Malmahed: I gevärsstället

Denna vecka bloggar seniorbloggarna från museet Malmahed. Museet berättar om livet vid Södermanlands Regementes övningsplats vid Malmahed från 1774 till 1921.
 
 

 

I mitten på maj besökte vi medlemmar i Seniorbloggen Malmköping för att se på museet där. Anders Brovall från hembygdsföreningen gav oss en intressant guidning bland de militärhistoriska samlingarna. Museet är inrymt i ett av de gamla logementen från slutet av 1870-talet. De byggdes för att soldaterna skulle få bo i hus i stället för i tält som de hade gjort tidigare.

 

Här finns en modell över köpingen med heden, med alla tälten, de olika militära byggnaderna och samhällets alla hus och inrättningar. Här kan man också se hur logementen såg ut och jag noterade att sängöverkasten såg exakt likadana ut här på museet som när jag gjorde min värnplikt 1958-59. 

 

På museet finns också en liten del av stubben – resterna av ett gammalt träd som blev träffpunk för såväl officerare som indelta soldater. Stubben fanns på heden och uttrycket ”på stubben” kommer från denna plats och betyder att någonting är definitivt beslutat. När regementet flyttade till Strängnäs grävdes stubben upp och togs dit. Idag finns bara en liten bit kvar av denna stubbe och den visas på museet. Den tillhör hembygdsföreningen och lånas ibland ut till regementet.

 

Särskilt intressant var det för mig att besöka Malmahed eftersom både min far och min farfar lär ha gjort sin värnpliktstjänstgöring där eller ”rekryten”  eller ”exisen” som det då hette. Det vapen som min far då hade var en Remington märkt med årtalet 1871 och den hängde hemma på väggen när jag var liten. Det var därför jag valde det stora gevärsstället som föremål till min blogg. I gevärsstället står åtminstone ett sådant gevär. Det geväret som far min hade under sin militärtjänst finns fortfarande kvar i form av ett 20-kalibers hagelgevär som jag äger. Pappa sände nämligen geväret till Vapendepon i Falun för uppborrning och omändring till jaktvapen. Visserligen har jag haft en del glädje av den bössan men jag hade nog hellre velat ha den oförstörda Remingtonaren kvar med bajonett och allt.

 

 

Malmahed: Även gamla kanoner kan vara farliga

Denna vecka bloggar seniorbloggarna från museet Malmahed. Museet berättar om livet vid Södermanlands Regementes övningsplats vid Malmahed från 1774 till 1921.
 

 

Kanonen på bilden är i dag helt ofarlig, mynningen är igenpluggad så det går inte att skjuta med den. När den användes en gång i tiden kunde den i bästa fall skicka iväg en kula så där ett par hundra meter. Inte mycket till kanonskott men ändå inte ofarligt för den tidens militärer. Det som kommer nu bygger dels på farfars berättelser men även på lite släktforskning. Sanningshalten kan jag inte garantera mer än att hänvisa till att farfar var kyrkvärd och sådana människor uppmanar sina barn och barnbarn till att inte ljuga.

 

Farfars farfars far var som nästan alla i det släktledet indelta knektar. Albert Blixt var med Karl (XIV) Johan i Tyskland och skulle klå upp Napoleon eller erövra Norge från Danmark. Albert Blixt sprang i vägen för en kanonkula eller något annat så man amputerade en bit av det ena benet. Albert skall ha varit envis som synden och kallades ibland för Albert Envis. När han nu kom hem enbent så döptes han om till Albert Enben. Albert kunde ju inte vara knekt längre. Knektar med ett ben kan möjligtvis vara beridna men det var inte Albert. Alberts 19 årige son blev den nya Blixten. Albert och hans fru Katrin fick bo kvar på torpet som inhysningar hos sonen. Alberts lön för benet blev en medalj.

 

Det finns inga ofarliga kanonskott.

 

 

Malmahed: Gustaf Adolf von Siegroth - framstående militär och tysk-romersk friherre

Denna vecka bloggar seniorbloggarna från museet Malmahed. Museet berättar om livet vid Södermanlands Regementes övningsplats vid Malmahed från 1774 till 1921.
 

 

Som seniorbloggare är det pekuniära utbytet noll men samvaron med kamraterna och det lustbetonade skrivandet är belöning nog. Dessutom får vi varje år en utflykt med vackert väder, studiebesök och god lunch.

 

Årets utflykt gick till Malmköping med besök på museet Malmahed. Ett minimuseum som fokuserar ortens militära förflutna. Han som 1771 skapade den permanenta exercisplatsen Malmahed var generallöjtnant G A von Siegroth. Han beskrivs som en framstående krigsherre men även en föregångsman. Som chef för Södermanlands regemente ledde han den bäst övade hären i hela armen. Han inrättade ett fältlasarett och hade ambitionen att orten skulle bli en handels- och hantverksstad. Det blev köpingsrättigheter - vackert så! Södermanlands regemente flyttade till Strängnäs 1921.Det förvandlades med tiden från ett infanteri- till ett pansarregemente (P10). Officersmässen fick namn efter nyss nämnde general. 

 

Hände sig så att jag i tjänsten var på möte i den Siegrothska mässen.  Mötet leddes av regementschefen, en smålänning som jag hade lite svårt att tåla. Han hade , som jag tyckte, låtit den inledande presentationsrundan dra ut på tiden genom att låta ett 15-tal deltagare dra sina CVn lite för detaljerat. När det blev min tur lyckades jag avsiktligt förarga den stora översten genom att tala om att jag var nybefordrad chiffonjedirektör på länsstyrelsen. Inte blev hans humör bättre av att några av hans medarbetare fattade vinken och skrattade högt. Dessa kaptener "mördades" av överstens mörka blick och fick förmodligen minusnoteringar i sina betygsunderlag.

 

 

Malmahed: Där skedde allt ”på stubben”

Denna vecka bloggar seniorbloggarna från museet Malmahed. Museet berättar om livet vid Södermanlands Regementes övningsplats vid Malmahed från 1774 till 1921.
 

 

I en glasmonter på Museet Malmahed i Malmköping förvaras en bit stubbe, just den som gett oss uttrycket ”på stubben”, vars synonym kan vara bums, direkt, genast, ofördröjligen, ögonaböj eller på stört. En liten skogsrest från ett sörmländskt militärt område har gett upphov till ett välbekant tidsuttryck, visst är det fantastiskt!

 

   Allt började med ett träd vars rejäla stubbe blev kvar när man röjde skog för att anlägga Malmahed, det som blev Södermanlands regementes övningsplats redan år 1774. Där på den stora kala ytan skulle soldater och officerare lära sig att hantera långa pikar, musköter, och gevär liksom värjor, huggare och bajonetter.  I stället för att vara i vägen för den militära verksamheten blev stubben en fristad från äkta eller spelat våld, en samlingsplats.

 

   I gamla tider betydde ”på stubben” att något var definitivt, beslutat och bestämt och lika säkert som ett rotfast träd. Och det klart, ju mer innehållet sjönk i den ofta närvarande brännvinsflaskan desto lättare blev det att enas om viktiga ting, utan dröjsmål.

 

   Södermanlands regemente flyttade till Strängnäs 1921 och då fick stubben följa med, den grävdes helt enkelt upp. Men tiden sätter spår, idag finns bara den här lilla biten kvar. Är den av tall eller gran? Ingen vet. Gör du det?  Hör av dig - på stubben!

 

 

Malmahed: iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiGEVÄR

Denna vecka bloggar seniorbloggarna från museet Malmahed. Museet berättar om livet vid Södermanlands Regementes övningsplats vid Malmahed från 1774 till 1921.
 
 

 

Trots sammanlagt nästan tre år under perioden 1953-1981 i militära kläder , med avancemang från befälselev till reservkapten i infanteriet, har jag aldrig tidigare sett en ”gevärsbarack” av ovanstående modell. Synd då att jag tyvärr inte kunde delta i besöket på Malmahed för att beskåda den närmare. Snälla kamrater valde föremålet åt mig. Men med mina militära ögon ser det litet lättsinnigt ut att lämna handeldvapnen så där utan tillsyn…

 

   Jag nöjer mig därför med att citera en känd konkret dikt av f d stridpiloten, sedermera antimilitaristen och författaren Åke Hodell, som i mitten på 1960-talet skrev iiiiiiiiiiiiiii på flera sidor och så avslutade med ”gevär”. En inspelning av detta lär finnas på Youtube.

 

   Ungefär så vill jag minnas att det också låter vid vaktavlösningen på Stockholms slott.

 

 

Malmahed: Tomma flaskor och krögare

Denna vecka bloggar seniorbloggarna från museet Malmahed. Museet berättar om livet vid Södermanlands Regementes övningsplats vid Malmahed från 1774 till 1921.
 

 

Bilden av tomflaskorna kan vara en talande illustration när det gäller en gammal militärdominerad ort, som Malmköping var en gång. Jag läste någonstans att de indelta militärerna var bra på två saker. Att konsumera alkoholhaltiga drycker och skaffa sig stora familjer. I Malmköping skall det ha funnits 30 krogar under en tid. För så där 30 år sedan fanns det en krog om man räknar bort korvkiosken vid busstationen. Mannen som drev den krogen måste ha varit tusenkonstnär och även ha varit utrustad med mer än två armar. Det kommer mer om honom senare. Brännvinsflaskan på bilden kommer mig att tänka på Valfrid Lindeman. Nu undrar nog någon om jag inte har spårat ur helt. Icke. Hasse Alfredssons farfar var disponent på Nya Spritbolaget. Farfar disponenten kom ganska säkert i kontakt med en del gubbar av Lindemans typ, historier om dessa gubbar kan ha varit förlagor till Valfrid Lindeman och hans släkt.

 

Nå mannen som drev krogen för 30 år sedan. Vi var ett gäng arbetskamrater på väg hem efter ett långt långrandigt möte i Västerås. Hungriga svängde vi in på krogens parkering. Vi togs emot på trappan av en herre i svart kostym vit skjorta och slips. Han hjälpte oss av med rockar i garderoben. Öppnade till matsalen och sa att vi kunde sitta ner ”så kommer vi och tar upp beställning”. Samme man dyker upp efter en minut, nu iförd en vit servitörsjacka, och tar upp beställningen. Försvinner ut i köket. Från köket hör vi hur han förmanar sina barn till lugn och tystnad. Ett av barnen tittar ut genom dörren till köket och nu ser vi att mannen är iförd en kocks klädnad. Efter en stund dyker han upp, nu i servitörens jacka. När vi ätit tar han betalt som servitör. När vi lämnar stället står han i garderoben i sin svarta kostym och önskar oss välkomna tillbaka.

 

Jag tror att Hasse skulle ha kunnat göra en Lindeman av honom.

 

 

RSS 2.0