Made in Sweden: På spaning efter den tid som flytt

 

 

Bildens kornblå byxa var högsta mode på 1960-talet. Tyget var en blandning av ull och syntetmaterialet terylene (den första polyestern). Tyget kallades ”Cremplene for men”. och tillverkades av Saxylle/Kilsund i Borås. Det var inte helt behagligt att bära dessa plagg. Det syntetiska dominerade med fickfoder i nylonväv, som gav en hal känsla mot huden, inte alls lika behaglig som det välbefinnande som nutidens mjuka bomullsbyxor ger sina bärare.

 

Byxan är av märket Brason och tillverkades på en fabrik i Skövde. Företaget grundades år 1916 av bröderna Eric och Albert Andersson i Tvärred ca 2,5 mil öster om Borås.

När jag växte upp i grannbyn blomstrade företaget under ledning av sönerna Arne och Allan Andersson. Kring 1970 hade företaget över 150 anställda på fabrikerna i Tvärred och Skövde.

Specialiseringen på herr, dam och pojkbyxor ledde också till att ca 15% av produktionen gick på export till Europa och USA. När konkurrensen från billig import försämrade lönsamheten beslutade ägarna, som då uppnått pensionsålder, att lägga ner företaget år 1976.

 

Min far var småföretagare i branschen. Han drev syfabrik från 1943 till slutet av 60-talet där tillverkningen främst utgjordes av herr- och dambyxor. Produktionen bedrevs som lönsömnad dels åt Rudins Konfektion AB (dambyxor), dels åt Lundgrens Konfektions AB (främst uniformsbyxor för polis och kriminalvård). Båda företagen med säte i Ulricehamn.När verksamheten var som störst i mitten av 60-talet hade företaget ett fyrtiotal anställda, varav ca 30 hemsömmerskor. I denna miljö fick jag tidigt hjälpa till bl a som löneadministratör och med transporter till och från alla hemsömmerskor. Någon tanke på att ta över verksamheten hade jag aldrig. Den arbetsinsats som min far fick lägga ner i företaget var avskräckande stor.

 

Mindre än en mil från mitt föräldrahem ligger Gällstad, som fordom dominerades av hemmens stickmaskiner och en omfattande trikåindustri. Välkända exempel var Gällstads trikåfabrik (KW Karlsson) och Gällstads Ylle, det senare tillverkare av sportmode med det välkända varumärket Ivanhoe. Det var Martin Göthager, ägare till Gällstads Ylle, som 1976 tog initiativ till det så kallade ”Kärringarallyt”. Företagen i Gällstad med omnejd förlade sin fabriksförsäljning till torsdagseftermiddagar. Då fick ”kärringarna” ila mellan källarlokalerna för att göra sina fynd. Nu för tiden har tillverkningen upphört på orten men framgångsrikt ersatts av en satsning på besöksnäringen. I dag har eleganta butiker öppet hela veckan. I  butikerna kan man hitta produkter från närmare 400 varumärken. och bortåt en halv miljon besöker årligen Gällstad. Ett av företagen – Lager 157 – har nu butiker på ett 20-tal orter i landet med sammanlagt ca 250 anställda. Företaget etablerade sig för några år sedan i Hälleforsnäs i Sörmland.

 

 

Made in Sweden: Imponerande samling

 

 

Textilier i mängd från åtskilliga hundra år tillbaka och fram till våra dagar finns att beskåda i Sörmlands Museums föremålsmagasin i Nyköping. Här påminns vi om den spännande historia som vi haft i Sörmland när det gällt textiltillverkning – allt från kläder till tyger. Det ”luktar” Made in Sweden lång väg och man känner en stor glädje över att vi idag har möjlighet att följa den fantastiska utveckling av det som en gång satte Sverige på världskartan.

 

Begreppet Made in Sweden har inte samma klang längre. Konkurrensen från lågprisländerna har inneburit att det mesta av svensk konfektionsindustri försvunnit. Däremot verkar intresset för det som är lite annorlunda, speciellt och tilltalande ur design- och modesynpunkt vara en blågul framgång och genererar åtskilliga miljarder i exportintäkter.

 

Egentligen är det ganska fantastiskt att Nyköping en gång i tiden var landets tredje största textilstad med anor redan från 1500-talet. Under flera århundraden utvecklades verksamheten så att det när den stod i full blom med alla spinnerier och väverier sysselsatte i stort sett halva Nyköpings befolkning. Tyger producerades i mängd och spreds över många kontinenter och till våra egna konfektionsfabriker för att förvandlas till eftertraktade produkter med stark anknytning till Made in Sweden.

 

Skulle tro att de två stora i Vingåker, Widengren och Ljungströms, på sin tid hade tyger i sin produktion Made in Nyköping. De båda tillverkarna stod för uppskattad svensk kvalitet och för Ljungströms del fortsatte tillverkningen i Vingåker ända fram till 1998 då en utlandsetablering satte stopp för en framgångsrik produktion i Sverige.

 

Om verksamheten i Nyköping i de olika fabrikerna med Fors Ullspinneri som ett av Nyköpings större industriföretag, har Textilhistoriska Gruppen i Nyköping, med Harald Andersson som författare, tagit fram flera intressanta böcker som är väl värda att läsa. Gå gärna in på deras hemsida www.textilhistoriska.se för mer information.

 

När vi talar om Made in Sweden och sörmländsk textilhistoria får vi bara inte glömma den succé som grevinnan Ebba von Eckermann under 30 år gjorde med sina kläder av egenproducerade handvävda färgsprakande ylletyger tillverkades hemma i Ripsa. Kläder som gjorde stor succé bland annat i USA och Paris. I Ripsa gick också vävstolarna varma och gav många kvinnor arbete – oftast i sina hem.

 

I samlingarna på museet hittar vi den här fina så kallade Safarikostymen. Den tillhör den samling som Börje Ohlsson, Börjes Herr- och gossekipering i Nyköping, donerade. En kostym verkligen Made in Sweden och som är uppsydd hos den anrika textilfabriken i Borås. I beskrivningen skriver Börje; ”Så fin konfektion på ett rent vardagsplagg. Så fint sydd den är, passpoaler. Bälgveck på fickorna, ok i ryggen och sprund. Locket på fickan är fodrat! Byxa med snedfickor. Jackan är fordrad med konstsiden. Den köpte dom som ville ha någonting ”När man kom ner till värmen som dom sa”.

 

 

Made in Sweden: "Algotskläder"

 

 

Algots var varumärket på kläder som vi kommer ihåg bäst, vi som är lite äldre. Det kändes helsvenskt på något vis. Mitt val av föremål i museets samlingar var därför en blå arbetsrock som använts av Johan Bernhard Karlsson i Huddinge. För egen del har jag i barn- och ungdomen burit många ”Algotskläder”.

 

Vi fick vid vårt senaste bloggmöte en föredragning av Anna H W från Museet om svensktillverkade kläder av olika slag. Hon visade en klänning från Erla, byxor från Brason, kavaj från Widegrens, mm. Anna hade lyckats hitta många fina textilföremål trots att vår käre gamle bloggkamrat Egon Toft tyckte det var tunt med föremål i samlingarna som vittnade om Nyköpings storhetstid som textilstad i sin blogg i mars 2011. Han kom med uppmaningen till alla att insända textila föremål till museet tillsammans med en beskrivning av När, Var och Hur det använts och vad det var för typ av textil.

 

Den svenska textilindustrin har gjort som kräftan - gått bakåt. Redan kring sekelskiftet 1900 hade Sverige en betydande textilindustri med tyngdpunkt i Göteborgsregionen och Norrköping och i Sjuhäradsbygden och i Skåne och Halland – och Nyköping inte att förglömma. Tillväxten fortsatte till början av 1950-talet, då textilindustrin gav Sverige en självförsörjningsgrad på 85 % och hade cirka 70 000 anställda. En nedgång började därefter, först orsakad av konkurrens från den modernare nyuppbyggda västeuropeiska textilindustrin. Därefter kom konkurrensen från låglöneländer utom Europa. Sysselsättningen minskade kraftigt under åren 1950 till 1968 (ca 60 %). 

 

Detta framtvingade en radikal omstrukturering av den svenska textilindustrin, vilket kom att resultera i nedläggningar, fusioner, ändrad produktionsinriktning, ökad import av garn och väv samt export av färdigvaror. Trots minskad sysselsättning ledde omstruktureringarna till att industrin i början av 1970-talet uppnådde sin dittills högsta produktionsvolym. Men denna har, liksom sysselsättningen, minskat från mitten av 1970-talet, trots statligt stöd fram till 1993. Numera tillverkas våra kläder i Indien och Kina. Den svenska textilindustrin har således minskat avsevärt från mitten av 1900-talet.

 

 

Made in Sweden: Konfektion i svensk design och produktion

 


Efter andra världskriget steg levnadsstandarden i Sverige och folk började efterfråga mer konfektionssydda kläder, textilindustrin växte och sysselsatte i början på 1950-talet 70000 anställda med en självförsörjningsgrad om 85 %. Konfektionsindustrin var dess helt dominerande kund med svenska klädmärken som INGWA, ERLA, ELSSON, FINO, WIDENGRENS, MMT, KÅWE; CITYMODELLER, MELKA OCH ALGOTS. I garderoben kunde det nu hänga ett par byxor i terylene med svagt snedställda framfickor, bakficka med knäppning och raka byxben där bakvåden var 10 cm längre och som Galenskaparna och After Shave sjunger i låten Borås, Borås om den nyekiperade mannen, kunde han nu göra entré i stora sta´n med postorderskor och Algotskostym.

 

Det var inte ovanligt att industrialiseringen i slutet av 1800-talet startade inom textilindustrin eftersom den utrustning och de maskiner som behövs är relativt enkla och arbetskraften därför inte behöver någon avancerad utbildning eller kompetens. Kvinnor ansågs mest lämpliga och branschen utmärktes av att ha de sämst betalda industriarbetarna. De svenska kvinnorna hade kommit ut på arbetsmarknaden i större utsträckning under andra världskriget då de fick ersätta männen som låg inkallade i det militära. Efter kriget kom många att stanna kvar i yrkeslivet och hemarbetet behövde rationaliseras och i kombination med ökade inkomster blev köpta kläder en tidsbesparing.


Den allmänna värnplikten som införts i Sverige 1901 bidrog också till konfektionsindustrins tillväxt. Genom alla år hade de värnpliktiga vägts och mätts både på längden och på tvären varför det fanns gott om uppgifter till att standardisera olika storlekar för storskalig industriproduktion.


Den svenska textilindustrin hankade sig fram med hjälp av statligt stöd till 1993 men konkurrens från länder med modernare utrustning, lägre löner och en frihandelsvänlig politik tvingade branschen till omstruktureringar med nedläggningar, fusioner, ändrad produktionsinriktning och minskande sysselsättning som följd. En process som påbörjades på 1970-talet. Algots försattes i konkurs 1977 och vid en sökning på nätet av de ovan uppräknade klädmärkena blir det endast en träff. På ERLA som inför våren 2015 annonserar:


”Erla of Sweden är redo att förse er med vårens och sommarens nya kvaliteter, modeller och färger. Vi är idag heltäckande inom herrkonfektion. Vi marknadsför byxor, shorts, skjortor, jackor, kavajer samt kostymer. Vi lagerför samtliga produkttyper och kan leverera från 1 dags leverans till hela Sverige. Erla of Sweden är det uppdaterade alternativet!”.


ERLA har namnet efter grundarna ERiksson och LArsson men nu med tillägget of Sweden vilket är en anpassning till en verksamhet i en alltmer globaliserad tillvaro där produktionen ofta sker utomlands men med svensk design. Det mest kända svenska klädmärket i världen idag är Hennes och Mauritz som i konkurrens med det spanska klädmärket ZARA tävlar om att ha flest butiker i flest länder.
Det som på 1500-talet började med att allmogen i Sverige knallade runt i bygden för att sälja hemslöjd har blivit en internationell bortaproducerad modesuccé med svensk märkesetikett i kragen, linningen eller som ett väl synligt tryck på plagget. Be your brand!

 

 

Made in Sweden: Safarikostym

 

 

Vi bloggare har haft besök av Anna Hedtjärn-Wester, som berättade om kläder, inhemska och importerade. På 1960-talet var 90% av de som såldes i Sverige svenskproducerade och nu är det mindre än 1%. Vi har haft stora producenter i bl a Västergötland, främst under 1900-talet när konfektionssömnad blev populärt. Före de var det mesta hemsytt eller gjort av en skräddare.

 

Denna safarikostym är från 1965 och gjord i fröskalsbomull och polyester med nylonfoder. Såld, eller aldrig såld om man ska vara korrekt, hos Börjes Herr-och gossekipering. Den är skänkt till muséet i oanvänt skick. Kallas för vardagsplagg men är ändå välarbetad med fodrade ficklock o s v. Märket är Svensk kvalité från ERLA ett Boråsföretag. Börje själv har sagt att de som åkte på semester ville ha ”någonting när man kom ner till värmen”. Det var i slutet på 50-talet och början av 60-talet som svenska folket fick råd att resa utomlands när de första charterresorna anordnades.

 

Jag tänker då på min fars resegarderob. Han hade en liknande kavaj för att användas då de reste till Mallorca och Kanarieöarna. Mina föräldrar älskade värmen och med ett jordbruk som aldrig gav semester om man var kvar på gården, så reste de bort i en vecka i taget. Först var det Sverige som utforskades, främst fjällvandringar. Sedan kom första charterresan i slutet av 1950-talet och det var stort för dem. Ett språk som man inte förstod, maträtter som var helt annorlunda våra och så den fantastiska naturen med grönska och blommor. De älskade båda resmålen och reste gärna i lätta sommarkläder som denna safarikostym.

 

Kollar man nu på safarikostym så rekommenderar researrangören enklare kläder i mjukt material och en safarihatt. Det gäller alltså verkliga safariresor i Afrika. På vissa hotell och restauranger måste man fortfarande klä upp sig på kvällen, så kanske en nätt kostym är på sin plats även i djungeln.

 

 

Made in Sweden: Junex – en svunnen tid

 

 

Anna Hedtjärn Wester från Sörmlands museum besökte oss och berättade om projektet ”Koll på kläder”. Nästa tema blev därmed ”Made in Sweden”, eftersom vi kunde konstatera att nära nog all konfektionstillverkning försvunnit från Sverige.

Efter lite letande i museets stora klädsamling hittade jag en fin kavaj från Junex i Huskvarna. Kavajen är från 1960-talet och inlämnad av Brita von Rosen.

 

Junex är intimt kopplad till Huskvarna och Jönköping. Året var 1927 och en av Jönköpings många tändsticksfabriker (Junebro Spånaskfabrik) hade lagts ned. Lediga lokaler fanns därmed att hyra och John Hjelme-Lundberg med hustru Tora beslöt att starta konfektionstillverkning i de gamla lokalerna.

Man fastnade för namnet Junex. Ex june är latin och betyder från June. June var första delen i det gamla namnet för Jönköping, som var Junaköpunger. John var av gammal konfektionsindustrisläkt från Hjälmsjö - därav namnet Hjelme-Lundberg. Verksamheten växte och gick bra. År 1934 hade man 450 anställda.

Lokalerna blev för små och de var dessutom i dåligt skick. Ägarna frågade då Jönköpings stad om möjligheten att köpa en tomt för nybyggnation. Jönköpings stad ställde sig helt kallsinnig till detta. Frågan gick då vidare till Huskvarna, som såg möjligheterna i att få en stor kvinnodominerad industri som komplement till Husqvarna AB, som hade en mansdominerad arbetskraft. Huskvarna ställde upp med kostnadsfri tomt i  ”skyltläge”, halva byggkostnaden, gratis framdragning av el och VA samt en badplats vid Vättern för bolagets räkning. Junex lovade i sin tur att tillföra Huskvarna skatteintäkter i minst 20 år.

 

Arkitekten Erik  Friberg ritade huset i funktionalistisk stil och det finns fortfarande kvar som ett av portalverken inom den svenska modernismens historia. Invigningen av huset skedde den 14 maj 1936 och var en mycket påkostad historia. Ägarna levde även privat ett mycket flärdfullt liv och umgicks med många av den tidens storheter. Bland annat var de inbjudna till bröllopet mellan Grace Kelly och Furst Rainier i Monaco.

 

Med tiden kom verkligheten ifatt verksamheten och konfektionsindustrin flyttade ut från Sverige till länder med lägre produktionskostnader. År 1960 överfördes hela ägandet till en bank  med fordringar på Junex. Ägandet lämnades åter efter cirka 3 år, men efter en lång överlevnadskamp försvann företaget från familjen Hjelme-Lundberg den 30 juli 1970. John Hjelme-Lundberg dog senare samma år.

 

Junex drevs sedan av olika ägare fram till mars 1985 då de 17 kvarvarande anställda i Nya Junex sades upp och sagan om Junex var slut. Idag finns bara ett vackert funkishus kvar utmed Grännavägen.

 

Ovanstående industrihistoria är tyvärr inte så unik. I och med globaliseringen har många andra svenska produktíonsindustriers öde blivit detsamma. Hög automatiseringsgrad och specialisering är några av villkoren för tillverkningsindustri som vill överleva i Sverige.

 

 

RSS 2.0