Livets krydda: "En sådan här dag känns livet härligt"



Med den här utsökt vackra teaterkikaren i handen, själv uppklädd i en vacker aftonlänning och vackra smycken kan en operaföreställning vara en krydda i den vardagliga tillvaron. Kikaren är av pärlemor och ligger i ett svart läderfodral. På insidan av locket står det Stockholms Opera. Kikaren skulle nog användas mest för att kolla in andra damers toaletter och smycken, eventuellt också om det finns någon kändis bland publiken.

Det finns en annorlunda kikare som leder mig närmare livets krydda, nämligen tubkikaren. Det är den typ som man kan se entusiastiska ornitologer ställa upp för att beskåda någon stackars fågel som förirrat sig till en plats där den normalt inte brukar förekomma.

Toppen är att en tidig vårmorgon - helst något före soluppgången - bege sig till en slättsjö i Mellansverige. Klädseln är oöm och helst diskret grågrön för att kunna smälta in i naturen.

Bagaget är en tubkikare på stativ och en fältkikare av god kvalitet. Tungt att bära, men viktigt för att få god utdelning av utflykten.

Väl framme vid målet gäller det att välja en bra plats med god utsikt över såväl öppet vatten som vassar och åkrar och ängar runt sjön. Nu kan skådandet börja.

I den tidiga morgontimman hörs kväkanden och kvirranden från diverse sim- och dykänder.

Där ligger stora flockar som ibland kivas lite med varandra. Snart lyfter en brun kärrhök med ett gnälligt läte från sitt gömsle i vassen. Över ängen vid strandkanten vinglar några tofsvipor runt i solskenet. Efter någon timme sjuder hela sjön av liv.

Helt plötsligt lyfter alla fåglarna från vattnet under ett förfärligt skriande. En havsörn seglar in på sina mäktiga vingar på spaning efter ett lämpligt byte. Det blev inget den här gången men kanske när änderna återvänt ner på ytan igen. Han sätter sig på en vassrugge och väntar på rätt tillfälle att slå till.

Nu hörs ett kacklande från skyn. Det är gässen som vaknat och lämnar sin sovplats i någon sjö söderut. De fortsätter sin flytt mot norr. Flock efter flock ordnade i plogform passerar över sjön. Flyttsträcken fortsätter i flera timmar. Hur många gäss finns det egentligen?

En sådan här dag känns livet härligt. Detta är verkligen livets krydda.


Livets krydda: "En bukett av kryddor"



Livets krydda är inte bara salt och peppar, även om de behövs för att allt inte skall smaka likadant, utan en hel bukett av allt det där som sätter piff på tillvaron.

En krydda är när ett mindre barnbarn tittar upp på en med beundran i blicken och säger, ”Farfar du är grymt cool alltså”. En annan inte helt felaktiga krydda är att sitta på en trottoarbar i en liten stad i Toscana en söndagskväll med en espresso och ett glas god Grappa och titta på de unga damerna som visar upp sitt senaste inköp i modebutiken.

Nästan bäst är ändå att vandra på en högfjällsäng en solig och varm sommardag. Det är så högt uppe att myggen inte stör och man kan höra tystnaden. Det är sant, vi stadsbor som aldrig har någon tystnad kan höra tystnaden.

Bilden ovan är ett ovanligt exempel på livets krydda, men som jag tycker ändå kan visa en av de bättre. Utan musik skulle det vara ganska eländigt. Inom alla områden av musik finns det pärlor som kryddar tillvaron.

När jag blir multimiljardär skall jag boka in en större symfoniorkester och placera dem på den där fjällängen klockan två på morgonen och precis innan solen kommer över horisonten skall de klämma i med ”Soluppgång ur Also sprach Zarathustra” av Richard Strauss.

Om det nu skulle vara så att en yngre människa skulle läsa det här och säga typiskt för en gubbe att välja sådan musik så vill jag bara meddela att Elvis Presley inledde alla sina konserter med detta stycke. Men å andra sidan tillhör han ju numera sällskapet ”döda mästare”.

Musikmaskinen ovan är av märket His Masters Voice och är från år 1900. Vacker och eftertraktad på antikmarknaden är den men det finns inga stift att köpa till den. Ljudlös utan skivor och inga stift, den är numera hyllvärmare.


Livets krydda: "Dessa jyckar"



Ett ämne som väcker många tankar där en av de första spontant infinner sig – barnbarnen!

Men vid vandringen i föremålsarkivet gick det inte att finna något som var tillräckligt associationsrikt för att fortsätta på den tråden. Och att skriva om alla tre barnbarnen vore svårt. Att välja ut ett av dem förmätet. Nej, vidare sökande bland hyllorna – och där fanns den!

Det var en liten hundkorg, en ”flätad oval korg med madrass klädd med svart- och rödrutigt tyg” som det stod på registreringsblanketten.

Javisst, där har vi livets krydda, en hund att ta hand om, att gå ut med och måna om. Det är ju så som livet som pensionär bland annat har inneburit. Men jag har ju ingen hund!

Men de egna barnen har som vuxna, båda skaffat hund(ar), något som de aldrig fick när de var just barn. Därför att föräldrarna envetet motsatte sig det. I full förvissning om att ansvaret på sikt för utegång och skötsel skulle åvila andra än de två som ivrigast ville skaffa hunden.

Men vad har det med pensionärstillvaron att göra? Jo, nu blir det tid efter annan en fråga om passning av döttrarnas hundar. ”Kan ni ta hand om Skati (isländsk fårhund) denna vecka när jobbet kräver alltför mycket? Självklart, det skall bli oss ett stort nöje att passa den lilla ”skällhunden” som vi nu känt i 13 år. Men samtidigt måste vi kanske säga nej till andra dottern att gå ut med hennes Gondor (jaktlabrador).

Eller förresten, vi kan kanske ha dem samtidigt. Det går, han är visserligen en stolt hanhund även han, men snäll och foglig. Han är 7 år och kompis med Skati så de går bra ihop. Men om det samma vecka blir tal om att passa den tredje hanhunden som är en Australian Shepherd – en ”Aussie” som lystrar till namnet Swip – då bli det kärvt. Han är dryga 2 år och en livlig rackare som hittar på mycket bus. Känner att han snart har växt så pass att det finns något som heter tikar som kan vara mycket intressanta att bekanta sig med. Då gäller det att se upp för den som håller i kopplet!

Men hur det än är, så att gå ut på Labro i vårdagarna med en och en av dessa jyckar – det ser jag fram emot. Det är en glädje att ha hand om dem, skoja med dem och få god motion tillika. Det ger tillvaron en positiv mening och är verkligen en LIVETS KRYDDA!

Och trots det, samma känsla infinner sig senare på kvällen, som när man hade barnbarnen att passa. När föräldrarna kommer för att hämta hem dem, hundar som barnbarn alltså. Då känns det fint att återgå till pensionärslivets mera ansvarslösa tillvaro. Tro mig!


Livets krydda: "Våffelpaus på fjället"



På tjärvallade skidor med stålkant segade vi oss uppför Vällistefjällets bländvita sluttning. Året var 1950, från Linköping hade vi gymnasister kommit till Undersåker med det nattåg som Skolungdomens fjällfärd tillhandahöll. Därifrån bussades vi till Trillevallen för en veckas stärkande sportlovsaktiviteter. Några liftar fanns inte, utan första dagens utfärd i ospårad terräng mot toppen på fjället blev ett kraftprov.

   Upp kom vi förstås så småningom, men den därpå följande nedfärden blev tämligen äventyrlig. Några hade så kallad låg fästpunkt på kabelbindningarna, vilket antogs underlätta svängandet. Vår teknik var emellertid primitiv så vurporna blev många och skratten likaså.

   Halvvägs ned till förläggningen låg den – stugan som etsat sig fast i minnet. Ett litet grått, knuttimrat hus med så lågt innertak att gängliga skolynglingar fick akta huvudet. Inne i köket stod en gammal (tyckte vi då) tant och gräddade våfflor med en smet som var hopblandad i en tiolitershink. Det osade förstås väldeliga, men vad gjorde det. För en billig penning (kanske var det en krona?) inhandlade vi var sin våffla med mylta, det vill säga hjortronsylt, och vispgrädde samt ett glas varm jordgubbs- eller apelsinsaft. Alltsammans kunde sedan avnjutas i snödrivan utanför huset medan februarisolen långsamt gav oss en aning färg i ansiktet.

   Detta blev början till min och många andra sörlänningars livslånga kärlek till den svenska vinterfjällvärlden. En verklig livets krydda!


Livets krydda: "Använd ej rivjärnet"



Runt kryddskrin av guldfärgad bleckplåt. Lock med handtag och stänganordning. På lockets insida sitter ett litet rivjärn av bleckplåt. 7 små bleckplåtsburkar (diam 46 mm, höjd 53 mm) med glas i locket ingår i skrinet. 3 av dem, innehåller fortfarande kryddor, svartpeppar, muskotblomma och nejlikor.

Livets krydda är i min mening betydligt fler till antalet och ska inte förvaras i någon burk utan användas dagligen i stora doser för att sätta krydda på livet.

Den främsta kryddan är KÄRLEK.

Övriga viktiga kryddor utan inbördes ordning är familj, natur, konst, litteratur, sång, musik, dans, vänner, mat, dryck, romantik, resor, teater, ömhet, fred, glädje, hälsa, tro.

Detta var en bråkdel av det som jag tycker är livets krydda/ kryddor och som jag använder att smaksätta livet med.

OBS. Använd ej rivjärnet.


Livets krydda: "Kaffetåren den bästa är"



Kaffet har en särskild plats i våra hjärtan. Det lugnar eller piggar upp och forskning visar nyttan av en lagom dos varje dag.  Sätt på pannan!

Av allt det goda som man förtär
bland alla jordiska drycker
ju kaffetåren den bästa är.
Den skingrar människans nycker.
Den styrker kroppen, den livar själen,
den känns från hjässan, ja - ned i hälen.


Versen visar hur kaffet hyllats i Sverige. Den framfördes 1846 i en revy av Mauritz Cramaer. Hundratjugo år senare skriver Tore Lagergren några rader om att Kaffekaffetåren den är bra, kaffekaffetåren varje dag... Harry Brandelius sjöng in dem på skiva.

I förmögna hem drack man kaffe redan på 1700-talet, men under vissa perioder fick inga bönor importeras. De styrande var rädda för att spekulationer skulle orsaka ekonomisk kris. Det sägs också att bönderna genom förbuden kunde hämnas inskränkningarna mot husbehovsbränningen. Det sista kaffeförbudet upphörde 1822.

Sedan 1800-talets mitt är kaffet en svensk nationaldryck, en allemansvara som många kan njuta av. Till en början rostades och maldes bönorna hemma i köket.  Kaffepannan tillverkades av koppar, senare i emaljerad plåt och aluminium. Somliga försågs med en fals. När några spisringar på järnspisen tagits bort kunde kaffet kokas över öppen eld. Kaffepannan på bilden har dock inga spår av lågor. Emaljen är rätt oskadad. 

Jag minns kaffedoften från min barndom, och förberedelserna … Det var vi barn som skötte malandet, när mormor skulle sätta på pannan. Man placerade kaffekvarnen stadigt mellan knäna och drog veven runt, runt i all oändlighet. Morfar drack sedan kaffet på fat. Han drog in den bruna drycken genom en sockerbit, placerad på kanten, och suckade belåtet. Och likadant gör väl vi när vi njuter av vår vuxenvälling (caffelatte) eller ”trollar fram” en kopp espresso ur kaffemaskinen.

När handeln började sälja både rostat och färdigmalet kaffe förenklades tillvaron. Vi fick nya tillagningssätt. Mamma och hennes syjunta pratade ofta om fördelen med att brygga - och om Melitta-filter. Melitta, som var gift Benz, var tyska. Hon tyckte illa om att få sump i munnen när hon drack kokkaffe. Efter många filtreringsförsök kom hon på lösningen - att borra små hål i botten på en behållare och sätta en bit läskpapper över. Så på med kaffe och hett vatten! Melitta fick patent på sin ”droppmetod” 1908, men var egentligen inte först. I Sverige testade kaffehandlare Grafström en pappersfodrad tratt redan 1850.

Carl von Linné ansåg att kaffet var ett gift. Och många håller med honom. Trots detta - en undersökning visar att tre till fem koppar kaffe per dag halverar risken för demens. Men man kan se spöken och få hallucinationer efter sju!


RSS 2.0