Möbler: "Toalettstol inte bara en skitsak"

Innan WC var installerade i varje lägenhet hände det att det fanns ett TC eller så kallat dass installerat inomhus. Före tiden med TC inomhus, hur klarade man då av sina toalettbesök?

Ja, det berodde på i vilken situation behovet uppstod. Var man ute på landet eller i skogen var det ju ganska lätt att klara av det. I vissa städer fanns det offentliga ställen för det här, men det var inte helt ofarligt att besöka dem. Inte så att rånare och tjuvar höll till vid dassen, utan det var vilt löpande grisar som höll sig i närheten. Dessa grisar kunde då nafsa efter hängande kroppsdelar. I Stockholms stads tänkebok från början av 1500-talet finns det en grisvarning. Sittplatsen på dessa dass var endast en pinne, mer eller mindre hållbar, brast pinnen var följden obehaglig.

I situationer där man måste ta hänsyn till sin omgivning var det mer problematiskt. Kejsar Claudius hade omkring år 50 e.Kr. föreslagit att det skulle vara tillåtet att släppa sitt väder även under avätandet av dagens middag, detta slog dock aldrig igenom och försvann turligt nog när nämnda kejsare åt ihjäl sig på svamp. Det var bara att knipa ihop för allt vad man var värd, men detta var inte helt riskfritt. Om skrönan är sann vet jag inte men det var så här:

Tycho Brahe, dansk astronom och astrolog, hade på grund av sitt hetsiga humör blivit tvungen att lämna sin ö Ven och fly från Danmark till Prag. Han blev upptagen i kejsar Rudolf II:s hov. Under en middag år 1577 knep Tycho ihop så hårt och så länge att urinblåsan sprack. För att undvika att sådant hände vid middagsborden blev man tvungen att hitta på något.

En middag kunde bestå av flera bjudningar bestående av soppa, fisk, fågel, kött och något dessertaktigt. Mellan bjudningarna kunde gubbarna springa iväg till dass, men kvinnorna då, hur gick det för dem? Jo, en toalettstol uppfanns, när man lyfte på sittdynan fanns det en ring liknande de som finns på dagens toalettstolar. Denna sittring var klädd med något för stjärten mjukt material, stolen här ovan har sämskskinn. Den behövande damen lyfte undan sittdyna och delar av klänningen sjönk ner på sittringen och under denna hade en liten piga placerat en potta. När saken var klar fick den lilla pigan bära ut pottan eller flytta den till nästa behövande.

Nu får det vara nog med skitprat, museistolen är snygg men den borde ha haft en högre rygg och så skall det vara öronlappar på den som man kan vila huvudet mot om det blir ansträngande.


Egon Toft


Möbler: "Ett litet konstverk"



Här ser vi en sak som museet har köpt in för en speciell utställning. Den innehåller en köksinredning som skall placeras i ett dockskåp. En stor tillverkare av dockskåp och dockmöbler är Lundby som sedan 1947 försett små flickor med denna leksak. Det är kanske en fördom att pojkar mest sysslar med dockskåp för att stöka till för systrarna.

Tittar man in i ett dockskåp kan man se möbler i skiftande stilar, till exempel rokoko och Karl Johan men också möbler i modern design. Möblerna har ofta hamnat i skåpet i form av en present och man kan fundera över om stilval och dylikt speglar givarens önskemål om hur det egna hemmet ska se ut.

En annan form av minimöbler är miniatyrer av till exempel byråar, skåp och bord. De har ofta tillkommit för att skaparen av föremålet ska få sitt mästarbrev. Möbelsnickaren har utnyttjat alla tänkbara tekniker för att visa sin skicklighet. Man kan se fina fanérarbeten med de allra vackraste intarsiainläggningar. En sådan miniatyr har alltså inte tillverkats för att bli leksak, utan är egentligen ett litet konstverk.


Harriet Peterson


Möbler: "Vilken soffa!"



Vilken soffa!! Den har fångat min blick från allra första gången jag gick runt i Föremålsarkivet. Den har något alldeles extra som fascinerar. Det ligger i omsorgen om detaljerna, något som utmanat skickligheten hos den snickare som gjort soffan.

Men var kan soffan ha stått, i vilket rum i det stora huset? För den kommer alla gånger från ett högreståndshem i staden, eller rentav från ett säteri på landet. Dess mindre bemedlade kusin var kökssoffan, också den med lock, men den hade ju ingalunda sådana träskärningar – pärllist och benen i fronten utformade som kolonner.

Den här möbeln kan knappast ha använts som en vanlig utdragssoffa i köket, en bädd som två pigor legat skavfötters i och snarkat nätterna igenom. Nej, den har stått i förmaket till grevinnans sovrum och utgjort en passande sittplats för betjäningen – kammarjungfrun – hon som väntade på en signal att gå in och hjälpa till med morgonbestyren.

Ja, så kan fantasin dra iväg om man inte hejdar sig. ”Soffan med spjälrygg” är skänkt av Klara Broberg på 1930-talet. Det finns ingen anteckning om varifrån den kommer. Den är målad i en sober grå färg, troligen original. Kanske skvallrar det om att soffan är tillverkad på slutet av 1700-talet? Men kan den vara tillverkad av gårdssnickaren? I så fall har denne yrkesman gått i lära hos någon finsnickarmästare och lärt sig stilornamentiken.

Citat ur Märta Holkers ”De svenska antikviteternas historia”, (utgiven 2007):
”Den främste bygdesnickaren / i Ångermanland / var Pehr Westman (1757 – 1828), som har tillverkat ett stort antal vackra möbler. […] Westman lärde sig att behärska det gustavianska formspråket, varefter han förmedlade de gustavianska idealen till den folkliga möbelkonsten. Hans förnämliga utdragssängar med elegant skuren ornamentik i gustaviansk klassicism inspirerade övriga bygdesnickare i trakten. Ångermanland och Hälsingland blev snart kända för sina stiliga (ut)dragssängar. Idag används de oftast som soffor.”

Men säg nu inte att jag påstår att denna soffa i Föremålsarkivet är gjord av Pehr Westman. Men av en lärling kanske? Jag undrar varifrån Klara Broberg kom?


Olle Hallberg


Möbler: "En hyllad hylla"



De flesta privatinköpta böcker läses en gång. Sedan stoppas de in i bokhyllan – Marklund mellan Malmsten och Martinsson, Lapidus bredvid Larsson och Ranelid till höger om Rabelais. Möjligen bidrar de till en trivsamt intellektuell miljö. Däremot torde dessa böcker inte platsa som framtida antikvariska fynd. Sant är att de samlar damm.

    Hursomhelst så behövs bokhyllan, än så länge. När den unge arkitekten Nisse Strinning tillsammans med hustrun Kajsa år 1949 lämnade in ett tävlingsförslag på en dylik till Bonniers Folkbibliotek föddes en världssuccé. Med gavlar av plastöverdragen metalltråd och hyllplan i trä skapade Stringhyllan praktiska och tämligen billiga förvaringsmöjligheter i trånga vardagsrum för bästsäljare som Stieg Trenter, Maria Lang, Olle Hedberg och Thor Heyerdahl.

    Hyllan var lätt att montera med bara två hål i väggen för varje gavel. Men det krävdes rejäla pluggar i betongväggarna för att inte hela härligheten skulle braka ner på golvet en mörk natt. Extra farligt blev det förstås när far i huset drog in skruvarna i porös lättbetong utan att plugga. Men visst blev resultatet oftast både luftigt och snyggt. Och produkten utvecklades med tidningsställ och andra finesser. Stringhyllor pryder än i dag många svenska hem. Föremålsarkivets exemplar är för övrigt framtaget på NK:s verkstäder i Nyköping.

   Något senare kom Sparringhyllan, som har långa skenor i väggen med fästen för konsoler, vilka håller upp trähyllorna. Lundqvisthyllan är ett annat val för boksamlare. För att inte tala om Billy, IKEA:s kanske största succé. För den krävs inga hål i väggen, däremot en väldig massa skruvar.

   Frågan är hur många bokhyllor som behövs i framtiden. Google är på väg att scanna in all världens litteratur – och då blir kanske den elektroniska läsplattan var mans redskap för inhämtande av kunskap och förströelse. Att damma den är nog lättare än att hålla rent i bokhyllan.


Bosse Tolander

Möbler: "Fantasier om en herrskapsfröken"



Dagens tema var möbler. Dessvärre var jag stressad när jag skulle se ut något objekt. Möbler finns det gott om på Raspen kan jag försäkra.

Ett toalettbord blev det jag föll för. Bord med en låda på pelare med tre ben. Överstycke med två lådor. Spegeln svängbar fastsatt på två spiralvridna ståndare. Spegelkrön och bordsben snidade i bladrankemotiv.

Tyvärr ingen uppgift om ålder eller var det använts någonstans och av vem. Nu blir det bara fantasier om en herrskapsfröken som av sin kammarjungfru fick hjälp när hon satt vid detta vackra bord och kanske fick håret kammat och uppsatt.

En annan tanke kommer också, måste ha varit väldigt jobbigt att damma alla snirklar runt spegeln och benen. Nästa gång vi ska till Raspen ska jag se till att inte ha något annat uppdrag planerat.


Astrid Hjelm


RSS 2.0