Leka med elden: tändstickor och barn

 

Tändsticksasken Solstickan har de flesta svenskar en relation till. Den har funnits sedan 1936. Bakgrunden var en idé om att förena kommers med välgörenhet. Med en känd konstnärlig etikett på asken skulle man kunna ta ut ett högre pris. Försäljningen skulle stimuleras genom att avsätta en del av vinsten till en stiftelse med syfte att hjälpa barn och äldre.  Konstnären Einar Nermans ”Tummelisa-etikett” blev med tiden en av våra mest välkända symboler. Än i dag har ca 90% av de tändsticksaskar som säljs i Sverige varumärket Solstickan. Och stiftelsen hjälper fortfarande bl a genom att stödja medicinsk barnforskning.

 

Asken på bilden är av trä och papp. Jag kommer väl ihåg den från min barndom. Det var en ask som innebar fara och inte fick hanteras utan föräldrakontroll. Särskilt spännande vill jag minnas att tändstickorna/elden var i 10 – 12 års åldern. Ibland gick det snett. Men tur hade jag och min kompis Arne när lek med elden kunde lett till skogsbrand. Med hjälp av föräldrar och grannar kunde gräsbranden släckas utan att kalla på borgarbrandkåren. För att inte tala om en annan kompis som experimenterade med klorex och socker hemma i köket. Denne amatör hade också tur. Köket blev sotsvart men huset klarade sig. Efter kraftig avbasning – detta skedde långt före svensk lagstiftning mot barnaga – och tidskrävande sanering av köket återställdes lugnet. Kompisen hade fått sig en tankeställare. Mig veterligt slutade han att leka med elden och gav upp sin tilltänkta pyrotekniska karriär.

 


Leka med elden: Se upp med sladdarna

 

Om detta kilformade, elektriska pressjärn för dampning, en gång i tiden ägt av skräddarmästare Harnesk, förtäljer Föremålsarkivets faktablad att det är i gott skick. Men en närmare besiktning avslöjar att en uppdatering nog behövs, åtminstone när det gäller den nötta grå gummisladden.

 

   Sådana skador är dessvärre inte ovanliga på våra många elprylar i hemmen och på arbetsplatserna. Att använda dem kan betecknas som ett mycket oförståndigt sätt att leka med elden. Av och till ligger skadade sladdar bakom förödande husbränder.

 

   Du som läser detta bör därför omgående se över alla sladdar till TV-apparater, datorskrivare, våffeljärn, stavmixer, kaffebryggare, brödrost och allt annat som ett modernt hem anses behöva och stundom använder. Släpp inte elden lös!

 

   Föremålsarkivets strykjärn ska dock inte längre användas och kan därför få stå kvar som ett varnande exempel.

 


Leka med elden: inget att rekommendera

Att leka med elden är inte att rekommendera. August Strindberg skrev ”Leka med elden” 1892 och så fick han ett ”Inferno” redan 1897. På den tid då man var ung och ”Alltid redo”, scout, var det populärt att jonglera med brinnande grenar från lägerbålet. En gren gick bra, två grenar gick så där, men med fler än två grenar slutade alltid jongleringen med brända fingrar. Den här jongleringsleken måste vara uråldrig. Neandertalarna och Ura Kajpa kände nog till den. Ura Kajpa slog nog två flintstenar mot varandra när han skulle göra upp eld. När man lärt sig göra stål byttes den ena flintbiten ut mot stål, man fick fler och hetare gnistor då. Fnösket hängde med ända från urtiden ända fram till våra farfäders dagar. Det var viktigt att fnösket var alldeles torrt och därför förvarades det i en speciell elddonspung. Elddonspungen på bilden är ett litet konstverk. Invävda metalltrådar, petit points broderier. En liten pung för fnösket, flintan och stålet kan förvaras i samma pung och pungen kan låsas med hyska och hake. På tal om elddon så har H C Andersen skrivit en saga om ett sådant men då den slutar med död för en äldre dam så nämner jag inget mer om den.

 

Elddon med pung kom till muséet 1969. På nätet hittade jag en uppgift att en dalmas skulle ha använt sig av elddon ända fram till 1920-talet.

 


Leka med elden: skolbänken brann

 

Förr i tiden åtföljdes ett hyss vanligtvis av en bestraffning. Så var det där jag gick i skolan. Vid uppdagat bus i klassrummet blev man utkörd och förpassad – inte till snickarboa – men väl ut i korridoren. Meningen var att busfröet skulle skämmas.

 

I adventstid fick vi elever ta med ett stearinljus som tändes vid morgonbönen. Var och en hade sitt ljus i en stake placerat på bänklocket och läraren tände dem. Under en längre rast var vi några pojkar som smet in och själva tände våra ljus trots att det inte var tillåtet. Det var ju kul att leka med flammande lågor. Av någon anledning, som jag inte minns, lämnade en kille sitt brinnande ljus placerat på stolen inskjuten under bänken.

 

Rökutvecklingen var högst påtaglig när vi strömmade till efter inringningen. Det blev allmän förvirring. Vår lärarinna hamnade i upplösningstillstånd men hade ändå sinnesnärvaro att rycka åt sig en vattenfylld brandsläckare, dessvärre utan att kunna hantera den. Kanske hade en enklare handspruta som den på bilden fungerat. Vaktmästaren uppmärksammade uppståndelsen och kom till undsättning. Han tog ut den pyrande bänken och släckte i en snödriva.

 

 Vid det här tillfället sträckte sig påföljden längre. Lärarinnans chock hade nu omvandlats till vrede. Hon var i vanliga fall rätt skarp och nu i ilskan bestämde hon sig för ett mer kännbart straff. Den olycksalige pojken tvingades bära hem sin skolbänk till föräldrarna för reparation. Ljuslågan hade nämligen bränt hål i masonitbottnen. Ingen enkel sak, liten pojk och tung börda! Och många som bevittnade strapatsen.

 

Idag finns modernare redskap att ta till vid brandincidenter. Museets brandspruta är skänkt 1937 av caféidkaren Gustav Johnsson i Strängnäs. Modellen gör sig nog bäst i samlingarna.

 


Leka med elden: Jag fick stryk och Anders fick sockerkaka

 

Jag minns inte riktigt hur det började men jag hade hittat en gammal rostig diskbalja som kanske skulle kunna användas till något. Den såg ut ungefär som den på bilden ovan. Det måste ha varit i början av maj 1944 och jag hade fått besök av en lekkamrat från Stockholm som var och hälsade på  hos sin farfar och farmor i granngården en bit bort. Anders hette han och han råkade ha en tändsticksask i fickan. Då kom vi på att vi kunde använda baljan till att bränna gammalt torrt fjolårsgräs i. Sagt och gjort. Vi gick bakom ladugårdsknuten där det fanns gott om torrt gräs. Vi rev av några tussar och lade i baljan och tände på. Det brann så fint en stund men det slocknade snart. Mera gräs i baljan! Tutta på! Sedan ändrade vi taktik. Vi krafsade ihop en liten gräshög på marken och tände och lade baljan över elden. Så satte vi oss på den upp och nedvända baljan. Det värmde gott i rumpan! Spännande!

 

Kära Mor höll på att tvätta i tvättstugan så hon märkte ingenting. Snart tog Anders’ tändstickor slut och då fick jag springa in i köket och hämtade en ny ask. Vi höll på en god stund. Käre Far var nere på ängen en bit bort och harvade. Han gick i godan ro bakom harven som drogs av hästen Max. Tydligen fick han efter en stund syn på Anders och mig i våra förehavanden. Det rök väl en del där vid ladugårdsknuten. Plötsligen fick Anders och jag syn på pappa när han kom springande mot oss över åkern. Det gick fort. Anders såg honom först och sprang omedelbart iväg och gömde sig. Själv blev jag stel av skräck och kunde inte röra mig ur fläcken. Där fick jag mig ett rejält kok stryk vilket jag naturligtvis gjort mig förtjänt av. Aga var ju tillåtet på den tiden.

 

När lugnet någorlunda hade lagt sig och jag slutat hulka – ingen olycka hade ju hänt – så började vi leta efter Anders. Han hade sprungit till närmaste grannen och där satt han och åt sockerkaka och drack saft med god aptit. Han fick minsann inte något stryk han! Vad jag kände mig förorättad! Ingen rättvisa! Jag fick stryk och Anders fick sockerkaka! Och det var ju han som hade kommit med tändstickorna!

 


Leka med elden: Inget för piga och brandman

En stor eldsvåda förstörde Nyköping 1665. En piga fick skulden för katastrofen. Hon hade varit ovarsam! Men inte hade hon lekt … nej, allt handlade om en olyckshändelse. På den tiden fanns inte larmnumret 112. I stället var det via kyrkklockorna man varnade och samlade ihop stadens invånare, de som sedan under ledning av borgmästaren förgäves försökte hedja lågorna.

 

  Så småningom utvecklades ett ”släckande brandförsvar” i Sverige. Efter 1800-talets stora bränder i Karlstad, Sundsvall och Umeå startades frivilliga brandkårer på allt flera håll och på 1870-talet kom de första kommunala i Göteborg, Stockholm och Norrköping.

 

  Nyköpings brandkår har skänkt den här befälsbrickan till museet. Den är av plåt och ska hängas om halsen. Vem som burit den är osäkert men jag har två förslag. Karl Alfred Pettersson var brandchef 1901-1936, då över en fritidsbrandkår. Bara han själv var fast anställd, de andra hade också civila arbeten. Karl Alfred kom från Stockholm och fick, 29 år gammal, börja basa på den då helt nybyggda stationen på Oldbergska gården som låg vid Behmbrogatan/ Västra Kvarngatan, intill nuvarande Nicolaiskolan. När huvudbyggnaden revs 1951 hade brandmännen flyttat till Fruängsområdet och blivit en yrkesbrandkår.

 

   En annan tänkbar befälskyltsbärare kan vara efterföljaren Holger Ekelund, också han mycket ung – en brandchef skulle ha ”ungdomens hela kraft”. 

 

  Både Karl Alfred och Holger hade säkert uppskattat dagens nya supermoderna brandstation vid Hållet. Men hur hade de klarat tjejerna! Det finns cirka 150 kvinnliga brandmän i landet. Jag undrar om de sex som jobbar i Nyköping någon gång tänkt på den stackars pigan som orsakade sådan förödelse i stan. Hon hade behövt deras hjälp!

 

 


RSS 2.0