Motion - Potatisplockning eller golf?


Hjärtat klappar för motion. Dock har jag en del krav, som inte alltid gjort motionen lustbetonad. För det första ska den vara frivillig och inte påtvingad. Den motion som kan kopplas till arbete har med något undantag aldrig stått högt i kurs. Trädgårdsarbete var särskilt motbjudande när jag var barn. Att ta order var inte min starka sida. Då var jag bättre på gnälliga protester och allehanda undanflykter. Ett undantag var dock gräsklippning. Här såg jag ett snabbt resultat. Det blev snygga ränder när den tunga klipparen med vält plattade till gräset när den kördes fram och tillbaka. Lika fint blev det med handgräsklippare - dessutom med högre motionseffekt.

Bildens handdrivna mangel är ett bruksföremål som jag har starkt begränsade erfarenheter av. Jag minns dock att det var kul att få hjälpa till. Doften av rena lakan och dukar, det släta och omsorgsfullt vikta resultatet och en barnslig känsla av styrka och delaktighet var några av ingredienserna i processen.

I flera tidigare blogginlägg har jag lovsjungit motionens höga visa. En angenäm sysselsättning, som numera infaller många gånger per år, är en golfrunda i trevligt sällskap. I mina hemtrakter på sydsvenska höglandet har det byggts en golfbana på åkrar som fordom gav fina skördar av råg och potatis. Varje gång jag har förmånen att gratisspela på denna bana njuter jag extra mycket. Och jag vet mycket väl varför. Till skillnad från folkskolans höstlov, som innebar att vi barn fick handplocka potatis på godset mot blygsam ersättning, är det numera en frivillig motionsaktivitet som gäller. Från uttråkad barnarbetskraft till lätt euforisk golfmotionär - det är en utveckling och en personlig revansch som heter duga!


Motion - Något som kan lämnas i riksdagen


Motioner har lämnats in i riksdagen under lång tid. En viss herr Rääf skrev många motioner om järnvägarnas farlighet. Inte nog med att folk kunde skadas mentalt, lantortsbefolkningen kunde lätt och enkelt komma in till städernas osunda miljö. Något av det värsta med detta var inte smuts och andra orenligheter utan värst av allt var att folk kunde få nya idéer och det kunde vara farligt för det då aktuella samhällssystemet. Rääf hade sin käpphäst.

Dagens fysiska övningar för att uppnå en sund kropp i en osund själ tycker jag har spårat ur. En helt vanlig människa kan inte lyfta skrot, jogga eller promenera längre. Nu skall man ha en coach, en terapeut, en sjukgymnast och en medicinskt utbildad fysiolog som övervakar promenaden till Raspen (museets föremålsarkiv). I morgon behövs det troligtvis en trafikkonstapel och en politiskt tillsatt rapportör som avlämnar en rapport i fyra ex för uppföljning av motionspromenaderna.

Tänk er det var en tid då man kunde gå ut i friska luften utan att vara utspökad som en reklampelare för Nike, Adidas eller Reebok. 1941 gick vår dåvarande kronprins riksmarschen klädd i golfbyxor, kavaj och keps. Inte följdes han av coach och terapeut.

Min käpphäst är att motion skall vara lustfyllt. Promenad ut i skogen en tidig vårmorgon. Testosteronstinna hackspettar försöker knäcka både träd och varandra. Bofinkar sjunger, gläntor fulla av blåsippor och senare av vitsippor och liljekonvalj. Eller en klar och frostig höstmorgon. Det är motion och där behövs det inte mer än ett vaket sinne, hörsel och syn.

Käpphästen på bilden kommer från Bönsta gård. Magdalena Wachtmeister har drivit hästen så hårt att tyglarna har gått sönder. Håret på huvudet är nerslitet. Magdalena har väl inte använt piskan för mycket. Hästens huvud är fint skulpterat. Det skulle var kul att veta vart ridturerna gick.


Motion - Dags för vårstädning!


Hemarbete är inget värt som motionsmetod, i alla fall inte för dem som räknar antal steg, joggingrundor, muskelträning och sådant. Så lite de vet! Att hålla rent och snyggt i bostaden och runt sig själv kräver faktiskt både kraft och ork. Vi nutidsmänniskor har fått hjälp av tvättmaskinen, funktionella städgrejer och ansvarsdelande makar, men ändå … En timmes städning lär förbruka cirka 100-160 kilokalorier, är man snabb och intensiv handlar det om  200-300, vilket motsvarar en rask promenad.

Prylar som behövs vid städning bör alltså betraktas som träningsredskap, antingen de är moderna eller liknar dammsugaren på bilden, en Electrolux. Som ny från fabrik var den en skönhet med plasthölje i ödleimitation, detaljer i svart bakelit och vitmetall. Sörmlands museum fick apparaten för några år sedan av Ulf Herson i Stigtomta. Den fanns i hans barndomshem på 50-talet och var högt älskad. Där och då tänkte man förstås inte på den energi som just dammsugning förbränner - 7 kalorier i minuten!


Motion - behöver väl alla eller…


Ekorrhjul – hur ser ett sådant ut? Jag vet. När en ekorre hoppar runt i en bur, uppför väggen, längs taket, nerför nästa vägg och tillbaka över golvet och fortsätter så varv efter varv i vindlande fart bildar rörelsen en snurrande cirkel. Ett vekligt ekorrhjul!

Det här springandet i buren är inget roligt påhitt. Tvärtom. Ekorrarna är programmerade att röra sig viss sträcka varje dygn och ”vet” att de behöver rejäl motion. När jag under en tid deltog i skötseln av ett antal djur placerades de i en allt för liten bur. Samtidigt fick de obegränsad näringsrik föda i form av hasselnötter. En del av gnagarna dog en för tidig död. Obduktion visade på leverförfettning. De hade suttit i knappt kaninstora utrymmen och kunde bara hoppa fram och tillbaka. Större burar byggdes och då fick djuren möjlighet att sträcka ut ordentligt. Cirkellöpet i buren blev den motion som behövdes. Sen byttes en del hasselnötter ut mot lite magrare grankottar och allt blev frid och fröjd.

Kanariefåglar behöver tydligen inte särskilt mycket motion för att överleva. I alla skötselråd är friflygandet nertonat. Det handlar bara om foder, vatten och sittpinnar och att matning ska ske enbart i buren så att den blir fågelns fasta punkt i tillvaron. När det någon gång nämns att öppna buren för flygning i större utrymme betonas vikten av att stänga dörrar och fönster. Fågeln får inte rymma. Trots ytterst begränsad motion kan fåglarna bli ända upp till 15 år gamla.

Bilden visar hur en fågelbur kan se ut, 32 cm i längd, 23,5 bred och höjd 46 cm. Den kan tyckas i minsta laget. I anvisningar numera för kanariefågel anges minsta bottenyta till 75 x 45. Buren kommer från ett dödsbo i Nyköping 1981 och anges vara drygt hundra år gammal.


Motion - skolgymnastik


Under skoltiden gillade jag aldrig ämnet gymnastik. Vi hade en ganska fin gymnastiksal i folkskolan men ”Magistern” höll gymnastiklektionerna i Pehr Henrik Lings anda med kommandon som: Höfter fäst! På tå häv! och Knäna böj! Eller också skulle eleverna gå armgång i bommarna. Man skulle pendla fram och tillbaka samtidigt som man växelvis flyttade händerna utefter bommen. Balansgång på bom förekom också. Men värst var nog ”skeppsbrott”. Då skulle vi alla ta oss runt gymnastiksalen på ribbstolar och rep utan att nudda golvet. Det var hemskt.

Det blev alls inte bättre när jag började gymnasiet i Mörby norr om Stockholm. Höstterminen 1954 stod jag inte ut. Jag gick till doktorn på Mörby lasarett och berättade att jag hade ont i knät. Doktorn vred och böjde på mitt ben och i ett visst läge sa jag: ”Aj”!!!  Jag försökte att oja mig igen när han vred på samma sätt. Och jag lyckades bli befriad från skolgymnastiken hela den höstterminen!

Janne var min klasskompis och han var också befriad från gymnastiken. Vi hade jättetrevligt tillsammans, Janne och jag, och hjälpte vår gymnastiklärare med allehanda praktiska göromål. Läraren hade lagt upp en orienteringsbana i skogen intill läroverket med hjälp av ett antal märkta träd där. Eleverna skulle ta in kompassriktningen och springa från träd till träd. En dag skulle Janne och jag sätta upp bokstäver på träna i en viss ordning. Det var en sorts rebus och resultatet från orienteringen skulle bli ”HÖSTLÖVEN FALLA”. Men vi ”lyckades” blanda bort bokstäverna lite så resultatet denna dag blev ”HÖSALÖVEN FTLLA”. Janne och jag umgås fortfarande tillsammans med några andra skolkamrater från 1950-talet. Vi har kungligt roligt med våra skolminnen.

Trots att jag var så avogt inställd till gymnastik under skolåren har jag på gamla dagar börjat motionera med Friskis & Svettis. Det har skänkt mig stor tillfredsställelse. Jag började i mitten på 1980-talet i Nyköping och håller fortfarande på men nu i den över 80 år gamla Smedsta Gymnastikförening i Gnesta. Min fru och jag gympar ett par gånger i veckan både medelgympa och styrkegympa.  Det brukar vara 30 till 40 damer i åldern 15 till 70 år och så jag och möjligen någon herre till. Det är så trevligt! Tänk att jag som ståtar med ett streck i ämnet gymnastik i mitt studentbetyg ändå håller på med det nu som pensionär!

Föremålet från Museets samlingar är ett par skateskor som är ganska moderna. Jag hade velat visa ett par gamla tunna blå gymnastikskor, sådana som vi använde på 1940-talet men dessa skor, som använts av Tobias Janius i Trosa, får duga.


Motion - Fortskaffningsmedel för unga


Uppslagsboken definierar skateboard som en typ av fortskaffningsmedel bestående av en bräda med fyra hjul under och som lanserades under 1950-talet. Vårt kära svenska Språkråd vill kalla det för rullbräda.

Så vad har egentligen detta fortskaffningsmedel med motion att göra? Kanske inte lika mycket som en cykel. Men onekligen är det ett redskap som aktiverar många små och stora muskler i kroppen. Den som tror att det bara är att ställa sig på brädan och rulla iväg tar gruvligt miste. Jag vet, mitt enda försök i branschen slutade med en vådlig vurpa som kunde ha slutat med besök hos farbror doktorn.

För ett stort antal unga män som inte passerat bästföre-datum är skateboard inte bara den huvudsakliga motionen, utan en hel livsstil. De braverar genom åkstilar med engelska epitet som flat ground, transition, street, longboard, downhill, freestyle och mega ramp.

För en senior medborgare som undertecknad är det nog tyvärr för sent att bli en i gänget i skateboardparken. Men nog vore det roligt att kunna motionera på det sättet innan det är dags för fortskaffningsmedlet rollator, som ju också har fyra hjul.


Motion - I klänning


I Sörmlands museums förråd såg jag en underbar Folkdräkt. Så vacker och välgjord-hängde den där. En folkdräkt från Västra Vingåker med röd livkjol, gult broderat sidenliv, grönt förkläde, vit överdel, rött broderat saffianbälte, silverbrosch och kjolsäck. Dräkten från Vingåker är inköpt hos Hemslöjden i Nyköping. Dräkten har tillhört Astrid Lilja.

Astrids pappa Gustaf Gustafsson f 1881, var från Stora Malm i Floda socken. Mamma Ester Kristina f 1884 var ifrån Södersprång i Västra Vingåkers socken. Astrid fick två folkdräkter, en från Dala Floda och denna från Västra Vingåker. Under 1960-talet dansade hon  med Folkdanslaget i Stockholm. Dräkten använde hon förstås vid danstillfällena men också vid andra högtidliga tillfällen. Det är lätt att drömma sig tillbaka och se Astrid dansa i sin vackra dräkt. En dräkt som man förgyllde alla högtider med - inget problem med vilka kläder man ska ha, utan folkdräkten var alltid given! Helt annat än idag när vi ständigt byter kläder och aldrig anser oss kunna ha samma klänning vid flera högtider. Så skönt att alltid ha sin folkdräkt, både praktiskt och vackert!

Att dansa folkdans var ju ett folknöje! Så smidigt för då fick man ju också den motion som vi idag ständigt läser om i våra medier. Då var det ett tillfälle att både umgås och få den motion som kroppen behöver - låter ju helt perfekt!! Idag är inte Folkdans lika populärt, men nog är det något visst med att kunna dansa våra gamla danser och känna igen våra traditioner - men det utesluter ju inte att zumba också kan vara ett motionsalternativ, någon gång ibland.


RSS 2.0