Leksaker: ”En nyttosak igen”



När datorerna kom var det stora, tunga och dyra saker. Med dem skulle man lösa alla problem. När den första svenskbyggda datorn testats skall en professor ha sagt: ”med denna maskin har vi löst landets beräkningsproblem under överskådlig tid”. Tiden gick, datorerna krympte.

1975 kom de första ”mikrodatorerna”, de kunde inte mer än en vad bra räknedosa kan idag. 1980 hände det som gjorde att datorn inte längre var något som enbart användes inom företag och förvaltning. Det kom spel till datorerna, det fanns till och med speciella speldatorer.

När man skulle sälja en dator till ett företag så kom alltid frågan vilka spel kunde man installera, eller så hette det från cheferna: ”kan ni hindra så att det inte installeras några spel”. Tiderna ändras hela tiden, och idag används leksakerna även till nyttiga saker för informationssökning, kommunikation och problemlösare. Leksaken har blivit en nyttosak igen.


Egon Toft


Leksaker: "Leksaksjärnväg"


Det är något visst med träleksaker. Minnet av den första pedagogiska leksaken – en klossvagn med omålade kuber, rundstavar och avlånga pelare – alla i trä med slät yta. En klassiker från BRIO med röda hjul – tillverkad i början av 1930-talet. Var är den nu?? Jag sörjer!

Leksaks- eller modelljärnvägar i metall – elektriskt drivna lok och vagnar är mer för den vuxne mannen. De har funnits länge och attraherar entusiaster som ”leker” långt upp i åldrarna.

Men leksaksjärnvägar i trä har inte så många år på nacken. Kanske började de tillverkas i slutet på 1950-talet och det var BRIO som stod för nyheten som blev en stor succé.

Det kan förklara att mina tidiga leksaksminnen inte omfattar denna träleksak. När sedan vår familj begåvades med två flickor på 60-talet missade vi inköp av BRIO-järnvägen. Och detta trots att könsneutrala leksaker var inne redan på den tiden. Det köptes dockskåp och bilar men ingen träjärnväg.

Men så småningom föddes det barnbarn och två av dem var pojkar. Då var det till att skaffa leksaksjärnväg av den modell länsmuseets föremålsarkiv har i sina samlingar. Killarnas kusin – en flicka – fick självfallet pröva på att bygga järnväg och koppla ihop långa vagnsätt. Men att köra loket var det strid om. Morfar låg på golvet och lade ut rälsen som fick kompletteras gång på gång. Den blev ju aldrig tillräckligt lång!


Olle Hallberg

Leksaker: ”En lek som stannat i minnet”



Den här lilla kammen och mjuka hårborsten - vackert dekorerade med blommor - har nog kommit till användning när lilla Kerstin lekte med sin docka. Hon pratade säkert ömt till henne för det var nog en flickdocka med ett mjukt hår. Många vackra frisyrer borstades och kammades fram.

Min egen docka hade tygkropp och huvud av hårt material. Jag kan inte minnas om dockan hade hår eller om det var ditmålat. Min mamma sydde kläder till henne. Pojkdockor var inte så vanliga förr i tiden. Jag fick en ganska stor dockpojke av en släkting från Stockholm. Den var av celluloid, ett ömtåligt material. Det gjorde att jag inte vågade leka med den så ofta. Särskilt inte när kamrater var med. De var inte lika rädda om den som jag. Den var klädd i ett par klarblå kortbyxor av tunt ylletyg och hade hängslen. Den hade målat hår, så den kunde jag inte kamma.

Mina kamrater och jag fantiserade om att vi var damfrisörer, men då hade vi inte dockor som föremål för våra ambitioner. Vi begav oss upp till sluttningen på en bergsknalle vid Morotstán i Nävekvarn. Där växte gräs i form av små tuvor, och vi lånade saxar från våra mammor med förmaningen: ”Den är vass!”. Sedan satte vi igång med klippningen. Det gick att fixa många olika frisyrer av de tunna grässtråna - somliga tuvor snaggades, andra fick behålla lite längre “hår”. Vi hade väldigt roligt där bland tuvorna.

När jag på gamla dagar berättade om vår lek för en nyvunnen väninna berättade hon att hon hade hört samma berättelse från en av mina forna lekkamrater. Henne har jag inte träffat på många år. Tydligen har den här leken stannat i våra minnen eftersom vi berättar om denna “gräsklippning” som exempel på hur vi lekte som barn.


Harriet Peterson


Leksaker: "Viramarker blev Loppbitar"



   I min pappas skrivbordslåda fanns en rund ask med långa, korta och runda bitar av bakelit (tror jag) i fyra olika färger – rött, gult, blått och vitt. De skulle användas som ”betalmarker” i ett kortspel för vuxna som hette Vira, men jag kände ingen som utövade det. För oss barn på 1940-talet – som bara kunde Bluffstopp, Kasino och Hej knekt och liknande – hade dessa marker emellertid en helt annan funktion. Vi spelade Loppa med dem.

   En filt breddes då ut på bordet eller golvet och sedan gällde det för de 2 – 4 spelarna med var sin färg att växelvis försöka ”knäppa” bakelitbitarna in i burken som stod i mitten. De långa var svårast och de runda lättast att få i. Man kunde ”låsa” motståndaren genom att lägga en egen bit över en av hans bitar för att i lugn och ro spela vidare själv. Ett enkelt men faktiskt mycket roligt och spännande spel. Och i någon mån utvecklande för det taktiska sinnet och den motoriska färdigheten.

   När jag hittade en spelmarksburk i föremålsarkivet dök emellertid frågan upp: Vad är egentligen Vira? Via nätet och boken Kortoxen vet jag nu att det anses vara det enda kortspel av rang som utvecklats i Sverige. Det skedde redan på 1800-talet av vallonättlingar vid Vira bruk i Roslagen. Tre personer kan delta och det finns en mängd regler om budgivning och annat knepigt, ungefär som i bridge. Till och med bridgeikonen Culbertson lär ha uttryckt sin uppskattning. De långa bitarna kallas pinnar och de korta rektangulära heter betar, som är värda åtta pinnar. Ibland finns också trekantiga bitar, men sådana spelade vi aldrig Loppa med. Burken benämns pulla och fungerar som ”kassa”.

   Efter mer än 60 år vet jag nu äntligen litet mer om vad pappas spelmarker egentligen var avsedda för. Så kan det gå.


Bosse Tolander


Leksaker: "Lyckligare barn idag?"



Sommaren är slut, hösten är här med tidiga kvällar och mörker. Extra mörkt var det på landet där jag växte upp.

Var ett ensamt barn, mina bröder äldre och redan utflugna. Inte några jämnåriga kamrater i närheten heller. Vad gjorde jag då när jag kommit hem från skolan och klarat av eventuella läxor, måltider och andra sysslor som barn gjorde på min tid? Det fanns ju varken TV eller datorer att förströ sig med. Dessutom var jag astmatiker, så jag orkade inte med så livliga lekar.

Pappersdockor och filmstjärnor var något jag pysslade mycket med. Så när jag fick syn på en bunt med dylika på Raspen gick jag igång. Clark Gable, Gregory Peck, Alan Ladd, Esther Williams, Ingrid Bergman, Greta Garbo, Doris Day, Ulla Jakobsson m.fl. Det fanns ju hur många som helst.

Har lite svårt att minnas hur jag fick tag på bilderna, men tror man kunde köpa dem förpackade i små buntar om 5 eller 10 st, eller i tablettaskar. Klippa ut ur Fickjournalen eller andra tidningar. Kunde sen byta med kamrater om man fick dubletter. Förvarade mina filmisar och pappersdockor och andra för mej viktiga saker i små askar som kanske innehållit choklad eller dylikt.

Undrar om dagens barn, som har så mycket saker och som får så mycket stimuli utifrån och som inte behöver använda sin egen fantasi är lyckligare. Tror inte det men det är en annan historia som vi kan komma till vid senare tillfälle.


Astrid Hjelm


RSS 2.0