Musikaliskt - Kammarmusik


Kammarmusik, musik i det mindre och mer intima formatet. I kammarmusiken kan man se och höra de enskilda musikerna. När man ser och hör en symfoni-orkester försvinner individen i massan. Om det är en konsert med solist så tar han över helt, orkestern blir bara ackompanjatörer till solisten.

Från början spelades kammar musiken i kamrar hemma i hemmen. Hemmen kunde vara allt från små stugor till väldiga slott. När det gällde slotten var ofta någon ur ägarens familj så musikalisk att denne kunde delta i konserten utan att helt förstöra framförandet. Nu kommer jag nog att reta en del när jag påstår att det finns annan kammarmusik än den som framförs av en stråkkvartett. MJQ, ”Modern Jazz Quartet”, spelade en musik som platsade i vilken kammare som helst. Jag tycker att all musik som spelas hemma på kammaren kan kallas för kammarmusik när den spelas med allvar och känsla.

Se på bilden, se på allvaret och koncentrationen som flickan utstrålar. Se på spelglädjen hos pappa och farbror Gösta. Flickan växte upp, om hon fortfarand spelar vet jag inte. Men däremot vet jag att Gudrun Anselm, flickan, håller intressanta föredrag om tomtens kläder och vildsvinsburgare och en massa annat, hon arbetar på Sörmlands museum.


Musikaliskt - om en musikalisk ordlekare



Tvättbrädan på bilden kommer från en utställning som fanns i AB Sunlights fabrik i Nyköping. Det är nu frestande att göra en industrihistorisk utvikning om tvål och tvättmedel, om Lux och Dove, om Klara och Via, om den fabrik som på 70-talet hade över 500 anställda och som upphörde 1992. Men nu är ju mitt uppdrag att skriva om något som har musikalisk anknytning.

Alltså åter till tvättbrädan. Den har ram, ben och rygg i furu medan tvättytan är av veckad, galvaniserad plåt. För yngre läsare kanske det är bäst att förklara att en tvättbräda används för tvätt av kläder. Detta görs genom att gnugga tyget med hjälp av en borste fram och tillbaka på tvättbrädan som lämpligen hålles i en balja med vatten. Tvättbrädan kan även fungera som ett slagverk, man spelar då på den med borstar eller fingerborgar. På så vis har tvättbrädan använts främst inom jazz, blues och skiffle.

Skiffle var en populär musikstil under främst 1950-talet. Stilen blandade jazz, blues och country. Man spelade på tvättbrädor och andra redskap. En framstående skifflemusiker var Lonnie Donegan. En något mindre framstående svensk ”copycat” var Robert Broberg med sin skifflegrupp. Enligt legenden hade Robert fixat ett engagemang för bandet på danshaket Lorry i Sundbyberg. Problemet var bara att skifflegruppen var ett påhitt. Men snacksalige Robert lyckades i all hast samla ihop ett antal kompisar och tvättbrädor m m för att repetera in ”Over in the gloryland” och ett par andra låtar inför premiären.

Trots den något trevande starten har Robert Broberg som låtskrivare och artist en given plats i den svenska musikhistorien. Låtar som ”Maria Therese”, ”Uppblåsbara Barbara” och ”Båtlåt” (där ett par förälskade båtar ”kölar lite grann”) är några exempel ur en omfattande produktion. Ordlekaren Broberg har även diktat Väder-Leken. I denna utfärdar han bl a varning för svalka och tar en sväng till San Franskridsko. År 1989 fick han mycket välförtjänt Povel Ramels karamelodikt-stipendium.

Tyvärr har jag aldrig sett någon av hans spektakulära shower på plats. Men framför TVn har jag många gånger njutit av hans entusiasm, hans geniala användande av det svenska språket och hans mångsidighet. Hans musikstandard vill jag inte uttala mig om - om man ingår i de tondövas krets ska man passa sig för dylika utsvävningar!


Musikaliskt - På Söders höjder



Inne i museets stora förråd såg jag en cittra som genast väckte många minnen och känslor! Den vackar cittran har lämnats in av Dan Samuelsson som levde i Nyköping och som på sin fritid var en aktiv fotograf. Cittran är ett stränginstrument som förr tillverkades i Finspång. Det påstås att man där ska ha tillverkat 50.000 instrument innan fabriken lades ner. Nu tillverkas cittran hos Hans Perssons Musikinstrument i Mariestad.

När man spelar på cittrans så försätter man strängarna i vibration. Det tidigaste instrumenten som tillhör cittrafamiljen anses vara det Kinesiska stränginstrumentet Guqin, det äldsta exemplaret hittades i en grav och är daterat till 433 f. Kristus.

Mitt minne gick direkt till min egen barndom. Alla de gånger familjen var samlad hos min mormor på Söders höjder i Stockholm. Sång och musik var alltid i centrum. Morfar spelade munspel, moster spelade dragspel och faster Anna hade sin cittra att spela på. Cittran var så vacker och ljudet riktigt vibrerade! Repotoaren var både bred och djup. Alla sjöng och utan överdrift så kunde de vuxna varenda text!

Idag har mycket av vår Svenska vistradition hamnat i skymundan! Min mamma lämnade jordelivet förra året och ännu går vi igenom alla brev och kort hon lämnade till oss. Tanken slår mig: Var det roligare förr??? Alla brev som är så välskrivna med vackra bokstäver, inte en bläckfläck finns-som inte ska vara där! Alla fotografier från fester där man lätt ser att musik, teater och maskerader står i centrum när man träffas! Man verkligen njuter av att träffas och koppla av, skratta och ha en trevlig stund med familj och vänner - en stor kontrast till deras hårda vardagsliv på bondgårdar och fabriker.

Tanken går förstås även till dagens unga, vet de vad en cittra är?? Finns det några unga som idag kan hantera en cittra?? Ett instrument som är så totalt olikt dagens IT-värld. OK, allt var inte bättre förr. Men upplever dagens människor i IT-världen samma gemenskap och glädje med gemensam musik och sång som förr?

Jag har iallfall fått mig en tankeställare och känner mitt ansvar att dela med mig av min upplevelser till mina barn och barnbarn och föra vårt Svenska visarv vidare! Just det lustfyllda i att umgås och uppleva glädjen som vår vistradition har gett tidigare generationer vill jag ge min familj! Så nu är det dags att leta reda på cittran och damma av dragspelet och skapa lite mer gemenskap och upplevelser ihop!

/Britt-Mari Waijnstad

Musikaliskt - Så lät det 1973



”När givaren fyllde 15 år fick han i stället för moped en ny och modern Philips stereoanläggning, inköpt i Katrineholm!”
Så omtalas den här radiogrammofonen av Sörmlands museum. Tonåringen som nämns är Ingemar Andersson, vars dyrgrip nu finns bevarad för eftervärlden.

Musikmöbeln, med grammofonen under det textilklädda locket, tillverkades 1973. Det här året lyssnade både ung och gammal på Svensktoppen och på Dan Anderssons Omkring tiggar´n från Luossa. Den framfördes av Hootenanny Singers och låg etta i hela 52 veckor! Man köpte också skivor med 3:an i svenska melodifestivalen – ABBA och Ring ring, bara du slår en signal.

Kanske var det tuffare toner som ljöd från pojkrummet? Tio i topp-listan, med Kaj Kindvall, var viktig för de flesta tonåringar. Det fanns en hel del låtar som fortfarande får mig att rysa av välbehag. Vad sägs om Hooked on a Feeling med Björn Skifs och Blåblus. Den röstades fram som etta ett par veckor i maj och juni. Eller Ballroom Blitz med The Sweet, som kom på höstkanten. Just den senare blev min personliga det-blir-lättare-att-städa-låt, trots att jag nått mogen ålder. Jag hörde den i radio en tidig morgon, rusade till musikaffären på lunchen och lade den på skivtallriken under kvällen. Mina tonårsgrabbar jublade!


Musikaliskt - utan musikalitet


Det föremål jag valt i samlingarna är ett musikskåp skänkt av Carl Odelberg på Berga-Tuna gård. Skåpet innehåller en större speldosa vars maskineri dras upp med en nyckel från utsidan. Tyvärr är piporna i positivet trasiga så det går inte att spela på det. Ett liknande positiv finns dock på Musikmuseet och genom att gå in på deras hemsida kunde jag höra hur den låter. Här kan man läsa mer!

För att spela på såna här apparater behövs ingen musikalitet från utövaren. För egen del har jag ett musikinstrument som påminner lite om det här musikskåpet. Det är en så kallad ”pianoharpa” eller ”psalmpositiv” som drivs med en vev på utsidan. Pianoharpan består av ett mindre bord med uppfällbar bordsskiva och under den finns ett musikmaskineri i en låda. Detta består av ett antal dubbelsträngar på vilka klubbor kan bringas att slå med hjälp av en trärulle försedd med stift enligt speciella mönster. Rullen som är 10 cm i diameter och 64 cm lång drivs med en vev via en utväxling utförd i trä. Till bordet hör 10 stycken rullar med 12 olika melodier på varje – totalt 120 melodier alltså. Melodierna är gamla folkvisor, skillingtryck och psalmer.

Jag köpte pianoharpan i slutet på 1960-talet i en antikaffär och jag visste att instrumentet var patenterat. Så jag skrev till Patentverket och rekvirerade patenthandlingarna. Uppfinningen tillskrivs den självlärde orgelbyggaren Johannes Magnusson i Nässja i Småland men patentansökningen är insänd av A. G. Andersson och J. W Andersson i Nässja, Näshult. Patentet med nummer 2239 beviljades den 13 augusti 1889. Jag har stämt pianoharpan och spelat igenom alla tio rullarna och det var många fina gamla melodier som tonade fram.

En annan musikalisk ”raritet” har jag också inhandlat. Det är en orgel innesluten i en stor resväska. Antagligen var det en sådan som Lina Sandell spelade på vid sina framträdanden. Orgeln är fullt användbar och jag har spelat på den många gånger. Tyvärr blir dock mina musikapparater dåligt utnyttjade.


Musikaliskt - En dosa med doser av toner



Denna plåtskivespeldosa från 1800-talets senare del skulle säkerligen göra succé hos Peter Pluntky i Antikrundan. Även dagens tonåringar tycker säkert att den är häftigare än en Ipod med tusentals nedladdade låtar, även om formatet (59x46x23 cm) knappast kan betecknas som bärbart och de 41 spelbara bitarna inte ligger på någon aktuell topplista.

En brist är förstås att föremålet saknar proveniens, dvs uppgift om ursprung och tillverkare, ägare genom årtiondena,  hur den kommit till Föremålsarkivet etc. Däremot finns följande, tämligen utförliga beskrivning (något förkortad):

”Speldosa, rektangulär med uppfällbart lock i ljusbrunt trä. På locket lister och upphöjt parti med intarsia, föreställande bland annat rosor. Står på fyra små svarvade fötter. På lockets insida bild föreställande lekande barn i romantisk miljö. Dras upp med vev. Har i stället för vals en utbytbar plåtskiva med instansade förhöjningar (taggar) på undersidan som knäpper på en fast metallmekanism med membran, som ger tonerna. Till speldosan hör 41 skivor av zink med marscher, opera och folkmusik.”

I leksaksaffärer och på marknader landet runt kan man köpa små enkla mini-speldosor med en enda bit på repertoaren, i regel ”Helan går” eller ”Internationalen”. De är förvånansvärt billiga och sannolikt tillverkade i något asiatiskt lågprisland. På frågan vad Föremålsarkivets plåtskivespeldosa kan vara värd svarar jag, precis som de flesta Antikrunde-besökare: "Ingen aning!"

Däremot finner jag, efter över två års bloggande om alla tänkbara och otänkbara ting i arkivet, att denna speldosa är ett av de märkvärdigaste och trevligaste föremål som fallit på min lott att orda kring. Tyvärr kan jag inte säga det i toner. Mer om musik i samlingarna på Sörmlands museum webbsida.


RSS 2.0