Mänskliga rättigheter: Utvecklingsstörning, Downs syndrom m m.

 

 

Vi har alla lika värde och har samma rätt till att få leva våra liv med samma rättigheter.
I Sörmlands Museums Arkiv och Bibliotek finns en bok som belyser den utveckling som skett inom vården av utvecklingsstörda. Den heter ”Från tvångströja till frihet – via Jättunahemmet”. Det är en dokumentation om Landstinget Sörmlands verksamhet vid Löt och Jättuna under åren 1909-1995, skriven av Ylva-Kristina Sjöblom.

 

Är man som jag släktforskare, så ser man i husförhörslängderna hur man betraktade dessa olycksbarn, särskiljde dem från ”vanliga” människor och skrev dem på separata sidor i husförhörsboken, oftast först. De benämndes då som ”sinnesslöa eller idioter”. Ofta bodde de på fattigstugan/ålderdomshemmet redan från unga år. Fortfarande på 1940-talet skrev man dit en notering om förståndshandikappet. I Sörmland hade landstinget särskilda boenden, vid Löt i Strängnäs m fl platser.

 

Jag ska nu berätta om verkligheten, den som min syster fick genomleva. Som treåring blev hon lämnad på ett småbarnshem vid Gorsingeholm, strax intill Löt. Mina föräldrar blev rekommenderade eller smått tvingade att lämna bort henne. Hon fick komma hem en tid på sommaren och till jul och påsk. Varje gång var det svåra stunder då de skildes åt igen. Barn med Downs syndrom har ett stort kontaktbehov och behöver bli sedda. Jag har svåra minnen från de tillfällen då vi lämnade henne på barnhemmet.

 

När hon blev 8-10 år kom hon till ett boende i Katrineholm och fick gå i s k särskola, vid Nävertorpsskolan. Där lärde hon sig läsa något lite och skriva sitt namn och kunde också räkna och ha hand om en liten veckopeng.

Så småningom byggdes det moderna Jättunahemmet i Flen. Det rymde många, både barn och vuxna. Bilden visar några av personalen som arbetade där 1968. Min syster lärde sig sy och väva, fick kamrater och åkte på gemensamma utflykter. I Flen blev de som kunde sköta sig lite själva, så småningom utslussade i lägenhetsboende. Där fick de kunskap om matlagning, att göra matinköp och andra hushållsgöromål. Det var en bra tid för min syster, hon var ofta glad och längtade tillbaka hem till sin lägenhet, då hon varit hemma hos föräldrarna på besök.

 

Senare flytt till Nyköping då Jättunahemmet skulle läggas ner. Här anpassades flera lägenheter för dem i Brandkärrsområdet. De flesta arbetade och tjänade lite pengar vid det gamla Barnhemmet. Förutom vävning fanns en avdelning där de plockade gardintillbehör i små påsar till Nygeverken. De hade också en god man och en kontaktperson utanför boendet. Känslor, ömhet och kärlek kom in i min systers liv och hon blev sambo några år.

 

I Oxelösund anpassades ett hyreshus till eget boende och där bodde hon de sista åren i livet. Hon var mycket omhändertagande och hjälpte till vid äldreboendet där hon var omtyckt av de gamla. Alltid glad och pigg. Alla människor måste få känna sig behövda! Hon hade det mycket bra dessa år i eget boende. Efter en tids sjukdom insomnade hon stilla i en ålder av 59 år. Vid hennes begravning var kyrkan i Oxelösund fylld med kamrater och goda vänner. Det hölls många fina tal. Jag minns särskilt orden ”vi normalbegåvade har mycket att lära av de utvecklingsstörda, att kunna visa känslor, ge kramar och strö omkring oss goda ord i stället för att tala illa om varandra”.

 

Barn som föds nu med Downs syndrom får ett helt annat liv. De får bo kvar hos sina föräldrar, en självklarhet kan tyckas. De får en anpassad skolgång, de hjälpmedel de kan behöva och föräldrarna får stöd på ett helt annat vis än 1948, då min syster föddes. I Nyköping finns flera grupper som med stödpersoners hjälp arbetar i olika verksamheter, bl a vid Friluftsfrämjandet i Ryssbergen och vid flera naturreservat inom Landstingets verksamhetsområden.

 

En mänsklig rättighet

 

 

Männskliga rättigheter: Kvinnlig rösträtt

 

 

Bildens demonstration för allmän rösträtt ordnades av Svenska järnvägsmannaförbundet i Oxelösund – Malmgatan vid Järntorget. Året är ”möjligen”1917. Det är ett intressant lokalt tidsdokument från slutet av den utdragna rösträttsstriden.

 

Här är inte platsen för en utförlig historisk redovisning av tiden 1862 – 1921 – en tidsperiod då Sverige gick mot parlamentarism baserad på allmän och lika rösträtt samt politiska partier. Utvecklingen mot allmän och lika rösträtt drevs av liberala och socialistiska krafter samt särskilda rösträttsföreningar. Högern, kyrkan och konservativa krafter bjöd intensivt och uthålligt motstånd. Det var eliten/manssamhället som såg till att behålla sina privilegier. Ett exempel var graderad rösträtt, där förmögna medborgare kunde erhålla upp till 40 röster per person i kommunal- och landstingsval beroende på inkomst.

 

Jag väljer att helt kort fokusera Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. Den bildades 1903 på initiativ av såväl liberala som socialdemokratiska kvinnor. Denna enfrågeförening samlade medvetna kvinnor och lyckades i en stor masspetition 1913 samla in 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt.

 

I museiarkivet finns LKPRs tidning ”Rösträtt för kvinnor”. I ett nummer från 1914 finns en artikel med rubriken ”En deputation af moderata rösträttskvinnor…”. Den handlar om en uppvaktning i Riksdagen av herrar justitierådet Ernst Trygger och amiralen Arvid Lindman. Dessa var vid tiden högerns ledare i första resp andra kammaren. Mot bakgrund av att hr Karl Hildebrand i den senaste andrakammardebatten i rösträttsfrågan yttrat att kvinnor visat ”ett minimalt intresse” för statsfrågor tog deputationen fram argument som pekade på motsatsen.  Särskilt framhöll kvinnorna sitt engagemang i den aktuella försvarsfrågan.

 

Hur blev då reaktionen? Tidningsartikeln avslutas så här: ”De båda partiledarna mottogo deputationen mycket förekommande men vidhöllo sina kända synpunkter i frågan”

 

Den långdragna kampen var dock inte förgäves. Som sista land i Norden beslutade Sverige 1919 om allmän rösträtt även för kvinnor. Den 16 september 1921 gick svenska kvinnor för första gången till valurnorna i ett riksdagsval. 47% av röstberättigade kvinnor deltog i valet (60% av männen). De blev samtidigt också valbara till Sveriges riksdag. Fem kvinnor blev invalda i tvåkammarriksdagen detta premiärval med allmän och lika rösträtt. Idag tycker vi kanske att valdeltagandet var ”katastrofalt lågt” i jämförelse med att det nästan var 86 % som röstade i riksdagsvalet 2014. Men med tanke på landets dåvarande utvecklingsnivå var det inte så märkligt att så många avstod från att rösta.

 

Några intressanta europeiska noteringar om den mänskliga rättigheten även för kvinnor att delta i allmänna val:

  • Det sista landet i Västeuropa som införde rösträtt även för kvinnor var Liechtenstein. Det skedde 1984.
  • Schweiz införde allmän rösträtt 1971 i riksvalet. I lokalval så kämpade kantonen Appenzell Innerrhoden länge emot och först 1990 fick kvinnor rösträtt i lokalval där.
 
 

Mänskliga rättigheter: Vi möttes på Gripsholms folkhögskola

 

 

 

Det var på Gripsholm vi mötte varandra, jag minns det än som det vore igår.

 

Efter fullgången 7-årig folkskola började jag arbeta. Det blev fem år på snickerifabrik. Visst var det möjligt att läsa vidare och jag hade blivit antagen till realskolan, men skoltrötthet och ett hägrande lönearbete tog överhanden. Turligt nog - vill jag säga - väcktes min nyfikenhet att gå vidare för att se mer av världen. Ett mål var att vid 18 års ålder påbörja en framtid med flygande start genom flygvapnet. Men det kraschade redan innan första start och drömmarna förbyttes till brutal verklighet. Nu behövde den begränsade skolunderbyggnaden förbättras. Hoppet stod till FOLKHÖGSKOLAN.

 

Bland flera lärosäten var det Gripsholms folkhögskola i Mariefred som lockade mest. Det vackra Södermanland var omtalat och jag ångrar inte valet. De två åren på Gripsholm öppnade mina ögon för lärandet och de fantastiskt engagerade lärarna gjorde utbildningen mycket givande. Internat med samkväm blev som grädde på moset. Nytta förenat med nöje - kan det bli bättre? Att ge människor en andra chans i allmänna skolämnen är från min horisont mycket klokt. Därför var det synnerligen glädjande att samtliga politiska partier inför valet i år var positivt inställda till fortsatt satsning på folkhögskolorna, vars utbildningar ska kunna leda fram till gymnasiekompetens.

 

Föreningen Norra Södermanlands folkhögskola startade Gripsholms folkhögskola 1933, medan Landstinget i Sörmland var huvudman 1948-1990. Därefter övertog Röda korset och drev sin utbildning fram till 2004, då flytt skedde till Stockholm. Nu är det friskola från förskoleklass till och med årskurs sju. Åsa folkhögskola, med en klass på bilden från 1894, startade 1872 och är fortfarande en av de sex drivande folkhögskolorna i länet.

 

Det fanns ett rykte om Gripsholm som ”äktenskapsskola”. På kvällen den 17 november i år firar vi 50-årig bekantskap, min fru och jag. Hon gick i andra årskursen och jag i första. Jag tror säkert att elever idag har det lika gott som vi hade.

 

 

Mänskliga rättigheter: Vad är det?

Förenta Nationernas generalförsamling antog och kungjorde den 10 december 1948 en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Omedelbart efter denna historiska händelse uppmanade generalförsamlingen alla medlemsstater att offentliggöra innehållet i den internationella överenskommelsen. FN:s allmänna förklaring innehåller 30 artiklar, från den första som lyder:

 

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap till den sista som lyder:

 

Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt verksamhet eller utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen. Formuleringar i de olika artiklarna kan vara:

 

* Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

* Alla är lika inför lagen och är berättigade till skydd utan diskriminering av något slag.

* Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.

* Äktenskap får endast ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke.

* Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.

* Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.

 

Det är verkligen vackra ord som framförs i förklaringarna till de mänskliga rättigheterna. Och ändå ser världen ut som den gör fortfarande efter 66 år. Det är förfärligt och beklagligt. Ett är säkert – människan förstår, trots sin kunskap i olika hänseenden, inte sitt eget bästa.

 

 

 


Mänskliga rättigheter: Från yttrandefrihet till första maj i Nyköping

 

 

Den här gången har vi tagit oss an ett stort ämne (mänskliga rättigheter), som kanske måste skalas ned till en mer gripbar nivå för att inte bli en hel bok.

Yttrandefriheten tillsammans med åsiktsfriheten anses av en del vara de mest grundläggande mänskliga rättigheterna i ett demokratiskt samhälle. Möjligheten att uttrycka sin åsikt och bilda opinion i olika frågor bildar grunden för den politiska processen. Yttrandefriheten måste dock hanteras med stort ansvar och varsamhet, eftersom risken för negativa konsekvenser alltid finns.

Ett sätt att uttrycka sina åsikter är att framföra dessa i en fredlig demonstration. Första maj är ett klassiskt datum som har kommit att användas för demonstrationer och opinionsbildning.

 Bilden ovan kommer från stora torget i Nyköping och 1:a majtåget år 1957. (Pensionsfrågan var aktuell. För oss seniorbloggare är den alltid ett intressant ämne.)

 

Tiden kring första maj har på olika sätt gamla traditioner som speciell tidpunkt på året. Ända sedan antiken har man, framför allt i Europa, firat vårens ankomst. Kelterna firade Beltane som en fruktbarhetsfest till guden Belenus ära. De Germanska länderna har firat Valborgsmässoafton ända sedan hednisk tid. Natten mellan den 30:e april och 1:a maj har kopplats samman med kulten kring Valborg, som dog år 779 och handlade då om häxor och onda andar. Tidpunkten har även en rent faktisk innebörd genom att den infaller vid solens kvartspunkt i solhjulet – mitt emellan vårdagjämningen och midsommar.

Arbetarrörelsens firande av första maj är kopplat till kampen för 8 timmars arbetsdag. En grupp anarkister höll möte den 1:a maj 1886 i Chicago på Haymarket Square, där bland annat krav på 8-timmarsdag framfördes. Det blev konflikt med polisen - bomber kastades och skottlossning utbröt. Demonstranter fängslades och avrättades. Vid den andra socialistiska internationalen, som hölls i Paris den 14 juli 1889 utropade man - på den amerikanska delegationens förslag - den 1:a maj som den internationella generalstrejkens dag, för att hedra offren i Chicago och samordna kampen för 8-timmars arbetsdag.

 

År 1908 hölls en 1:a maj-demonstration i Nyköping där 1:a maj-tåget gick från Stora Torget via en förutbestämd tur runt staden och åter till Stora Torget. Redaktör Hjalmar Branting höll ett långt tal, där bland annat 8-timmarsdagen och rösträttsfrågan var i fokus. Året efter bildades folkparksrörelsen i Nyköping och Folkets Park vid Hjortensbergs hage anlades. Så småningom började 1:a maj-tåget gå från Stora Torget, via Östra Storgatan och Stockholmsvägen och avslutades vid Folkets Park, där man framförde sina åsikter.

 

Första maj är idag även forum för andra politiska partier. Dessutom finns numera många andra kanaler där man kan föra fram sina åsikter, så 1:a maj kanske har tappat lite av sin särställning.

 

 

Mänskliga rättigheter: En bristvara

 
Arno kom som flykting från Lettland till Sverige 1944. Bilden visar flykten över Östersjön från Lettland till Sverige. Arno lämnade sin berättelse till Sörmlands museum i samband med dokumentationen "Med flytten som erfarenhet"
 

Att vi alla, skall ha, skulle ha, samma rättigheter till friheter och skydd är tydligtvis en dröm som aldrig kommer att bli uppfylld. Redan i ett av de finaste dokumenten, USA:s självständighetsförklaring, kan man säga att minst halva befolkningen har mindre rättigheter än den mindre halvan. Samma sak i dokumenten från franska revolutionen och så har det varit ända fram i våra dagar. Kvinnor fick inte rösta förrän en bit in på 1900-talet. Så fort det dyker upp en diktator eller bara ett populistiskt kantparti sker det inskränkningar av rättigheter. Vissa bör inte få rösta, andra är helt enkelt inte önskvärda. För en del är flykt enda alternativet för ett liv. Ibland hjälper inte flykten. Dit människan kom var den inte välkommen, alla vänner och anförvanter hade försvunnit under flykten. Ett resultat av en ideologi som diskvalificerade vissa människogrupper från existensberättigande och liv fick jag se som 11- årigt barn.

 

En dag stannade vita bussar utanför ett tomt hus i min hemkommun. Från bussarna gick, stapplade, bars på bår eller starka armar människospillror som suttit i koncentrationsläger. Dessa stackare hade under år inte haft några mänskliga rättigheter. En kvinna som var något så när frisk hade rakat huvud när hon kom. Någon hade tatuerat något i pannan på henne, vad det var vet jag inte. Hon var rädd för postmannen, han hade uniform, hon grät när hon såg små barn. Hennes brott var att hon var polack. Hade hon någon släkting kvar i livet? Kunde hon skriva och berätta om att hon klarat sig och hade det relativt bra? Brev från flyktingar till anförvanter vad berättar de? Att de blivit mottagna som ohyra eller som människor?

 

Det hjälper inte vad statsmän bestämmer. Det kommer alltid att finnas stollar som tror att de vet bättre, och så fortsätter det som förut.

 

 

Mänskliga rättigheter: och människan som rättighetsbärare

 


Året var 1973. Den 11 september störtades och dog Chiles demokratiskt valde socialistiske president Salvador Allende av den chilenska militären under ledning av generalen Augusto Pinochet. Den officiella förklaringen till Allendes död i presidentpalatset la Moneda i huvudstaden Santiago de Chile var att han tog sitt liv med ett vapen han förärats av Cubas president Fidel Castro. Efter militärkuppen följde 17 år av militärdiktatur.
Under Pinochets styre förbjöds samtliga politiska partier och alla organisationer som generalen inte kunde kontrollera. Tiotusentals politiskt och fackligt aktiva förföljdes, torterades, avrättades, mördades eller försvann. Totalt dödades minst 3500 människor under Pinochets år vid makten. 2011 meddelade en chilensk undersökningskommission att uppskattningsvis 38 000 människor hade utsatts för tortyr och motsvarande behandling av regimen.


Harald Edenstam var en svensk diplomat och ambassadör som under sin diplomatiska karriär blev känd för sitt mod och sitt civilkurage och för sitt stora engagemang för de mänskliga rättigheterna. 1973 var Edelstam svensk ambassadör i Santiago de Chile och genom att upplåta det svenska ambassadområdet räddade han livet på och gav skydd åt många av diktaturens oppositionella varav många kom, att med ambassadörens hjälp, så småningom få en permanent fristad i Sverige.


Året var 1985. I maj anländer Marco Venegas till Sverige och Nyköping på flykt undan Pinochets regim. Marco, drygt 20 år gammal, vägde bara 53 kilo, var stressad och sliten efter kampen mot diktaturen i hemlandet Chile. Bilden på Marco är tagen straxt efter ankomsten till Sverige och samlades in i samband med insamlingen: Med flytten som erfarenhet. Projektet resulterade i en bok, Migrationsminnen, i vilken Marco medverkar med sina erfarenheter och där hans berättelse illustreras med fotot.


Migrationsverket är det naturliga navet för migrationen till Sverige. Varje år tar vi emot många tusen ansökningar från människor som vill arbeta, besöka, bo eller söka skydd i Sverige. Vi vill underlätta rörligheten över gränser genom god service och en snabb och rättssäker handläggning. Vår vision är ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter.
Migrationsverket är en arbetsplats som präglas av respekt för människan. Vi strävar efter att ingen ska bli diskriminerad och att alla ska ges lika möjligheter.”


Citatet är hämtat från Migrationsverkets hemsida och en förhoppning är att ambitionen realiseras och upplevs så av de människor som kommer till Sverige.


Våra offentliga miljöer är idag arbetsplats för migranter från medlemsländer i Europeiska unionen som i alla väder och under långa arbetsdagar tigger ihop pengar till sitt uppehälle.
Året är 2014 och i valrörelsens sista minuter uppmanar förre statsministern Sveriges befolkning att öppna sina hjärtan för människor i behov av skydd och trygghet.
Men är det förenligt på ett strukturellt plan att ha portföljen till höger och hjärtat till vänster om man betraktar människan som bärare av mänskliga rättigheter? .Är tiggarna ett bevis på oförenligheten? Beroende av allmosor från våra öppna hjärtan och den enda rättighet de bär med sig: rätten att som medborgare i europeiska unionen under tre månader få vistas i ett annat av unionens medlemsländer än sitt hemland.


Året är 2014 och Marco Venegas bor fortfarande i Nyköping. Sverige var öppet för honom.
De politiker som vill öppna hjärtan borde arbeta för vår syn på människan som bärare av mänskliga rättigheter och, som Migrationsverket skriver på sin hemsida, för ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter. Allmosor och tiggeri ger inte Sverige och migranter möjligheter, endast beroende och utanförskap.

 

 

RSS 2.0