespelare blivit utslagen, spelar nästa innespelare tills alla i innelaget spelat och blivit utslagna. Då byter lagen plats.

Att beskriva spelets gång här är inte möjligt. Det blir för mycket text. Men på webben kan man gå in på adressen www.vippa.se. Där får man fram text och bild på hur spelet går till. Jag har också skrivit om vippaspel i en krönika från Björnlunda Hembygdsförening ”Björnlundakrönikan” årgång 8, 1991 – 1992 sid 30 – 33 (www.hembygd.se/sodermanland/bjornlunda).

Vippa spelades förr i olika delar av landet, bland annat i Bergslagen. På Gotland har det spelats mycket vippa. Det finns olika varianter av vippaspel på olika platser. En variant är att man istället för en sten använder en liten grop i marken vid de olika momenten.

Det föremål jag hittade i museets samlingar var en sten av något ädlare slag, jag tror den har suttit i en marmorpelare en gång i tiden. Några lämpliga pinnar hittade jag inte.


Tema Lek: "Lek med kortlek"



När jag fick se museets dokumentation om denna kortlek tänkte jag att den angivna givaren var rena skämtet, A Boman.

Präster i gångna tider varnade alltid för umgänge med Bomans flickor. Bomans flickor kunde vara orsaken till förlorade pengar, kärlek eller i värsta fall inställd himlafärd.

Tiderna har ändrats. Under min skoltid tillbringades rasterna ute på skolgården med tjuvrökning, fotboll och andra trevligheter, i dag får man sitta inne och spela kort på rasten.

Alla föräldrar, farföräldrar, morföräldrar har tvingats att sitta och spela ”Svälta Räv” med barn eller barnbarn. Detta spel som aldrig tar slut. Andra trevliga spel som Skitgubbe eller Mas har de små aldrig hört talas om.

Dessutom finns det ju pedagogiska spel som vore något att ta till i dessa tider då matematik är ett ämne som få behärskar. 21 eller 3, ett gratis tips till alla mattelärare. Med dessa spel kan man lägga grunden till framtida kunskaper.

En av prästens döttrar överraskade sina föräldrar med sina additionskunskaper. När de frågade hur hon lärt sig räkna så bra sa hon att det var Sven, Oskar och Stina och hon själv som spelat 31. Det var på den tid då man inte skulle spela kort. Prästens dotter undrade hur 3 Ess kunde bli 31 när ett Ess var 11.

Tack Boman för dina flickor, de har förkortat mången tråkig stund.


Tema Lek: "ISTÄLLET FÖR DATASPEL"



När 2010-talets barn ska leka finns naturligtvis sandlådan, dockorna och de små bilarna att ägna sig åt. Men ofta, kanske alltför ofta, blir det dataspel tillsammans med en utvald kompis på den egna pc:n i det egna rummet. Då skjuts illasinnade soldater och jagas det farliga bovar i vilda biljakter på ett sätt som den äldre generationen förfasar sig över på insändarsidorna.

   Vi som växte upp för 60-70 år sedan lekte nog också krigslekar i form av ”indianer och vita” eller med välutrustade härar av tennsoldater. Kanske var de sistnämnda till och med hemtillverkade och i vart fall inte alls så stilfulla som föremålsarkivets lilla styrka med Södermanlands regementes fana som samlande symbol. Fanbäraren har en uniform från 1701 med blå rock, blå strumpor och svart hatt. I handen bär han en värja. Det finns för övrigt många mycket vuxna män, varav konstnären Peter Dahl är en, som samlar och ”leker” med sina fina och värdefulla tennsoldater.

   För övrigt hade jag under temat ”Lek” gärna skrivit om ett Meccano. Men så kom jag ihåg att författaren Jan Myrdal, en av landets mest meriterade Meccano-pojkar, mycket bestämt hävdar att man inte leker med Meccano. Man bygger, vilket har uppfostrat en hel generation av skickliga ingenjörer.


Tema Lek: "Spelkulor - ett vårtecken"



Kulspel är en gammal syssla, redan egyptens faraoner… ja, ni vet. Sedan har det bara rullat på. I Sverige tillverkades kulor i lera in på 40-talet men redan ett tjugotal år dessförinnan kom konkurrenten, den tyngre och mer hållbara stenkulan.

  I dag finns bara en enda stenkulsfabrikör kvar i Sverige. Det är Christer Johansson i Tollarp ett stycke utanför Kristianstad. Hans olika maskiner, redskap och arbetsmetoder gör att tillverkningen av 4-5 miljoner kulor varje år nästan blir ett hantverk, ett kul sådant tycker han själv.

  Grunden är små rapsfrön som läggs i en slags tumlare, fylld med cement, vatten och gips. Fröna far runt och blir till kulanlag. De läggs i nya blandare, får mera ”mat”, duschas, rullas runt och blir allt större. Varje moment kräver fingertoppskänsla!

  Efter torkning, färgning, bränning och putsning stoppas kulorna i påsar. Så småningom når de fram till de barn som förstår sig på konsten att bygga pyramider eller kasta prick.

  Stenkulans skönhet kan förstås inte mäta sig med den av glas, vars färg och mönster har förnyat ordförrådet hos barn på lekplatser och skolgårdar. Inte minns jag att man på 40-talet talade om kattögon, prickis, oljor, dimmor, rymdis eller kometer. Det finaste på den tiden var danken – den värdefulla i metall.

  Har kulspelarna blivit färre? Kanske. Det är dags att vi äldre visar hur man gör. Dessutom är en sten- eller glaskula mycket lättare än bouleklotet!


Tema Lek: "Kom lek med mej"



Vi kan väl ta fram rockringen nu när det börjar bli barmark, det är bäst vi håller till utomhus. Det är ju så längesedan vi rockade och det tar ju lite plats.

Att använda rockring är ju ett kul, effektivt och enkelt sätt att träna mage och rygg. Dessutom får midjan en snyggare form och så kanske vi förlorar några kilon, det vore väl något, nu när det har varit en lång kall, snörik vinter som gjort att vi inte kommit ut på promenad.

Om rockringen på bilden finns inte något att läsa. Nu kör vi, så får vi se vem som rockar längst. Det märks att det är längesedan, det gick bara ett halvt varv, sen föll ringen platt till marken, attans också...

Men det ska gå, kom igen om några timmar. Nu har det gått 5 minuter, orkar inte mer. Hjälp. Vi leker en annan dag, ska gå in och äta så jag inte blir för smal. Hej då.


Tema Lek: "Skillnaden mellan lek och dans är hårfin"



Det finns ju Danslekar och jag tycker att  bilden associerar till Trandans och därmed också till Lek. Bilden föreställer två tranor - visserligen inte i dans och lek, utan mer födosökande.

Det är en skolplansch ur serien: Svenska djur. Förlagan är gjord av Nils Tirén (1885-1935), en av dessa tekniskt skickliga konstnärer som engagerades i pedagogikens tjänst. En flitig medarbetare då det gällde förlagor till skolplanscher. Det finns en uppgift att han gjort ett 80-tal zoologiska planscher med svenska däggdjur och fåglar för skolbruk.

Denna är gjord som en färglitografi med ett förnämligt tryck - färgåtergivningen är perfekt - trots att det gått så många år sedan den gjordes år 1928. Det är tidskriften Iduns tryckeri som P.A. Nordstedts har använt. Planschen har tillhört Västra skolan i Nyköping.

Trandansen vid Hornborgasjön lockar mängder med åskådare som beundrande och förundrande åser de tusentals tranparen som rastar och uppför sin parningsdans med början i april. Tranans latinska namn är Grus grus. Dess specialitet är att plocka utsäde och sättpotatis på åkrarna.


RSS 2.0