Militär: En otäck historia

 
 
Det militära är inte något som ligger mig så nära hjärtat. Funderade ett bra tag på vad jag skulle skriva om men så kom jag på:

Den 9 november 1826 mördades soldat 13 Sik och hans hustru i deras hem som låg utanför Forsjöbruk/ Katrineholm här i Sörmland. Paret var barnlösa och rykten gick att de var förmögna!

Efter en blöt kväll så bestämde sig soldat från torp 28 i Walla rotel- Erik Lind  och drängen Carl Sundin för att råna paret Sik.

Tumult uppstod och paret mördades. För att undanröja bevis satte  Lind och Sundin  eld på familjen Siks hem innan de lämnade gården. Ganska fort så fick man upp spåret på mördarna och dom förkunnades på Slottet i Nyköping 21 mars 1927. Domen blev avrättning och den genomfördes ca 400 meter ifrån brottsplatsen den
9 nov 1827

Lind lämnade efter sig en änka Anna-Maja Eriksdotter och deras 5 barn. Anna Maja är syster till en av mina anor. Vi har några till soldater i släkten, men det här är nog mest dramatiskt och förmodligen en "familjehemlighet" för aldrig har jag hört talats om det som barn!

Ibland har jag tänkt på Anna-Maja och alla barnen-vilken situation de befann sig i - en sak är sann, det måste har varit mer än tungt och tufft!
 
På bilden syns soldater från en annan tid. Bilden är tagen under beredskapsåren 1940-45, någonstans i Värmland.
 
 
 

Militär: Trumslagare

 

 

Indelningsverket startade 1687 enligt förklaringen till denna bild. Den föreställer Hägran, f d trumslagarebostad under Västra Rekarne kompani i Södermanlands regemente. Äldsta delen av huset ska vara från denna tid.

 

 

Vad gjorde då en trumslagare?

 

I boken ”Kungl Södermanlands Regementes historia” kan man läsa följande:

 

”Enligt 1683 års rotering och indelning af regementet skulle dess musikpersonal bestå af sexton trumslagare, åtta pipare och fyra skallmejblåsare.”

 

Trumslagaren och piparen(flöjtisten) hade som uppgift att förmedla signaler, t ex samla trupperna och anföra dem vid anfall. På senare tid har en hel musikkår utvecklats i Södermanland. Jag minns på 1950-talet att vi gärna lyssnade på ”Södermanlands Regementes Marsch” och att det lät väldigt högtidligt. Innebörden av krigsmarscher förstod man väl inte riktigt. Och att vi måste ha en armé och att folk fortfarande strider i världen är för mig oförklarligt.

 

 

Fick trumslagaren någon lön?

Jo då, redan under Gustaf II Adolfs tid fanns föreskrifter. En trumslagare och pipare skulle ha två tunnor säd, fyra daler i pengar samt kläde till ett värde av 10 daler. När skalmejablåsare kom till i slutet på 1680-talet fick de en högre status än trumslagare och pipare.

 

 

Hur bodde de?

Ett soldattorp anlades av roten. Torpet skulle ha ett visst mått, 12 x 8 alnar (7 x 5 m ungefär). Roten var en samling gårdar som hade till uppgift att hålla soldat till kronan och alltså i vissa fall en trumslagare. Bönderna på gårdarna behövde då inte kallas ut i tjänst eftersom de höll en soldat till kronan. Här i Lista finns soldatrotarna 751-900 i Södermanlands regemente. Under Wingsleöhrs rote, Hägran, bodde enligt husförhörslängd 1790-95 trumslagaren L Backman, född 1745 och hans hustru med fem barn samt en dräng. I den församlingsbok man kan läsa som sista (p g a sekretesslagarna om 70 år) så bor hemmansägare Erik Eriksson med sin familj och även hans far på Hägran 1931-40. Torpet benämns då som ett f d  militieboställe på 1/8-dels mantal. Fotot togs i mars 1987 av Ulf Andersson från Nyköping. Om torpet fortfarande finns kvar vet jag inte, däremot finns Hägran-Lista kvar i Eniros söktjänst.

 

 

 

Militär: På P10 fick vi lära oss telegrafi

 

 

Södermanlands regemente (P10) var under senare tid ett pansarregemente - beläget i Strängnäs. Regementet hade gamla och ärofulla anor. Under slaget vid Stäket 1719 besegrade regementet en rysk här, som hotade Stockholm. Södermanlands regementes marsch är dessutom en av de mer kända militärmarscherna. I juni 2005 lades regementet i Strängnäs ned.

 

När jag gjorde min värnplikt vid P10 i slutet på 1960-talet fick vi lära oss radiotelegrafi. Idag tror jag inte militären använder sig av radiotelegrafi, utan förlitar sig på andra kommunikationssystem. Det är troligen bara radioamatörentusiaster som fortfarande lär sig morsealfabetet. Fördelen med telegrafering var att vi kunde hålla kontakt över mycket stora avstånd med relativt enkla, bärbara kortvågsapparater. Sändningarna gick nästan alltid att få igenom trots kraftiga störningar - både i omgivningen och på radionätet.

 

Morsealfabetet utvecklades ursprungligen av Samuel Morse, som levde 1791 till 1872 och det utvecklades ytterligare under 1800- och 1900-talet. Alfabetet består av kombinationer av långa och korta signaler.

 

Då vi lärde oss morsealfabetet enligt den militära varianten, började vi med att sända och ta emot tecken i ca 30-takt (30 tecken per minut). Vartefter färdigheten ökade, höjdes takten succesivt, för att till sist nå målet 80-takt, som är så kallad trafiktakt. Problem uppstod när vi kom till ca 50-takt. Då ändrades uppfattningen av karaktären på tecknen och vi hann dessutom inte registrera tecknen med hjärnan. Då behövde man se tecknet som en rytm, som armen med pennan skulle reagera instinktivt på. Det vill säga huvudet skulle inte veta vad armen skrev. Dessutom behövde skrivandet ligga några tecken efter sändningen – på grund av hastigheten. Allt detta gjorde att det blev trappsteg i inlärningen, som tog tid att övervinna.

 

Vid modern inlärning av morsealfabetet börjar man också med ca 30-takt, men sänder redan från början själva tecknet i 80-takt - med längre uppehåll mellan tecknen. Det ger enligt uppgift  inte lika stora trappstegseffekter.

 

Vid telegrafikommunikation ”ute i skogen” och med enkel radioutrustning, behövdes en kort och effektiv kommunikation. I det militära användes då så kallade Q-förkortningar. Det var kombinationer av tre bokstäver, som började med bokstaven Q och som hade olika betydelser. Exempelvis var QRS = ”skall jag minska min sändningshastighet?” Då svarade mottagaren  QRS 60, vilket betydde ”sänk sändningshastigheten till 60-takt”. Användbart vid störningar. Det fanns en mängd sådana Q-förkortningar.

 

På bilden syns ”Soldatinstruktion, Truppsignaltjänst för alla truppslag – 1940 års upplaga” samt ”Signalinstruktion för armén” från samma tid - med alla Q-förkortningar.

 

 

Militärt: Soldatens personliga fältutrustning under beredskapsåren 1939-45 enligt Soldatinstruktion för armén

 
 

Lugn och säker och kavat

Är hvar äkta svensk soldat

Modigt ser han faran an

Är från topp till tå en man

 

Och denne man ska från topp till tå i sin personliga fältutrustning medföra följande

I kläder:                                                   i övrig utrustning

Fältmössa                                                 gasmask

Vapenrock                                                dricksflaska

Byxor                                                       kokkärl

Damasker (skoband)                                matbestick

Marschskodon (2 par)                              mattornister (här förvaras torrskaffning)

Strumpor (3 par)                                       påse för reservproviant med innehåll

fotlappar 1 par                                          ryggsäck (ränsel)

Kalsonger (2 par)                                      persedelpåse

Skjortor (2 st)                                           handdukar (2 st)

Halsduk (halsskydd) av bomull               fodral till putstyg

Tröja                                                         identitetsbricka med kedja

Kappa (med foder)                                   första förband

Regnskydd

Överdragskläder

Vintertid tillkommer

Pälsmössa                                                 skidor med stavar

Vantar

Strumpskaft

Ytterhandskar

Halsduk av ylle

Snödräkt

Livpäls (skinnrock med krage)

Ytterstrumpor

 

Fotlapparna var uppenbarligen lite knepiga att förstå användningen av och behövde en särskild instruktion:

Vänster fot. Foten sättes på fotlappen med tårna åt a och hälen åt b. Fliken vikes bakåt över foten och stoppas in under hålfoten med sin spets, fliken lägges över fliken c, fliken b vikes uppåt bakom hälen. Vänstra handen håller fast flikarna d och b, foten sättes ned i skoskaftet med fotens översida vänd mot skons vänstra sida så att foten under vridning åt höger kommer ner skon. Därigenom stramas fotlappen åt så att inga veck uppstå. Den högra fotlappen tages på motsvarande sätt.

 

                       

 


MIlitär: Finska vinterkriget och finska fortsättningskriget

 

 

När jag var tio år gick jag och tog pianolektioner för Fröken Jakobsson som bodde i Gnesta samhälles minsta hus. Det står fortfarande kvar. Till pianolektionerna fick jag åka buss. Hemfärden skedde med postbilen som kördes av vår avhållne brevbärare. Han var klädd i uniform med en skämmössa på huvudet och så hade han peruk. Det sades att han medverkat som frivillig i Finska vinterkriget och där hade han förfrusit huvudet och därmed blivit av med allt sitt hår. Hans peruk fick mig att fundera mycket på Finska vinterkriget. När vi på vårt senaste bloggmöte i museets arkiv och bestämde temat ”Militär” så erinrade jag mig vår gamle brevbärare.

 

Finska vinterkriget pågick under tiden 30 november 1939 till 13 mars 1940. Den vintern var i Finland en av de kallaste som uppmätts. Det var konstant minusgrader och ofta låg temperaturen mellan -20 och -40 grader Celsius. Tidigt på morgonen den 30 november öppnade sovjetiskt artilleri eld följt av att infanteri gick över gränsen på Karelska näset, norr om sjön Ladoga och vid Petsamo. Trots att striderna inte var så långvariga led båda sidor svåra förluster i stupade och sårade. I detta krig deltog frivilliga soldater från Danmark, Norge och Sverige. Den 27 februari 1940 kom de första frivilliga från Sverige till fronten. Totalt deltog över 8 000 svenskar, 700 norrmän och 1 000 danskar.

 

Som ”föremål” till min blogg valde jag ett material bestående av foto och dagboksanteckningar från en frivillig soldat som deltog i det så kallade Finska fortsättningskriget åren 1941 till 1945. Soldaten hette Paul Sjöström född i juni 1930 i Västra Ormsjö i Västerbottens län och materialet skänktes till museet av hans son Marcus Sjöström från Koppartorp utanför Nyköping. Paul, som avbildats på ett soldatporträtt, förde dagbok under sin vistelse vid den finsk-ryska fronten. Anteckningarna omfattar tiden juli till december 1941 och avspeglar ett hårt militärliv. Efter ankomsten till Finland blev han sänd till fronten redan den fjärde dagen.

 

Eldgivning från båda sidor var tidvis intensiv och ryskt flyg gjorde även sina bombräder över fronten. Paul berättar att ryssarna lurade finnarna att skjuta i onödan. ”Ryssarna är fulla av fan. De sätter upp pappfigurer som lurar oss att skjuta”. Trots att Paul några gånger råkade i knipa så visar han ingen rädsla i anteckningarna. Ändå råkade han bli sårad av splitter i sin högra underarm och i axeln vid en svår strid den 10 augusti. Han fick problem med varbildning och smärtor i armen. Han blev utskriven från sjukhuset en månad senare och kom inte tillbaka till fronten förrän i slutet av oktober och i mitten av november är frontstriderna hårda. Paul blev då offer för en granatattack och blev döv på höger öra. Dagboken avslutas i mitten på december varvid överbefälhavare Gustaf Mannerheim avtackade bataljonen och den 20 december blir mannarna avtackade av den svenske kungen och av kronprinsen.

 

Här kan du läsa mer om Paul Sjöströms dagbok>>

 

 

Militär: F11 – nyköpingsflottiljens uppgång och fall

 

 

Oljud över Nyköping blev en följd av flygflottiljens etablering vid Skavsta. Men F11 gav under några decennier många värdefulla arbetstillfällen. En skrift om flottiljens historia syns på bilden och den är sammanställd av Lennart Rosander. Nu tillhör den Museets samlingar i Å-huset.

 

Kriget mullrade redan nere i Europa. Sverige var neutralt men upprustning ansågs nödvändigt. Spaningsflottiljen F11 som startade upp i början av 40-talet blev en av många flygbaser i landet, faktiskt den största med fyra flygande divisioner.

 

Italienska Caproni inledde F11-eran. Den tvåmotoriga maskinen hade fyra mans besättning. Dessvärre var flygplanet behäftat med brister och flera haverier inträffade, även med dödlig utgång. I hyreslängan där min fru växte upp bodde en ung tvåbarnspappa som omkom. Caproni maskinen kom att kallas ”den flygande likkistan”. I slutet av 40-talet införskaffades den smått legendariska engelska Spitfire i ensitsig version. Flygplanet, som är avbildat på häftets framsida, kan än idag ses vid den årligen återkommande flygdagen på Skavsta i slutet av augusti.

 

Övergången till jetflyg ökade bullret.  Först användes några engelska maskiner men inhemskt tillverkade flygplan kom att dominera. SAAB utvecklade efterhand flera modeller varvid tre kom i tjänst på F11. S29:an kallad flygande tunnan, S32 Lansen och slutligen S35 Draken (S står för spaning). Under kalla krigets kyligaste period på 60-talet var det svenska flygvapnet stort. Min bror flög nattjakt vid F1 i Västerås, ibland under övningar med F11 som bas. Nattjaktspiloten jagade sekunder för att snabbast möjligt nå ut över havet. Fienden kom från öster…. Samtidigt skulle starten med det värsta motorbullret inte ske över staden.  Men nog minns jag att nattsömnen stundom stördes brutalt!

 

På 70-talet trappade försvaret ner och diskussioner fördes under flera år om F11:as fortsatta existens. Under utredningarna påtalade kommunen betydelsen av arbetstillfällena och tonade ner bullerproblemen. Men 1979 var nedläggningen ett faktum. Nyköping fick emellertid en andra flygande start med tillkomsten av civil flygplats. Skavsta erbjuder alltjämt arbete åt många och trafikflygplanen orsakar betydligt mindre buller.

 

 

Militär: Den okände soldaten?

 

 

Bilden visar en okänd rekryt under övning på F11 i Nyköping. Just hans anonymitet får mig att tänka på ”den okände soldatens grav”, den som symboliskt hedrar stupade. Platsen pryds ofta av ett monument, som exempelvis Triumfbågen i Paris.

 

I Helsingfors finns ingen sådan grav och detta har gett upphov till den här berättelsen, sann eller påhittad, vem vet…. Tidningarna Ny Teknik och Uppsala Nya har publicerat olika versioner och jag gör en mix.

 

På 60-talet ville en sovjetiskt eller fransk general, på besök i Helsingfors, lägga en krans vid den okände soldatens grav. Finländarna ville inte avslöja sanningen utan försökte förhala det hela i hopp om att han skulle glömma sin önskan. Så skedde icke och de fann på råd… Gästen fördes till ett stort monument i Tölöparken. Ceremonin blev lyckad. Men så fick generalen syn på en skylt och blev både arg och upprörd. Platsen var inte alls något militärt minnesmärke! Han hade inte hedrat modiga krigsmän, däremot den finske världsberömde kompositören Jean Sibelius. Nu krävdes en förklaring och den kom:

- Visst är Sibelius en stor kompositör, men han är fullkomligt okänd som soldat.

 

 

Militär: Polska ubåtar istället för Svea Livgarde

 

Det där med Svea Livgarde återkommer jag till senare. På kortet ovan ses den polske kocken Mazur förbereda frukost åt sig själv och de andra i den grupp flottister som kom till Sverige när andra världskriget brutit ut. De polska sjömännen internerades och satt mer eller mindre frivilligt kvar i Sverige tills kriget tog slut. Det kan inte ha varit ett allt för svårt val att vara här eller att bli utväxlad och komma hem till ett naziststyrt Polen. Flera av polackerna stannade frivilligt kvar i Sverige när kriget var slut. Köksutrustningen på kortet hör inte hemma i en ubåt. Lådorna skulle öppna sig vid minsta rullning i sjön och innehållet skulle ha hamnat på durken. Saker och ting som ligger och far omkring i en båt är livsfarligt. Allt i en båt skall vara säkrat och surrat.

 

Då jag inte själv kunde välja så blev min dröm om Svea Livgarde en polsk ubåt. Varför detta tjat om Svea Livgarde? Min morfar var stamanställd på detta regemente. Morfar var sannerligen en ståtlig karl. Han skall ha varit 206 cm lång och varit så välbyggd att en major eller något liknande mer eller mindre tvingade morfars föräldrar att ge sin tillåtelse till att morfar blev knekt. Mormor berättade ofta om hur stor och ståtlig han var när de träffades. Det fanns ett foto av honom där han var klädd i regementets paraduniform med pickelhuva, guld- knappar, revben och massor av andra uniformstillbehör. Att få peta på hans sabel var det närmaste jag kom morfar, han dog 15 år innan jag föddes.

 

När jag tänker på mormors berättande om morfar kommer jag att tänka på en film från tidigt 50-tal, ”När syrenerna blommar”, filmen bygger på en roman av Harald Beijer. Romanens namn är ”Johannes och Trubbnos”.

 


RSS 2.0