Mjölk - att mjölka en ko


När jag lärde mig att mjölka en ko var jag inte gammal. Vi hade tre kor i ladugården, en häst och  massor med kycklingar. Man satt på en liten pall på kons högra sida med en mjölkhink fastklämd mellan benen. Det gällde att knipa åt med tumme och pekfinger om spenens övre del och sedan med de andra fingrarna klämma till om spenens nedre del. Det lät så trevligt när mjölkstrålen sprutade ned i hinken.

Katten Rosa var alltid med och satt på lagårdsgången. Hon väntade på att få sin del av den spenvarma mjölken. Ibland vek jag upp spenen och sprutade lite mjölk på katten. Det var väl lite obehagligt att får strålen på sig men det smakade gott när hon slickade sig ren. Sedan skulle mjölken silas genom ett filter som kallades silvadd. Det var en rund (engångs) vaddskiva som klämdes fast mellan ett par runda perforerade metallskivor i en så kallad mjölktratt ovanpå den stora 50 liters mjölkflaskan. När mjölkningen var klar hände det att Rosa fick tag i den mjölkindränkta silvadden och åt upp den. Den smakade säkert gott men det blev vissa besvär när den skulle ut igen lång och seg som den var. För att bli av med silduken fick Rosa åka kana på ändan i gräset, en något sorglustig syn.

Mjölken skulle sedan kylas av så snabbt som möjligt. Det gick så till att mjölkflaskan hängdes ned i en kallkälla bakom ladugården. Senare köpte far min en roterande mjölkkylare som drevs med vatten från en kran. Kära Mor gjorde ofte filbunke på den oskummade mjölken. Hon hällde upp mjölken i små glasskålar som var förympade med lite äldre filbunke och ställde vid spisen. Efter ett dygn hade mjölken koagulerat. Med malen ingefära och socker på filbunken åt man sedan med sked. Det var jättegott.

Det föremål jag valt från samlingarna är en så kallad separator. Med den skiljde man grädden från skummjölken. Den skänktes 1963 av Elis Erlandsson från Nyköping och ska enligt beskrivningen vevas med 90 varv per minut. Vi hade en sådan apparat i mitt föräldrahem men jag minns inte att den någonsin kom till användning. Vi skickade vår mjölk till mejeriet i Gnesta och fick i retur skummjölk, smör och ost och det vi i övrigt ville ha.


Mjölk - och barnarbete


Mitt föräldrahem låg nära Karlfeltsgården i södra Dalarna där en familj drev lantbruk. Under min uppväxt på 50-talet vistades jag mycket på gården som bl.a hade mjölkkor - ett roligt och spännande ställe för en yngling. Hårt arbete kunde det också vara, ja på den tiden var barnarbete vanligt åtminstone på landsbygden.

Med stigande produktion och förädling kom mjölken under större delen av 1900-talet att fraktas till mejerier, vanligen i plåtkärl rymmande 50 liter.

Även en halvfull 50-liters mjölkkruka vägde mycket för att hanteras av en tioåring. Jag fick med häst och flakkärra frakta den från ladugården till mjölkpallen vid landsvägen. Bonden hjälpte mig lyfta upp på vagnen och sen fick jag klara frakten till pallen själv. Därifrån hämtades mjölken med lastbil. Det var så fiffigt att mjölkpallens höjd var i samma nivå som vagnen och jag kunde backa intill och hasa över krukan. Det gick bra utom den gången hästen blev skrämd av något och ryckte till. Mjölkkrukan föll i backen och det mesta av mjölken rann ut. Inte roligt att berätta om den olyckliga händelsen för bonden. Obetald arbetskraft var emellertid uppskattad av bönder så jag fick fortsatt förtroende.

Mjölkflaskan i rostfritt på bilden är tillverkad så sent som 1979 på Wedholms i Nyköping. Idag fraktas mjölken från produktionsanläggningarna i tankbilar.

/Gästbloggare Alf Lettesjö


Mjölk - för kalv och människa


Det finns särskilt en ko som måste med i den här texten.  Audhumbla! Hon är från tidernas begynnelse och ett viktigt djur i nordisk mytologi. Det var hon som gav mjölk åt jätten Ymer, vars kropp blev till jord och himmel en gång för mycket länge sedan.

Audhumbla producerade betydligt mer än dagens ko. Vad är 22-25  liter per dag mot de floder som ständigt strömmade fram ur hennes fyra spenar.

I vår värld måste en kviga föda innan hon, som ko, blir livsmedelstillverkare. Den mjölk som kommer först, under 4-7 dagar efter kalvningen, är otroligt viktig. Avkomman behöver massor av proteiner, mineralämnen och skydd mot infektioner.

Råmjölk har speciella egenskaper. Bland annat stelnar den vid upphettning. Och kan bli till äkta kalvdans!

Min svärmor gjorde den underbara desserten av råmjölk blandad med vanlig mjölk. Hon smaksatte med salt, socker, kardemumma och gräddade i ugnen. Kakan serverades ljummen med hemlagad sylt!

Leksakskon på bilden kan också vara ”avsmakad”. Hon är  över hundra år och skuren i ett enda björkstycke vid Berglinds leksaksfabrik, en gång belägen vid Storhusfallet i Nyköping.


Mjölk - från däggdjurens mjölkkörtlar


Mjölk = vätska som avsöndras från däggdjurens mjölkkörtlar och utgör näring för avkomman. Komjölk innehåller 87.3 % vatten, 4.8 % kolhydrater, 3.7 % fett, 3.5 % proteiner (kasein och vassleprotein ) samt 0.7 % salter (främst kalcium och kaliumsalter).
 
Mjölk är gott och nyttigt. Själv använder jag mjölk varje dag i någon form, både i matlagning och som dryck. Men inte i kaffet som är så modernt numera, har inte lärt mig det. Filmjölk och yoghurt är också produkter jag gärna använder.
När jag var liten satte min mamma ofta filbunke på sommaren, men det gillade inte jag. Möjligen om den blev vispad så jag slapp se och smaka vasslan. Tyckte den var otäck, som barn har man sina ideér. Kalvdans däremot var gott. Kalvdans gjordes av råmjölk, den första mjölken efter kalvningen, den var väl främst avsedd för den nyfödda kalven.
Grädde är en vattenemulsion av fett som avskilts från mjölk, vanligen komjölk. Det mesta av grädden homogeniseras för att inte skikta sig, men grädde med fetthalt över 40 % behöver inte homogenisering. Sådan grädde kallas vispgrädde av de stora fettdropparnas förmåga att binda luft till ett hållfast skum vid vispning.

Valde en gräddvisp av plast med vev som syns på bilden, har haft en liknande själv, innan elvispen blev modern. Att vispa för hand är jobbigt och ser man inte upp kan det bli smör av det hela. Men med en gnutta socker i grädden händer inte det. Grädde är också det gott, något jag ofta fick höra när barnen var små var " får jag slicka vispen " det är min tur, ibland blev det lite kiv om den saken.

Vispen kommer från samlingen Eskilstunahemmet. Läs gärna mer om samlingen här!

Mjölk - Från grädde till latte


I Föremålsarkivet återvänder vi bloggande seniorer ofta och gärna till de hyllor som heter Eskilstunahemmet. Där står många av de enkla föremål vi själva växte upp med på 1940-talet, alltifrån köksredskap via linneskåp till leksaker. Självfallet finns en prydlig kaffeservis med blomsterdekor på väl synlig plats. Bland det första nygifta par på den tiden  skulle skaffa -  långt före IKEA:s startpaket - var nämligen kompletta mat- och kaffeserviser, även om kassan var skral.

I kaffeservisen ingår en gräddkanna. Ty, som proggruppen Grus i Dojjan långt senare sjöng: ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar”. Att dricka kok-kaffet svart eller med mjölk var nästan otänkbart. Grädden kunde stundom ha skummats från mjölken som stod i skafferiet.

Den som idag ber att få grädde i kaffet betraktas minst sagt som udda. Nej mjölk, eller latte som det heter på nysvenska, ska det vara. En stor kaffe latte serverad i ett högt, brännhett glas på en internationell coffeeshop-kedja (eller i ett lokalt konditori, faktiskt) hör till 2000-talets livsstil.

Själv föredrar jag dock cappucino, till vilken den så kallade baristan skummat upp en hel del  lättmjölk med ånga. Vill man riktigt visa sin världsvana så beställs en macchiato. Även här kommer litet ångad mjölk med i bilden. Det näringsmedel vi för övrigt är bekanta med från livets första dagar.


Mjölk - mjölkpallen ett kvinnligt tortyrredskap


Hur många kvinnor har inte förbannat mjölkpallen. Detta tortyrredskap som de var tvungna att umgås med, minst två gånger om dagen var det dags att mjölka. Hustrun till stataren, pigan och hustrun till en brukare av ett mindre jordbruk, det var ingen skillnad mellan dem och pallen var lika obekväm för alla. Upp med solen för att klara av morgonens mjölkning, när solen gick ner var det dags för kvällsmjölkningen. Ingen dag ledig. Händer och armar utslitna. Föda ett barn på morgonen, mjölka tjugo kor på kvällen. När statarfrun gick hem hade hon med sig två liter skummjölk som var så fettfri att den nästan var ljusblå.

Detta arbete var oftast en kvinnas lott. Födde hon barn på morgonen kunde kanske hennes gubbe rycka in som ersättare, men det var inte tal om någon längre ledighet för kvinnan. Detta kvinnliga slavgöra började redan hos de ”gamla grekerna” och pågick oavbrutet till fram mot 1950. Då hade mjölkmaskinen blivit så vanlig att 20% av mjölken maskinmjölkades men fortfarande kramades 80% av all mjölk fram av trötta, slitna och förvärkta händer. Statarfrun bytte yrkesbeteckning 1945 till lantarbetarhustru men arbetet var det samma.

När man tänker på det är det nästan så att mjölken får en bismak.


RSS 2.0