Nöjen: På Vespan

 

 

Tema nöjen är ett stort och vittomfattande begrepp men jag tänkte reducera det till att berätta om min Vespa. Jag bodde då i Enebyberg i Danderyd norr om Stockholm och det var sommaren 1956 som jag tog ett sommarjobb som grovarbetare hos byggfirman John Mattson. Eftersom min far var anställd där som grovarbetare så blev vi plötsligen arbetskamrater. Det var trevligt. Jag tjänade ihop så pass mycket pengar så jag kunde köpa mig en sprillans ny Vespa. Vad jag hade mycket nöje av den! Förutom att jag ibland åkte till skolan på den – Mörby läroverk i Danderyd norr om Stockholm – så for jag flera gånger 35 mil enkel resa och hälsade på min bror i Hälsingland. Men då måste det vara minst tio grader varmt för var det kallare blev man fullständigt genomfrusen på resan – det tog ett halvt dygn att återfå kroppstemperaturen. Och jag minns också att jag ibland skjutsade min fästmö till vårt lantställe (det är där jag bor nu). Hon hade en katt då och en gång under senvintern så for vi med all packning, katten plus en god väns katt till stugan. Eftersom vi skulle vinterfiska så hade vi även en flaska med levande mört med oss som agn på gäddsaxarna. Men allt gick bra och jag vill minnas att vi fick bra med gädda den gången i vår lilla sjö.

 

Men en gång gick det snett. Man höll på att bygga en ny motorväg norrut från Danderyds kyrka och en sen kväll ville jag prova att åka på den purfärska motorvägen med vespan.  Jag trasslade mig in på en sidoväg och började åka. Det var mörkt och min strålkastare förmådde bara hjälpligt skingra mörkret. Efter några hundra meter körde jag in i en hoprullad armeringsjärnsmatta som blivit utlagd där av någon anledning. Då blev det ännu mörkare för min strålkastare slocknade. Det var bara att med största försiktighet köra hem min trasiga Vespa och försöka svälja nesan att ha kört snett.

 

Den första Vespan konstruerades 1946 av en italiensk tidigare helikopterkonstruktör vid namn Corradino D’Ascanio. Vespa betyder geting och hänsyftar på formen.

 

 

Nöjen: Kräver något att sitta på

 

 

Enligt beskrivningen visar bilden två dubbelsäten som ingått i inredningen på Nyköpings teater.”Stoppad rygg och sits, klädd med vinröd manchestersammet. Sarg av trä, fällbar fjädrande sits och på vardera ryggstöd en oval mässingsbricka med nr 96 och 97”.

De erhölls som gåva från Nyköpings kommun 1983. Teatern från 1884 rustades senast upp år 2009. Då fick teatern nyputsad fasad, nyklädda möbler och ny ridå. Dessutom installerades  modern teknik som gör det möjligt för Nyköpingsborna att se bland annat opera live från Metropolitan i New York.

 

Utifrån kultur- och industrihistoriska aspekter var bildens dubbelsäten en mycket intressant Nyköpingsprodukt med anknytning till det förnäma varuhuset NK vid Kungsträdgården i Stockholm. Redan 1902 bestämde sig NKs ledning för att satsa på en fabrik där alla led i möbel- och inredningstillverkningen kunde samlas under ett tak. Valet föll på Nyköping och där grundades NK:s Verkstäder som fanns kvar till 1973. Här tillverkades stilmöbler och ofta specialbeställda inredningar. När jag flyttade till Nyköping 1973 hade jag inte en aning om sambandet NK och Nyköping förrän flyttkarlarna drog diverse skrönor om specialbeställda och väldigt tunga skrivbord till höjdare på UD. Fler än en gång hade de under helvetiska ansträngningar baxat blytunga skrivbord uppför trapporna i Arvfurstens palats. En illvillig mottagare underkände dock leveransen efter att ha upptäckt en mindre skada, som enligt mina sagesmän ”endast med svårighet kunde upptäckas i motljus!” 

 

Åter till bildens dubbelsäten. De väcker minnen från barndomens nöjesutbud. I minnesgalleriet finns bl a sittplatser på låga gymnastikbänkar och hårda biografstolar hemma i byn. Vad gjorde väl det när det vankades vansinnigt rolig amatörbuskis på Parken eller en Åsa Nissefilm på SAGA BIO. ”Finkulturella” invändningar mot utbudets kvalitet fanns inte i mitt medvetande. Nöjet var helt på min sida!

 

 Nu för tiden är det ovanligt att man får träsmak i samband med kulturevenemang. När du sjunker ner i de bekväma fåtöljerna på Nyköpings teater, Culturum eller Biostaden får du i stället passa dig. Om du är trött eller tycker att föreställningen är ointressant sitter snart John Blund i din stol.

 

 

Nöjen: IOGT

 

 

Kvällskvitter på Vattentornet i Nyköping. Skylten berättar om sång- och musikunderhållning i IOGT-NTOs regi. På skylten finns IOGTs symbol, Malteserkorset eller Johannitkorset i blå jordglob. Johanniterorden grundades i Jerusalem 1080 och hade humanitärt syfte.

 

Johanniterorden består nu av fyra evangeliska ordnar, vilka är andliga riddarordnar, samt den katolska Malteserorden. Johanniter och malteser har sitt verksamhetsområde över nästan hela världen. Den svenska delen hjälper främst gamla sjuka behövande människor i Sverige.

 

Senare har Malteserkorset tyvärr kopplats samman med nazism.

 

Underhållningen var på Tovastugan, men sommartid på Vattentornets servering. Den var öppen onsdagar, lördagar och söndagar t o m 16 augusti enligt skylten. Vattentornet byggdes i början på 60-talet och var färdigt omkring 1966. Jag bodde själv strax nedanför i min första egna lägenhet och det var väldigt spännande att se tornet växa upp och utåt sidorna i en gigantisk glidform. Man har en fantastisk utsikt över staden däruppifrån.

 

IOGT-NTO har alltid stått för nöjen utan alkohol. Det är många ungdomar som växt upp under helt andra förhållanden och gör det fortfarande. I vårt stressade samhälle har det blivit legio att ”koppla av” med en flaska gott vin på fredagskvällen.

 

Logen 2268 Alphyddan bildades i Vrena 1897, senare vid Föreningsborg i Bettna. Vid logens  100-årsjubileum skrev Bettna Hembygdsförening en artikel om verksamheten. Många ungdomar roade sig med dans och möten på helger och kvällar. Logen hade också ritualer för mötena både för logen och ungdomslogen. Bestämmelser fanns också för hur möbleringen skulle utformas. I muséets arkiv finns hela samlingen från Bettna. Den skänktes av IOGT-NTO Nyköping, vilken hade fått överta den då logen Alphyddan i Bettna lades ner år 2000.

 

Min mormor Hilda och hennes systrar, främst den yngsta, Elsa, var mycket aktiva i logen i Bettna. I mina minneslådor finns brev och dagböcker från systern. Där talas om cykelfärder om lördagskvällar, om vakthållningen utanför dansen i Föreningsborg. Ve den som hade tagit en färdknäpp efter den långa arbetsveckan, då kom man inte in. Elsa och hennes man John kom ofta resande till oss i Stigtomta. De hade en ”lättviktare” med två rejäla sitsar, skinnmössor med knäppning under hakan, varma kläder och stövlar. Det hördes när de kom nere på grusvägen, då fick man springa ut och öppna grinden så de kunde åka in på gårdsplanen. De var mycket sparsamma och hade inga barn. John var en hejare på att klippa håret och hade egen liten frisörsalong i huset där de bodde. Elsa dog 1990 i Bettna, 83 år gammal, och lämnade då efter sig album och böcker, både godtemplarböcker och religiösa skrifter. Hon fick också utmärkelser för sitt arbete i socknen.

 

 

Nöjen: dragspelets storhetstid

 

 

Många dragspelsmusikanter har roat människor genom tiderna. De var folkets spelemän och oerhört uppskattade på dansbanor och fester av skilda slag. På bilden spelar Kalle Gustafsson under en folkfest vid Rågsundet på Lagnö kring midsommartid 1934. Åhörarna häver i sig något ur hinkar och i dokumentationen till fotot antyds att tillställningen rör sig om ett dryckeslag, alltså en sorts suparfest. Rejäla stop kan man tycka!

 

Dans och andra fester var till en del förknippat med intag av rusdrycker, särskilt under 1900-talets första hälft. Yngre män drog sig gärna undan för att stärka sig med ett järn innan de vågade bjuda upp en flicka till dans. När seklet var ungt kunde ersättningen till en dragspelande yngling - efter insamling i publiken - summeras till några kopparslantar, i gynnsamma fall även silvermynt, men även plåtslantar och till och med någon gylfknapp. Det var inte ovanligt att också brännvin ingick i honoraret.

 

Det hände att byaspelmän som utvecklades till dragspelskungar tog sig namn efter sin hemort. Rune Karlsson blev ”Gnesta-Kalle” med hela svenska folket efter sina radioprogram och tog sig så småningom efternamnet Gnestadius. Rikskändis blev också Calle Karlsson, som fick smeknamnet ”Jularbo-Calle”. Jularbo är namnet på byn utanför Avesta där han växte upp och det blev också hans efternamn.

 

Jag är född och uppväxt på en liten stickväg med namnet Spelmansstigen, uppkallad efter min far Spel-Alfred, som under sin levnad haft egna danskapell.  Från vaggan till vuxen ålder har dragspelstoner följt mig. Far berättade om dragspelstävlingar. Det förekom att deltagarna med dolda trix försökte berusa varandra innan uppspelningen startade, med syftet att få konkurrenter ur balans. Nu är det inte alls bara män som trakterat dragharmonikan och vunnit framgång. Exempelvis vann fyra damer från Sverige över en damkvartet från Finland i en landskamp 1945.

 

Handklaveret, som också benämns accordion, är inte bara historia. Anna Agnas utsågs 2013 till årets dragspelare av Sveriges Dragspelares Riksförbund. Hon är välutbildad musiker och lärare, håller konserter och är initiativtagare till accordionfestivalen som hålls varje år vid musikhögskolan i Stockholm. Likväl tycker jag det är allt för sällan man hör dragspelsmusik i radio nu för tiden. Men det har i alla fall varit ett nöje att skriva detta.

 

 

Nöjen: Protokoll 1978/79:43

 

 

Onsdagen den 29 november 1978 låg näringsutskottets proposition 1978/79:20 ”Förbud mot automatspel mm” på riksdagens bord. Enligt propositionen föreslogs spelförbud på enarmade banditer och liknande apparater from den 1 januari 1979 och förbjuds anordnandet av automatspel när vinsterna utgör pengar, värdebevis, spelpoletter eller liknande. Den enda form av sådant spel som i fortsättningen kan tillåtas är spel på fartyg, som sker i anslutning till internationellt avtal om begränsning av fartygsspel. Också förbud mot innehav av spelautomater som utbetalar sådana vinster förbjuds enligt propositionen.

 

Förslaget väckte livlig diskussion i riksdagen mellan förbudsivrare och liberaler som ville tillåta fortsatt spel, åtminstone på 25-öresautomater.

 

Orsakerna till propositionen var ekonomiska och sociala problem som var förknippade med spelverksamheten. Men det fanns tvivlare bland riksdagsledamöterna som följande citat från en ledamot illustrerar:

 

”De sociala problemen var kanske inte av särskilt stor vikt men det observerades av en del riksdagsledamöter och av personer som vände sig till riksdagsledamöter. Det förekom att en del pensionärer och ungdomar spelade på enarmade banditer och förlorade pengar, och det hade olyckliga konsekvenser. Men det är klart att man kan ställa sig frågan: Har dessa konsekvenser varit allvarligare än konsekvenser på många andra områden? Har någon varit ute på kapplöpningsbanorna och närmare undersökt d sociala konsekvenserna som där kan uppstå, när folk spelar om betydligt större pengar än vad man under rimlig tid kan göra av med i samband med spel på enarmade banditer? Man kanske också ska nämna bingospel som förekommer i allt större skala. Det är en spelform där precis samma kategorier kan göra av med stora pengar”

 

Näringsutskottet hade i ett betänkande uttryckt att ”ett förbud mot de s.k. 25-öresautomaterna torde visserligen knappast – annat än i undantagsfall – kunna motiveras med risker för sociala skadeverkningar Det eventuella förströelsevärdet med s.k. 25-öresautomater kan dock enligt utskottets uppfattning inte vara ett tillräckligt starkt skäl för att motivera avsteg från principen att enarmade banditer och liknande apparater bör vara förbjudna”

 

Riksdagen röstade ja till näringsutskottets proposition och automatspel mm förbjöds.

 

Och nu vet vi att spel på enarmade banditer har ett eventuellt förströelsevärde, alltså inget stort nöje men det är säkert ett sant nöje när poletten trillar ner och vinsten rasslar ut. Eller kanske rent av ett rent nöje. Bingo!

 

En riksdagsman fruktade i riksdagsdebatten för att en del tidningskåsörer skulle komma att kritisera riksdagsmännnen för en kanske något löjeväckande verksamhet och undrande fråga vad riksdagens ledamöter håller på med.

 

 

Nöjen: Nyköpings Folkets Park

 

 

Under de stora folkrörelsernas tid vid slutet av 1800-talet, växte bland annat folkparkerna fram som festplatser, där människor samlades för att dansa och umgås. Tidigare hade folk på landsbygden samlats vid vägskäl för att roa sig. Gustav Fröding illustrerade detta i sin dikt ”Det var dans bort i vägen”.

 

Vartefter industrisamhället växte fram och gav arbetarna mera fritid ökade behovet av förströelse. Särskilt arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen kom att engagera sig i att skapa verksamheter som Folketshus-rörelsen och senare även större mötesplatser som Folkparkerna.

Verksamheterna byggde ofta på ideella krafter, men även industriägarna såg ett intresse i att bidra. Den första svenska folkparken startades på privat initiativ i Hällefors i slutet av 1700-talet och den första folkparken som anlades av arbetarrörelsen, startade i Malmö år 1891. Svårigheten att få samlingslokaler blev en av drivkrafterna för arbetstagarorganisationerna att bilda folkparksrörelsen.

 

Folkparkerna kom till efter idéer från tyska ”biergarten”. Det serverades ingen sprit i folkparkerna, men det hindrade inte att man tog med sprit hemifrån och bråk uppstod ibland.

Under 1940-talet var det så kallade dansbaneeländet en het samhällsfråga och bland andra prästen Gustav Grände agerade moralens väktare och stred mot folkparkerna. ”De ledde till syndigt levene”.

 

Folkets Park i Hjortensbergs hage i Nyköping kom till först 1909. Från början var den inte bara inriktad på att vara en samlingsplats utan även ett rekreationsområde för arbetare och deras familjer. Där fanns en liten paviljong samt planteringar och vilobänkar.

 

Ingången till parken, som syns på bilden, var under min barndom från Stockholmsvägen. Då min far under många år spelade dansmusik i Folkets Park, fick jag som liten vara med där vid olika tillfällen. Där fanns en ”gammaldansbana” som var helt öppen, med bara ett enkelt tak för orkestern. Den låg vid den nuvarande infarten till parken. Dessutom fanns en ”modern dansbana” med tak över hela banan, men öppen i sidorna. Min uppgift blev att på en ljustavla tända den aktuella dansen – foxtrot, tango etc. Därtill fanns en kafébyggnad, som låg strax ovanför nuvarande ”Träffen”. På parkområdet finns fortfarande den gamla teaterladan kvar - med öppna sidor. Den är väl i stort sett den enda byggnad som återstår från det tidiga 1950-talets Folkets Park.

 

 

Nöjen: Det går att roligt utan Iphone och Facebook

 

 

O sena tiders barn vad vet ni väl om nöjen. Det var annat för sjuttio år sedan. Radion hade en kanal som slutade 22.00. TV fanns inte, inga dataspel inga telefoner utom de som var kopplade i en vägg och som man bara kunde prata i eller avlyssna vad personen i andra änden på tråden hade att säga. Vad gjorde folket när det var något ointressant på radion. Hemma hos familjerna spelades Kinaschack eller annat spel som alla kunde delta i. När man lämnat de yngsta barnaåren och hade egna pengar var det först och främst bio som gällde. Att gå på bio var det som stod på listan, ibland två föreställningar på en kväll. Efter något år insåg man att skulle man ha framgång hos flickorna måste man lära sig dansa. Min stackars faster släpade runt mig ett tag. När hon tröttnade på detta tipsade hon om Kruses Dansskola. Efter en termin kunde man klara av att dansa en hel kväll med bara ett tramp på flickans tår. Nu var det dags att visa att Fred Astaire, gammal filmskådis som dansade sig till det mesta, att nu hade mött sin överman. Det blev dags att lufta den nya vårkostymen på valborg. Då fanns det dansbanor i nästan varje buske ute på landet. Efter som man var ung, spänstig och danslysten var det ingen match att ge sig iväg på cykel 10 – 12 kilometer. Om de det fanns en flicka som ville ha sällskap hem så bodde hon ytterligare 10 – 12 kilometer på fel håll. Men vad gjorde det man var ju gentleman och tänkte inte på att det kanske var trettio kilometer hem. Kafé- och kondisbesök stod också på listan över nöjen. Där träffade man klasskamrater, arbetskamrater och där fanns en Jukebox laddad med skivor. Någon laddade en (1) krona i boxen och så hade man musik en bra stund och umgicks med vänner. Det blev inga dyrare fester. Följande beställning har nog aldrig gjorts men var ett stående skämt.

 

En Pommac fyra glas, en kolabakelse och tre gafflar för Olle äter inte bakelse.

 

Är inte kostymen på bilden läcker, men den hade aldrig överlevt en midsommarafton.

 

 

RSS 2.0