Nyköpingsån: en kändis

Roddbåtar var ett måste för många i gamla tider på Nyköpingsån. Här ses fiskarhustrun Johanna Högström ut på ån. Bilden är hämtad från Sörmland museums bildarkiv

 

När jag står på min balkong nära Repslagarbron och tittar ut över en del av den vackra Nyköpingsån går tankarna till hur här såg ut i den ”gamla, goda tiden”. Framför mig ser jag vår vackra Västra klockstapel som skonades från att brännas ner vid rysshärjningarna 1719. Med hjälp av en artikel skriven av den eminente kåsören och journalisten Per Klang, som under signaturen ”Flanören” gjorde många intressanta nedslag i staden och dess historia, manas bilden fram av det gamla, anrika badhuset längst ner på Prästgatan, vid åkanten.

Det var många turer kring badhuset innan det revs 1970 och ett nytt badhus skulle uppföras där nuvarande kulturhuset Culturum nu ligger.

 

Att ta sig mellan de båda stadsdelarna var inte lika enkelt gammalt tillbaka. Dagens broar fanns inte och för den som ville snabbt ta sig fram fanns roddbåtar lite varstans längs ån. Mellan Prästgatan och Tullportsgatan rann ån men för en 5-öring kunde den som ville bli rodd över.

 

Nyköpingsån är en fantastisk vattenled som, om alla storvulna planer från första hälften av 1600-talet till år 1922, med hjälp av ett antal slussar skulle bli en kanal för att binda samman flera av våra sörmländska sjöar. Nu blev det inte så utan i stället i dag en vattenled som lockar kanotister, fiskare (klassas som riksintresse för fisket), friluftsmänniskor och inte minst med sina vattenfall och kraftverk som producerar el. Positivt att vi nu har ett eget kraftbolag igen - Nyköpings Vattenkraft AB.

Mer om kanaltankarna finns att läsa på https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyköpings_kanal

 

Man kan nog lugnt påstå att Nyköpingsån är en av de mest kända vattendrag som rinner ut i Östersjön. Den är nästan 16 mil lång och källan är sjön Tibon i Närke. På sin väg passar den ett otal sjöar. Fallhöjden är ganska imponerande. Från källa till utlopp är det drygt 100 meter . Intressant är att avrinningsområdet utgör 40 procent av länets yta.

Namnet Nyköpingsån har den bara de sista 15 kilometrarna. Genom Vingåkersbygden heter den Vingåkersån och rinner ut i Kolsnaren och sedan som Markanåströmmen till Viren. Fortsätter sedan som Åkforsån till sjön Yngaren. Skräddartorpsån är namnet genom Hallbosjön till Långhalsen och från Långhalsens sydöstra vik först då heter den ”på riktigt” Nyköpingsån.

 

Namnet Nyköpingsån återfinns på många ställen och förekommer till exempel i föreningen Nyköpingspojkarnas ”sångbok” vid festliga tillfällen:

Att dricka utav vattnet i Nyköpingsån
Det är så rysligt farligt så det avstår vi ifrån
Men alla andra vätskor är nyttiga i år
Så kolka i er gubbar, hej skål och gutår!

Där flyter döda kattor, där simmar en bacill
Så man får inte dricka allting vad man vill
Vi tittar djupt i glasen och säger så ifrån
att här finns inget vatten från Nyköpingsån!

Text och musik: Ulf Peder Olrog.

 

 

Nyköpingsån: Ett kraftfullt vattendrag

 

 

Kraften från Nyköpingsån har betytt mycket för den industriella utvecklingen i Nyköping genom alla tider.

Om vi följer ån från sjön Båven och ut mot Stadsfjärden vid Nyköping kommer vi först till Sibro kvarn som fortfarande används för  reglering av Nyköpingsån. Även vid Christineholm finns fortfarande en reglering av ån, strax efter utloppet från sjön Långhalsen. Både Båven och Långhalsen tjänstgör som vattenmagasin för Nyköpingsån, som längre österut rinner genom ett flackt landskap vilket medger små möjligheter till magasinering av vatten.

 

Så småningom kommer vi till Hargs kraftstation – den största kraftstationen i Nyköpingsån. Fallet har utnyttjats för industriella ändamål under lång tid. Så sent som år 1987 invigdes en ny turbin med 900 kWs eleffekt där.

 

Vid Perioden ligger nästa kraftstation. Den byggdes för att ge kraft åt Periodens bomullsspinneri, men revs i slutet av 1900-talet. Därigenom förbättrades fallhöjderna för de två kraftstationerna  vid Harg och Fors. De stora remskivorna från kraftstationen vid Perioden står idag som monument på den plats vid Storhusfallet där Karlfors kvarn låg.

 

Nästa fall ligger vid Fors och har genom tiderna haft stor betydelse för kvarnar, sågar och senare Fors Ullspinneri. Svenska Yllekoncernen som ägde Fors kraftstation sålde år 1966, både fastigheten de använde och kraftstationen till Nyköpings Kommun.

 

Den sista kraftstationen innan ån rinner ut i Stadsfjärden ligger vid Storhusfallet. Kring Storhusfallet har historiskt många betydande verksamheter varit belägna. Bland annat anlades den första stora kvarnen vid fallet av Hertig Karl omkring år 1600. Fallet huserade också en ”myntqvarn” på 1620-talet. Mynt från Nyköping lär ska ha finansierat Gustav den II Adolfs deltagande i 30-åriga kriget. Under tidigt 1600-talet fanns även ett mässingsbruk vid fallet och 1646 fick Welam Momma och Mattias Römer privilegium att återuppta denna verksamhet av drottning Kristina. På 1700-talet drevs även ett pappersbruk på området. Andra verksamheter fanns också kring fallet vid olika tider. Storhusfallet hade alltså tidigt stor betydelse för Nyköpings industriella utveckling.

Efter 1890-talet startade därefter succesivt elproduktion vid Storhusfallet. Bilden ovan visar en av de två gamla generatorerna till turbinerna som fortfarande är i drift.

 

 

Nyköpingsån: Mitt skötebarn

Detta inlägg är Sture Larssons sista bidrag till bloggen. Sture har skrivit för Seniorbloggen sedan 2010, hans första inlägg handlade om råttjakt.
 
 
Nyköpingsån vid NK:s verkstäder och Nyköpingshus, 1930-tal. Fotograf: Okänd, ur Sörmlands museums samlingar

 

När det bestämdes att vårt nästa tema skulle vara ”Nyköpingsån” blev jag jätteglad. Nyköpingsån har nämligen varit mitt ”skötebarn” under många år under min anställningstid på Länsstyrelsen i Nyköping. Från 1969 då jag kom till Länsstyrelsen till 2001 då jag pensionerades har jag arbetat med och lärt mig mycket av detta vattensystem. Jag hade därvid ett mycket nära samarbete med en sammanslutning av kommuner och företag inom avrinningsområdet vid namn Nyköpingsåns Vattenvårdsförbund. Även SMHI i Norrköping  var samarbetspartner i dessa arbeten.

 

För att få en överblick över avrinningsområdena i landet hade SMHI låtit göra en indelning av vattensystemen i smärre områden, så kallade delavrinningsområden. Den indelningen grundades på förekomsten av vattendelare i landskapet. En vattendelare utgör gränsen mellan avrinningsområden. I regel är det en långsträckt upphöjning i landskapet som är så hög att inga vattendrag passerar den, utan den delar upp vattenflödet i två eller flera riktningar. För Nyköpingsåns del var den indelad i över 80 delavrinningsområden som ritades in på kartor. Genom att förbinda delavrinningsområdenas utloppspunkter fick man en mycket god överblick över hur vattenflödena rörde sig i landskapet.

 

Markanvändningen har mycket stor betydelse för vattenkvaliteten i vattendragen och sjöarna. Utlakningen av växtnäringsämnen är exempelvis mycket större från åkermark än från skogsmark. Genom bestämning av andelen skogsmark, åkermark, våtmark, tätortsmark och sjöytor i respektive delavrinningsområde fick man ett mycket bra underlag för beräkning av föroreningsgraden i vattensystemets olika delar. I mitten av 1980-talet utarbetade jag en datamodell för transporten av växtnäringsämnena kväve och fosfor i våra sörmländska vattendrag, ett arbete som jag tacksamt fick motta en frikostig gratifikation för.

 

 

Nyköpingsån: Slaedhebro

 
 

Vilken historia vi har här i Nyköping. En handelsplats byggdes upp vid Nyköpingsåns gamla inlopp mot landet. Det var vid Stora Släbro, där två av våra äldsta runstenar från 1000-talet nu står majestätiskt och vaktar Slaedhebro ström, som den benämns i äldsta tid. Enligt ortnamnsforskare tolkar man att det varit en bro med möjlighet att dra släde på alternativt ett bra vadställe. Gravfälten runt om tyder på gammal bronsålderskultur. Man kan se delar av hålväg på båda sidor om vattnet. Broby gård uppströms ägde marken och även namnet Broby anknyter till överfarten över vattnet. Längre uppströms i den viktiga handelsleden Nyköpingsån, ligger gården Brunsta en av de rikaste gårdarna i trakten. Nedströms låg Lilla Släbro vid nuvarande Harg, där vikingatidens handelsplats troligen var.

 

Vid Släbro badade man i lycklig okunskap om vad som låg på bottnen vid det gamla vadstället. Fotot är från 12 juni 1950 och finns i Sörmlands museums samlingar. Historien om denna sten, benämnd Sö 367 Släbro, är intressant. Några pojkar som badade, 1935, tyckte att stenen var ett hinder och släpade upp den på land, såg att det var runor på och så startades renoveringen av stenen. Man hittade tre delar som sammanfogades och restes på platsen ovanför vattnet där också flera gravhögar finns. Strax intill Släbro finns stora hällristningar, vilka upptäcktes så sent som 1984. De är troligen från bronsålder men kan vara upp till 4000 år gamla.

 

1880 hade en annan mycket äldre sten påträffats i fyra delar, satts samman och flyttats till Bagartorps skola och placerats på en kulle på skolgården. Den har nummer Sö 45 Stora Släbro och första uppgifterna om den är från 1600-talet i Rannsakningarna. Där kan man läsa:

”I stoora Släbro hage finnes 1 medh Klare bookstäfwer, är älliest söndersprucken i twenne halfwor, och är tämligen stoor.”

Nu bestämdes att den äldsta stenen skulle åter till fyndplatsen vid Släbro och båda stenarna vaktar nu den förhistoriska boplatsen.

 

Den stora stenen på bilden har inskriptionen:

 

Håmund (och) Ulv reste denna sten efter Rolv, sin fader,
Öborg efter sin man

De ägde byn Släbro, Frösten (och) Rolv, dugande män.

 

Man tolkar det skräckinjagande mansansiktet som finns på bilden olika. Någon säger att det är guden Tor och någon att det är Kristus, därför att längst ner i stenens kant finns ett litet kors.

 

På den mindre stenen står:

 

Gerfast och Estfare reste denna sten efter Frösten, sin fader, och efter Vagn, sin broder.
Bröderna åstadkommo runorna.

 

Det tyder på ett släktskap, dåtidens folkbokföring skulle man kunna säga!

 

Uppströms den nuvarande gångbron har funnits något som på 1600-talet benämns Slaedebro qwern, en rumpekvarn eller romppe qvern. I Jönåkers härads tingsrättsprotokoll finns Släbro med från 1300-talet och man nämner då 2 ggr vnder. Benämningarna rumpekvarn och 2 ggr vnder är mig obekant och väcker min nyfikenhet. Rompa eller rumpa är kanske jämförbart med bakdel av något och 2 ggr under kanske är antal kvarnstenar? Vore kul att få förklaring på det.

 

 

Nyköpingsån: Abuterientmarsch

Abuterientmarsch innan studenten 1968. Fotograf: Okänd, ur Sörmlands museums samlingar.

 

Ån är för mig starkt förknippad med lördagen en 30 januari 1965, dagen då anmälan till studentexamen skulle lämnas in till rektor för Nyköpings högre allmänna läroverk. 1965 var även lördagar skoldagar och för att bereda tid för de traditionella anmälningsceremonierna hade rektor meddelat sina avgångselever att skoldagen slutade 11.30. Därefter skulle samtliga som ville anmäla sig till studentexamen delta i en marsch som började på Västra Kvarngatan, följde Brunnsgatan till Västra Storgatan över torget fram till Stadsbron. Vandringen skulle företas med ett ben i rännstenen och ett på trottoaren utom i gatukorsningar där det gällde att hoppa på ett ben.
På stadsbron skulle det ske, offrandet av lyckoslanten, som skulle bringa lycka och framgång i den stundande studentexamen.


Med höger hand kastade den blivande abiturienten en ettöring från födelseåret i Nyköpingsån.
Hur många ettöringar som Nyköpingsån mottagit är svårt att uppskatta men om ceremonin infördes vid den första studentexamen 1865 har det kastats mynt i minst 100 år, av från början inte så många abiturienter, men med tiden allt fler. 1965 var det 51 ettöringar som hamnade i Nyköpingsån.

 

Att det var en olaglig handling att kasta bort statens egendom, som Södermanlands Nyheter skrev i ett reportage, ”präglats för dyra pengar” var inte en tanke som sysselsatte abiturienternas hjärnor denna vintriga januaridag. Av ettöringen med årtal 1946 finns idag efter 50 år säkerligen inga spår kvar men minnet lever starkt och Nyköpingsån ruvar på hemligheten om sin historia som hoppets å.

 

 

Nyköpingsån: Rastlokaler för fågel – mitt avslutande inlägg

Detta inlägg är Alf Lettesjös sista text i bloggen. Alf började blogga för Seniorbloggen i oktober 2011. Efter 4 år som seniorbloggare har han bestämt sig för att lämna över sin plats till någon annan. Läs Alfs första inlägg »
 
 
Rensning av Nyköpingsån uppströms Täckhammarsbro, 1939. Fotograf: Okänd, ur Sörmlands museum samlingar.

 

Nyköpingsån erbjuder många rastplatser för sjöfågel under vinterhalvåret, särskilt viktiga är strömmande sträckor när isläggningen lägger locket på.

Den 6 mars 1965 i ån vid Släbro ligger ett 20-tal salskrakar tillsammans med storskrak, vigg, gräsänder och ett par sothöns. Med bil åker vi fyra skådare vidare till Christineholm och ser förutom sjöfågel även tre strömstarar. Täckhammars bro blir ytterligare en observationsplats och fåglarna antecknas.   

Det var så jag introducerades i Nyköpings Biologiska Förening, vilken därefter förblev en aktiv plattform för mitt fortsatta fritidintresse. Nyköpingsån med utloppet i hamnen var kärnan i vintrarnas fågelskådning. I föreningens medlemsblad ”I Kikaren” från och med 1960 återfinns rapporter om fågelförekomst. Sommartid lockade intressanta växtlokaler längs ån till besök tillsammans med min lärofader trädgårdsmästaren Birger Pettersson.  Ån sätter en mångfacetterad prägel på landskapet och har stor betydelse i olika sammanhang. Det är fullt förståeligt att människor redan för flera tusen år sedan föredrog att slå ner sina bopålar i anslutning till vattendraget.

Så småningom fick jag det vackra, viltrika landskapet Sörmland som arbetsfält inom viltförvaltningen. Ibland har jag anknutit händelser från den verksamheten till bloggens teman. Nu, som frigående senior, är på sätt och vis en cirkel sluten då jag nyligen blivit medlem i fågelföreningen Tärnan i Nyköping-Oxelösund. Det här inlägget är också punkten för mig i seniorbloggen.

Vid en återblick på min tid som deltagare i museets blogg är det några saker som träder fram. Först det intressanta i att blicka in i historiska händelser och kultur via museets samlingar. Och att det flutit på fint genom oförtrutet engagemang av Josefine Svensson och Sylvia Fargo och deras service till oss bloggare. Till dem vill jag rikta ett stort tack. Uppslag från hängivna bloggvänner har givetvis inspirerat. Ett stort tack också till Margareta Dahl, som lyckades få med mig på detta äventyr och som varit ett gott stöd.


RSS 2.0