Nymodigheter: Nya tider



Samkönat äktenskap, homoäktenskap, äktenskap mellan två personer av samma kön.
Den 1 maj 2009 infördes nya regler i äktenskapsbalken som innebär att två personer av samma kön kan ingå äktenskap på samma villkor som par av olika kön. Samtidigt upphävdes lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap.

Det är väl nymodigheter.

På Raspen finns en tårtdekoration av plast, två män sida vid sida. Den ene klädd i svart, den andre i grått. Tillverkade 2007. Olssons Brödbod Nyköping har sålt dekorationen.
Måste väl vara bland det nymodigaste som finns på föremålsarkivet.

Lägger inte in några synpunkter på föremålets användning, men lider inte av någon homofobi.

Nya tider.

Nymodigheter: Vem stickar raggsockor nuförtiden?



En sådan här stickmaskin använde min mamma på 1940-talet och hon behöll den även under 1950-talet men då stod den tyst i ett skåp och förbryllade mig. En nymodighet som förlorat i aktualitet!

Men på 1940-talet gällde det för henne att sticka strumpor för eget hushåll. Och även att höra efter hos stora släkten om det möjligen var någon som kunde lägga en slant för ett par rejäla raggsockor. Min mamma hade ont om egna pengar och tog vara på varje möjlighet att tjäna något litet till hushållet. Hon hade skaffat maskinen – troligtvis redan på 1930-talet - då den lanserades som en nymodighet, värd att skaffa om än på avbetalning. Den kunde ju snabba på raggsocksstickningen avsevärt.

Bilden visar en rundstickningsmaskin av okänt märke. Den är avsedd att monteras på ett bord. Den har cylinderformat stickverk med krokförsedda nålar. Vevanordningen – vevandet utföres för hand – är vertikalt placerad. Maskinen har en dekor av guldfärgade slingor samt text av okänt innehåll!  Förmodligen annonsnamnet.

Det finns tillbehör – vikter och spolar för garn. Men som sagt – en nymodighet som allmänheten förlorat intresset för. Vem stickar raggsockor nuförtiden?


Nymodigheter: Sommar, sommar, sommar...



”Sommar, sommar, sommar” hörs på stranden, i trädgården och i bussen. Det är signaturmelodin till radioprogrammet ”Sommar” som sändes första gången 29 juni 1959. Det var Tage Danielsson som kom med idén till programmet och som producerades av Jörgen Cederberg, som också var den första sommarprataren.

Programmet har fått väldigt hög status och den som erbjuds att vara sommarvärd blir alltid uppmärksammad. Första och sista programmet för säsongen har högre status än övriga. I många år stod Torsten Ehrenmark för finalen. Efter hans död tog Lars Ulvenstam över sista platsen.

Att detta program blev och är så populärt kan nog till mycket stor del tillskrivas transistorradion. Den var en verklig nymodighet på 60-talet. Det var otroligt att kunna lyssna på radion ute i naturen. Glädje för många men förtret för vissa som kände sig störda om ljudvolymen blev för hög. ”Vän av ordning” fick många anledningar till att skriva insändare om den förfärliga musiken som strömmade ut över nejden.

Den första transistorradion utvecklades av ett amerikanskt företag år 1954 och redan 1959 såldes en halv miljon apparater i Sverige.

År 1956 tilldelades Bardeen, Brattain och Shockley nobelpriset för sin upptäckt av transistoreffekten. De bidrog verkligen till en nymodighet som revolutionerade den tekniska utvecklingen.


Nymodigheter: Telefoner i takt med tiden



När den här telefonapparaten var ny (modellen fanns redan i början av 1900-talet) sågs den säkert som en stor innovation. Man lyfte på luren och vevade ett par varv på veven för att komma i kontakt med ortens telefonstation och be att få bli kopplad till ett visst nummer eller en firma som hade ”namnanrop”. Kopplingen skedde manuellt med sladdar i en växel, ett värv som gav utförerskan ett icke obefogat rykte att vara traktens mest välinformerade. När samtalet var slut lade de sålunda sammankopplade på respektive lur och vevade ett par varv som tecken på att sladdarna kunde dras ur igen.

Denna typ av telefon förekom ofta i 1930-och 1940-talets pilsnerfilmer, där Thor Modén spelade en stressad, cigarrökande och telefonrytande grosshandlare eller direktör. Med fingerskivans, den så kallade petmojens, entré på bakelittelefonen kom också automatväxlarna och en ny tid randades med mindre möjligheter till dråpliga förväxlingar.

Sedan följde nymodigheter som den klassiska Kobran med lur och apparat i samma enhet, Diavoxen med numrerade knappar i stället för petmoj och så småningom trådlösa telefoner. För att inte tala om mobiltelefoner, till en början i mycket bamsiga format och efterhand allt mindre och tunnare – men samtidigt allt mer innehållsrika. En mobiltelefon som inte kan hjälpa till med något annat än samtal går nog inte att sälja år 2010. Ibland kan det verka som om den funktionen är en tilläggstjänst.

Men nog är det egendomligt att ju bättre (?) telefonerna blir, desto mer tid måste vi ägna åt att knappa in en massa siffror för att komma till rätt avdelning eller tjänst – för att därefter få vänta i en kö som nummer 84 och få veta att det strax är vår tur. Sådant hände inte med telefonen som inledde denna betraktelse.


Nymodigheter: Allt har varit nytt någon gång



Glass var i början av 1900-talet nästan en nymodighet trots att konsten att frysa glass var nästan 2000 år. På den svenska landsbygden var det helt klart något nytt. Om nedanstående är sanning eller lögn kan jag inte ge några garantier för. Min faster som inte ens tålde första april-skämt har berättat detta.

Storbonden och nämndemannen Oscar Winston Mc Gregor hade lämnat de jordiska plågorna och gått till sällare jaktmarker. Det var begravning som avslutades med en rejäl middag med både fasta och flytande tillbehör, Oscars bror, Wilhelm Osborne, som var urgammal, lomhörd och något angripen av åldersberoende förändringar i övervåningen hade presenterat sig som ”likets bror” för övriga gäster vid begravningsmiddagen. Wilhelm Osbornes stora nöje var jakt. Han pangade med bössan så ofta han kom åt. Wilhelm Osbornes son Winston Wilhelm brukade plocka ur haglen ur patronerna när det inte var jakttid. Wilhelm Osborne förstod aldrig varför han aldrig träffade något på sommaren, medan det blev en och annan hare någon gång under vintern.

Det var nu begravningsmiddag. Förrätt och huvudrätt hade avätits och det var dags för desserten. Desserten var en nymodighet, det var glass. Wilhelm Osborne hade aldrig ätit glass. Eftersom han var likets bror hade han prostens fru vid sin sida vid middagsbordet. Glassen bars fram i en stor skål och gästerna tog för sig. Wilhelm öste in en sked glass i sin mun, eftersom han inte hade några tänder i munnen blev det en våldsam reaktion. Wilhelm fäktade till med skeden och en klump av glass for genom luften och hamnade i urringningen på prostens fru. Hon flög upp med ett ylande och försökte hinna ifatt glassklumpen innan den hunnit för långt, ”men Wilhelm Osborne vad gör du” skrek hon. Wilhelm svarade, ”i din urringning har endast Otto rört”. Otto var prosten. När man senare frågade Wilhelm om vad som hänt sa han att det var ju inte konstigt att han ryckt till med skeden för ”gröden var ju kall som is”.

Bjud aldrig på nymodigheter på kalas och håller er långt borta från prostens fru.

För att inte någon skall känna sig utpekad har jag ändrat namn på släkten. Den har anknytning till Skottland och nästan alla inom släkten har engelskklingande namn.

Glassmaskinen på bilden är nog för modern för denna historia. Den drevs med elektricitet.

Då glass var nymodigt drogs den för hand. Det som skulle frysas var omgivet med en blandning av is och salt.


Nymodigheter: Tapet på rulle



Nu sitter tapeten i våder, stadigt på väggen. Förr var den i stora sjok.

De första papperstapeterna i vårt land gjordes av s k lumppapper och i ark, 60 x 60 cm. Man sydde helt enkelt ihop bitarna och hängde upp dem. Tapeten trycktes i en enda färg och ett vanligtvis rokokoinspirerat mönster målades dit för hand.

1832, nästan hundra år senare, kom den verkliga nymodigheten – tapet på rulle. Bort med pappersarken. Fram för våder, papper av cellulosa och maskinell tillverkning.

Nu blev det fart i de svenska hemmen. Billiga tapeter kunde köpas i byns lanthandel. En affär i Västergötland erbjöd 400 olika mönster under slutet av 1890-talet. Kvaliteten var kanske inte den bästa, men vad gjorde det! Smutsig yta och bleka färger doldes snabbt och enkelt. Ett lager på 20 stycken olika tapeter var inget ovanligt.

Mönstren har varierat genom åren. På 50-talet var de i gråa toner och med geometriska former. Titta på bilden. Tapeten är typisk för tiden. Den har prytt hallen i det s k Eskilstunahemmet, en stor föremålssamling som skänkts till Sörmlands museum.

Och minns ni 70-talets medaljonger i vinrött eller brunt?

På senare år gäller enfärgat, gärna caffelattebrunt och stockholmsvitt. Fondtapeten är populär igen, liksom fototapeten. Man kan beställa sin egen med alldeles privata motiv. Vad sägs om att ha barnbarnet uppåt väggarna. Eller katten i jätteformat?


RSS 2.0