Nyheter: bara ett måste!

 

Finns det ingen hejd på utvecklingen hur vi får till oss nyheter av olika slag? I dag kan vi med ett klick söka efter den senaste nyheten världen över oavsett var vi själva befinner oss. Annat var det i tidens begynnelse när ridande postiljoner och kurirer förmedlade budskap. Dagar, veckor och till och med månader innan det kom fram.

 

Papperstidningens vara eller inte vara diskuteras på fullt allvar. För dagens uppväxande släkte är nyheter och information via mobil och dator det som överskuggar tidningen. Att den skulle försvinna helt känns overkligt men den som lever får se.

 

Det är snart 400 år sedan som den första svenska tidningen och den mest kortlivade, Hermes Gothicus, trycktes i ett enda känt exemplar vid ett tryckeri i Strängnäs. Närmare bestämt 1624. Märkligt nog har den kunnat bevaras och finns att skåda på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Den var på hela 40 sidor och hade nyheter från hela världen.

 

”Tidningsdöden” har dragit fram i landet. Nedlagda tidningar eller hopslagning av ett flertal har varit genomgående under många år. I länet finns den äldsta av tidningar som lyckats hålla sig kvar på marknaden – Södermanlands Nyheter – som grundades för över 100 år sedan. Närmare bestämt 1893 när det första numret kom ut den 30 november. Sedan dess har en omfattande utveckling skett. Genom år har utseendet, tidningens storlek, tillgänglighet och innehållsmässigt förändrats radikalt.

 

För prenumeranterna sker också nyheter för hur tidningen publiceras allt från papperstidning, radio, webbsida och som pdf-prenumeration där man får hela tidningen i digital form. Webbsidan är idag SN:s huvudsakliga kanal för dialog med läsarna. Papperstidningen finns än så länge kvar – inte minst till glädje för oss äldre läsare som gärna vill hålla en ”riktigt” tidning i sin hand att läsa vid frukosten eller när det annars passar. Men vilket man än väljer så finns det viktigaste kvar – nyheter av alla de slag. Både goda och dåliga men oavsett så är nyheterna bara ett måste!

 

Bland alla tusentals föremål på Sörmlands Museum finns en hel del med anknytning till tryck- och tidningsvärlden. Mest intressant är en handdriven digelpress från tidigt 1900-tal. Den är handmatad och användes främst för mindre tryck som visitkort, reklamblad med mera. Pressen kommer från boktryckare Stig Wärmlings samling.

 

 

Apropå SN hittade jag också en gammal tidningshållare från 1950-talet. Det var en blåmålad låda i trä med namnet Södermanlands Nyheter på framsidan. Den var mycket vanlig främst på landsbygden och naturligtvis avsedd för tidningsbuden.

 

 

Nyheter: Åren som tidningsbud

 

 

Mitt i nyhetstidningens viktigaste århundrade var jag en kugge i distributionsnätet. 1900-talet innebar bättre kommunikationer genom utbyggda vägar och järnvägar och det underlättade tidningstransport från de större städerna till depåer ute i landet. Befolkningen hade allt mer samlats till städer och samhällen och det gjorde också tidningsbudens arbete mer rationellt. Tidningsutlämningen kunde till stor del ske med cykel från lagerplatser. Den gemensamma upplagan av nyhetstidningar uppgick år 1950 till 3,5 miljoner.

 

Morgontidningen (MT) startade 1944, samma år som jag föddes. På 50-talet cyklade jag runt på söndagar och sålde den tidningen. En axelväska fylldes med tidningar och ytterligare en bunt surrades fast på pakethållaren. Tidningsväskan var förvisso inte av samma grandiosa slag som museets exemplar som består av aidaväv och är broderad med brunt ullgarn i bårder (bilden). Det blev en cykelrunda på totalt närmare en mil och här fick jag knacka på och möta kunderna. Jag minns särskilt den gamla damen som av någon anledning gick under namnet ”hästansiktet”. Hon var väldigt vänlig och man blev alltid bjuden på karameller av henne. Och ”sillpiskan” köpte också tidning, hon som själv for runt på cykel och sålde strömming.

 

Efter ett par år övergick jag till att lämna ut en annan tidning. Det var Aftontidningen (AT), som startade upp 1942. Den tidningen delades ut varje dag till prenumeranter och lades i postlåda eller i dörrarnas postinkast i flerfamiljshusen. Distriktet delades med en annan person så det blev kvällsarbete varannan dag. Cykelrundan blev dock något längre. Förtjänstens var blygsam.

 

I stadsmiljö delas tidningar fortfarande ut med hjälp av cykel eller moped. Annars är det bil som gäller. Men ett allt större nyhetsflöde sker idag över nätet. Papperstidningarnas fortsatta existens är ett osäkert kort.

 

 

Nyheter: nyhetsrapportering

 

Södermanlands Nyheter, SN, hade en föregångare. 1862 grundade Per Magnus Ferdinand Lundberg Södermanlands läns Tidning. Han var född 1815 i Stockholm, var gift med en flicka från Finland, Katarina Lovisa Lundholm, f 1822. I Vasa föddes barnen. Lundberg var boktryckare i Nyköping och startade Länstidningen som en veckotidning. År 1900 bodde han kvar i Nyköping som änkling men med två av barnen, ogifta kvar i hemmet. 1909 kom nästa redaktör, Falck. Länstidningen kom från 1919 ut som dagstidning. Den lades ned i mitten på 1920-talet.

 

I min släktforskning har jag funnit att min farmors farfar, en gammal båtsman, drunknade vid fiske i Sjösafjärden, strax intill vårt vackra naturreservat Labro. Varje gång jag går där bland blommor och sommarbetande kor tänker jag på den olyckliga händelsen. Så här målande beskrev man personerna och händelsen i Södermanlands Nyheter.

 

SN 1895-10-07, notis:

En sorglig olyckshändelse inträffade i lördags i det att arbetaren J. P. Eklund, boende i V. Storgatan 17 då omkom genom drunkning å Sjösafjärden. E. hade tillsammans med fanjunkaren Kling här från staden begifvit sig ut på fiske. En stund hade man ”svirflat” och fått mycket gäddor. Så skulle man ”slanta”. Härvid bar det sig olyckligtvis så att båten kantrade och båda kommo i vattnet, ej långt från Granholmen. Under det att Kling sökte klänga sig fast vid båten begaf sig Eklund simmande mot land.

 

Äfven Kling sökte att simma i land, därunder hållande sig med ena handen i båten. Härunder hade Kling frågat Eklund hvart han ämnade sig, då K. tyckte sig höra svaret: jag simmer i land. Emellertid var det mycket vass hvadan det gick sakta för båda två. K. hade slutligen upphunnit Eklund som då låg med hufvudet delvis under vatten. Då det nu ej var långt från land sökte Kling få E. med sig, hvilket lyckades. E. visade emellertid ej tecken till lif och oaktadt Kling, som själf var ytterst medtagen – försöken att nå land hade tagit en tid af minst 15 minuter – försökte att återkalla E. till lifvet, vanns intet resultat. Kling skyndade då uppåt land, ropande på hjälp. Sådan anlände från Labro där K. fick låna torra kläder, och hvarifrån skjuts erhölls hit till staden.

Den omkomne var en stilla, hederlig arbetare.

 

SN, två dagar senare: Rubrik Döde: Den 5 okt Arbetaren Johan Petter Eklund f. den 19 Febr. 1834, fr. 2 kv. 22.

 

 

Att svirfla kan jämställas med att ha en spole med ett drag efter. Att slanta har jag eftersökt och kan endast se att det är att kasta med något blänke i vattnet.

 

Det är sällan man skriver ut namn på de omkomna så här öppet nu för tiden, men då gick det tydligen an!

 

 

Nyheter: Vad vore livet utan persondatorer?

 

 

Det är inte så ofta jag som bloggare skriver om ett föremål, som jag känner till från tid då det var i bruk. Bildens persondator (IBM PC XT 1) från mitten av 1980-talet fanns på sin tid placerad på Länsstyrelsens regionalekonomiska enhet. Via något osäker förbindelse utfördes arbetet via modemuppkoppling och terminal mot stordatorn vid Umeå universitets datacentral. Den användes främst i arbetet med befolkningsprognoser och innebar en mycket tidsbesparande utveckling från tidigare beräkningar med räknesnurra och kalkylator.

 

På arbetsplatsen var det några få som behärskade tekniken. Inte många anade den utveckling som var på gång. Datorernas inträde var ett första steg mot att handläggarna på Länsstyrelsen började renskriva sina handlingar själva. Tidigare hade detta arbete utförts av sekreterare. Mot slutet av 1990-talet hade i stort sett alla anställda en dator som värdefullt arbetsredskap. Konsekvensen av denna rationalisering blev färre anställda sekreterare/assistenter. En del blev uppsagda, andra internutbildades till handläggare. Skärpta utbildningskrav vid nyanställningar blev också en tydlig trend vid denna tid.

 

För egen del började jag arbeta med PC år 1987. En utvald grupp fick utbildning i ett mycket enkelt skrivprogram som hette Writing Assistent. De utbildningsdatorer som användes var tunga pjäser med minimal bildskärm och en processor som var allt annat än ljuddämpad. När man skulle lagra text lät apparaten som ett gammaldags tröskverk.  Tillfredsställelsen att kunna skapa ett dokument ”från ax till limpa” var stor. Som informatör var ju skrivandet något som upptog en stor del av min arbetstid.

 

Det har varit både frustrerande och stimulerande att uppleva den snabba utvecklingen på dataområdet. Frustrerande när tekniken fallerat eller när jag schabblat bort flera timmars arbete med några felaktiga knapptryckningar. Stimulerande när jag skapat oanade textmängder på kortare tid än beräknat. Nu för tiden har jag privat datakraft i form av stationär PC i hemmet och mobila enheter i form av iPhone och iPad.

 

Ett exempel på praktisk användning av min iPad inträffade för en dryg månad sedan. Jag satt då i ett Norwegianplan över Frankrike och kommunicerade med Sörmlands Sparbank. Det som var en stor nyhet för drygt 30 år sedan är numera mer eller mindre vardagsmat för allt fler.

 

 

Nyheter: Telefonens betydelse för nyhetsförmedlingen

 

 

Telefonen på bilden finns i museets samlingar och har sitt telefonnummer kvar: 0155-40056.

Modellen heter Diavox II och Televerkets symbol i relief finns både på framsida, baksida och telefonlur. På undersidan finns ett reglage för ringsignalen. Designen är gjord av Carl-Arne Bregner och Rickard Lindahl.

 

Hade och har telefonen någon betydelse för nyhetsrapporteringen?

Jag minns mina föräldrars insikt, om man i det lilla lokalsamhället ville veta något, så kollade man med växeltelefonisten. Hon (för det var nästan alltid en hon) satt som spindeln i nätet och kopplade alla samtal manuellt. Hon kunde dessutom höra alla samtal och hade på så sätt full kontroll på allt som hände.

 

År 1921 bildades Tidningarnas Telegrambyrå AB ( TT ) som en nationell nyhetsbyrå i Sverige. Det var en grupp storstadstidningar som startade verksamheten av rationella skäl – det var bättre att bevaka de nationella nyheterna med en resurs och sedan distribuera informationen till samtliga. Den 1 januari 1922 sändes det första telegrammet genom en telefon ”med extra stor muntratt” och meddelandet togs emot av en stenograf på en tidning. När denne stenograf tagit emot meddelandet ringdes nästa tidning upp och proceduren upprepades tills alla tidningar fått nyheten levererad. Så småningom utvecklades överföringstekniken genom införande av teleprintrar och långt senare datorer.

 

När Radiotjänst nyårsdagen 1925 startade sina sändningar fick de inte producera egna nyhetssändningar. Tidningarna var rädda för att konkurreras ut av det nya snabba mediet. TT som ägdes av tidningarna fick ansvar för att sammanställa och sända nyheterna i det nya mediet. Den första sändningen från TT skedde den 5 mars 1924. Med tiden uppluckrades TTs nyhetsmonopol och TT-sändningarna i Sveriges Radio upphörde 1995. Däremot finns TT Nyhetsbyrå fortfarande kvar och den fungerar som en stor dagstidning med stora resurser som distribuerar  material till sina abonnenter – tidningar och andra medier.

 

Telefonens betydelse för nyhetsförmedlingen har återkommit i dagens digitaliserade värld genom att man i dag kan få sina nyheter direkt i  mobiltelefonen – eventuellt via en tidningsprenumeration eller bara genom att ”kolla på nätet” via alla de kanaler som finns tillgängliga utan kostnad.

 

För att vara lite filosofisk skulle man kunna säga att telefonens betydelse för nyhetsförmedlingen har återkommit med hjälp av  den nya digitala mobiltelefontekniken.

 

 

Nyheter: Från 1940-tal till 2015

 

 

Vi nutida pensionärer har gjort en ofantlig resa vad gäller nyheters spridning över världen. Med bland de första minnen jag har beträffande nyheter så var det under andra världskriget under tidigt 1940-tal. Radion sände nyheter från TT (Tidningarnas Telegrambyrå) några gånger per dag. Här rapporterades om alla de gräsligheter som pågick i Europa och då gällde det för en liten pilt att vara tyst. Gunåde den som sa något under en nyhetssändning! Då blev det bannor.

 

Radion har således varit min följeslagare under alla år sedan jag var liten. Här på torpet går radions P1 mest hela dagarna och nyheterna sprids ju numera med blixtens hastighet. Ibland känns det som man får lite för mycket nyheter. Mest är det ju vad man kan kalla för ”dåliga” nyheter. Huvuddelen av nyhetsflödet handlar ju om olyckor, krig, brottslighet och orättvisor. ”Goda” nyheter – sådant som man kan glädjas åt - hör av någon anledning till undantagen.

 

En av de bättre nyheterna som man verkligen kan glädja sig åt läste jag idag den 1 april i Södermanlands Nyheter under rubriken ”Mobilen avslöjar fortkörarna”. Polisen kommer inom kort att ta en utrustning i bruk som gör det möjligt att spåra mobiler med GPS-teknik. Därmed har fartkamerorna snart spelat ut sin roll. Enkelt uttryckt kan polisen hacka sig in i samtliga påslagna mobiltelefoner inom ett område på cirka tio kilometer. På bildskärmen kan man då, i realtid och med exakt hastighet, läsa av hur snabbt mobilerna rör sig på vägen. Sedan är det bara för polisen att skriva ut böteslapparna!

 

Min gamle folkskollärare, Athur Barkendahl, var nog en duktig och försigkommen lärare. Flera gånger under min skoltid under sent 1940-tal tog han med oss skolbarn på bussen till Nyköping där vi besökte det gamla badhuset, glödlampsfabriken, m fl. Särskilt minns jag när vi fick en visning av Södermanlands Nyheters redaktion och tidningstryckeri. Där satt män med pincett i hand och plockade löstagbara metalltyper från en så kallad kast och plockade ihop dem i en så kallad sätthake. Huvudsakligen var det rubriker som sattes på detta sätt. Brödtexten tror jag sattes med någon form av maskin. Ordet brödtext härrör förresten från den tid då typografer satte texten för hand med blytyper. De fick betalt efter hur många millimeter brödtext de hade satt; det var denna text (inte rubriker eller annat) som lät dem tjäna ihop pengar för brödfödan.

 

Det föremål från museets samlingar som illustrerar bloggen är typer i ett så kallat typskåp som är skänkt av Stig Wärmling i Gnesta.

 

 

Nyheter: i tiden

 


Varje år i början på juni arrangeras den stora postroddtävlingen, postrodden, över Ålands hav med start och mål vartannat år i Grisslehamn på Väddö i Norrtälje kommun och Eckerö på Åland. Då tävlar små allmogebåtar av gammal modell med besättning i tidstypiska kläder om vem som snabbast tar sig över Ålands hav, en sträcka på 44 km eller 24 sjömil i syfte att påminna om Väddö- och Eckeröbornas uppgift att ro post mellan Grisslehamn och Eckerö.


Postvägen inrättades officiellt av Drottning Kristina 1638 som insåg behovet av organiserad och snabb postgång inom stormaktstidens Sverige. Postlinjen gick tur och retur från Stockholm till Grisslehamn vidare över Ålands hav till Åbo och Sankt Petersburg och bönderna längs postvägen togs ut i postväsendets tjänst enligt ett särskilt rotesystem med så många män som behövdes för att bemanna en postrotebåt.

 

Postroddarna hade många gånger svåra väderförhållanden att kämpa mot och särskilt riskabelt var det under menförestid då isen varken bar eller brast och postförarna fick släpa båtarna över isen och staka sig fram genom drivis. Det berättas att antalet änkor var högt i de byar som var ålagda att ombesörja postgången och även om det inte hade hjälpt i iskallt vatten så var befolkningen ofta inte simkunnig och flytvästar är en sentida säkerhet mot drunkningsolyckor. Posten däremot skyddades under överfärden i postkaggar som flöt om de råkade hamna i vattnet. Längst fanns skyldigheten att transportera post kvar på den åländska sidan där den upphörde den 31 december 1910 då ångbåtarna helt tog över sysslan.

 

Färden över Ålands hav kan som snabbast ros på dryga tre timmar men beroende på väderförhållanden också ta tio timmar i anspråk och när nyheterna, som skickades som budkavle längs postlandsvägen från by till by, äntligen nådde mottagaren kunde det ha gått veckor. Som snabbast tog det fyra dagar att skicka post från Sverige till Finland, som längst tre veckor trots att farten inte var föraktlig. Postdrängen skulle springande ta sig fram två mil i timmen och om han sölade blev han avsatt och kastad i fängelse i åtta dagar på vatten och bröd.


När en jordbävning skakade Los Angeles 10 mars 2014 var nyheten en knapptryckning bort. Artikeln i Los Angeles Times var redan skapad av en dator baserad på en algoritm som söker av geologiska värden.


Nyligen hittade jag en flaskpost. Meddelandet var daterat 4 augusti 2007 och hade tagit nästan åtta år på sig att nå min vik av Östersjön men innehöll trots allt en nyhet även om den var gammal. Första sidan av Södermanlands Nyheter den 4 augusti 2007 var bifogad och den stora nyheten att politikerna beslutat stoppa företaget NCC att spränga under helger och kvällar på Pålljungshage hade jag inte tagit del av tidigare.


Fodralet på bilden i koppar från tidigt 1900-tal har använts av Nyköpings stadsfullmäktige för brevbäring och är för säkerheten försedd med ett lock med lås. Statliga brev skickades för säkerhets skull under stormaktstiden i två exemplar mellan Sverige och Finland, det ena över Ålands hav och det andra landvägen över Torneå. Min upphittade flaskpost i en petflaska var ordentligt försluten med eltejp och således säkrad för Östersjöns vatten.
Stormaktstidens postkaggar flöt om de hamnade i vattnet men var de vattentäta?

 

 

RSS 2.0