Nya tider – satsa på cykelmotion!

 

Den här cykeln har sannolikt rullat i Västerås. I vart fall indikerar W-skylten anknytning till nämnda stad. Velocipedregistreringen lär ha tillkommit främst för att fotgängare skulle kunna beivra cyklisternas brott mot trafikföreskrifterna. Så var det i Stockholm på 1890-talet när den växande skaran cyklister ansågs ställa till problem och därför skulle kontrolleras.

 

Nu skriver vi 2013. Så här års är det i spåren av vällevnad och därtill kopplade nyårslöften högtryck på landets träningsanläggningar. För konditionsträning finns motionscyklar av olika modeller. Bra att ta till när snö, is och kyla försvårar utomhusmotion.

 

För egen del föredrar jag att motionera utomhus. Så här års är längdskidåkning en oslagbar motionsform. Allsidig, skonsam konditionsträning som aktiverar ett stort antal muskelgrupper och där risken att skada sig är låg.

 

När våren kommer plockar jag fram min cykel från förrådet. Det är en skön känsla att trampa iväg på en tur på ett par mil när värmen återvänt och motvinden håller sig borta. Åtta växlar ger tillräckliga möjligheter till anpassning efter terrängen och cykeldatorn ger all den information som en statistiknörd kan begära. Snart är vi där!

 


Nya tider: med storögda dockor

 

Förr fick fattiga barn leka med dockor gjorda av vedträn och med trasor som kläder. Bättre bemedlade kunde gulla med köpta, som hade mjukare kroppar och ansikten av siden eller vax. Så småningen gjordes huvudena av porslin och celluloid, ett plastmaterial som togs fram i Amerika 1868. Det var också vid den tiden som dockor började tala, blunda och gå. Men de såg ut som små vuxna, babydockan föddes först på 1920-talet.

 

  Dagens varianter kan vara stora och små, hårda och mjuka, blonda eller mörka, men har ett gemensamt drag - de är mer eller mindre storögda. Den moderna Barbie har vackrare fransar än sina över femtio år gamla väninnor. Pet Shops små flick- och djurfigurer kan förtrolla, liksom teckningarna på vår kylskåpsdörr, uppsatta sedan barnbarnen varit på en kurs i att rita manga. Ansiktena har stora ögon och liten, vass haka, Näsan är knappt märkbar. De moderna manga-flickorna lär vara släkt med Astro Boy, en pojke skapad av tecknaren Osamu Tezuka och favorit i en japansk TV-serie från förra seklet.

 

  Jag vet inte om dockan på bilden, Betty Spaghetty, har några kusiner österut, men hennes ögon lyser. Betty är tillverkad av The Ohio Art Company och böjbara plastdetaljer i många färger. Hon var ”hamburgerleksak” hos Mc Donald i början av 2000-talet och följde med vid köpet av en Happy Meal. Nog fick väl hon barnen att göra stora ögon?

 


Nya tider: Nya vanor, nya faror och nya sjukdomar.

 

Många tycker att nytt är farligt, och är det inte farligt så är det onödigt. Det var bättre förr. Om det hade varit möjligt skulle dessa ha spolat tiden baklänges. Tänk att de har glömt hur spännande det nya var och hur utmanande det var för deras äldre släktingar. Jag minns när jeansen kom till Sverige, fasansfullt med dessa smala byxben. När sedan det kom söndagskostymer där man själv begärt det eller där byxbenen var insydda redan från början. Fasansfullt, byxben skall vara minst 56 centimeter inte 38. Charlie Parker spelade bebop, det var ännu värre än Glenn Millers musik. Så här har det nog låtit i alla tider. Redan den gamle Sokrates sa någon gång att hans föräldrar beklagade sig över ungdomar och nya tider.

 

Jag vill gärna sätta mig med en tidning eller bok när jag vill veta något eller bekräfta att det här visste jag. Dagens yngre sätter sig, vandrar omkring eller ligger med mobiler, surfplattor, läsplattor, Ipod och Ipad. Med hörlurar i öronen hör de inget av omgivningen, de skaffar sig musarm och SMS-tumme. Detta är emellertid inget mot vad som kan hända nu, den nya tidens nya skada kallas för Ipad-nacke. Genom att gå med huvudet nerböjt för att titta på textfönstret felbelastar man musklerna och detta kan ge svåra skador. Slutresultat kan bli att man jämt kommer att gå och titta på sina skospetsar. Amerikanska läkare har nyligen upptäckt dessa skador.

 

Grejen på bilden är forna tiders suddplatta. Griffeltavla som skolbarn kunde öva sina skrivfärdigheter på utan att det gick åt en massa papper. När övningen var slut var det bara att ta hartassen och sudda. Där blev det inga skador, kanske i öronen när griffelkritan tjöt och det hände ofta.

 


Nya tider: Arbetslivet förändras

 

Detta magnifika stämpelur med ädelträ från NK:s verkstäder kunde exakt på minuten registrera hundra arbetares närvaro. Antagligen väl sett av företagsledningen, men i betydligt lägre grad uppskattat av de sålunda övervakade anställda.

 

   Metoder att krama ur mer av dessa har sedan dess utvecklats, främst inom tillverkningsindustrin. Tidsstudier och så kallad metodtidmätning (MTM) har i flera decennier setts som verktyg för att höja produktiviteten. Men även enklare sätt har kommit till användning. Jag minns en förman på ett stort tryckeri i Stockholm, som på 1960-talet sades ha som huvuduppgift att gå omkring i lokalerna med uppmaningen till jobbarna att ”Arbeta hårdare”. Han var inte särskilt populär.

 

   Nya tider kom dock i form av flextid. Den tillåter de anställda att inom vissa ramar välja start- och sluttid för sitt dagliga arbete – men att ändå fylla en fastställd totaltid för en viss period. Därmed kom åter stämpeluret till heders (?).

 

   Det allra senaste tycks dock, av tidningsartiklar att döma, vara att även flytta sitt kontor ut till kaféer och andra lokaler där en laptop kan ställas upp och arbeta trådlöst.

 

   Vi seniorer, som har arbetslivet bakom oss, kan dock lugnt sitta kvar vid köksbordet för att koppla upp oss mot omvärlden. Även för oss är detta faktiskt nya tider.

 


Nya tider: Radiokommunikation via hörlurar

 

I början av förra seklet kom den så kallade kristallmottagaren.  Det var själva kristallen som omvandlade inkommande högfrekvent signal till en hörbar låg, vilket gav ljudvågor formade till ord som uppfattades i hörlurar. Därmed hade man skapat ljudradio.  Folk kunde lyssna på rundradiosändare och få blixtsnabba nyheter och underhållning. En revolutionerande era var inledd.

 

Radiotekniken förfinades, så också radiomottagarna. På 1930-talet kunde radion anslutas till elnätet och då fick man kraft till att driva högtalare.De förut så viktiga lurarna behövdes inte längre. På 1950-talet kom så transistortekniken.

 

 Apparaterna var nu designade som möbler. Den på bilden, en Telefunken Jubilate från 1954, var i samma persons ägo i 55 år. Hemma hade vi i min barndom en AGA radio av något enklare snitt.  Efter arbetsdagen satt pappa som klistrad vid apparaten. Förutom nyheter var det radioteater och sketcher. Bråkmakarna Arne Källerud och Carl-Gustav Lindstedt kommer jag särskilt ihåg.

 

Så långt har jag någorlunda kunnat hänga med i utvecklingen. Men med dagens digitala teknik och mobila system är dennärmast ett virrvarr. I ensmartphone kan man nu ladda ner Radio1:s nya app, alltså lyssna på radio i sin bärbara telefon. Det går hissnande snabbt just nu. Övergången från analogt till digitalt har krympt både teknik, tid och rum - allt är omedelbart. Hypertexter, hypermedia - jag behöver öka tempot för att hänga med.

 
 Dagens ungdomar bär ofta hörlurar varhelst de befinner sig, kanske lyssnande på musik på mp3 spelare. Men nyttan med lurarna nu är att utestänga omgivande ljud och att inte störa andra.
 
 

Nya tider: spännande att uppleva

Gott nytt år önskar seniorbloggen! Här kommer årets sista inlägg, på temat "Nya tider".
 
 
 

I slutet på 1960-talet jobbade jag på Skogsindustriernas Vattenlaboratorium i Stockholm. Jag sysslade med provtagningar i förorenade vatten och med vattenanalyser. När resultaten skulle räknas fram använde jag en räknemaskin som var stor och grön med en massa knappar på. Den var lite modernare än räknemaskinen på bilden ovan för den behövde inte vevas utan var motordriven. Den stod på skrivbordet och när den arbetade rasslade och dunkade den högljutt och hela bordet skakade. Så småningom fick vi tillgång till så kallade räknedosor men dem tyckte jag inte om. Jag blev smått förbannad för sådana där små apparater kunde väl inte klara av allt det som min gamla räknemaskin kunde göra!?!  Men de nya tiderna gjorde sig alltmer gällande och efterhand tyckte jag förstås att räknedosan var bekväm och bra.

 

Min Far jobbade under tidigt 1960-tal som grovarbetare hos John Mattson Fastighets AB. Han var bland annat med och uppförde de stora hyreshusen vid Täby Centrum norr om Stockholm och gick då under namnet ”Balkong-Lasse”. Ibland hände det att han kom hem med ett så kallat ”skott”. Efter idogt arbete kunde lönen tydligen utökas med ett överskott som tacksamt togs emot i familjen. En gång köpte han en stor stereobandspelare för dessa pengar. Det var jätteroligt tyckte jag. Jag spelade in kära Mor när hon sjöng med sina väninnor och vid juletid talade pappa in julevangeliet på bandspelaren. Jag har apparaten kvar och inspelningarna är fortfarande hörbara. Det känns lite speciellt att höra käre Far läsa julevangeliet nu när han har varit borta i snart 50 år.

 

Vid Seniorbloggens senaste möte skulle alla deltagare läsa in texten till vårt tidigare tema ”En annan sorts jul” på en bandspelare. Trodde jag! Vår duktiga projektledare skulle genomföra själva studioarbetet. Där på ett bord stod en pytteliten dosa med några knappar på. I mitt tycke var den inte mycket större än en tändsticksask. Det fanns ett par hörselsnäckor till den också. Jämförelsen med min gamla bandspelare var slående! Det är spännande att uppleva nya tider!

 

 


RSS 2.0