Mormor hade: ofta huvudvärk

 

 

Den här pulverpåsen ingår i en gåva som Sörmlands museum fick från Apoteksbolaget 1986. Gåvan, förmedlad av Margareta Rosenlind i Nyköping, ingår i en samling som kommer från det apotek som en gång fanns i Björkvik, Katrineholms kommun. På nätet har jag hittat att apoteket i Katrineholm kom till 1893. Till detta apotek knöts ett medikamentförråd i Björkvik från 1900. I dag är det Björkviks Servicebutik som är utlämningsställe för Apoteket, Systembolaget, Posten och olika företag som levererar paket.

 

Salicylsyra användes under 1800-talet som ett läkemedel med bra effekt mot reumatism, Ämnet var ett smärtstillande och febernedsättande läkemedel som tyvärr hade kraftiga negativa biverkningar i form av magont, huvudvärk eller som vid stora doser t o m kunde leda till dödsfall. Dåtidens forskare fortsatte att leta efter ett alternativ till salicylsyra och i slutet av 1800-talet lyckades de med bedriften att syntetisera ren acetylsalicylsyra ur salicylsyra.

 

När jag växte upp hade jag en nära och daglig relation till mormor Lotten. Bland fragmentariska minnen fram till skolåldern ingår hennes omfattande intag av acetylsalicylsyra. Min minnesbild är att det mest var pulver från kuvert märkta med Apotek Kronan som rördes ut i vatten.. Ibland intogs också Aspirin, Albyl eller Magnecyl i tablettform. Tanken var att bota eller förebygga huvudvärk. På köpet fick hon konstanta magproblem som förvärrades av dåliga matvanor, alltför lite utevistelse och obefintlig motionsaktivitet. Hon ansåg sig själv tidigt som ”klen” och sjuklig – något som tyvärr begränsade hennes sista 20 år i livet.

 

Mitt eget intag av acetylsalicylsyra är dagligt sedan snart sex år tillbaka. En hjärtformig, blodförtunnande tablett av märket Trombyl ska verka proppförebyggande och förhoppningsvis förhindra att jag drabbas av hjärt- eller hjärninfarkt.

 

 

Mormor hade: en nåldyna

 

Mormor föddes som Svea Charlotta den 12 maj 1898 och kom att leva till hög ålder. Hon gifte sig med morfar Gunnar och de bosatte sig på Borgargatan i Nyköping i en av de första lägenheterna med elektricitet, badrum och modernt kök.

 

Mormor var 48 år när jag föddes och så långt jag kan minnas tillbaka sitter hon med ett broderi i händerna som flitigt arbetar i avancerade mönster. Nåldynan finns bredvid utrustad med alla de nålar och virknålar som behövdes för arbetet.

 

Nåldynan förvarades i ett träetui som hade tillhört mormors mamma. På lockets ovansida står graverat ”För en snäll flicka” och på lockets insida har mormors mamma, i familjen kallad mormor Hilda, skrivit sitt namn – Fru Hilda Olsson - och sin adress - Perioden Nyköping.

 

Träetuiet finns nu i min ägo och innehåller fortfarande synålar, knappnålar och trådrullar men inte någon nåldyna. På lockets insida har vid tillfälle ett barn gett sitt bidrag till skrinets historia och åstadkommit något som kan betecknas som grafittiI min ägo har jag också många av mormors broderier nog- och varsamt rullade runt en vacker sammetsbeklädd stång med gyllene knoppar.

Bildens nåldyna är tillverkad 1880 och överklädd med brunt ylletyg som har broderats med silkestråd. Runt dynan löper en påsydd krans av svart silke. Så elegant var inte mormors nåldyna men den var funktionell och flitigt använd.

Mormor Hilda kan jag inte dra mig till minnes att jag någon gång sett med sitt syskrin eller med sybehör för händerna. Men varje sensommar däremot med famnen full av orangeröda gladiolus som hon odlat på sin kolonilott på Perioden och som hon med ett varmt leende överlämnade. Mormor Hilda blev nittio år.

 
 
 

Mormor hade: En bibel

 

 

Mormor kom från ett religiöst hem. Bibeln och psalmboken var viktiga för henne.

På den här bibelns försättsblad står tre namn: J.Levin. Jog. Ståhl och Ernst Indebetou 1870. Den innehåller Bibel och den Heliga Skrift med Gamla och Nya Testamentet och är tryckt i Nürnberg 1720 hos Christopher Endtern. Ernst var född i Ringarum och en annan släktdel finns i Södermanland, se nedan.

 

Min mormors psalmbok har jag kvar men inte Bibeln. När mormor växte upp fick man i regel ärva bibeln i syskonskaran men fick en egen psalmbok vid sin konfirmation. Mormor och morfar bodde kvar på gården när min pappa och mamma tog över 1949. De hade en liten lägenhet på övervåningen med kök och liten vedspis och ett rum, som användes som finrum. Det var vanligt att man bodde kvar flera generationer på gårdarna och hjälpte till med det man orkade när man blev gammal.

 

Mamma och pappa gick till ladugården på morgnarna och sen jobbade de på åkrarna under dagen. Då gick jag uppför den mörka trappan till mormor. Morfar hade åkt ”matarbussen” mycket tidigt på morgonen till sitt arbete i hamnen i Nyköping. Där lastades props och timmer på båtar för export. Mormor läste inte bibeln för mig men Kalle Blomqvist-böckerna. Å vad det var spännande. Eva-Lotta var min idol i böckerna och jag minns hur hon gömde sig för bovarna med Rasmus. Särskilt sa hon något klokt. Inget gömställe är bättre än det redan genomsökta, när hon flyttade sig in i en matkällare där bovarna redan letat.

 

För att återgå till bibeln på bilden. Släkten Indebetou härstammar från Nederländerna, den första anfadern i Sverige var Govert In de Betou som flyttade till Sverige 1639. I Museets Arkiv och bibliotek finns över en hyllmeter fotografier från släkten Indebetou., den del av släkten som bott i Nyköping. Harald Otto skrev Nyköpings minnen 1874, läs detta härliga förord:

 

"Författaren som egnat några lediga stunder til at samla och upteckna något af sin födelsestads rikhaltiga historiska minnen, har tänkt, at det måhända äfven torde intressera flere personer at erinra sig de händelser, som timat på denna lilla fläck af fäderneslandet och därföre låtit utgifva detta häfte."

 

 

 

Mormor hade: Arbetet bakom våra kläder

 

 

Min mormor Anna var född den 12 februari 1869. I mars 1976 skrev min mor Edith ned sina minnen från sin barndom i Axala by. Jag återger här ett litet avsnitt ur mor Ediths anteckningar som handlar om textilhanteringen i det gamla bondesamhället.

 

”Alla textilier vävdes, även tyg till pappas och mina bröders kläder och tyg till blåkläder åt alla karlarna, drängarna också skulle ha blusar och byxor, de var blå och vita långrandiga. Mamma sydde dem alla, de var knäppta fram med en smal halslinning. Det vävdes också tyg till våra klänningar, jag hade mest röda och blårutiga tyger som stacks och kliade. Vi hade får som levererade ullen till vadmalskläderna. All ullen kardades och spanns hemma både till kläder och strumpor. Spinnrock, långrock och vävstol stod alltid uppe. Jag har aldrig sett min mor sysslolös. Om hon hade några minuter ledigt från stora sysslor hade hon alltid en strumpa i händerna. Det gick ju åt massor av strumpor åt så mycket folk.

 

Lin såddes på gården. Det skulle först ryskas och torkas, så repas (det gjorde pappa jämt i vagnslegre) så breddes det ut på marken till rötning några veckor. Vi gick om kvällarna och kände om linet var nog ruttet. Så togs det upp från marken och hängdes till tork på en gärdesgård. Så kom den stora dagen då det skulle bråkas lin. Det var flera lejda. Det var ett pörte byggt av liggtimmer med en stor ugn, så var det en lave som linet lades upp på och så eldades det i ugnen tills linet blev varmt. Pappa skötte om eldningen som måste börja tidigt, för att det skulle vara varmt när alla kom i 7-snåret. Det var roligt att stå och titta på när de alla stod vid sina ”bråkor” och jobbade. Karlarna fick bröta ner linet som var det tyngsta arbetet och så överlämnades tagan till något av fruntimren som fick ”skava”, då blev de finaste tågorna kvar som skulle spinnas till örngottsväv och duktyger. De grövre "blånorna” var till handdukar. Alla blev rysligt dammiga och det hängde långa tovor av lin i hår och skägg. Mamma gick med kaffe till dem och det skrattades och pratades”.

 

De raggsockor som jag valde i museets samlingar har tillverkats och skänkts av Ann-Marie von Stockenström på Ånhammar.

 

 
 

Mormor hade: en fiol

 

 

Theresia, min mormor, fick inte mycket till skolgång. När yngste sonen skickades till affären med en lapp där hon textat ”kåttfors” kom han tillbaka tomhänt, utan köttfärs. Men spela fiol det kunde hon, på gehör och helt självlärd. Bildens instrument ser ut som mormors käraste ägodel men är av barnmodell, tillverkad 1920 av FE Schneider i Stockholm och använd av Hillvid Edhager i Oxelösund.

 

Min mormor kunde massor av gamla låtar och slagdängor, om Emma och Kunnigunda, om Josefin som satt på havsbotten och trampade symaskin och om slitna grimmor och blåa hav. I repertoaren fanns också visan om björken, som ”vid den klara rand av en blommig strand” sjöng om månsken och skurna namn i barken. Mormor kunde alla toner och texter utantill och jag och min syster fick höra många vådliga och romantiska ”sagor” genom hennes musicerande.

 

Det fanns en visa som var mer fantastisk än någon annan, men … ”Jag vill inte ta den, ni bara gråter”, sa mormor innan hon slutligen efter tjat och böner gjorde oss till viljes, satte stråken till strängarna och sjöng ”I en sal på lasarettet, där de vita sängar står, låg en liten bröstsjuk flicka, blek och tärd med lockigt hår…”. Efter åtta verser var tösen uppe hos Gud och vi grät, snörvlade och hulkade medan vi bad mormor spela den igen - bara en gång till …

 

 
 

Mormor hade: en gungstol

 

 

 

Mitt minne av mormor är att hon ofta satt i sin gungstol, med en vit schal om axlarna och läste en bok eller tittade på TV. Hon gillade att läsa deckare och se sporten på TV – kanske inte de allra vanligaste intresseområdena för en äldre dam i 80-årsåldern på 1960-talet.

 

Gungstolens historia är inte så känd för de flesta och man vet inte säkert vem som är  ”uppfinnaren”. Somliga tror dock det är Benjamin Franklin. Ursprunget kan i alla fall härledas till tidigt 1700-tal och Nordamerika. Utformningen var helt annorlunda än dagens gungstolar och de var främst avsedda för utomhusbruk.

 

Under 1700-talet började gungstolar också att användas i England. Den så kallade Windsor-konstruktionen byggdes nära Windsor och är grundmodell för den moderna gungstolen. Windsor är inom parantes även det Brittiska kungahusets släktnamn. ”Windsorgungstolen har svarvade, intappade ryggspjälor och ben, svängt ryggöverstycke samt massiv träsits i sadelform. Benen är som regel förenade genom H-kryss” – enligt Nationalencyklopedin.

 

År 1860 designade en inte helt okänd möbeldesigner vid namn Michael Thornet en gungstol med böjträ och med rotting i sits och rygg. Den blev unik på grund av sin form och lätta vikt. Omkring år 1950 skapade en amerikansk möbelsnickare och designer vid namn Sam Maloof en  gungstol som kom att bli lite av en förebild för dagens uppfattning om gungstolar. Gungstol är kanske inte det första en ung familj skaffar till sitt hem idag, men det finns fortfarande en del olika modeller att köpa i möbelhandeln.

 

En ganska färsk forskningsstudie visar att enkel gymnastik i en gungstol är en mycket effektiv träning för äldre. I studien fick en grupp kvinnor i åldrarna 73 – 87 år i sex veckors tid utföra tio övningar i gungstol – två gånger om dagen a’ 15 minuter. Resultatet blev mycket positivt.

 

 

Mormor hade: en kafferostare

 

 

 

Ni som var med under krigsåren känner nog igen er i det som följer. När andra världskriget bröt ut blev nästan allt ransonerat. Ransoneringskort delades ut redan 1939 och 1940 fick man användning för korten. Det fanns ett speciellt kort för ”kaffe te och kakao”. Omedelbart efter ransoneringen kom de första kaffeersättningsmedlen, kallade för surr eller surrogat. Innehållet var hemligt och det var nog tur. Cikoria, råg, maskrosrötter var vanliga ingredienser. I hemmen rostades eget surr som inte smakade bättre än det köpta men vi visste ju vad det innehöll. Försäljningen av kafferostare och små handdrivna kaffekvarnar nådde aldrig tidigare kända nivåer. Min mormor hade både kaffekvarn och rostare. Mormor hade en syster i Amerika. Moster Hilda började skicka paket till de nödlidande kaffeälskarna i gamla Sverige. Det var alltid kaffe i paketen, ofta var paketen trasiga när de kom och alltid hade det försvunnit kaffe. Mormor skyllde på tullgubbarna. Hilda började skicka orostat kaffe, råkaffe, och nu gick det bättre nu var paketen hela. De orostade kaffebönorna är grågulgröna till färgen och måste rostas innan man kan få dricka den bästa drycken av alla. Rostningen skedde på en vedspis. Orostade kaffebönor hälldes i rostaren när den blivit het. Sedan var det bara att snurra på veven tills mormor sa att det nog var färdigrostat. Lukten under rostningen var inte den bästa men när kaffebönorna svalnat och mormor fyllde kaffekvarnen med nyrostade bönor och började mala kaffet. Då fylldes köket av en himmelsk doft som väckte begäret efter en kopp kaffe. Jag var bara barn då det här hände men jag kan ännu känna doften både från rostningen men ännu hellre när mormor malde kaffet och sedan från det nybryggda kaffet. Nu är det någon som påstår att det inte fanns filter vid den här tiden. Alldeles riktigt, men kaffet bryggdes genom en tygpåse.

 

Kafferostaren på bilden användes på Ånga av Hanna Palme. Hennes barnbarn Olof kanske hade samma minnen från användandet av rostaren som jag.

 

I Hildas paket fanns också burkar med Corned Beef. Kaffe och smörgås med Corned Beef var gott då. I dag vet jag inte om jag skulle våga mig på det.

 

 
 
 

RSS 2.0