Tema Nöje: "Håll bara koll på var farsan är"



Ni sena tiders barn, försök att sätta er in i följande situation: Det finns inga datorer, ingen TV, bara en kanal i radion och det är ett absolut förbud att flytta från den station som farsgubben har ställt in apparaten på.

Jo, när man vuxit ur kolten fanns det ju bio och danshak men detta skall ju handla om nöjet med en radio. Farsgubben skulle ju höra nyheter och väder. Ibland sändes det någon revy eller teater och någon lördagskväll sändes det modern dansmusik med Thore Ehrlings Orkester. Men sådan musik passade ej ihop med den äldre generationen.

När andra världskriget, eller om det var det 30-åriga kriget som var slut, så började verkliga radioproblem. Amerikanska trupper som fanns i Tyskland hade fått en egen radiokanal som spelade den musik som inte fanns i Sverige. Alltså ställdes radion in på AFN (American Forces Network).

När gubben skulle lyssna på kvällsnyheter så spelade Benny Goodman eller någon annan orkester jazz. När jag hade börjat ställa tillbaka radion på rätt station kom far och jag nästan överens om radions användning.

Radion som finns på bilden är alldeles för modern. En radio från den här tiden hade följande band LW, MW och KW. UKV och FM var inte uppfunnet ännu men finns på radion på bilden.

Egentligen var det mycket enklare då, en kanal och en station. Håll bara koll på var farsan är och på vilken station det är som sänder de program han är intresserad av.


Tema Nöje: "Limerick från Björnlunda"



I Stora Synonymordboken finns många synonymer för nöje upptagna. ”Glädje, lust, förnöjelse, njutning, tillfredsställelse, behag, fägnad, hugnad, fröjd, lycka, förtjusning, förlustelse, förströelse, rekreation, tidsfördriv, muntration, rolighet, festlighet, underhållning, galej och tillställning”.

Man blir ju glad bara av att läsa hela denna radda. Annars är det ju mycket personligt vad som kan betraktas som nöje. Själv tycker jag det är nöjsamt att läsa limerickar. En gång när jag var på besök hos en vän i Uppsala fick jag en liten bok med Hasse Alfredssons limerickar i.

Jag började läsa den på tåget på vägen hem. Det blev en märklig färd. Jag satt och skrattade så tårarna rann hela vägen hem. Medresenärerna måste ha blivit förundrade.  Den mest välskrivna och lagom fräcka är den här:

När en man vid namn Efraim Dunder
kom hem och fann frun ligga under
en eldig monsieur
och skrek: ”Nu ska han dö”!
kved hon: ”Ge honom 20 sekunder”!

Enligt Hasse Alfredsson ska en äkta Limerick vara lite ekivok. Den amerikanske poeten Don Marquis menade att det finns tre sorters limerickar: ”Limerickar som kan läsas upp när damer är närvarande; limerickar som kan läsas upp när damer är frånvarande, men präster närvarande - och LIMRICKAR”.

Det händer att jag fuskar lite i den här genren också. Eftersom jag bor i Björnlunda blev en så här:

Det var en söt tös från Björnlunda
som vid spegeln sågs tankfullt begrunda
sin fixa idé
att hon ville se
på vad sätt hon såg ut när hon blunda

Det finns mycket annat också som är nöjsamt. Musik till exempel. Den trattgrammofon som jag valde ut i museets samlingar kan väl symbolisera detta. Jag har själv en liknande grammofon. Och så har jag en liten resegrammofon, inte större än en gammaldags lådkamera. Den har grammofonverket med skivtallrik, armen, veven och tonhuvudet inne i en liten plåtlåda. Stenkakan får man skruva fast. Och fungerar gör den.

Sture Larsson

Tema Nöje: "Pussel"



Ett nöje som att lägga pussel kan lätt förbytas i missnöje om man upptäcker att kvarvarande pusselbitar inte stämmer med hålen i motivet. Det torde vara mycket sannolikt om man ger sig i kast med avbildade pussel och tappar några småbitar på golvet. De är verkligen små och otroligt många!

Pusslet kommer från en givare vars namn är fröken Anna Lovisa (Charlotta) Sparre af Rossvik (1855-1933). Hon ärvde Arnögodset utanför Nyköping av sin far och ägde det från 1895 till sin död.

Säkerligen har pusslet tillhört familjen Sparre sedan långliga tider. Det andas 1700-tal och har förmodligen lagts många, många gånger så slitet som det är. Det förvaras i en enkel träkassett och tur är väl det. Endast ett fåtal bitar saknas.

Bilden=ursprunget är en målning av ett strandparti vid Rhen med en metande person som just fångat en fisk. Mycket otydligt kan man (eventuellt) utläsa att originalmålaren är P.H. Brinckmann (1709-1760). Pusslet/målningen heter ”Vue du Rhin”. Det verkar synnerligen svårt att lägga med någon framgång så likfärgade som bitarna är – risk för missNÖJE!


Tema Nöje: "Spelmansglädje"



Synonymer till nöje är förlustelse, lustbarhet, förströelse, förnöjelse, tidsfördriv, rolighet, muntration och divertissement.

Hur kan en gammal nyckelharpa associera till nöje? Att dansa en polska till nyckelharpans glada toner är en förlustelse och att besöka en spelmansstämma och höra nyckelharpor och fioler spela upp en glad gånglåt är trevlig förströelse. Vill man ha det riktigt roligt lyssnar man på så kallat buskspel Spelemännen samlas par om par eller i små grupper och spelar ihop och lär sig varandras låtar.

Nyckelharpan kan också vara ett tidsfördriv för den som bestämmer sig för att bygga sin egen harpa. Det krävs många arbetstimmar för att få ihop detta komplicerade instrument.

Nyckelharpan var ett instrument som höll på att försvinna. Den som väckte intresset för instrumentet var riksspelmannen Erik Sahlström (1912-1986). Under 1960- och 70-talet fick harpan ett uppsving tack vare Sahlström och det bidrog till harpans överlevnad. Erik trollband publiken med sin musik. Han komponerade många melodier. Bland de mest kända är valsen Spelmansglädje och polskorna Stormyren och Hardrevet.

Till Erik Sahlströms minne har det bildats ett nationellt folkmusikcentrum i Tobo i norra Uppland. Syftet är att främja folkmusiken men också folksången och folkdansen. Sahlström har också hedrats med en staty som står utanför hembygdsgården i Tegelsmora. Där sitter han på en bänk med sin nyckelharpa i knät.

Vill du höra Spelmansglädje spelad av Sahlström själv? Googla då på ”Erik Sahlström” och på ”videor”.


Tema Nöje: "Att rida på en käpphäst"



Många barn har sedan medeltiden funnit stort nöje i att rida på en käpphäst. En leksak som stimulerar fantasin att galoppera iväg på spännande färder.  Käpphästen på bilden kommer från Bönsta, Christineholm och är ett ovanligt vackert exemplar. En riktig rashäst skulpterad i trä med sele av läder, sadel av randigt tyg och man av vitt skinn.

   Numera säljs nog inte så många käpphästar i leksaksaffärerna. De har, i takt med samhällsutvecklingen, trängts undan av leksaksbilar och dito flygplan i alla former. Vilka i sin tur börjar sitta trångt till i konkurrensen med dataspel för barn i alla åldrar.

   Men käpphästens vänner lever vidare, nu i överförd betydelse. ”Att ha en käpphäst” innebär att ständigt återkomma till ett visst ämne, en speciell fråga eller en viktig princip för att få gehör för sina synpunkter.

   När jag efter många år slutade som chef på en nu nedlagd tidning gav mig medarbetarna en vacker käpphäst som avskedspresent. Jag har sedan dess undrat över symboliken. Såg de mig som en som gärna galopperar fritt iväg med flödande fantasi. Eller hade jag kört för hårt med några principer?

   Det skulle bereda mig visst nöje att få svaret på frågan.


Tema Nöje: "Rubiks kub"



Årets leksak 1982! Minns du hur man vred och vände på sidor och skikt, indelade i 3x3x3 rutor. De kulörta kuberna blandades huller om buller men det gällde sedan att få fram enhetliga färger på var och en av puzzlets sex sidor. En del personer kunde konsten, andra var helt hopplösa. Jag säger bara det – det är lättare med fasta rutor, sådana som finns i korsord.

   Idag är kuben populär igen, det ordnas skol-SM för både grundskoleelever och gymnasieungdomar. Leta i lådorna! Du kan imponera på barnbarnen!

   Mannen bakom den här geniala prylen var den ungerske skulptören och arkitekten Ernö Rubik. Han tog patent på sin uppfinning i mitten på 70-talet.  Nu lär den ha sålts i över 350 miljoner exemplar.

   Rubiks kub har fascinerat en hel värld. Inte minst matematikerna, som grubblat över hur många vridningar som krävs för en lösning. Länge ansågs 25 vara nog, nu är man nere på 20!

   Att klara kuben på minsta möjliga tid ger naturligtvis status. Bäst i Sverige är en tonåring från Trollhättan. Han tävlar i speedcubing och hans bästa resultat ligger på knappt 10 sekunder!!!


RSS 2.0