Min fyrbenta vän: Jack

 

 

För urhunden var det säkert en revolution att möta oss – det tvåbenta rovdjuret som förmådde döda allehanda bytesdjur och lämna slaktrester efter sig. Ett samarbete kunde utvecklas – den snabba hunden vallade stora djur som vi kunde döda. Det gynnade båda arterna och på den vägen är det än idag. I modern tid har användning av hundar blivit alltmer specialiserad och kunskapen om deras kapacitet har ökat dramatiskt de senaste decennierna. Folk har nog i alla tider häpnat över den egna hundens mångsidighet och förmåga att anpassa sig till familjeflocken.

 

Labradoren Black Jack gjorde mig ovärderlig nytta. Han var bara några månader gammal när spårträning påbörjades.  Ett kort släpspår med en älgklöv, en prinskorv eller ett par leverbitar i belöning vid spårslutet och han snappade sin uppgift väldigt fort. En spårsele blev så småningom en signal att det var spårarbete på gång. Den liknade selen på bilden, som är inlämnad av Wivan Mörner.  När selen plockades fram åkte nosen direkt i backen.  Ett problem vid spårning kan vara ett plötsligt uppdykande störningsmoment, t.ex. vid viltspårning att ett annat djur korsar löpan man följer, och som hunden finner intressant. Med lite extra övning kunde det elimineras. Det var att dra ett korsande spår med klöv från annan älg (individuell doft) och korrigera hunden om den ville byta spår. Och så belöning när den gick rätt.

 

När jag höll i spårlinan och hängde med Jack genom skogen i mörker och efter någon kilometer plötsligt snubblade över en sovande älg var lyckan och tacksamheten över min väns insats obetalbar.

 

De fyrbenta vännerna kan användas till så många fler uppgifter. Spåra mäniskor, peka ut rovdjursart t.ex. vid ett angrepp på tamdjur, markera mögel, knark och minor mm och det pågår tester där hund ska markera cancer sjukdom. Bara att vara en kravlös men levande mjukisvän till barn och åldringar är en god nyttighet.

 

 

Min fyrbenta vän: en afrikansk lejonhund


Dogman Fy Spray från början av 2000-talet.


...
eller Rhodesian Ridge back. Hundrasen härstammar från södra Afrika och har fått namnet efter sitt främsta karaktärsdrag ridgen, en hårkam längs manken där pälsen växer mothårs. Ridgen är ett arv från khoikhoiernas schenzihundar som man avlade med bl a grand danois, pointer och blodhundar. Rasen räknas som jakthund och i ursprungslandet användes den för lejonjakt och därav beteckningen afrikansk lejonhund. Rhodesian ridgebacken är den enda hund som är framavlad speciellt för bushmarkerna i Zimbabwe och Sydafrika i Afrika. Den är ovanligt muskulös och substansfull men ändå ett atletiskt och smidigt djur med en ljus till mörk vetefärgad päls som smälter in i vegetationen utan att synas. Med en framtoning likt ett lejon. Detta kamouflage gör att man lätt tappar ridgebacken ur sikte just i det höga djungelgräset.

 


Den huvudsakliga användningen av rasen i Sverige idag är som sällskapshund och vakthund.
Min ridgeback heter Marvin och är född i Kapstaden i Sydafrika där aveln började för knappt 100 år sedanför. Marvin betyder en vän av havet och det var längs Kapstadens långa atlantstränder som Marvin tillbringade sitt första levnadsår. Resan till Sverige skedde efter tre månaders veterinärbehandling med flyg placerad i en trång bur, först till Amsterdam, där uppehållet blev ett dygn i väntan på lämpligt flyg till det nya hemlandet. Eftersom rasen är mycket smidig och uthållig så klarade Marvin resan bra men det lång tid att få honom att åka buss. Som fullvuxen ska Marvin väga 36-37 kilo och ha en mankhöjd på 63-69 cm vilket han är på god väg uppnå.
Idag trivs Marvin bra i Sverige. Lite hyss har han haft för sig, bl a tuggat sönder ett familjegosedjur som gått i arv i generationer, vilket väl får skyllas på matte och husse som varit slarviga med att skydda klenoden.

 


Dogman Fy Spray med luktämnen som gör din hund lydig och rumsren står det på sprayflaskan på fotot och innehållet ska sprayas på föremål eller på ytor som hunden inte ska röra eller närma sig. Lukten ska avskräcka är syftet. Sprayen fanns inte i huset och ett bättre sätt än att använda illaluktande kemikalier har varit att uppmuntra Marvins positiva beteenden. Rasen gillar att vakta mycket och idag vaktar Marvin familjen och familjens ägodelar.

 

 

Min fyrbenta vän: Ett spännande möte

 Elefanter tågar genom Nyköping, förmodligen från en gästande cirkusshow. Fotograf: Olle Hagelroth, ur Sörmlands museums arkiv.
 

 

Vid ett besök hos våra barn och barnbarn i Bangalore i Indien fick vi möjlighet att åka till Nagarahole Nationalpark vid Kabinifloden. Nationalparken ligger sydväst om kejsarstaden Mysore i delstaten Karnataka, men nära gränsen till delstaten Kerala och vid foten av Western Ghats.

 

Nationalparken är ett stort djungelområde, som dessutom ansluter direkt till Bandipur Nationalpark. Tillsammans utgör de två nationalparkerna ett stort och fantastiskt område där man bland annat räknar ett 70-tal tigrar, många leoparder, stora flockar med vildhund plus många hjortdjur och bufflar. Parken är dock mest känd för är sin stora population av vilda asiatiska elefanter. Man räknar med att det finns cirka 700 – 800 elefanter i parken.

 

En eftermiddag for vi med båt över floden, som här är uppdämd till en damm, för att komma till en djungellodge på andra sidan. Där väntade en större jeep/buss, som skulle ta oss ut i djungelområdet.

 

Det var strax efter monsunperioden i november, så allt var mycket grönt med tät vegetation. Vi körde längs knappt farbara stigar och såg bland annat fåglar, apor, ”bambihjortar”, vildsvin och Indiska bufflar.

 Även om vi hade haft tiger eller leopard mycket nära oss hade vi troligen inte sett dem på grund av den täta vegetationen. Men vi såg på håll stora ensamma elefanthannar med stora betar när vi kom ned mot flodbädden.

 

 

 

När vi senare kom tillbaka upp i den täta vegetationen så kom plötsligt en stor elefant ut ur grönskan alldeles nära oss. Därefter kom en, två, tre..... nio elefanter fram och ställde sig på kanske10 – 20 meters avstånd. Föraren stannade jeepen och elefanterna ställde upp sig med den gamla ledarhonan (matriarken) i spetsen. De övriga bildade en halvcirkel som skydd omkring de yngre elefanterna. Vi stod så ett tag ända tills jag lutade mig ut genom den öppna sidan på jeepen för att kunna ta en bättre bild. Då gjorde den gamla ledarhonan en ansatts till utfall mot oss och föraren blev nervös och försökte snabbt starta jeepen. De närmaste elefanterna lade då sina snablar  på ledarhonans huvud och klappade henne lugnande som om de ville säga: lugn, lugn det är ingen fara. Jag fick veta av vår guide att det var den vita färgen på min tenniströja som elefanterna betraktade som något farligt och skrämmande. Därav hennes oro. Hon hade ju ansvaret för flocken. Jag tror inte att hon i det läget betraktade mig som en tvåbent vän, utan snarare tvärtom. Vi stod stilla en lång stund och tittade på elefanthjorden och när vi långsamt rullade iväg passerade elefanterna stigen som vi  hade blockerat. Ett fantastiskt möte med en fyrbent bjässe, som i alla fall jag betraktade som en vän.

 

Den asiatiska elefanten anses vara närmare släkt med  mammutar än med de afrikanska elefanterna och kan väga upp till 5,5 ton. Det är djur man skall ha stor respekt för. De vilda elefanterna i Indien skördar flera dödsoffer bland människor än både orm (det finns många  otrevliga ormar där) och rovdjur, som tiger och leopard.

 

 

Min fyrbenta vän: Lite skruttig har hon blivit

 

 

Hon ligger just nu och sover under mitt överkast i sängen. Där ligger hon ofta och länge. Hennes namn är Rosa efter en katt som vi hade i mitt hem när jag var liten. Våran Rosa är nu 18 år gammal och lite skruttig har hon blivit. Hon hör dåligt och har blivit sämre på att hoppa upp på stolar o dyl men ännu klarar hon att gå i kattluckan i vår ytterdörr. Men under hennes glansperiod var hon en mycket aktiv katt.

 

Här vid torpet fanns det gott om villebråd för en katt. Feta sorkar och små näbbmöss fanns det, småfåglar, skogsmöss, små ödlor, skalbaggar och gräshoppor – hon ratade inget i sin välmakts dagar. Men lite ömsint tycktes hon vara för ofta fångade hon möss utan att döda dem. Hon bar in dem levande genom kattluckan och släppte dem inne, ofta på övervåningen i stugan. Det var inte populärt. Då var det att hämta en musfälla i snickarboden, beta med en ostbit och gillra under en balja med ett exemplar av Bonniers lexikon under. Jag ville ju inte att Rosa skulle få en musfälla över nosen.

 

Den råttfälla som jag valde i museets samlingar är en ålderdomlig modell med okänt ursprung. De musfällor som jag gillrade var av modernt snitt. Fast jag har en musfälla som påminner om den på bilden ovan. Min fälla har tre hål där mössen blir strypta av den fjädrande järntrådsöglan. Jag har gjort den själv efter en modell som min morfar visade mig för massor av år sedan.

 

Jag har alltid fascinerats av katter och har haft dem i huset under alla år. Jag minns från min barndom ”Silkestass” som var storviltjägare och hade som hobby att fånga svalor på gårdsplanen, och ”Hassan” som fångades som vildkattunge bakom ladugården och stängdes in på övervåningen i huset varifrån han hoppade ut genom ett öppet fönster och ådrog sig ett magbråck. Han blev sedan mycket tillgiven. Jag minns ”Missis”, en liten vit albinokatt med röda ögon. Men hon blev inte så gammal. Jag minns också när en av ladugårdskatterna drabbades av kattpest och i svåra plågor dog bakom syrenbersån. Även kattungar kunde få kattpest.

 

Jag har som sagt alltid fascinerats av katter och den dag som Rosa går ur tiden då kommer jag verkligen att sakna henne.

 

 

 

Min fyrbenta vän: Oväntad hundägare

I museets samlingar finns bland annat den här hundgodisen - Pedrigree Sandwich - från år 2000.
 

Som journalist/reporter har jag genom åren fått vara med om det mesta – allt från mörkaste mörkt till ljusa glädjestunder. En del har för alltid fastnat i minnet, andra som tur är bleknat bort. En av de ljusaste som jag med glädje ser tillbaka på, och som skulle komma att betyda mycket för familjen under många år, var ett reportage 1969 som jag skulle göra för SN, Södermanlands Nyheter, och som gällde omhändertagna hundar.

 

Jag och tidningens välkände fotograf, P O Johansson åkte ut till Per Hösth, som drev ett hundpensionat utanför Nyköping. Polisen hade lämnat in ett par hundar som de tagit hand om i Oxelösund. Per ville söka efter lämpliga hundägare med hjälp av ett reportage i tidningen.

 

Det visade sig vara en terrieliknande ”skeppshund” som blivit akterseglad och en liten, svartlurvig, mellanpudel med svans. Ganska ovanligt med pudlar som inte hade kuperad svans.

 

Två trevliga och kärvänliga vovvar som gjorde intryck direkt. Framför allt den lilla pudeln, Truls var hans namn, och som direkt när vi kom in i hundgården sprang fram, lyfte på benet och lät en stråle breda ut sig över en av mina skor. Revirpinkande eller vad? Kände hur hjärtat slog några extra glädjeslag och tänkte – han ska bli min!

 


Truls – en mellanpudel med svans vilket inte var så vanligt på den tiden.

 

Vi gjorde vårt jobb, P O och jag, och Pers sista kommentar var: Är du eventuellt intresserad? ”Måste fråga ”regeringen” först men visst vore det trevligt.”  Själv hade jag under många år vurmat för att skaffa en schäfervalp och ett sådan här litet ”ullknytte” var väl inte direkt vad man tänkt sig. Men jag föll direkt för charmtrollet.

 

Så var det min kära hustru. Direkt efter jobbet, sedan jag skrivit artikeln som skulle in i tidningen följande dag, for jag ut till sommarstugan i Nävekvarn. Berättade att vi skulle göra en liten utflykt, hundpensionatet låg inte långt därifrån, för att titta på en sak. När vi kom in i rastgården kom Truls emot oss med full fart, lyfte på tassen och nu var det Gertruds tur att drabbas av samma ”öde” som mig. Helt otroligt!

 

Nu var vi båda övertygade om att Truls gärna skulle se fram mot att få tillhöra familjen Ohlsson. Men inget var klart. Per Hösth ville avvakta och se resultatet av artikeln och det var många som hörde av sig. De flesta dock med små barn och kravet från hans sida var att det gärna var en barnfamilj men med lite större barn.

 

Det gick några dagar och inget hördes från Per. Så vi levde i den förvissningen om att det inte skulle bli aktuellt för oss att bli husse och matte. Så ringde det – Per undrade om vi fortfarande var intresserade. Gissa om! Snabbt som ögat tog vi oss till hundpensionatet där vi fick skriva på papper som bekräftade att vi blivit ägare till världens härligaste, godaste och kärvänligaste mellanpudel med svans – Truls. Sedan köpeskillingen – 1 krona – betalats var saken klar.

 

Två lyckliga, nyblivna hundägare kunde se fram mot 13 härliga och givande år av att ha en fyrbent vän som alltid glatt viftade på svansen åt allt och alla.

 

 

Min fyrbenta vän: Maja - Stumpan

 
 

Vem av dem ska jag skriva om var min första tanke. Hästen Maja eller katten Stumpan. Kanske lite om båda.

 

En koskälla, skänkt av Henrik Svensson från Jönåker får symbolisera berättelsen om hästen. På vår bondgård på 1950-talet då jag var barn fanns hästen fortfarande kvar i arbetsstyrkan. Det fanns från början två hästar, Maja och Pysen. Pysen gick till de sälla jaktmarkerna och då blev Maja ensam i hagen. En häst ska alltid ha sällskap och därför fick hon gå med korna i hagen. Jag minns inte att någon av korna hade skälla om halsen, däremot har jag i min ägo två hästpinglor, som vi kallade dem. En traktor kom till hjälp i jordbruket och Maja fick allt lättare sysslor. På det viset blev hon mycket tillsammans med korna i hagen och när de skulle in för mjölkning, stod hon alltid vid ladugårdsgrinden och väntade på sina vänner till de var färdigmjölkade. Så drog de hela långa raden genom vallgatan till den vackra hagen för att äta lite kvällsgrönt och lägga sig till ro att sova och invänta nästa morgon.

 

Maja slutade sina dagar i början på 1960-talet och alla sörjde henne mycket. Jag minns den varma hästkroppen som jag ryktade och manen som fick så fina flätor. Hästens svans klipptes av på hösten och taglet såldes till uppköpare. Likadant med kornas lite kortare svansar. Jag minns den långa raden med tagelknippor på ladugårdsväggen. Det gick ju bra med korta svansar när vintern kom för då fanns inte lika mycket flugor som skulle vispas bort med dem.

 

Katten Stumpan och jag kampade ihop i 19 år och 8 månader. Det finns många minnen. Alltifrån den första stund då hon kom till oss, liten och rädd, skild från sin mamma lite för tidigt då mamman var sjuk och till hennes sista timme i gräset utanför djursjukhuset då vi beslutat att hon skulle slippa från sitt lidande med cancer i munnen.

 

Du var en envis liten dam med egen vilja och kanske hade du förbrukat flera liv innan du slutade dina dagar. Att springa ut på stora vägen mellan höga snödrivor och upptäcka att ett helt gäng med stora Studsviksbussar är på samma ställe, vända och springa tillbaka framför bussarna och med ett nödrop klara livhanken. Eller då du klättrade ut genom takfönstret och halkade fram över hala tegelpannor innan du lyckades ta dig in igen. Eller då en bil kom precis sekunden efter att du sprungit rakt över vägen från skogen och hem utan att se dig för.

 

Vi hade också med dig i bilen till alla platser vi åkte. Då vi badade vid Helgö och du fick sitta på en filt bakom en buske i skuggan och en stor hund slet sig från sin kedja runt ett träd och rusade på dig, hur jag lyfte upp dig och du bet mig så jag fick åka till läkare och få stelkrampsspruta. När vi hade dig med i kanoten ut på öarna. Jag kan inte säga att du älskade vatten men du klarade av sjölivet bra. Då vi flyttat till stan och du blivit stadskatt fick du lära dig den svåra konsten att gå i koppel men också att åka i cykelkorgen till kolonin. Du skrämde livet ur mig vid stugan då du tagit en fågel och jag fick klara av att befria den från dig, och som tur var klarade den sig. Tänk så många kvällar jag satt ute i stugan och väntade in dig för att få cykla hem till stan. De flesta kolonister hade packat ihop och åkt hem för länge sen, men där satt jag i mörkret och väntade. Du var min bästa vän och värmande sängkamrat, hos dig kunde man söka tröst när något var ledsamt, vi delade många härliga år, tack Stumpan.

 

 

RSS 2.0