Tema Minne: "Från scoutläger till militärmanöver"



Genses rostfria hopmonterbara matbestick stod på utrustningslistan till mitt första egentliga scoutläger, en vacker junivecka sommaren 1947 vid gården Labbenäs i norra änden av sjön Stora Rengen knappt två mil söder om hemstaden Linköping. Dit hade vi tagit oss per cykel med ryggsäckarna surrade på pakethållarna. Transport med hjälp av bilägande föräldrar var inte att tänka på, motoriseringen hade inte kommit så långt i våra kretsar.

   Denna typ av matbestick är synnerligen praktiskt att hålla reda på bland myllret av prylar i ryggsäcken. Allt samlat på samma ställe. Å andra sidan står man förstås utan såväl sked som gaffel som kniv om hela rasket råkar försvinna. Men det har jag inget minne av. Tvärtom följde besticket med mig på flera stora läger, bland annat en så kallad jamboree (världsläger) i Österrike år 1951 med 15 000 deltagare. Dit företogs dock färden från Sverige med gamla militärbussar genom ett krigshärjat Tyskland som var uppdelat mellan de fyra västmakterna. Det krävdes tre övernattningar för att avverka hela distansen på dåliga vägar.

   Med Genses hopmonterbara matbestick utrustades jag också vid inryckningen i det militära år 1953.  På sätt och vis kan det symbolisera den militära matseden ”sammanslagen frukost”.  Vid tidig avfärd till en manöver i terrängen var tanken att soldatens mage på en och samma gång skulle förses med hela dagens matbehov, eftersom koktrossen inte skulle hinna med under förflyttningen mot den elake fienden. Gröt, pannkaka, sill, kanske rentav ärtsoppa, kaffe, mackor och en massa annat langades fram – och delvis in. Stridsmoralen stärktes inte nämnvärt av en sådan måltid.

   Det påminner om den gamle fanjunkaren, som vid fältmässig utspisning av en middag meddelade att ”av transporttekniska skäl serveras i dag saftsoppan tillsammans med pepparrotsköttet”.

   Sådana minnen brukar gamla lumparkompisar plåga omgivningen med.

 


Tema Minne: "Äppelkräm"



Det är ingen tvekan om att det avbildade föremålet väcker ett minne! Innan man ryckte in i ”lumpen” (1953) hade man inte en aning om vad detta var för ett föremål.

I föremålsarkivet är inregistreringen:

”Kokkärl/snuskburk. Oval burk med lock, av rostfritt stål, målat grå. Kokkärl m/1940. Hänkel med krok. Lock med fästanordning på sidan. Burken märkt "Pressbolaget Eskilstuna", locket har ev stämplad fyrklöver på fästet, med bokstäverna E,S,A,B, (sannolikt). Axel Eriksson var Hemvärnschef i Askersund på 1950-talet. Kokkärlet har tillhört honom eller brodern Tore.”

Just benämningen ”snuskburk” – popurlärnamnet – fick hemmavarande fästmö att reagera då man berättade om lumparlivets vedermödor. ”Usch, va äckligt! Diskar ni den aldrig?”. Självfallet var svaret ”minst en gång i veckan antingen det behövs eller ej”.

Nåväl, vad är det då för minne? Jo, i fältförläggning där förplägnaden (utspisningen), försiggick utomhus kunde man ju hantera kokkärlet litet nonchalant. Men ibland tog någon in burken i tältet och en sådan gång hade 34 Nilsson en god efterrätt (äppelkräm) i burken.

Då han tillfälligt var tvungen att gå ut i ett trängande ärende tog spjuvern, antagonisten – 26:an burken och hängde den i ”hänkel med krok” på den glödheta tältkaminen. Intet ont anande kom 34:an in och skulle fortsätta kalasandet.

Hans vrål när han tog i det glödgade handtaget var fasansfullt och med en rundsving spred han innehållet i snuskburken på tältduken innan han släppte den. Men äppelkrämen gick att skrapa av med sked inifrån – fast det tog ett bra tag. Alla i tältet var andäktigt tysta! Vilket minne!

 


Tema Minne: "Kassaapparat"



En vårdag 1946 blev jag som tioåring skickad av mor min till affären i Axala by för att köpa lite jäst och korv. Jag tog min cykel och for iväg. Handlaren expedierade och tog betalt. Jag kan ännu höra hur det plingade och lät när han slog in summan i sin kassaapparat (se bilden).

På hemvägen hände en olycka. Jag råkade slinta på cykelpedalen och fick vänsterbenet framför den. Tårna tog i backen och båda benpiporna i underbenet bröts. Jag hamnade i diket och började ropa på hjälp. Som tur var så hörde min ett år äldre kusin mig och kom till undsättning. Han tog min cykel, en gammal damcykel, och jag lyckades krångla mig upp på pakethållaren. Sedan skjutsade han mig hem på den knaggliga vägen. Oj, vad det gjorde ont!

Det blev taxi till Nyköpings lasarett där jag blev gipsad och omplåstrad. Till en början var det naturligtvis besvärligt med det gipsade benet men snart började jag bygga på en ny lådbil med stor motorhuv och ratt. När den var färdig skjutsade mina kompisar mig i den och vi hade kungligt roligt. Jag fick ett par hemsnickrade kryckor av far min och snart kunde jag konsten att ”springa” med dessa kryckor.

Vid återbesöket på lasarettet fick jag bassning. Gipset på benet var alldeles krackelerat och mjukt efter alla mina törnar i lådbil och på kryckor. Så det fick bli en ny omgång gips. Sex veckor efter olyckan skulle jag börja gå på benet igen men det var inte lätt. Det hade blivit så försvagat att jag inte kunde stödja på det. Det tog en månad att lära sig att gå igen.


Tema Minne: "Brevet"



Egentligen har jag redan skrivit om ämnet minne under temat ljud. Vet inte hur jag tänkte när jag valde denna brevvåg för att illustrera ”minne”.

Möjligen var det någon idé om arbetet i postkassan i min ungdom. Men den ger inga direkta vibbar nu när jag ska formulera något som associerar till minne.

Det kanske ändå var den gamla pensionerade postmästaren i en liten småländsk stad med anknytning till Astrid Lindgren som dök upp i tankarna. Den gamle mannen var känd för att vara mycket snål.

Ett brev får vara högst fem centimeter tjockt annars är det ett paket. För att enkelt avgöra hur en försändelse skulle taxeras använde kassörerna avståndet mellan disken och glasluckan däröver som mått. Det var generöst för det avståndet var sex centimeter.

Den gamle mannen sände ibland tjocka försändelser och han accepterade inte det vedertagna måttet utan han försökte men misslyckades alltid att pressa in - enligt hans uppfattning - brevet. Sedan följde alltid en livlig och ganska högljudd diskussion vad portot skulle vara.

Han fick se sig besegrad i kampen med postluckan som inte ville ge med sig och släppa igenom ”brevet”.




Tema Minne: "Mormor i tvättstugan"



Theresia Charlotta Andersson var min mormor. Hon var stark som så många andra arbetarkvinnor under början av 1900-talet och alltid frisk. Skälet till det, enligt egen utsago, var alla de kalla avrivningar hon tog varje morgon, året om.

   Nyvaken gick hon ut i den oeldade tvättstugan på gården. Där stod ett kar med vatten, hämtat från pumpen ett bra stycke därifrån. Under vintern var ytan täckt med is som hon slog sönder med en stör. Så klädde hon av sig, sänkte ner en grov handduk i det kalla och slängde med lyftade armar det våta tyget utmed ryggen. Och det räckte inte med en gång…

  Visst ojade hon sig och stönade lite grand, men inte mycket. Kylan måste ha varit svidande, precis som väven hon sedan gned sig med. Den var hård och rivig, kanske av jute som i säcken på bilden.

   Enligt mormor var avrivningen, kallvattnet och den intensiva frotteringen, världens bästa medicin. Blodet rusade genom ådrorna, ingen sjuka kunde fastna!

   Mormor fortsatte med sin morgonprocedur ända till sin död, hon blev nära hundra år. Jag minns hennes förtvivlan den dag hon blev beroende av andra, på ålderdomshemmet. Där måste hon kämpa för sin rätt till kalldusch och grova handdukar.


Tema Minne: "Huvudsak som förtrycker minnen"



En stålhjälm väcker inte något minne hos mig. Min militärtjänstgöring gjorde jag i den stolta marin som har sina stoltaste minnen från Svensksund. Sådana dumheter som hjälm befattade man sig inte med.

En sådan där hatt skyddar inte mot marina kanonkulor. Det skulle behövas andra skydd för marinens krigare. I det moderna kriget som gällde på min tid var det minor och torpeder som var farliga. Dessa tingestar exploderar djupt under den stridande matrosen.

Det skulle alltså inte vara en stålhjälm utan ett par ordentliga pansarbyxor som kanske skulle ha utgjort ett skydd för männen som var inlåsta i ett plåtskrov. Men vid närmare eftertanke, vem tusan kan simma i ett par pansarbyxor? När signalen ”Överge Fartyget” hade givits hade varenda sjögubbe sjunkit.

Om stålhjälm vet jag inget mer än det som finns beskrivet i ”På västfronten intet nytt”, där Tjaden kokte soppa i sin hjälm.

Så mitt minne av en stålhjälm är inte ett minne av en hjälm utan av en läsvärd bok.


RSS 2.0