Obehag: Den psykatriska vården

 

Sankta Annas sjukhus (Hospitalet/Stenhospitalet) var Nyköpings första lasarett och stod klart år 1799. Huset kallades även för tempelmanska huset efter arkitekten Olof Tempelman. Ett hospital var ett sjukhus för psykiatrisk vård av patienter som ansågs botbara. 1838 gjordes en inspektion av Nyköpings hospital av Serafimerordensgillet. Gillet skriver::

 

”Hospitalet är beläget i gränsen av staden, nära ån och njuter av fördelarna av ett sunt, lantlikt läge. Byggnaden är av sten och innehåller trenne salar på övre och 7 celler samt kök mm på nedre botten. Endast tvenne av salarna hava hittills varit begagnade till sjukrum, ett för vardera könet, det tredje till kyrka och matsal samt arbetsrum. Könen äro under dagarna icke separerade. Ingen promenad finnes.Inventarierna är i nödtorftigt skick.”

 

Frånsett avsaknaden av promenad och att inventarierna är i nödtorftigt skick kan man få intrycket av en idyll i stadens utkant. Idyll var det säkerligen inte för de patienter som vårdades där. ”Stormavdelningar” kallades de vårdavdelningar där våldsamma och akut psykotiska patienter vårdades. En metod som användes var att ikläda dem en tvångströja, vilken är ett extremt kontrollerande klädesplagg. Tröjan, som är tillverkad i starkt material, är sluten framtill och knäppt på ryggen, försedd med mycket långa ärmar som knyts i kors över bröstet eller på ryggen eller också binds vid sängen.


Tvångströjan är i dag förbjuden i svensk sjukvård och har ersatts av andra metoder inom svensk psykiatri. Inom tvångsvården förekommer i stället tvångsmedicinering, bältesläggning samt avskiljning, vilket innebär att patienten hänvisas till att vistas enbart i en del av den psykiatriska avdelningen.

I syfte att skildra den nutida psykiatriska vården inifrån iscensatte konstnären Anna Odell 2009 en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm där hon själv spelade den psykiskt sjuka kvinnan. Hon fördes till St Görans sjukhus i Stockholm där hon bland annat blev lagd i bälte.

 

I ett konstprojekt har hon senare skildrat händelsen och vill med den väcka diskussion om psykiatrins behandlingsformer. Hur reagerar en människa som mår dåligt på att bli omhändertagen av polis och satt i handbojor? Kan inte det föda galenskap hos vem som helst? Är behandlingar som bältesläggning verkligen de bästa?

 

En idyll är det säkerligen inte att uppleva dagens behandlingsmetoder heller.

 

Tvångströja kallades förr även Kamisol, av franska camisole de force samt inom inom popkulturära kretsar för rakkavaj (jämför engelskansstraightjacket).

 

 

Obehag: När maten ransonerades

 
 
 
Det var i början på 1940-talet och Andra världskriget rasade ute i Europa. Jag var liten parvel och upplevde kriget på mitt sätt. Obehagligt var det – inte minst för att man måste vara alldeles tyst när det var nyhetssändningar på radion. Och väderleksrapporten var begränsad till att omfatta endast Sverige – ingenting om vädret i den övriga världen.
 
Obehagligt var det också med ransoneringen. Åren 1940 fram till 1951 infördes ransonering på bland annat kaffe, te, kakao, te, skor, textilvaror, kött, ägg, socker, sirap, grädde, kryddor, mjöl och bröd, matfett, ost, tobaksvaror, tvätt- och rengöringsmedel, soda, ljus, risgryn, havregryn, makaroner, potatismjöl, ärter, bönor och salt. Den först ransonerade varan blev kaffe, där ransonering pågick 27/3 1940 till 31/10 1945, och där tilldelningen tidvis var 13 gram/person och vecka, en dryg tiondel av 1939 års konsumtion. I museets samlingar valde jag en ransoneringsbok, en liten mapp med ett antal ransoneringskort i. Den har skänkts av Karl Erik Karlsson, Ärla.
 
Själva hanteringen gick till så att man vid köp av en vara fick lämna ifrån sig det antal ransoneringskuponger som motsvarade varans mängd. Kupongerna var tryckta på kartongark och det var ett rysligt klippande i butikerna vilket var både arbets- och tidskrävande. För affärsinnehavarna var det ännu mer arbete för kupongerna skulle redovisas till kristidsmyndigheterna och därför skulle de klistras upp på stora ark. Min bror var Konsum-anställd och han hade ibland stora kuvert med kuponger som skulle klistras upp på arken. För egen del tyckte jag det var roligt att delta i den här ”pappslöjden”.
 
Fast vi som bodde på landet hade inte så mycket obehag av ransoneringen. Det mesta av livets nödtorft kunde vi skaffa själva eller byta till oss från dem som hade. Men en gång blev det obehagligt. Det kom en stilig uniformerad herre gående på vägen mot oss. Kära Mor trodde att det var en tillsynsman från kristidsnämnden. Det var så att det råkade hänga en nyslaktad kalv i vagnslidret och det var förbjudet att slakta så som vi hade gjort. Mannen knackade på och mamma släppte in honom med hjärtat i halsgropen. Men allt slutade bra för den stilige mannen ville bara fråga efter vägen till vår granne i Askartorp.
 
 
 

Obehag: Hinderdon

 
 

Detta trästycke med hål i varje ända och med träpiggar på mitten är skänkt av Mauritz från Sjösa. Man kallar det hindertyg av trä att hänga mellan hästar som vill trängas.

 

Vid kontroll med äldre hästskötare i min vänkrets så hängdes ibland sådana här mellan parhästar vid arbete på åkrarna. Hästar är individer och har väldigt olika åsikter så att vissa hästar passar bättre än andra att jobba tillsammans.

 

Ett hinderdon kan också vara flera olika andra typer av trädon. De kan knytas på hovarna att släpa efter och hindra hästen från att springa iväg från beteshagar, som inte var omgärdade med stängsel. Det kan också vara hällor, bindslen av flätade vidjor att sätta på frambenen. De bands sedan samman på ganska kort avstånd.

Ja nog måste det ha varit obehagligt.

 

Nu kommer mina hästminnen från barndomen tillbaka. Tänk att en varm sommardag få sitta med i hölasset när pappa körde hem från gärdet till lagården. I backen upp mot gården fick hästen Maja ta i så det brakade om henne (hon släppte sig och det var ju extra roligt). Jag ser hur hon kämpar och seltygen rör sig över den svettiga, blanka hästryggen. Väl uppe på lagårdsbacken får hon vila, vatten och lite kraftfoder. Vi får lasta av höet ner i en höjektor (höinjektor kanske det heter) och med luftsug går höet upp på skullen ovanpå lagården. Bra växtår var det fullt ända upp till taknocken och andra år fick man stödköpa hö till korna på vårkanten. Vi ungar älskade att bygga kojor i höet och att hoppa från bjälkarna.

 

Obehag var det väl för oss också för det kunde klia rätt bra på svettiga ryggar när skräp från höet fastnade. Då var det skönt med ett bad i en balja i trädgården eller så cyklade man till sjön och badade.

 

Ett gammalt foto på sista körningen med Maja finns bevarat. Det är när far och mor gick sista gången uppför backarna med en släpräfsa och de hade hängt sista höhässjan. Maja blev gammal, 25-30 år om jag minns rätt. Nu har mekaniseringen tagit över i jordbruket och både djur och människor slipper obehaget men missar också behaget med känslan av att ha gjort ett gott dagsverke.

 

 

Obehag: piskkäppen

 

 

Mattpiskare har förekommit i många hem, den på bilden tillhör museet. Den är gjord av rotting och tillverkad 1941. Materialet tas från den sega kärnan hos en palmsort, som mer liknar vinstockar än palmträd. Det är robust som bambu, men samtidigt smidigt och lätt att fläta.  Att det här redskapet används till att piska damm och annan smuts från mattor, täcken och filtar mm vet ju alla. Och man kan väl anta att käppen huvudsakligen använts som städredskap av förre ägaren Alli Andersson, Bjurkärr, Barva. Hon föddes 1899.

 

Yngre generationer är nog inte lika bekanta med rottingpiskaren. Däremot har säkert många av oss seniorer fått känna dess dubbelnytta! Förutom mattpiskning användes nämligen den gedigna käppen även till att ge smisk på rumpan, eller stryk som det också hette. Aga eller stryk gavs när någon förtjänat det!

 

Husbondens rätt att aga sin hustru togs bort redan 1734. Det lär likväl förekomma än idag men juridiskt är det inte hållbart. Tjänstefolk däremot fick piskas under ytterligare många år. Längre tillbaka var det inte ovanligt att skolbarnen fick smörj av läraren. Vid förra sekelskiftet avtog rappen mot baken och istället blev det smisk på fingrarna eller uppsträckning genom örfilar. Från 1958 blev också det förbjudet.

 

Förr var det inte ovanligt att föräldrar gav sina barn stryk. Syftet var uppfostrande, en bestraffning när man gjort något dumt. Jag minns fruktan inombords när hotet om ett kokt stryk hängde i luften. Vid min trotsålder hade far som tur var blivit rätt gammal. Efter att ha tuktat en första barnkull och nu var inne på den andra - jag var det sjätte barnet i division två – hade han svalnat inför uppgiften. Bördan lämpades över på mor, som ibland försökte leva upp till hans pondus. Själv har jag undsluppit olusten att använda piskkäppen på mina barn. Fortfarande använder jag den till mattorna, men det är inget obehag.

 

Helt överraskande upptäckte jag nyligen en smisksajt på internet. Ändamålet var uppenbarligen något helt annat, men troligen inte olagligt. Än lever piskkäppen!

 

 

 

Obehag: Tvångströjan - en symbol

 

 

Idag används ingen s k tvångströja inom svensk psykvård. Och utomlands lär den bara brukas i sällsynta fall. Annat var det förr… Tröjan på bilden är i vit stadig bomull och stämplad SLL A-b vilket visar att den är från Sörmlands landsting. Den har hel framsida och är knäppt i ryggen. Ärmarna, här 70 cm långa, utgör själva tvånget. Men dem och långa bomullsband knyts armarna fast i kors mot kroppen, över bröstet eller bakåt över ryggen. Kvar blir minimal handlingsfrihet.

 

Plagget här är sydd på 1880-talet, men var redan då omdiskuterat. Psykiatern John Conolly i England hade protesterat mot tidens hårdhänta behandlingsmetoder. Han ville ersätta dem med kärleksfull vård.

 

Som symbol finns tvångströjan kvar, särskilt om det handlar om instängda, omöjliga äktenskap eller om jobb man inte kan lämna. Den som är bakbunden har svårt att komma loss. Själv har jag inget förhållande till tvångströjan, men anar att den  orsakar skador, inte bara i själen. Det vet i alla fall britten Joel O'Donoghue. Han har för vana att i sportsammanhang hoppa omkring i vindtunnlar, iklädd just ett sådant plagg. Eller hade … farliga, nästan omöjliga trick, tvingar honom just nu att vila efter en olycka.

 

Nej, bort med alla tvångströjor – de kan inte vara annat än obehagliga.

 

 

Obehag: Tid är pengar?

 

 

Det finns säkert många saker som skulle passa under rubriken ”obehag”. Jag hittade ett, i och för sig förledande vackert, stämpelur från NKs verkstäder i Nyköping, som kanske kan ge obehagliga associationer för många.

 

I det gamla bondesamhället och även inom hantverksyrkena var arbetet mycket mer uppgiftsstyrt och i bondesamhället även säsongsstyrt. Det gjorde, att den tid man lade ner på en uppgift inte var lika viktig och mättes därför inte på samma sätt. Arbetet var klart när uppgiften var slutförd.

 

I och med industrialismens intåg blev den arbetade tiden mycket mer central och utgjorde grunden för ersättningen till arbetstagaren. Det förklarar alla diskussioner och strider kring arbetstiden - under framförallt 1900-talet.

 

Frederick Taylor, som levde mellan 1856 och 1915 blev lite av en centralfigur under industrialismens tidiga utveckling. Han förespråkade specialisering och centralisering och det vi förknippar med Taylorismen är bl a effektivisering genom tidsstudier och ackordsarbete. Tiden blev en betydelsefull faktor.

 

Stämpeluret på bilden fanns troligen redan vid starten av NKs verkstäder i Nyköping år 1904. NKs verkstäder var, vad vi vet, en av de första industrierna i Sverige som använde ”tidsregistreringsapparaten”. Uret är av märket Bürk-Bundy. En delegation från NK skickades, innan Nyköpingsfabriken byggdes, till Tyskland för att studera modern utformning av fabriker och de tog troligen idén om tidsregistrering med sig hem därifrån.

 

I ett protokoll från de anställdas förening (Concordia) av den 20 november 1904 behandlas oron för böter vid sen ankomst. Det fanns en post om ”plikt” på avlöningsblanketterna och man ville att klubben skulle protestera ”om ett sådant system skulle komma på tal”. På möte den 12 december togs frågan upp igen – alla talare var motståndare till pliktsystemets införande.

 

Den 18 februari 1905 behandlas åter frågan om ”kontrolluren”. Det fanns farhågor om ”att inte alla skulle hinna stämpla sitt nummer”. Det tillsattes en kommitté  som skulle verka för att ta bort pliktsystemet eller åtminstone begära en ”respittid af 5 minuter för medhinnande af stämpling”.

 

Den 12 mars rapporteras till mötet att man gjort framställan om ”pliktens bortfallande till herr arbetschefer”. Svaret blev att ”det ej skulle kunna gå för sig”. Som en ursäkt framfördes dock ”att genom plikten uppkomna medlen skulle komma arbetarna till godo”.

 

Stämpeluret hade bara 100 nummer, så troligen fanns ett stämpelur per avdelning, vilket kanske minskade väntetiden något vid ”uret”.

 

 

 

Obehag: Den första dagen i skolan

 

 

För de som är i min ålder och som inte har blivit socialiserade på dagis eller lekis var den första skoldagen ett obehag. Helt plötsligt skulle man sitta stilla en hel timme, vara tyst och uppmärksam och detta när benen är fulla av spring och man bara vill ha rast så att man kan komma ut på skolgården och spela fotboll eller skrämma flickorna.

 

Ett ännu större obehag blev det när det visade sig att lärarinnan och farfar hade varit lek- och skolkamrater när de varit barn. Obehaget blev ännu större när hon sa att hon skulle berätta för Albin (farfar) hur duktig jag var. Berättade hon det ena berättade hon nog det andra också. Men obehaget försvann ganska snabbt. Det blev många nya kamrater och så blev jag förälskad i två av klassens flickor. Jag kan inte komma ihåg om det var Britt eller Majbritt som var bäst, hade denna förälskelse varit ömsesidig hade det kanske slutat med bigami eller passionsdrama.

 

Det allra bästa var allt det nya och spännande man fick lära sig, biblisk historia, hur man syr korsstyng och att kunna psalmverser utantill. Obehaget fanns och speciellt illa var det att gå fram till katedern och sjunga för en viss Eneroth, han drev en barn- och ungdomskör. Då fick man inte sjunga Kalle Schevens vals eller om de sorgliga som hände Elvira Madigan. Då skulle det vara När lillan kom till jorden eller Jag heter Annika jag. Obehagligt att stå där ensam och sjunga sådana sånger.

 

 

RSS 2.0