Mode: "Myggjagare och stilettklackar"



Vad är detta? Jo, det är delar av det mode som hörde till början av 1960-talet. Myggjagaren en herrsko som var otroligt spetsig i tårna. Enligt ”expertisen” skulle en mygga fastna på spetsen om man sparkade den i rumpan.

Spetsig var skon och dessutom hade den ofta klackar som var högre än normalt för herrskor. För att vara riktigt inne skulle skon vara oxblodsfärgad, det fanns naturligtvis andra färger men de räknades inte. En herrfot som normalt passade in i en normal sko av storlek 40 fick nu en sko med en längd av storlek 44-46.

Köpte man myggjagare av samma längd som normalskon massakrerades tårna vid första försök att gå. Att hantera så långa skor var svårt i trånga situationer, till exempel i köer eller på dansgolv. Den tidens dans gick ju till så ett den manliga partnern höll den kvinnliga tätt intill sig, i dagens dans kan kvinnan vara på våning 2 medan mannen är i våning 1, detta kan ju bero på att baren är på detta våningsplan.

När man dansade en tryckare utrustad med myggjagare hände det understundom att flickan fick tårar i ögonen och sa med lidande röst ”det var mina tår som var underst”. Stilettklack fanns på damskor, namnet kom sig av att trampdelen på klacken var mindre än en halv 10-öring (6-7 mm), som en stilett alltså.

Klacken hade nog uppfunnits av en dam som blivit trampad av myggjagare. Denna hämndapparat placerades med stort eftertryck på herrns fot i dansens virvlar. Verkan av detta var direkt och total. Trycket från en 55-kilos flicka motsvarade trycket från en mindre elefant. Allt dansande för trampad kavaljer uppsköts till nästkommande lördag.

Opraktiskt och förenat med lidande, men så elegant och vackert det var. De hantverkare som slipade parkettgolv hade gyllene tider så länge som stilettklacken var inne. Trycket från den smala klacken gjorde stora märken i parketten.


Egon Toft

Mode: "En dröm en gång"



Muffar kan vara något att foga ihop rör med, men det kan också vara ett kvinnoplagg med samma grundidé: ett rör.

    I muffen trädde man in båda händerna och värmde dem och under de kalla vintrarna. På 1940-talet var muffar mycket populärt bland finare damer. I 12-13-årsåldern önskade jag mig hett att kunna gå med en muff som kvinnor på film. Till slut fick jag också en som Mamma sytt åt mig. Den hade nutriapäls på framsidan och baksida av tjockt brunt ylle, foder i flanell och blixtlåsficka. Mycket elegant tyckte jag.

    Men egentligen var ju muffen ett ganska opraktiskt plagg – man kunde ju inte gå naturligt med händerna på magen! Och inte kunde man bära något i händerna heller, och fickan på baksidan var inte stor. Skönt för händerna var det i alla fall.

    Såvitt jag minns var inte muffen modern så värst länge, fyra fem år kanske. Efter kriget kom det fram bättre och billigare material till handskar och vantar, så intresset för muffar tog slut.


Karin Janson

Mode: "KLÄDGALGEN"



Kostymen hänger där på en galge i klädkammaren och minner om gamla tider. Om klädmodet för herrar 1989 då denna mörkblå kostym är inköpt. Men varför ger mig just denna galge sådana associationer. Jo, den har den för alla gamla nyköpingsbor så välkända logotypen ”BÖRJES KLÄDER”.  Det var en tid för länge sen i en liten pojkes tid…

Så här var det. Min yngsta morbror hette Evert Wärn och han drev ”Wärns herrekipering” som låg på Östra Storgatan i Nyköping. Dit gick jag med min mamma och handlade kläder på 1940-talet, det var självklart. Evert var ju mammas bror. Men år 1947 hände något stort i Nyköping. Då öppnade ”Börjes Herr och Gosskläder” och den butiken var först i stan med pojkkonfektion.

Inköpen flyttades över till Börjes utan att morbror Evert tog illa upp – han var kompis med Börje Ohlsson. De höll på samma fotbollslag! Och dessutom hade ju ”Wärns” inte moderiktiga kläder för tonåringar.

Men kostymen var ju inköpt 1989 och då hade ”Börjes” slutat för ett antal år sedan. Den kunde alltså inte vara köpt där. Jag hade sparat galgen från ”Börjes” och på den hängt upp en kostym från en annan herrekipering. Sambandet ledde till ett telefonsamtal med en 93årig Börje Ohlsson som kom ihåg hur det hängde ihop.

År 1989 skedde också något stort i Nyköping. Då invigdes CULTURUM med ett specialprogram på stora scenen och vem stod inte där och hälsade välkommen. Just det – en något nervös kulturchef iförd nyinköpt kostym. En mörkblå, dubbelknäppt kostym i ”Cool Wool” från Ljungströmsgruppen. Kamgarnstyg vävt i mönstret ”gåsöga”. Stiligt men som sagt nervöst för kulturchefen.

I invigningspubliken på CULTURUM fanns Börje Ohlsson och hans glädje var stor när han kom fram efteråt och med kännarmin tog en närmare titt på kostymen och sa: ”Den här kostymen skall du vara rädd om. Den har en kvalitet som jag kommer ihåg från min tid, men då gällde det skräddarsytt och högsta kvalité. Men denna sitter fint på dig”.

Nu hänger den oanvänd på ”Börjes” galge för tyvärr har den krympt (?) och känns något för trång vad det nu kommer sig!


Olle Hallberg


Mode: "Fadermördare"



Vad ska jag ta på mig? Den ständiga frågan när man skall gå bort. Garderoben är fullproppad med kläder men ingenting passar just nu. Det gäller oavsett om det gäller att gå till arbetet eller fest.


Männen tycks ha det lättare. Står det kavaj på inbjudan så är det kostym som gäller – helst i en mörk färg, aj, aj – manchesterkavaj duger inte. Allt enligt modeorakler. Och modellen på kostymer varierar inte särskilt mycket. Vid speciella tillfällen, tillexempel Nobelfesten, måste fracken på.

Oftast är den nog hyrd om man inte är en person som rör sig i kretsar med många storstilade fester. Klädseln kan se ganska lustig ut när 50-åringen med begynnande ölmage klämmer in sig i fracken som köptes under studenttiden i Uppsala. Och dessutom har den börjat anta en grönaktig färg på grund av åldern.

Stilen på männens kläder har ändå ändrats en del under årens lopp. Under 1800-talet började man använda lösa skjortbröst (så kallade ”söndagsblad”) med löskrage som syns på bilden. Då behövde inte skjortan vara så elegant.

Kragen kallas ”fadermördare”, inte utan orsak. Den är ju så stel och har mycket små knapphål. Det måste ha varit ett helvete att knäppa ihop den med stela mansfingrar. Knappen var liten och kunde lätt försvinna under en möbel. Det resulterade säkert i många familjegräl när feststassen skulle på.

Kommer du ihåg TV-serien “Markurells i Wadköping” med Edvin Adolphsson som Markurell själv? Svettig och smått hysterisk inför sonens studentexamen. Den scenen glömmer man nog aldrig. Missa den inte om tillfälle ges.


Harriet Peterson


Mode: "Lumpen har också sitt mode"



    Till skillnad från det civila klädmodet, som numera växlar ett par gånger om året, är de militära uniformstrenderna mer seglivade och dessutom klart och tydligt årgångsmärkta. När den svenska armén strax före andra världskriget fick en ny uniform betecknad m/1939 hade föregångaren 16 år på nacken (m/1923). Den var sydd i tjockt, vadmalsliknande (lumpen!) gråbrungrönt tyg och försedd med nedvikt krage som skulle bäras hopknäppt.

    Byxorna hölls ihop vid vristerna av lösa damasker, vilka var ett gissel för infanterister och hemvärnsmän när de lossnade under framryckning i snårig terräng. Allehanda utrustning, såsom magasinsväska, vattenflaska, skyddsmask och mattornister hängde i olika band runt halsen eller i bältet. Därtill kom ryggsäck, kulsprutepistol, radioapparat och annan för striden nödvändig materiel. Talesättet att den svenske soldaten bar ihjäl sig innehöll åtminstone ett uns av sanning.

   I början av 1950-talet kom en ny permissionsuniform, m/1952 med rock och byxor av diagonaltyg. Det påstods att modellen tagits fram för att rädda svensk konfektionsindustri. Särskilt snygg eller praktiskt var den i vart fall inte.

   Det dröjde ända till slutet av 1950-talet innan nya uniformer för fältbruk introducerades, m/1958 i grått för vinterbruk och m/1959 i grönt för sommarbruk. Den stora nyheten var här de många utanpåliggande fickorna på såväl rock som byxor där mycket kunde förvaras. Och damaskerna ersattes av en rem fastsatt i byxorna. Man kan nog säga att speciellt den gröna uniformen kom att bilda skola för många av de moderna fritidsbyxor från Fjällräven och andra leverantörer som svenska män och även kvinnor idag utrustar sig med.

    De har också tagit efter de kamouflagemönster som försvaret efter amerikanskt mönster använder på sina fältuniformer sedan början av 1990-talet. Vad detta mönster har med civil verksamhet att göra är inte lätt att begripa.


Bosse Tolander


Mode: "Som små damer"



För en ung flicka var modet i det närmaste perfekt i mitten av 1950-talet, då jag var en sådan. Vida kjolar, smal midja, ärmlöst. Klänningen jag såg på Raspen påminner om en liknande som jag själv hade. En som jag kände mig väldigt fin i.

Hade också en stärkt tyllunderkjol till, som i och för sej inte var särskilt behaglig att bära. Vass och stel, men jag var inte ensam, det tillhörde liksom uniformen för tjejerna då. Tänk lördagskväll med dans i Parken. Vita sandaletter som gav skoskav, men vad gjorde det, nästa helg var det glömt, nya tillkom.

Kjolar med volanger… även till dessa bars tyllunderkjolen. Söta små blusar i singoallamodell. Dräkter med rak kjol, kort jacka med markerad midja. Så fina vi var, som små damer. Kanske också en liten hatt på huvudet. Så var det då. Nu är nu, jag skulle inte vilja se mitt barnbarn (16 år), klädd som en dam, hon är så fin som hon är i dagens mode.


Astrid Hjelm

RSS 2.0