Mörker: en Vespa med sprucket lyktglas utlöser tankar kring mentalt mörker

 

En kort presentation hämtad från museets dokumentation:

 

”Röd vespa "Poplino Primavera" med svart konstlädersadel. Detaljer av rostfritt stål, handtag av grå plast. Sprickor i framljusets glas. Kontrollbesiktningsmärke 1976. Formen är en typisk representant för fordonsdesign på 1900-talets mitt. Den första vespan konstruerades 1946 av en italiensk tidigare helikopterkonstruktör vid namn Corradino D´Ascanio. Vespan som fordon användes mycket i efterkrigstidens Europa. Vespa betyder geting och hänsyftar på formen. Diverse arkivhandlingar föreligger, registreringsbevis från 1968 och framåt, instruktionsböcker mm.” Du kan läsa hela berättelsen om Vespan här!

 

Den här beskrivningen är klart intressant och triggar mitt nyfikna sinnelag. Hur har jag kunnat undvika att så länge intressera mig för gode vännens Vespa?  Ja, han kallar den så men är det verkligen en äkta Vespa? Hur har han kommit över en dylik raritet? Har han använt den under sommaren 2012? Och vad har han för framtidsplaner för dyrgripen?

 

En förklaring till att jag hittills inte vet svaret på alla frågor kring vännens Vespa är sannolikt en mental blockering. Den kan härledas till den dystra tid i mitten av 60-talet då jag genomgick motorutbildning i den svenska ”Nittiettan Karlsson-armén”. Sedan dess har jag satt en ära i att inte vara särskilt intresserad av grabbig fordonsnostalgi. Det finns enligt min personliga fördomskatalog redan alltför många nördar på denna maskulina bastion. Jag nöjer mig med att vara idrottsnörd avdelning fotboll, golf och längdskidor.

 

Men nu gäller det en kulturhistorisk klenod. Det här får bli ett utredningsfall i syfte att  upplysa mitt totala Vespa-mörker. Det ska bli ett sant nöje. Jag har bestämt mig. Jag startar med en SMS-fråga till min gode vän.

 


Mörker: vilket ljus?

 

Veckans tema är mörker, ganska naturligt just nu när mörkret tidigt lägger sig över vår stad och vi tänder våra lampor och ljus. Onekligen går tankarna till mina förfäder - hur gjorde de när mörkret la sig över det lilla torpet??

 

Tänker på min pappas morfar när jag ser den fina fotogenlampan. Han som var skräddare långt inne i den mörka skogen, på 1880-talet. De hade många barn som skulle försörjas och när det femte barnet föddes dog fru. Tände han sin fotogenlampa med kosmos brännaren för att kunna sy några timmar till? Berättade han sagor för barnen när mörkret lagt sig och man samlades i ljusets sken?? Kanske berättade de sagorna som min pappa ofta berättade för mig och mina syskon, sagor av HC Andersen mfl. Eller så hittade man på olika sagor, sk folksagor som alltid börjar med : Det var en gång.....

 

Det är något alldeles speciellt att samlas runt ett levande ljus eller fotogenbelysning. Det har en värme som vårt elektriska ljus saknar-man känner en närhet och det blir lite spännande när lågan fladdrar i vinden... Kosmos brännaren hade bred platt veke som formades till en cirkel. Den var populär eftersom det gav ett bra ljus som var välinriktat pga lufttillförseln och att  doften av fotogen var mycket svag. På 1860 talet kom den första fotogenlampan. Den fick ett stort uppsving under det Amerikanska inbördeskriget under 1861-1865.

 

Tror nog att vi släcker lamporna hemma i kväll och njuter av lite levande ljus och en brasa i kakelugnen-känns riktigt lockande!!

 


Mörker: Ger många associationer

 

Dagens tema blev ”Mörker”. Jag fick genast flera associationer. Bland annat minns jag hur det var under andra världskriget. Då var mörkläggning påbjuden trots att vi bodde i glesbygd. Inte en gnutta ljus fick sippra ut från husen. Det var svarta rullgardiner för fönstren och i hönshuset och ladugården fick vi sätta upp säckar för fönstren för att hålla ljustätt. Visst var det oroligt men lite mysigt också. För övrigt är den ficklampa, skänkt av Sten-Hugo Johnsson i Nyköping, som valdes ut till mig från museets samlingar lämplig i samband med mörkläggning eftersom den är försedd med ett mörkläggningsskydd för glödlampan. Vid min militärtjänstgöring 1958 fick vi kvittera ut varsin ficklampa av den här typen.

 

Under kriget fanns också något som kallades för flygfyrar. Om man en mörk höstkväll stod på farstubron hemma så kunde man se en roterande ljuskägla vispa förbi ovanför skogen i öster. Käglorna vispade på ett särskilt sätt lite fram och tillbaka – de hade ett speciellt rörelsemönster i sin rotation. Enligt Wikipedia användes flygfyrar i Sverige under 1930-talet utefter flyglederna (”flygstambanorna”) Stockholm-Malmö och Oslo-Göteborg-Malmö där de bildade pärlband av 15-20 m höga master på 2 till 3 mils avstånd från varandra. Under 1940-talet avvecklades dessa anläggningar men det finns fortfarande ett par flygfyrar bevarade som museiföremål i Norrtälje och Norrköping.

 

Mörker kunde också användas för att ”dressera” hönsen. Vi hade ett ganska nybyggt hönshus med några hundra höns i. Under den mörka årstiden måste hönsen ha bra lyse. Taklamporna tändes vid 4-tiden på eftermiddagen med hjälp av en svart rund ströbrytare i köket ovanför pappas plats. Klockan 8 var det sedan dags för hönsen att flyga upp på sina sittpinnar. Då knäppte pappa om ljuset med en annan ströbrytare och det blev halvskumt i hönshuset. Då flög hönorna upp på sina pinnar och gjorde sig beredda för natten. Efter en halvtimme släckte pappa i hönshuset. Jag minns fortfarande hur man skulle ställa strömbrytarna för att få hel- och halvljus där.

 

Ibland hände det att man som liten pilt ville läsa en bok i sängen i mörkret på kvällen fast man inte fick. Då gjorde jag mig en ficklampa av en brädbit med hål i för linsen och reflektorn och en böjd plåtbit bakom som skydd för 4.5-voltsbatteriet samt en vippströmbrytare. Jag fick ihop alltsammans och lyste gjorde det. Jag kröp under täcket med min ficklampa och började läsa.  (Enligt vår högt värderade projektledare för Seniorbloggen kan sådan användning av ficklampa kallas för ”fickla”!) Jag läste en stund men snart började lampljuset att tyna bort och slockna. Jag blev sur och somnade. Efteråt fick jag veta att jag kopplat sladdarna fel. Istället för att koppla strömbrytaren så att strömmen bröts helt till glödlampan hade jag totalt kortslutit batteriet. Pappa hjälpte mig och sedan sa han: ”Du har tydligen gått för tidigt från mästar’n, du”! Sedan lyste ficklampan!

 


Mörker: Ibland är det önskvärt att ljuset vore släckt

 

Att använda en brandsläckare för att släcka ett ljus vore nog övervåld. Men när ljuset släckts då härskar mörker. Det finns till fällen då mörker är önskvärt.

 

För ungefär 40 år sedan hade jag köpt ett enklare spegelteleskop. Astronomi är ett intressant område. Man kan i ett teleskop se det man inte kan se. Skulle man råka se en supernova kan den bli döpt med ditt namn, tänk er XXP1971TOFT, ett elegant namn. Jag och barnen, Pia och Thomas, åkte ofta ut på Jogersö. Där var det helt mörkt. Vi såg Saturnus ringar, Jupiters månar, bergen på Månen, Andromedagalaxen och mycket annat. Det var vinter när vi började och då var det mörkt. Sedan blev det vår och sommar och tidig höst, och sedan kom höstmörkret. Vi packade in teleskopet i bilen, nu skulle vi fortsätta våra astronomiska studier. Totalt misslyckat. Någon inom kommunen hade installerat belysning på Jogersö. Knappt en stjärna syntes, bergen på månen var bara skuggor. Vi tröttnade, jag sålde teleskopet men talade inte om för köparen att Jogersö var förstört av gatubelysning. Som avslutning på min astronomiska berättelse tänker jag vända på ett uttryck som är ganska inne.

 

Förbanna inte mörkret tänd ett ljus. Förbanna ljuset och se till att vi kan få lite mörker.

 

OBS. Brandsläckaren kan inte släcka gatubelysning men den är snygg.

 


Mörker: Camera Obscura

 

Latin är ett dött språk som jag inte behärskar. Men att camera obscura betyder mörkt rum ingår i en sorts allmänbildning. Det är också benämningen på ”hålkamera”, enligt Nationalencyklopedin ”ett lådformigt optiskt instrument från vilket den moderna kameran utvecklats”. På ena sidan finns ett litet hål som ljusstrålar kan passera. Föremål utanför lådan i strålgången avbildas upp och ned på den motsatta väggen. Principen beskrevs för snart tusen år sedan. Långt senare försågs denna vägg med en ljuskänslig film.

   

Mörkt rum har också i många decennier krävts för att efter fotograferandet se till att denna film som det hette ”framkallades” och därefter kopierades till bilder på papper. Från början enbart svartvita, långt senare också i flera färger. Kamerorna utvecklades förstås, en vanlig modell för såväl proffs som amatörer var i flera decennier var den tvåögda spegelreflexkameran. En enkel dylik ses på bilden. Sedan tog småbildskameran över.

 

   Om detta kan man berätta för sina barnbarn. Möjligen lyssnar de andäktigt. Mer sannolikt är att de fingrar på sina smarta mobiler och snabbt tar ett stort antal digitala bilder av gamla farfar och messar den bästa, med kommentarer, till någon kompis på andra sidan jordklotet. Något mörkt rum är inte inblandat i sammanhanget, tror jag.

 

   Detta kallas teknikutveckling.

 


Mörker: Där finns det spöken!

Spöket på bilden liknar precis det som målades upp för mig i barndomen. En vålnad i vit diffus dräkt som svepte fram ur intet. Mina fyra äldre systrar gjorde sitt yttersta för att överträffa varandra i spökerifantasier. Och dettaefter att rullgardinen dragits ner vid sovdags – det hela byggde på mörkerrädsla. 1960 gjorde tre pojkar vid Nyköpings allmänna läroverk den här målningen och de kan tänkas att de en gång haft samma skräckupplevelser som jag. Man kan undra över anledningen att skrämma barn!

 

Det finns oändligt mycket att läsa om sådana här fenomen. Spöken lär ha existerat i alla kulturer i långliga tider och forfarande bygger många romaner, filmer och teaterstycken på historier om det övernaturliga.  Folktrons allra mesta gemensamma föreställningar handlar om att personer ”går igen” efter döden, den avlidnes själ eller skuggbild visar sig som en vålnad.  Personen ifråga kunde ha fått en brådstörtad död eller haftett osunt rövarliv och därigenom blivit gengångare. Tanken bakom skrämsel med spöken var nog att få människor till ett sunt leverne och därmed undvika uppkomst av vålnader.

 

En rullstol blev stående på vinden i vårt hem. Den hade använts av en halvbror som drabbades av polio och dog i unga år. För att komma till och från sovrummet måste jag gå förbi stolen. Jag minns hur jag med bultande hjärta sneglade mot den – utan att någonsinse en vålnad.  Systrarnas spådomar slog aldrig in.

 

Jag har övernattat ensam i både slott och herresäte och fått allvarliga förmaningar om spökerier. Men nej, några syner tydande på hemsökelser av avlidna personer har jag aldrig upplevt.

 


Mörker: En osalig ande söker ljuset

 

Hillvid Edhager (1912-2002) är tillsammans med maken Axel mest känd för en generös gåva till Oxelösunds äldre. För Sörmlands museum är hon konstnären bakom den här mörkbruna lerskulpturen från 1970. Den föreställer en urtidsmänniska, vilken sort är oklart. Är det en neandertalare så dog han ut för ungfär 30 000 år sedan. Bara en liten, liten gen finns kvar i nutidens folk.  

 

Så här på en hylla längs in i föremålsarkivet tycks den sittande mannen vara en av mörkrets osaliga andar, en gengångare, en gast som inte mår bra.  Kan han bli lite upplivad nu i Halloween-tider? Tänk om han lämnar källarmörkret, börjar skrämma folk och får fart på dem som ska besluta om museets nya läge. Det syns att han vill ut till ljuset vid gamla Svenox-området i Nyköping. Han håller tummarna för att flytten blir av. Jag gör likadant! Och kniper med tårna också.

 


Tema mörker: "Kusklampa"



Vi lider brist på äkta mörker. Det anser i alla fall Tom Callen som i oktober 2007 skrev en artikel om det i Svenska Dagbladet. Han är astronom och programproducent vid Cosmonova på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

   Vad menar han då? Mörker är ju för de flesta ett ord med dyster klang. Jo, han anser att det i tättbebyggda områden förekommer ett problem: ljusföroreningar, det vill säga oönskat artificiellt ljus utomhus nattetid. Ljus som kan störa och påverka djur, natur och människor på ett negativt sätt. Det kan vara gatlyktor, trädgårdsbelysningar, reklamskyltningar och vägbelysning som är dåligt avskärmad och spiller ljus uppåt natthimlen. ”Skyglow” kallas det på engelska och kan ses på avstånd som en orange kupol över en stad. Detta diffusa ljus hindrar oss att se natthimlen och i en mening vårt ursprung som en del av universum.

   Många av oss vet inte längre vad som finns där uppe, eller har i alla fall ganska dimmiga begrepp och stjärnhimlen: Månen – ja, Karlavagnen – jodå, Polstjärnan – kanske, Orion – hmm…   Många är mer eller mindre rädda för mörkret. Få av oss gör sig mödan, eller har modet, att gå ut på natten och stanna där tillräckligt länge för att ögonen ska vänja sig vid mörkret. Det tar 45 minuter att successivt ställa om till mörkerseende, men när det väl är gjort kan även den till vardags mest neonbländade stadsbo uppleva överraskande mycket av det natthimlen har att erbjuda. Med bra mörkerseende och lite hjälp av månen eller kanske reflekterat ljus från snö på marken förvandlas kolmörkret efter en stund till en dunkel gråskala som avslöjar mer än man tror.

   Själv bor jag på landsbygden och har stora möjligheter att se på stjärnhimlen. Min svägerska, boende på Lidingö, kommer ibland på besök. Hon brukar klaga på att det är så mörkt här på landet. Då säger jag: ”Det är inte mörkt på landet - det är bara så förbaskat ljust i stan”!

   Det föremål som jag valde i samlingarna till detta tema är en kusklampa att användas på en hästvagn vid mörkerkörning. Troligen blir kusken inte bländad av skenet ifrån den här lyktan så han behåller nog sitt mörkerseende.

Sture Larsson

Tema mörker: "Ledbelysning"



Tänd ljus men låt det förbli mörkt framåt. Endast ledbelysning för fötterna vid förflyttning behövs. Uppmaningen gavs under andra världskrigets svenska beredskap då mörkläggning var påbjuden kvällstid. Det fanns kontrollanter som såg till att påbudet efterlevdes.

Det här är en ”rektangulär, svartmålad, batteridriven metallficklampa med bältesrem bak. Uppfällbart mörkläggningsskydd för glödlampan. Tryck i relief fram: DAIMON Telko runt sexuddig figur med blixtar”. Så är ficklampan inregistrerad i Sörmlands museums föremålsarkiv.

Modellmärket säger att det är en tysktillverkad fältficklampa – från 1940. Ett samlarobjekt med många träffar på nätet.

Nils-Gunnar Johansson, från Nyköping, var hemvärnspojke under kriget (1939-1945) och han använde säkert denna ficklampa flitigt i sin tjänstgöring som ordonnans – vem vet?

”Att se men inte synas” kunde vara ett motto för den som skulle röra sig i stadsmiljö då alla gatulampor var släckta, skyltfönstren mörka och inget ljus sipprade ut från bostädernas masonit-täckta fönster. Då var det toppen att inneha en DAIMON Telko!


Tema mörker: "En skål för svartvitt!"



Den här sköljskålen leder tankarna till fotolabbet på Saxon & Lindström, som på 60-talet producerade tidningarna Såningsmannen, Lektyr och Svensk Damtidning. Men kärlet var betydligt större och fanns i fler exemplar.

   På den tiden kunde vi journalister verkligen få ägna oss åt det jobb vi utbildats för, reporterns, utan krav på att själva fotografera. En erfaren och skicklig ”plåtslagare” iförd en eller flera kameror, då analoga, följde alltså med mig till vanligt folk, artister eller kungligheter och förevigade dem, oftast i svartvitt.

   Tillbaka på redaktionen lockade mörkrummet, där negativen togs fram och bilderna kopierades. Den mörka miljön, aningen upplyst av ett rött ”ofarligt” ljus, kändes magisk. Man kunde skymta kopistens rörelser vid framkallningen och se förstoringsapparaten, fotopappren, kemikalierna och skålarna för bland annat fix och sköljvatten. Jag njöt av att stå där och lockades snart att själv, för privat bruk, skaffa både kamera och ett eget mörkt rum, i en garderob.

   Idag knäpper de flesta digitalt, i färg. Det gäller pressfotografer och framförallt amatörer. Vi samlar ungar och älskade inne i mobiltelefonen eller på datorn.

   Sköljskålen har blivit en föredetting, värd en egen bild!


Tema mörker: "25 W"



Mörker kan definieras som frånvaro av eller brist på ljusstrålar. Det mänskliga ögat är inte anpassat till mörker. Vi ser just inget eller nästan inget i mörker. En katt däremot har ett väl utvecklat mörkerseende. Det kan aldrig bli så mörkt ute att en katt inte ser. Men den kan behöva en timme på sig för att utveckla fullständigt mörkerseende. Katten lär ha sex gånger bättre mörkerseende än vad vi har.

Människan har runda pupiller men katten har lodräta smala pupiller. Det gynnar kattens förmåga att snabbt anpassa sig till mörker. Den långsmala pupillen anpassar sig snabbare än en rund om den utsätts för ett plötsligt ljus. En klar fördel om katten möts av en ljusstråle på natten. Katten jagar ju företrädesvis på natten. Det är förmågan att se i mörkret som gör det möjligt men den har också stor hjälp av sina öron, som fungerar som paraboler.

Motsatsen till mörker är ljus. Enligt Första Moseboken i Bibeln skapade Gud ljuset men det var Thomas Alva Edison som visade upp den första användbara glödlampan. Det var år 1879. För att skingra mörkret blev glödlampan en revolutionerande upptäckt. Det är underbart att skingra höstmörkret med att tända så många myslampor som huset förmår. Men det bör vara energisnåla lampor. Då behöver det inte gnaga i samvetet på grund av hög elförbrukning.

Bildens glödlampa har matt glas och ger 25 W avsedd för 220-230 volt och hör definitivt hemma bland museiföremålen. Den har tillverkats vid Skandinaviska Glödlampsfabriken i Nyköping. Fabriken lades ner 1947.


Tema mörker: "En svart katt är representant för mörkrets makter, tvi tvi tvi"



Varför en bild av en svart katt när det är mörker som är ämnet? Alla vet ju att alla katter är grå i mörkret. En svart katt är ju mörkret personifierat. När häxorna åker till Blåkulla på Skärtorsdagen har de en svart katt med sig på kvasten. Om det inte hade varit något mystiskt, hemskt med svarta katter så inte fan hade fan tagit emot häxan och katten som gäster. En svart katt är en orm som går på fyra ben.

De mörka, varma, kvällarna i augusti är som gjorda för fester i trädgårdar med eller utan kräftor. Det är inte heller helt fel att vandra ner till en strand för ett nattligt bad. De mörka kvällarna i november och december kan vara mysiga om man sitter inomhus med en bra bok. Trädgårdsfester och nattliga bad är inte populära sysselsättningar vid den årstiden. Det är bara kallt, mörkt, vått och grått inte ens dagarna är ljusa. Men varför skall man förbanna mörkret, man kan ju alltid tända ett ljus.

Det finns nog inget djur som är så omskrivet i uttryck och talesätt som katten.

”Vi har nog fattat det här fel sa katten som vakade utanför mössfabriken.”



Tema mörker: "Till minnet av en gammal rullgardin"



Den som drar ner en rullgardin vill av något skäl avskärma sig från ljuset och istället skapa mörker (eller slippa insyn). Det kan vara turisten som har svårt att sova när midnattssolen i Norrbotten är som starkast. Eller, för att ta ett minne från barndomen, familjen som under andra världskriget var ålagd att ha mörkläggningsgardiner som inte släppte genom ljus.

   Huruvida denna målade rullgardin med motiv av landskap, sjö och hus skapade verkligt mörker är oklart. Den har hängt i Tuna åldersdomhem och fyllde nog en mer dekorativ, rentav stimulerande, funktion för de boende när höstmörkret fördystrade sinnelaget.

   En mer traditionell modell, mörkblå utan påmålade motiv och med trilskande fjäder för uppdragning stod inte att finna i föremålsarkivet. En så typisk och enkel tidsmarkör för 1900-talet, använd i varje hem, borde nog ingå i samlingarna. Gärna kompletterad med dramatiska berättelser om hur fjädrar släppt upp gardiner med ett våldsamt brak och, som det brukar heta, ”skrämt livet ur den som sov i rummet”.

   Vid mitt senaste försök att inhandla en dylik rullgardin visade det sig att ”man” numera övergått till modeller som dras både upp och ned med kedja eller snöre. Sannolikt håller den fjäderförsedda rullgardinen på att gå samma väg som karbonpapper och termosar med glas. Alltså ned i ett historiskt mörker. Må ändå minnet av den leva.

 

 

   


RSS 2.0