Lyx: Från kopparpotta till lyxtoalett

 
 
Potta eller nattkärl har använts länge i stugor såväl som i slott. Den här har stått på Gamla Residenset, Gustavianska rummet, och är enligt notering inköpt dit på auktion. Att ha potta av koppar var nog lite lyxigt, emalj var vanligare. Man ”gick nog bakom knuten” i möjligaste mån, men i kyla och mörker var pottan oumbärlig. Toaletter var från början bara ett litet skjul att gömma sig i när behoven trängde på. Dassen förändrades och blev många gånger ett hemlighus där man kunde sitta och byta förtroenden med varann. För om man gjorde ett dass var det i regel med två fjölar eller fler.
 
Ordet fjöl förresten, var väl ett konstigt ord att skriva. Kollar vad det kommer från! Jo minsann nationalencyklopedin berättar att ”det är ett gammalt ord för bräda, träspade (av den typ som användes vid brödbak i ugn); även sittbräda på ett primitivt avträde och vändskiva (av trä) på en plog”. Men i dagligt tal i mitt lilla bonnland var det själva hålet man satt på. En man vid namn Kalle Bäck, professor i historia och författare, håller ofta föredrag hos släktforskarföreningar. I sin bok om ”Det svenska dasset - inte bara en skitsak!: en historisk studie av dassets betydelse som forum för social kontakt och medborgarfostran”, berättar han att hemlighuset – dasset har sitt namn av att det ofta var det enda stället där man kunde vara lite ensamma och dela hemligheter med varandra. Kanske hålla sig borta från svärmodern, som han för övrigt också skrivit en bok om.
 
Ecoloove är en mobil toalett monterad på en cykelkärra. Idén till den kommer från en industridesigner Annamaja Segtnan när hon uppmärksammats på bristen av toaletter i Indien. Där är det en lyx att kunna uträtta sina behov under dagen, i synnerhet för kvinnan. Så i Indien kan man säga att det är en lyx att kunna gå på toaletten över huvud taget. Nog om dass! Våra toaletter blev badrum och inte vilka badrum som helst på de senaste årtiondena. Det ska vara kranar i förkromad mässing, av kända designers, badkar med massage och spännande obegripliga omkopplare och kranar i duschen. Där kan man snacka om lyx.
 
 
 

Lyx: är att ha tid

 

 

Yppighet, överdåd i sätt att leva och uppträda eller i förbrukning av varor och dylikt. Ett levnadssätt som utmärker sig genom överflöd, slöseri och överdrivet stor bekvämlighet, överflödiga och förfinade njutningar, ståt och prakt. Så beskriver SAOB lyx som i äldre tider ofta skrevs i den franska formen luxe.

Att bära päls är ett av de tidigaste sätten att klä sig varmt. Och pälsskinn var redan under vikingatiden en viktig handelsvara. Så småningom blev päls en symbol för härskarklasser och absolut lyxvara.

Pälsboan som illustrerar texten får nog anses tillhöra den kategorin på grund av sitt utförande. Materialet är mink och boan knäpps med hakar och metallkedjor som vid sina fästpunkter är dekorerade med uppstoppade huvuden med rekonstruerade och målade käftar. Framsidans båda nederdelar avslutas med tre långa virkade och snodda pälstofsar och på båda sidor har djurets ramar prytt plagget som är tillverkat i slutet på 1800-talet.

Förs till mitten på 1900-talet föll priserna på pälshudar så kraftigt att päls blev en vardagsvara. Så även om pälsen har förlorat sin position som lyyxvara så kommer nya i dess ställe. I Biblioteksstan i Stockholm  har på kort tid flera butiker som säljer tidens lyxvaror etablerat sig. Louis Vuitton, Prada, Stella McCartney, Michael Kors och Armani är exempel.

Det är naturligtvis individuellt vad man tycker är lyx. Och kanske är lyx idag inte längre så förknippat med konsumtion av lyxvaror som sticker ut. Framtidsanalytiker pratar allt oftare om något man kan kalla ”kunskapsshopping” som går ut på att konsumenterna tar hänsyn till klimatet och miljön när de konsumerar för att inte framstå som vulgära.

Som relativt nybliven pensionär tycker jag att det är en enorm lyx att äga och disponera min tid och att, en solig dag som idag, kunna sitta på kökstrappen och njuta av den första vårvärmen och bara låta tiden gå.

 

 

Lyx: i vardagen

 

 

Bildens silvertesil i nyrokoko är onekligen lyxig. Undrar just hur flitigt Sten Oskarsson använde den, innan han skänkte tesilen till museet. Den är tillverkad 1855 i Nyköping av Johan Mauritz Corth. Föremålets tillstånd beskrivs som stabilt men tyvärr finns skavanker. Tesilen är mycket ojämnt sulfiderad och trähandtaget är fuktskadat.

 

Dagens Nyheter hade i feb-14 en intressant reportageserie ”Den nya lyxen”. Där fanns flera Östermalmsexempel på nutida, svindyr boendelyx med anpassat serviceutbud. Men också uppfattningar om att det är lyxigt att vara befriad från arbetsrelaterade krav. Att kunna ägna sig åt umgänge och familjeliv, långkok av oxkind eller bakning av surdegsbröd etc.

 

I en av många läsarreaktioner fanns följande reflexion:

” Lyx för mig är också att skicka brev med mitt egna vattenstämpelbrevpapper med mitt namn i upphöjda bokstäver tryckt på. Eller att få använda mitt eget framtagna vapen – coat of arms – eller mitt monogram”.

Detta skrivet av en kvalitetsinriktad och märkesfixerad herre på 44 år som tidigt fascinerades av James Bonds extravaganta prylar och vanor.

 

När jag läste om mannen med eget ”coat of arms” kom jag att tänka på ”London-Allan”.

Han var en bättre bemedlad, ytterst konservativ och modig ung man som under det sena 60-talet kunde komma till föreläsningar på Stockholms universitet iförd skräddarsydd kostym och plommonstop från Savile Row i London. Behöver jag påpeka att han avvek högst markant från den vänsterinriktade majoritetens standardmundering, trasiga jeans och säckiga tröjor.

 

Den här lilla betraktelsen är skriven av en lyxlirare som njuter av pensionärstillvaron. Att ha lagom många ”måsten” och känna att man har all tid i världen för trevliga improvisationer – det är vardagslyx! Bland mera traditionell lyxkonsumtion måste jag bekänna min faiblesse för champagne och finkrogsbesök. Som tur är ser dock privatekonomin till att dessa utsvävningar endast sporadiskt ingår i min vardagslyx.

 

 

Lyx: ett diadem

 
 
Veckans ämne blev lyx! Både lite spännande och lockande!

I Raspens B-sal hittade jag ett vackert diadem. Det är tillverkat av stenkol,
metall och textil. Diadem och tiara är egentligen samma sak.

Diademet förvärvades 1954 av Sörmlands museum. Några prismor är lösa men fortfarande är det ett vackert diadem som har tillhört Cecilia af Klercker som föddes på Ericsbergsslott i Stora Malms socken i Sörmland. Cecilia levde mellan 1869-1951.

I samband med Cecilias första mans bortgång så började Cecilia att tjänstgöra
som hovdam och stadsfru till Kronprinsessan Viktoria. Det är lätt att tänka sig hur Cecilia och andra kvinnor deltog i olika tillställningar på slottet, alltid i vackra klänningar och ofta prydde ett
diadem deras hår. Diademet är en gåva.


Idag är det många skolflickor (allra helst) som till vardags använder diadem.
Glada färger och ett praktiskt diadem som håller det långa håret borta från
ansik
tet. Så diadem är onekligen både lyx och lite vardagligt för de flesta av oss.
 
 

Lyx: Historien om ett par läderstövlar

 

Det var på skärtorsdagen den 20 mars 1856 som den tragiska händelsen inträffade i en liten skomakarstuga tillhörande Tibble gård i Björnlunda socken. Här bodde en fattig skomakare vid namn Brunfeldt med sin hustru och två små barn. Makarna Brunfeldt levde under mycket knappa förhållanden. Svår svält rådde i stugan och barnen hade inte kunnat få någon mjölk på månader. Skomakarhustrun hade i desperation uppmanat sin make att försöka få tag på pengar på något vis, ja hon tvekade inte ens för rånmord. Så när hustrun tillfälligtvis var utgången och en vandrande dalkulla från Ytter-Malung i Dalarna kom på besök denna skärtorsdag så slog skomakaren ihjäl den femtonåriga Dölhed Anna Larsdotter med ett så kallat stövelblock. Hon var ute på sin första vandring för försäljning av olika varor i våra bygder.

 

Anna var inte ensam på vandringen utan hade sällskap av två andra flickor som vandrade i samma trakt. De gick visserligen var för sig men möttes med jämna mellanrum vid överenskomna platser. När Anna uteblev vid ett förutbestämt möte vid Viby i Björnlunda denna skärtorsdag så blev de andra två flickorna oroliga och tillkallade hjälp. Det blev snart uppdagat att skomakaren bragt den unga dalkullan om livet och det blev rättegång i Gåsinge tingshus. Domen föll den 2 maj. Brunfeldt dömdes enligt 12 kapitlet 11 § Kungliga förordningen av den 10 maj 1855. Häradsrätten ”fann det rättvist att Brundfeldt skall för av honom förövat rån och mord, sig till straff och till varning för andra, mista livet genom halshuggning”. Domen överklagades hos Svea hovrätt varefter Brunfeldt begärde nåd hos konung Oscar I men ingen instans fann anledning att ändra på häradsrättens dom. Avrättningen måste på grund av överklagande och nådeansökan uppskjutas i två år men onsdagen den 17 mars 1858 avrättades Brunfeldt genom halshuggning på den så kallade Axalaheden.

 

Minnena och berättelserna från dessa fruktansvärda och tragiska händelser har levat kvar i bygden i

nästan 160 år. Det har berättats att skomakaren efter rånmordet köpte råg, potatis och annan mat till familjen. Han reste också till Mariefred och inhandlade läder. Han tänkte unna sig lyxen att tillverka ett par läderstövlar åt sig för pengarna som han så skändligen kommit över. Enligt sägnen hade han dessa läderstövlar på sig när han avrättades. Sägnerna berättar också att skarprättare Hjorts medarbetare, den så kallade ”rackaren”, under natten efter avrättningen grävde upp den halshuggne och stal stövlarna som han hade på sig när han begravdes. Man kan undra om rackaren fick någon känsla av lyx i de stulna stövlarna.

 

De läderstövlar som jag valde i museets samlingar benämns i dokumentationen finstövlar och de är skänkta av Karl Ivar Karlsson på Långmaren.

 

 
 
 

Lyx: en kamkofta i spets

 

 

Frissan sveper en stor cape runt mina axlar innan hon tar fram saxen. De gråa testarna far åt alla håll, men jag sitter skyddad under ett tunt slätt syntettyg som nästan når till golvet. Kamkoftan på bilden fyller samma funktion men är från en annan tid, dessutom betydligt vackrare i mönstervävt siden och bouclebomull. Här finns pärlor av flera slag och spets runt halskragen, ärmarna och vid rosetterna. Den är bara underbar, riktigt lyxig!

 

  Detta är en så kallad peignoir, en löst fallande morgonklänning, som adelsdamer bar medan deras hår sattes upp i konstfulla arrangemang med lockar och volym under slutet av 1800-talet. Under hade de sina vanliga kläder, kanske en klänning med turnyr, en ställning som gav ett utbuktat ryggslut och var mode vid den här tiden. Kamkoftan är sydd med extra volym. Den skänktes till museet av Christina Gyllencreutz, född i Strängnäs 1903. Hon var stiftsjungfru. Som ogift dotter till en adelsman garanterades hon trygghet från Vadstena Adliga Jungfrustift, en pensionsinrättning som grundandes 1739 men sedan 1822 förvaltas av riddarhuset.   

 

  Hoppas det är Christina som satt fläcken på plaggets framsida eller åstadkommit bristningen under ena ärmen, att hon använt det som lyxig morgonrock!

 

 

Lyx: Är bad lyx?

 

 

 

Med romarrikets nedgång och fall, förföll inte bara akvedukterna utan även badkulturen i  Europa. Därefter har man haft en mycket varierande syn på om badandet är nyttigt eller skadligt.

 

När det gäller allmänna badinrättningar, förbjöds exempelvis badstugorna i Stockholm omkring år 1725. På 1770-talet fanns bara Strömsborgs badinrättning kvar i Stockholm. Dit hade bara välbeställda råd att gå. Under 1800-talets första hälft började det dock dyka upp allmänna badinrättningar igen i Sverige.

Carl Curman som var badläkare i Lysekil, hade inspirerats av romarnas termer och kom att bli den drivande kraften i den Svenska badrörelsen. Carl Curman ville ha ett lyxbad på en fin adress i Stockholm, men läkarkollegorna protesterade – ”en så tarvlig inrättning vid en så fin gata”. Ide’n förverkligades dock och Sturebadet blev Sveriges första badpalats (1885). Där fanns allt – från romerska bad till medicinska bad.

 

Rika egypter, greker och romare höll sig tidigt med privata badrum – kung Minos badrum på Kreta är säkert fortfarande svårt att slå. Både Versailles i Frankrike och Windsor Castle i England försågs under 1600- och 1700-talet med fina badrum.

Stockholms slott byggdes klart i mitten av 1700-talet och något senare inreddes ett ”badrum” där åt Gustav III:e. (Ordet badrum dyker upp i svenskan först på 1760-talet).

Olika regenter på slottet under 1800-talet hade sin egen syn på badandet. Oscar I badade regelbundet och motståndarna mot badandet sa att ”det var orsaken till att han dog endast 60 år gammal”. Sonen Oscar II fick rådet av Vilhelm I av Tyskland att bada högst någon gång på sommaren och överhuvudtaget inte blöta sig på vintern. Han följde rådet och blev också mycket äldre…

 

Under 1900-talet börjar de - i våra ögon - lyxiga badstilarna slå igenom. Man ser filmstjärnor i skumbad och mängder av badsalter och badoljor finns att köpa. Roy Jaccuzzi presenterar sitt badkar för undervattensmassage på en sjukvårdsmässa 1968. Det blev senare under 1980-talet stor lyx att ha ett jaccuzzi-badkar hemma.

 

På bilden ser vi ett gammalt förtennat kopparbadkar, avsett för medicinska bad, som enligt dokumentationen kommer från Gustavianska rummet i Nyköpings gamla Residens. Den slutna formen gjorde det möjligt för den badande att ta emot besök medan man badade – är inte det lyx?

 

 

Lyx: med cykel förr och nu.

 

Cykeln på bilden står i museets arkiv. Där finns ytterligare ett par modeller.  Den här är tillverkad 1920 i Nymans Verkstäder i Uppsala, men har under 40-talet fått nytt styre, sadel, pakethållare och lampa. Undrar just om ägare till denna upplevt samma lyckokänsla som jag gjorde i början av 50-talet under min cykelträning på en liknande, väl begagnad och sliten damcykel. Det var en enkel modell, utan kjolskydd men med 28 tums hjul. När hojen väl kunde manövreras så rullade det undan ganska bra, även att jag inte nådde upp till sadeln utan fick stå och trampa.

 

Alla tyckte väl inte att det var överdriven bekvämlighet eller vräkighet att ha en cykel. Men för mig var det lyxigt.

Att få tillgång till en cykel kan idag - liksom det var för mig - fortfarande innebära ett stort framsteg, inte minst för en familj boende på landsbygd i Afrika. Det fick man klart för sig genom tv-programmet ”Framtidens statistik”, som visades för lite sen. Professorn Hans Rosling talade med stöd av sina synnerligen sofistikerade medietekniska hjälpmedel och på sitt briljanta sätt om befolkningstillväxt och resursfördelning i olika värdsdelar, byggt på statistik insamlat av Förenta Nationerna. I en filmsnutt visades ett exempel på framåtskridande hos en familj i det fattiga Moçambique. Deras försörjning var att odla allehanda grönsaker och rotfrukter och sälja dem på en marknad, som fanns långt ifrån deras boställe.  Det tog mannen flera timmar att vandra till försäljningsstället bärande på sina produkter. Cykeln kortade transporttiden med flera timmar, samtidigt som större last kunde medföras. Men det tog flera år av gnetande och sparande att tjäna ihop till den.

 

Det var ingen tvekan om att cykeln utgjorde ett exklusivt tillskott. Efter inköpet blev det ett ärevarv på gårdsplanen med hustrun på ramen, till barnens stora förtjusning. Jag kan alltjämt känna ett välbehag av att glida fram på min enkla tvåhjuling.

 

 

Lyx: är att ha en rökmössa

 

 

En rökmössa måste vara en lyxgrej. Jag har förvisso en viss förståelse om dagens rökare skulle skaffa sig en rökmössa. Det är ju förbjudet att röka inomhus praktiskt taget i alla lokaler. Det finns också Hyresbolag som kräver att boende skall röka utomhus, dock inte på balkongen då det kan störa grannar. Dessa rökare måste ju ha en mössa vintertid. Men rökmössan på bilden hade en annan funktion då den användes. Följande scen beskriver mössanvändningen

 

Det är bjudning i en bättre familj någon gång i slutet av 1800-talet. När man ätit färdigt går herrarna in i herrummet. Herrn i huset plockar fram rökrockar och rökmössor till sig själv och de manliga gästerna. Några av herrarna är av mindre format så de viker upp ärmarna som ett slag. Det här blir en modesak fram mot 1890 då rockarna har slag redan från början. När de är skrudade i rock och mössa tänder de sina cigarrer och cigarrcigaretter, sjunker ner i herrummets skinnsoffa och fåtöljer med ett glas med tefärgad alkoholhaltig dryck i ena handen och rökverket i andra handen. Medan vätskenivån sjunker i glasen och röken sprider sig i rummet diskuterar herrarna uppnosiga norrmän, Strindberg, Sigge Wulfs senaste äventyr på Berns och en massa annat skvaller. Men varför har de rock och mössa? Jo de vill inte att hår och kläder skall lukta rök och de vill inte få aska på sina kläder. Om det kommer aska på rökrockarna eller på golvet så fixar pigan till det morgonen därpå.

 

Rökmössan på bilden är dekorerad med broderier i en massa olika sorters styng. Fodret är av siden och tofsen av silke. Den användes av C E Ahlstrand i Floda omkring förra sekelskiftet.

 

 
 

Lyx: "Lyxen stiger, sa bonden, köpte dynglasset för aderton skilling."



Jag hade spanat in detta sagolikt överdekorerade bordsunderrede – den rektangulära marmorskivan stod vid sidan – vid en annan vandring i Raspenmagasinet.

När ämnet bestämdes till ”LYX ” så var saken klar – där stod den fullödiga representanten för begreppet ”LYX” eller ”prål” som man också kan kalla det. Synonymerna för lyx är många!

Det här är ett bord i stilen ”barock” = 1600-tal. Det har kraftiga, rikt utsirade och i trä utskurna, guldförgyllda ben. Kolla bladguldet – det skulle gå till en förmögenhet bara det i dagens (2010 års) pris. Ett mästerstycke för en oerhört skicklig träsnidare ihop med en förgyllarmästare. Men vilket pyssel för den som ansvarade för städning och damning!

Bordet har tidigare stått i Gamla residensets barocksängkammare som ett prov på den tidens överlastade smak. Ja, lyx var det då och är så även idag. Troligen skulle ingen komma på tanken att låta tillverka en dylik pjäs idag. Men självklart är lyx olika för olika människor!

Eller som talesättet: Lyxen stiger, sa bonden, köpte dynglasset för aderton skilling. (F. Ström: Svenska ordstäv (cop 1929).


Lyx: "En björk i fönstret"



Sätt krukväxten i en björkstam av keramik! Så gjorde man förr i tiden. Blomkrukan har hål i botten och ”håliga grenar” samt ett skålliknande brunt fat. Den är tillverkad 1897, hos Gustavsberg.

Men hur populär var den, vem har skapat pjäsen?  Tyvärr - inte ens på fabrikens mycket sevärda porslinsmuseum kan man ge besked.  Däremot anses dagens låga auktionspris, 800 kronor för en liknande kruka, vara bevis på att nästan ingen bryr sig om sådana här ting i dag.

Kan krukan vara typisk för förra sekelskiftet, en rest från den svenska nationalromantiken? Då var björken en viktig symbol. På Skansen, skapat 1891, planterades många träd. Konstnären Carl Larsson målade Frukost under stora björken 1896. Säkert gnolade man på Zacharias Topelius Björkens visa, också om poeten var finlandssvensk. Ni minns ”Vid den klara rand av en blommig strand sjöng en björk ibland ….”

Däremot skrev Viktor Sund sången Där björkarna susa först 1915. Kanske hade han en ”björkkruka” i sitt arbetsrum?


Lyx: "En byväg på vintern"



Vad det kändes lyxigt när de gamla skridskorna – spiskrokarna – ersattes med  vita konståkningsskridskor liknande bildens. Drömmen att bli en skridskoprinsessa kunde bli verklighet – i teorin i varje fall. Tänk att få dansa fram över den blanka isen i en glittrig dräkt med en jublande publik omkring sig.

Lyx kan också vara att gå alldeles ensam på en byväg på vintern. Snön har fallit under natten. Det finns inte ett spår på den oplogade vägen. Bakåt syns endast de egna fotspåren. På fälten ligger snön som ett fluffigt täcke. När solen stiger upp över de snötyngda granarna vid skogsbrynet är hela fältet täckt av gnistrande diamanter. Björkarnas grenar är nertyngda av kristaller som skiftar i regnbågens färger.

Inte ett spår av varken djur eller människor stör blicken och tystnaden är total. Inget ljud av bilar på avstånd. Himlen är turkosfärgad och inget flygplan bullrar fram med sina vita kondensstrimmor efter sig.

Detta är den verkliga L Y X E N !

 


Lyx: "Slott och pärlor"



Lyx i äldre tider var ofta att bygga större slott än vad andra hade. En av Ludvig XIV:s finansministrar byggde sig ett slott som knäckte det lilla eländiga slottet, Louvren, där Ludvig bodde vid den här tiden. För att den här finansministern hade knäckt Ludvig hamnade han i fängelse.

Han fick sitta där i mer än 15 år, han dog då. Hade han inte dött hade han kanske suttit där än i dag eller blivit omtalad hjälte under franska revolutionen. Ludvig satsade allt han kunde och lite till för att få ett större och finare slott. Han byggde Versailles och det finns nog ingen byggnad som har överträffat detta bygge. Detta kan man nog kalla för lyxvåning.

Pärlor är lyxig lyx. Äkta pärlor är något av det finaste som finns i lyxväg. Tyvärr är halsbandet som Harriet bär inte av äkta pärlor. Men på sitt sätt är det äkta i alla fall. Pärlor av elfenben är inte fy skam. Skulle man komma hem med ett sådant i dag och fastna i tullen hade det nog blivit dyrt. Det är ett brott att komma hem med elfenben. Halsbandet har en gång burits av en adelsdam. På engelska är en äkta pärla, pearl, det är bara äkta vara som är pearl.

I det gamla Egypten grundlades nog lyxlivet. I sina mortlar krossade slavarna Lapis Lazuli. Den krossade ädelstenen blandades med olja och användes till att sminka ögonen med. Vanliga egypter krossade träkol och gjorde sitt ögonsmink av denna blandning.

Cleopatra VII och hennes Antonius gjorde allt vad man kan tänka sig för att överglänsa varandra med lyxiga middagar. Cleopatra tog hem priset. Hon krossade en stor dyr pärla och blandade krosset med vin. Antonius sörplade i sig soppan och överlevde. När Cleopatra berättade vad det var som han druckit erkände han sig besegrad.

Detta måste nog vara den lyxigaste drink som någon har satt i sig och överlevt. I sagor från orienten omtalas det att giriga och oärliga kungar och prinsar kunde få sig en slurk smält guld i munnen. Om det nu var så, så inte var det gott och inte överlevde den stackaren som fick drinken.


Lyx: "Miljövänligt fordon från fordom"



Detta måste vara något av sparkstöttingarnas Rolls-Royce. En barnkälke utformad som en spark med hel fotbräda. Medar och stativ av metall, resten av trä. Vitmålad med grön rand. Sits, rygg- och armstöd klädda med röd plysch (!). Fotbrädan klädd med korkmatta mönstrad i röda och gröna nyanser. Svart handtag. Tillverkad omkring år 1900 och en verklig prydnad i Raspens samlingar. Knappast något för arbetarklassens barn, snarare en riktig lyxprodukt från en skicklig hantverkare.

   Enligt Wikipedia uppfanns sparkstöttingen i övre Norrland under senare delen av 1800-talet. Den första sparken med stålmedar (och ”knorr” i änden) tillverkades i Orsa. Andra tidiga sparkmodeller hade konstfullt utförda medar och bearbetade trädetaljer som handtag och stolpar med fin svarvning. De gyllene sparkåren inföll under 1940-talet, när bilarna stod uppallade på grund av bensinbrist. Det största företaget, J Malmqvist & Son i Växjö, tillverkade då ca 135 000 sparkar om året! I dag är Vansbro Sparkfabrik ledande med 5 000 exemplar om året. Vackert dekorerade sparkar, exempelvis med kurbitsmålningar, ser man då och då norr om Dalälven.

   Som miljövänligt fordon är sparken suverän, fullt i klass med cykeln, även om några försök faktiskt gjorts med motordrift.  Dessvärre kräver den ett underlag som med det varmare vinterklimatet blivit alltmer sällsynt i en stor del av Sverige. För folk i de sydligaste landskapen är det rentav lyx att få sparka sig fram på stålmedarna.


RSS 2.0